Privatiserat försvar och snålskjutsproblemet

Bland de som vill testa privatiseringsiverns gränser har en fri marknad för militärt försvar länge bjudit på teoretiska utmaningar. Anarkokapitalisten David Friedman har kallat det för för ett av libertarianismens svåraste problem, och minarkister förespråkar nattväktarstat bland annat för att de brukar betrakta problemet som olösligt. Specifikt rör det sig om ett så kallat snålskjutsproblem (eng: Free Rider problem). Om alla andra i din region väljer att betala för ett försvar så kommer ditt hus att vara försvarat vare sig du betalar eller ej, så länge du inte bor precis på gränsen till en potentiell fiende. Dina grannar kan förstås resonera på samma sätt, vilket i slutändan skulle kunna leda till att ingen utom gränshushåll är med och finansierar något försvar. Då kanske du resonerar att försvaret blir för svagt och att du ändå vill vara med och bidra, för din egen skull, men så vida du inte är snuskigt rik kommer ditt bidrag inte nämnvärt kunna utöka försvarsföretagets resurser. Istället för att alla skattebetalare i Republiken Finland är med och finansierar ett gemensamt försvar skulle det i ett statlöst Finland bara vara hushåll precis på den ryska gränsen som skulle ha incitament att bekosta ett militärt försvar. Ett sådant vore givetvis otillräckligt så en privatiserad försvarsmakt skulle göra Finland (eller vilket land som helst) oförsvarbart, går resonemanget.

För att komma åt detta problem behöver vi alltså hitta en institution som både har ett stort incitament att bekosta ett eget försvar och har möjlighet att utan tvång sprida kostnaden på eventuella snålskjutsåkare. När vi letar efter de som har störst incitament att försvara sig bör vi betänka att en fiendemakt inte måste ockupera alla delar av det territorium de invaderat, i synnerhet inte om territoriet är statlöst. Om Kina ville lägga beslag på Rysslands naturgasfyndigheter i Sibirien skulle de bara behöva ockupera områden där gasen bryts, områden nödvändiga för att transportera den till Kina, samt några buffertzoner. De skulle inte behöva behärska varje kvadratmeter av den ryska tundran. Är det skatteboskap man är ute efter är det på samma sätt mer lönsamt att ockupera ett territorium där stora företag är verksamma än att ockupera en glesbefolkad Amish-by. De som har störst incitament att bekosta ett eget försvar är de som utgör de största måltavlorna för ockupation, och de som utgör de största måltavlorna är de som antingen äger en verksamhet med stor lönsamhet (eller kanske bara hög omsättning) eller äger ett strategiskt viktigt område eller infrastruktur (t ex en flygplats eller en gasledning).

En institution som skulle uppfylla bägge kriterier är ett stort vägföretag. Teoretisk lönsamhet är svårt att spekulera om, men det företag som äger stora motorvägar i och mellan stora städer lär åtminstone räkna med hög omsättning. Dessutom är vägar strategiskt viktiga, eftersom de underlättar logistiken vid militära insatser. Att försöka förhandla med fienden – t ex låta dem köpa tillgång till vägnätet för sina pansarvagnar och transporter – vore mycket riskfyllt. När en stat väl börjat ockupera omkringliggande territorium finns det ingenting som hindrar dem från att beskatta vägföretaget, skriva lagar för att låta sig själva använda vägarna gratis, skattefinansiera offentligägda vägkonkurrenter, eller rent av nationalisera vägnätet (vi vet ju hur folks inställning brukar vara när det kommer till vem som ska bygga vägarna). Ett privat ägt och finansierat vägföretag skulle alltså ha enorma incitament för att köpa skydd från någon typ av försvarsverksamhet.

De som vid första anblick tycks kunna åka snålskjuts på ett sådant försvar vore… typ alla, eftersom i princip alla människor bor nära vägar och därmed skulle dra nytta av deras försvar. Även andra vägföretag, de som äger diverse småvägar som förgrenar sig från de stora motorlederna skulle kunna dra nytta. Vägföretaget skulle dock kunna lösa detta problem av samma anledning som det uppstått till att börja med: Snålskjutsåkarna är anslutna till vägnätet! Om en bostadsrättsförening eller ett köpcentrum vill ansluta en påfartsväg till en huvudled kommer de behöva tillstånd från huvudledsägaren, och denna kan då ställa som krav att de är med och betalar kostnaderna ett försvar innebär.

Dessa aktörer kan i sin tur skjuta över en andel av sina försvarskostnader på andra aktörer som vill ansluta ännu mindre vägar till deras egendom, och så vidare. På så sätt skulle ett helt samhälle utan tvång integreras i en privat driven och finansierad försvarslösning. När vägnätet växer, t ex för att en stad får fler invånare, blir det också till en större måltavla, men då har de stora vägägarna också råd att spendera mer pengar på försvar, eftersom det nu finns fler (eller större) kunder på vägmarknaden att skjuta över en del av de extra kostnaderna på. Dessutom skulle ett försvar kunna delfinansieras genom att ta ut högra avgifter av de som kör på vägarna – att slippa bli överkörd av en pansarvagn kan trots allt vara en kundförmån värd att betala för.

De som nu skulle kunna åka snålskjuts på någon annans försvar är enbart de som inte är anslutna till vägnätet i vårt exempel. Dessa snålskjutsåkare kan vi dela in i tre kategorier. Den första kategorin utgörs av primitiv mark där ägarna eller användarna inte har något behov av moderna vägar, till exempel en Amish-by. Sådana människor lär dock inte utgöra en särskilt intressant måltavla för imperialistiska stater, så frågan är hur mycket snålskjuts de egentligen åker. Det är ju inte de som drar till sig den sortens internationella uppmärksamhet som gör ett påkostat försvar nödvändigt. Förutom Amish i USA finns det i båda Latinamerika och Indien små (ofta okontaktade) stamsamhällen som lämnats oreglerade och obeskattade oavsett hur kontrollivriga och kleptomaniska deras värdstater varit i förhållande till landets övriga befolkning.

Den andra kategorin potentiella snålskjutsåkare är de som är anslutna till ett konkurrerande vägnät som valt att inte bekosta ett eget försvar (och därmed kan hålla lägre priser för sina kunder). Dessa snålskjutsåkare kommer ställas inför tre problem. För det första kan de komma att behöva betala dyra avgifter för att använda det försvarade vägnätet, ifall de vill besöka en plats som bara är anslutet till det. Vägföretagen i det försvarade nätet skulle utan vidare kunna erbjuda stora rabatter till bilister som bor i områden anslutna till dem och därför är med och bekostar försvaret genom anslutningsavgifter eller liknande. För det andra kommer det konkurrerande, snålskjutsåkande vägnätets kunder ha mycket svårt att överhuvudtaget ta sig in på det försvarade vägnätet, eftersom de oförsvarade vägarna inte är direktanslutna till de försvarade. För det tredje skulle det oförsvarade vägnätet i praktiken ha mycket svårt att åka snålskjuts till att börja med eftersom en fiende mycket väl skulle kunna invadera ett oförsvarat vägnät (med anslutna hushåll och näringsidkare) och lämna det försvarade ifred.

Det enda realistiska scenario jag kan komma på där ett separat vägnät skulle kunna åka snålskjuts på ett annat näts försvar är om de är mycket avlägsna från varandra. Om Ryska staten fanns kvar i ett i övrigt statlöst Europa skulle vi till exempel räkna med att vägföretagen i Östeuropa har ett påkostat försvar vars omkostnader skjuts över på anslutande vägägare i andelar som blir allt mindre ju längre från Ryska gränsen man kommer, och vi kan tänka oss att denna krympande medfinansiering inte sträcker sig hela vägen över kontinenten. Invånarna i det statlösa Portugal kanske skulle slippa betala för att Östeuropa agerar buffert mot eventuella utfall från Ryssland, men så kan man också ifrågasätta portugisers skyldighet betala försvarsomkostnader på andra sidan kontinenten. Även med en värld full av stater har vi i alla tider haft områden som agerat gratisbuffert åt andra områden, och om stater inte kan åtgärda den situationen behöver vi heller inte kräva att marknader ska kunna göra det. Marknadsekonomi behöver inte vara perfekt, det behöver bara vara bättre än alternativet. Dessutom är ju hela anledningen till att man kan lämna buffertzoner vind för våg på det sättet att man tror att de kan klara sig själva. Klarar östeuropéerna av att försvara sig utan portugisernas hjälp så existerar ju inget Snålskjutsproblem i bemärkelsen att Östeuropa skulle vara oförsvarbart.

Internationella försvarsallianser uppstår i de fall man inte tror att buffertområdena klarar av att hålla fienden borta från ens egna gränser, och man därför förbinder sig att hjälpa dem försvara sig eftersom det också innebär att man försvarar sig själv. USA bjöd in Västeuropa till NATO eftersom de var oroliga för att ett Sovjetunionen som lyckades storma genom Västeuropa snart också skulle utgöra ett potentiellt hot mot det amerikanska fastlandet (alternativt deras internationella affärsintressen, men poängen kvarstår). Hade jänkarna trott att västeuropéerna klarade sig själva hade de inte sett någon nytta med att erbjuda Västeuropa sitt beskydd. Samma sak gäller på en privat försvarsmarknad: Om vägföretagen i Portugal anser att deras intressen på sikt skulle hotas av en rysk invasion i Baltikum skulle dessa företag också ha incitament att hjälpa balterna att försvara sig själva.

Den tredje kategorin snålskjutsåkare är fotgängare vars bostäder inte är kopplade till vägnätet. Bor de inom promenadavstånd till matbutiker, sin arbetsplats, vårdcentralen, och andra typer av service skulle de potentiellt kunna strunta i motortrafikens kostnader (som ju även ska bära försvarets utgifter) men ändå åtnjuta den privata försvarsmaktens indirekta beskydd genom att bo nära betalande försvarskunder. Vägföretagen skulle enkelt kunna erbjuda avgiftsbelagda gångvägar – har de redan köpt in gatubelysning, polispatruller, och viltstängsel för bilisternas trevnad skulle marginalkostnaden för att erbjuda samma service till närliggande gångstråk vara låg. Dock skulle den som vill spara pengar potentiellt ändå kunna promenera över gräsmattor och parkeringsplatser och genom gränder. Dessa fotgängare skulle då dra nytta av försvaret utan att betala för det, och givet att ett område har gott om service på gångavstånd skulle hushåll som säger upp sin anslutning till vägnätet kunna bli ett stort problem där. Man kan tycka att det låter osannolikt eftersom dessa människor skulle ha svårt att resa bortom sitt närområde, men det är ändå en möjlighet, i synnerhet om människorna är fattiga (eller särskilt obstinata promenadhipsters som anser det korporativa vägnätet vara på tok för mainstream för att låta det befläcka deras vintage-skor). I så fall skulle vägföretagets försvarsomkostnader kunna förbli desamma, eftersom områdets infrastruktur och kommersiella aktivitet utgör samma stora måltavla för fientliga stater, medan intäkterna från områdets befolkning sjunker. Vägföretaget får då kompensera genom att ta ut högre anslutningsavgifter av områdets kvarvarande kunder.

För kommersiella verksamheter behöver det inte vara ett problem. Dels sparar de pengar på parkeringsplatser, men framför allt har de nu en bilfri lokalbefolkning som inte kan besöka konkurrenter på andra sidan stan. Affärerna kommer kunna ta ut monopolpriser och arbetsgivare sänka lönerna för att betala de högre anslutningskostnaderna. På så sätt får fotgängarna ändå vara med och betala för områdets försvar, vilket därmed hindrar dem från att åka snålskjuts. Vill fotgängarna åka buss kommer biljettpriserna spegla de försvarsavgifter bussbolagen måste betala för att få nyttja vägarna, och detsamma gäller tåg. De enda som drabbas negativt blir lokalinvånare som fortfarande är anslutna till vägnätet och därmed får betala det det dubbla priset av högre anslutningskostnader och längre resväg för att undvika närområdets höjda butiks- och servicepriser. Dessa invånare har tre val.

Det första alternativet är att säga upp sin väganslutning och bli fotgängare för att spara pengar. Näringsidkarnas anslutningsavgifter kommer då gå upp ännu mer, men de får också fler kunder att sälja till med monopolpriser. Det andra alternativet är att man fortsätter åka bil trots de högre anslutningsavgifterna, vilket strikt talat innebär att man själv valt att ta på sig en oproportionerlig del av grannskapets försvarsfinansiering, och då får situationen lov att ses mer som en form av välgörenhet än ett snålskjutsproblem. Det tredje alternativet är att man flyttar. Det kan låta hårt, men det är en situation som enkelt går att undvika genom att inte bosätta sig på gångavstånd till alla former av grundläggande service. Givet att en av näringarna man kan hålla avstånd från är sopstationer torde detta inte innebära någon större uppoffring.

En fientlig militärmakt måste förstås inte använda vägnätet vid en invasion, utan skulle kunna gradvis ockupera angränsande markegendom, om bara vägarna är försvarade. Markägare som bor nära en potentiell fiende kommer då behöva köpa tilläggsförsvar. Eftersom det redan finns militära företag som försvarar vägnätet kommer det innebära en relativt låg marginalkostnad att även tillhandahålla ett effektivt försvar åt närliggande markegendom, så för markägarna behöver försvarspremien inte bli oöverstigligt dyr. Dessa markägare behöver alltså bara bära sina egna försvarskostnader och slipper därmed snålskjutsproblem (för markägare som skippar försvarstillägg eftersom de bor längre in i statlöst territorium, se ovanstående resonemang om internationella försvarsallianser).

Till sist ska vi behandla konkurrens mellan olika försvarsföretag. Om en stor vägverksamhet kräver att alla anslutande vägar ska köpa försvar av samma militära företag så kommer försvaret snart kunna hamna i en monopolsituation, vilket i längden kan låta dem ta makten och upprätta en egen stat. Redan innan det går så långt kommer de kunna ta ut monopolpriser, vilket kommer bli dyrt för vägverksamheterna i fråga. Det ligger därför i vägföretagens intresse att inte kräva att alla samarbetspartners köper försvar från samma aktör, utan att istället tillåta dem att köpa försvar på en marknad av olika aktörer. Varje aktör lär då bli mindre och militärt svagare, men de kommer också vara kopplade till ett nätverk av olika vägaktörer vars väganslutningsavtal innehåller krav på ömsesidig hjälp vid en invasion. På så sätt kan försvarsföretag konkurrera om kunder på marknaden samtidigt som de har enigheten för att utkämpa ett krig tillsammans.

Sammanfattningsvis kan vi alltså se hur det militära försvarets potentiella snålskjutsproblem kan undvikas genom att koppla tjänsten till vägnätet. Egentligen borde principen gå att generalisera: En tjänst som har en positiv externalitet i ett geografiskt bundet område runt köparen kan undvika snålskjutsproblem genom att säljas till en verksamhet vars nätverksutforming tillåter den att överföra en del av tjänstens kostnader till alla som gynnas av dess externalitet.

Vi kan jämföra detta med hur försvar fungerar i en stat under existentiellt hot. Teoretiskt sett ska staten lösa snålskjutsproblemet genom att beskatta sina invånare och använda pengarna för att avlöna soldater. När ett krig trappas upp och blir blodigare kommer människor vara mindre benägna att ta värvning, vilket staten måste lösa med högre soldatlöner för att fortsätta locka till sig rekryter. På så sätt fördelas krigets kostnader jämnare över befolkningen – soldaterna betalar ett högre pris i form av risk för sitt liv men kompenseras också med högre lön, medan skattebetalarna slipper riskera livet men får betala ett högre pris i form av högre skatter för att finansiera de högre lönerna.

Problemet är att om en stat befinner sig under existentiellt hot och politikerna måste välja mellan att höja skatten på sina kompisar och att införa värnplikt, så pekar incitamenten på att de inför värnplikt. Deras rika vänner är ofta en anledning till att politikerna kommit till makten och kan se till att politikerna byts ut, medan de vanliga ungdomar från arbetar- och medelklass som ska tvångsrekryteras har desto mindre inflytande. Genom värnplikt slår man ut konkurrensmekanismen som pressar upp soldatlönerna, eftersom värnpliktiga inte kan hota att ta ett annat jobb. När kriget blir blodigare får alltså de värnpliktiga betala ett högre pris i form av risk utan att kompenseras monetärt, medan skattebetalarna slipper känna konsekvenserna av eskalationen. En stat ökar alltså risken för snålskutsproblem genom exakt det våldsmonopol som var tänkt att minska den.

Sammantaget bör vi därför konstatera att snålskjutsproblemet inte bara är en utmaning för de som förespråkar privat drivet och finansierat försvar, utan även innebär utmaningar för de som vill låta försvaret drivas i offentlig regi. Med anledning av det ovan sagda tycker jag vi rent av kan gå steget längre och säga att snålskjutsåkande är ett större teoretiskt problem för den som vill ha ett offentligt försvar, och att det i själva verket är etatisterna som bör avkrävas en förklaring.