Privatiserat försvar och snålskjutsproblemet

Bland de som vill testa privatiseringsiverns gränser har en fri marknad för militärt försvar länge bjudit på teoretiska utmaningar. Anarkokapitalisten David Friedman har kallat det för för ett av libertarianismens svåraste problem, och minarkister förespråkar nattväktarstat bland annat för att de brukar betrakta problemet som olösligt. Specifikt rör det sig om ett så kallat snålskjutsproblem (eng: Free Rider problem). Om alla andra i din region väljer att betala för ett försvar så kommer ditt hus att vara försvarat vare sig du betalar eller ej, så länge du inte bor precis på gränsen till en potentiell fiende. Dina grannar kan förstås resonera på samma sätt, vilket i slutändan skulle kunna leda till att ingen utom gränshushåll är med och finansierar något försvar. Då kanske du resonerar att försvaret blir för svagt och att du ändå vill vara med och bidra, för din egen skull, men så vida du inte är snuskigt rik kommer ditt bidrag inte nämnvärt kunna utöka försvarsföretagets resurser. Istället för att alla skattebetalare i Republiken Finland är med och finansierar ett gemensamt försvar skulle det i ett statlöst Finland bara vara hushåll precis på den ryska gränsen som skulle ha incitament att bekosta ett militärt försvar. Ett sådant vore givetvis otillräckligt så en privatiserad försvarsmakt skulle göra Finland (eller vilket land som helst) oförsvarbart, går resonemanget.

För att komma åt detta problem behöver vi alltså hitta en institution som både har ett stort incitament att bekosta ett eget försvar och har möjlighet att utan tvång sprida kostnaden på eventuella snålskjutsåkare. När vi letar efter de som har störst incitament att försvara sig bör vi betänka att en fiendemakt inte måste ockupera alla delar av det territorium de invaderat, i synnerhet inte om territoriet är statlöst. Om Kina ville lägga beslag på Rysslands naturgasfyndigheter i Sibirien skulle de bara behöva ockupera områden där gasen bryts, områden nödvändiga för att transportera den till Kina, samt några buffertzoner. De skulle inte behöva behärska varje kvadratmeter av den ryska tundran. Är det skatteboskap man är ute efter är det på samma sätt mer lönsamt att ockupera ett territorium där stora företag är verksamma än att ockupera en glesbefolkad Amish-by. De som har störst incitament att bekosta ett eget försvar är de som utgör de största måltavlorna för ockupation, och de som utgör de största måltavlorna är de som antingen äger en verksamhet med stor lönsamhet (eller kanske bara hög omsättning) eller äger ett strategiskt viktigt område eller infrastruktur (t ex en flygplats eller en gasledning).

En institution som skulle uppfylla bägge kriterier är ett stort vägföretag. Teoretisk lönsamhet är svårt att spekulera om, men det företag som äger stora motorvägar i och mellan stora städer lär åtminstone räkna med hög omsättning. Dessutom är vägar strategiskt viktiga, eftersom de underlättar logistiken vid militära insatser. Att försöka förhandla med fienden – t ex låta dem köpa tillgång till vägnätet för sina pansarvagnar och transporter – vore mycket riskfyllt. När en stat väl börjat ockupera omkringliggande territorium finns det ingenting som hindrar dem från att beskatta vägföretaget, skriva lagar för att låta sig själva använda vägarna gratis, skattefinansiera offentligägda vägkonkurrenter, eller rent av nationalisera vägnätet (vi vet ju hur folks inställning brukar vara när det kommer till vem som ska bygga vägarna). Ett privat ägt och finansierat vägföretag skulle alltså ha enorma incitament för att köpa skydd från någon typ av försvarsverksamhet.

De som vid första anblick tycks kunna åka snålskjuts på ett sådant försvar vore… typ alla, eftersom i princip alla människor bor nära vägar och därmed skulle dra nytta av deras försvar. Även andra vägföretag, de som äger diverse småvägar som förgrenar sig från de stora motorlederna skulle kunna dra nytta. Vägföretaget skulle dock kunna lösa detta problem av samma anledning som det uppstått till att börja med: Snålskjutsåkarna är anslutna till vägnätet! Om en bostadsrättsförening eller ett köpcentrum vill ansluta en påfartsväg till en huvudled kommer de behöva tillstånd från huvudledsägaren, och denna kan då ställa som krav att de är med och betalar kostnaderna ett försvar innebär.

Dessa aktörer kan i sin tur skjuta över en andel av sina försvarskostnader på andra aktörer som vill ansluta ännu mindre vägar till deras egendom, och så vidare. På så sätt skulle ett helt samhälle utan tvång integreras i en privat driven och finansierad försvarslösning. När vägnätet växer, t ex för att en stad får fler invånare, blir det också till en större måltavla, men då har de stora vägägarna också råd att spendera mer pengar på försvar, eftersom det nu finns fler (eller större) kunder på vägmarknaden att skjuta över en del av de extra kostnaderna på. Dessutom skulle ett försvar kunna delfinansieras genom att ta ut högra avgifter av de som kör på vägarna – att slippa bli överkörd av en pansarvagn kan trots allt vara en kundförmån värd att betala för.

De som nu skulle kunna åka snålskjuts på någon annans försvar är enbart de som inte är anslutna till vägnätet i vårt exempel. Dessa snålskjutsåkare kan vi dela in i tre kategorier. Den första kategorin utgörs av primitiv mark där ägarna eller användarna inte har något behov av moderna vägar, till exempel en Amish-by. Sådana människor lär dock inte utgöra en särskilt intressant måltavla för imperialistiska stater, så frågan är hur mycket snålskjuts de egentligen åker. Det är ju inte de som drar till sig den sortens internationella uppmärksamhet som gör ett påkostat försvar nödvändigt. Förutom Amish i USA finns det i båda Latinamerika och Indien små (ofta okontaktade) stamsamhällen som lämnats oreglerade och obeskattade oavsett hur kontrollivriga och kleptomaniska deras värdstater varit i förhållande till landets övriga befolkning.

Den andra kategorin potentiella snålskjutsåkare är de som är anslutna till ett konkurrerande vägnät som valt att inte bekosta ett eget försvar (och därmed kan hålla lägre priser för sina kunder). Dessa snålskjutsåkare kommer ställas inför tre problem. För det första kan de komma att behöva betala dyra avgifter för att använda det försvarade vägnätet, ifall de vill besöka en plats som bara är anslutet till det. Vägföretagen i det försvarade nätet skulle utan vidare kunna erbjuda stora rabatter till bilister som bor i områden anslutna till dem och därför är med och bekostar försvaret genom anslutningsavgifter eller liknande. För det andra kommer det konkurrerande, snålskjutsåkande vägnätets kunder ha mycket svårt att överhuvudtaget ta sig in på det försvarade vägnätet, eftersom de oförsvarade vägarna inte är direktanslutna till de försvarade. För det tredje skulle det oförsvarade vägnätet i praktiken ha mycket svårt att åka snålskjuts till att börja med eftersom en fiende mycket väl skulle kunna invadera ett oförsvarat vägnät (med anslutna hushåll och näringsidkare) och lämna det försvarade ifred.

Det enda realistiska scenario jag kan komma på där ett separat vägnät skulle kunna åka snålskjuts på ett annat näts försvar är om de är mycket avlägsna från varandra. Om Ryska staten fanns kvar i ett i övrigt statlöst Europa skulle vi till exempel räkna med att vägföretagen i Östeuropa har ett påkostat försvar vars omkostnader skjuts över på anslutande vägägare i andelar som blir allt mindre ju längre från Ryska gränsen man kommer, och vi kan tänka oss att denna krympande medfinansiering inte sträcker sig hela vägen över kontinenten. Invånarna i det statlösa Portugal kanske skulle slippa betala för att Östeuropa agerar buffert mot eventuella utfall från Ryssland, men så kan man också ifrågasätta portugisers skyldighet betala försvarsomkostnader på andra sidan kontinenten. Även med en värld full av stater har vi i alla tider haft områden som agerat gratisbuffert åt andra områden, och om stater inte kan åtgärda den situationen behöver vi heller inte kräva att marknader ska kunna göra det. Marknadsekonomi behöver inte vara perfekt, det behöver bara vara bättre än alternativet. Dessutom är ju hela anledningen till att man kan lämna buffertzoner vind för våg på det sättet att man tror att de kan klara sig själva. Klarar östeuropéerna av att försvara sig utan portugisernas hjälp så existerar ju inget Snålskjutsproblem i bemärkelsen att Östeuropa skulle vara oförsvarbart.

Internationella försvarsallianser uppstår i de fall man inte tror att buffertområdena klarar av att hålla fienden borta från ens egna gränser, och man därför förbinder sig att hjälpa dem försvara sig eftersom det också innebär att man försvarar sig själv. USA bjöd in Västeuropa till NATO eftersom de var oroliga för att ett Sovjetunionen som lyckades storma genom Västeuropa snart också skulle utgöra ett potentiellt hot mot det amerikanska fastlandet (alternativt deras internationella affärsintressen, men poängen kvarstår). Hade jänkarna trott att västeuropéerna klarade sig själva hade de inte sett någon nytta med att erbjuda Västeuropa sitt beskydd. Samma sak gäller på en privat försvarsmarknad: Om vägföretagen i Portugal anser att deras intressen på sikt skulle hotas av en rysk invasion i Baltikum skulle dessa företag också ha incitament att hjälpa balterna att försvara sig själva.

Den tredje kategorin snålskjutsåkare är fotgängare vars bostäder inte är kopplade till vägnätet. Bor de inom promenadavstånd till matbutiker, sin arbetsplats, vårdcentralen, och andra typer av service skulle de potentiellt kunna strunta i motortrafikens kostnader (som ju även ska bära försvarets utgifter) men ändå åtnjuta den privata försvarsmaktens indirekta beskydd genom att bo nära betalande försvarskunder. Vägföretagen skulle enkelt kunna erbjuda avgiftsbelagda gångvägar – har de redan köpt in gatubelysning, polispatruller, och viltstängsel för bilisternas trevnad skulle marginalkostnaden för att erbjuda samma service till närliggande gångstråk vara låg. Dock skulle den som vill spara pengar potentiellt ändå kunna promenera över gräsmattor och parkeringsplatser och genom gränder. Dessa fotgängare skulle då dra nytta av försvaret utan att betala för det, och givet att ett område har gott om service på gångavstånd skulle hushåll som säger upp sin anslutning till vägnätet kunna bli ett stort problem där. Man kan tycka att det låter osannolikt eftersom dessa människor skulle ha svårt att resa bortom sitt närområde, men det är ändå en möjlighet, i synnerhet om människorna är fattiga (eller särskilt obstinata promenadhipsters som anser det korporativa vägnätet vara på tok för mainstream för att låta det befläcka deras vintage-skor). I så fall skulle vägföretagets försvarsomkostnader kunna förbli desamma, eftersom områdets infrastruktur och kommersiella aktivitet utgör samma stora måltavla för fientliga stater, medan intäkterna från områdets befolkning sjunker. Vägföretaget får då kompensera genom att ta ut högre anslutningsavgifter av områdets kvarvarande kunder.

För kommersiella verksamheter behöver det inte vara ett problem. Dels sparar de pengar på parkeringsplatser, men framför allt har de nu en bilfri lokalbefolkning som inte kan besöka konkurrenter på andra sidan stan. Affärerna kommer kunna ta ut monopolpriser och arbetsgivare sänka lönerna för att betala de högre anslutningskostnaderna. På så sätt får fotgängarna ändå vara med och betala för områdets försvar, vilket därmed hindrar dem från att åka snålskjuts. Vill fotgängarna åka buss kommer biljettpriserna spegla de försvarsavgifter bussbolagen måste betala för att få nyttja vägarna, och detsamma gäller tåg. De enda som drabbas negativt blir lokalinvånare som fortfarande är anslutna till vägnätet och därmed får betala det det dubbla priset av högre anslutningskostnader och längre resväg för att undvika närområdets höjda butiks- och servicepriser. Dessa invånare har tre val.

Det första alternativet är att säga upp sin väganslutning och bli fotgängare för att spara pengar. Näringsidkarnas anslutningsavgifter kommer då gå upp ännu mer, men de får också fler kunder att sälja till med monopolpriser. Det andra alternativet är att man fortsätter åka bil trots de högre anslutningsavgifterna, vilket strikt talat innebär att man själv valt att ta på sig en oproportionerlig del av grannskapets försvarsfinansiering, och då får situationen lov att ses mer som en form av välgörenhet än ett snålskjutsproblem. Det tredje alternativet är att man flyttar. Det kan låta hårt, men det är en situation som enkelt går att undvika genom att inte bosätta sig på gångavstånd till alla former av grundläggande service. Givet att en av näringarna man kan hålla avstånd från är sopstationer torde detta inte innebära någon större uppoffring.

En fientlig militärmakt måste förstås inte använda vägnätet vid en invasion, utan skulle kunna gradvis ockupera angränsande markegendom, om bara vägarna är försvarade. Markägare som bor nära en potentiell fiende kommer då behöva köpa tilläggsförsvar. Eftersom det redan finns militära företag som försvarar vägnätet kommer det innebära en relativt låg marginalkostnad att även tillhandahålla ett effektivt försvar åt närliggande markegendom, så för markägarna behöver försvarspremien inte bli oöverstigligt dyr. Dessa markägare behöver alltså bara bära sina egna försvarskostnader och slipper därmed snålskjutsproblem (för markägare som skippar försvarstillägg eftersom de bor längre in i statlöst territorium, se ovanstående resonemang om internationella försvarsallianser).

Till sist ska vi behandla konkurrens mellan olika försvarsföretag. Om en stor vägverksamhet kräver att alla anslutande vägar ska köpa försvar av samma militära företag så kommer försvaret snart kunna hamna i en monopolsituation, vilket i längden kan låta dem ta makten och upprätta en egen stat. Redan innan det går så långt kommer de kunna ta ut monopolpriser, vilket kommer bli dyrt för vägverksamheterna i fråga. Det ligger därför i vägföretagens intresse att inte kräva att alla samarbetspartners köper försvar från samma aktör, utan att istället tillåta dem att köpa försvar på en marknad av olika aktörer. Varje aktör lär då bli mindre och militärt svagare, men de kommer också vara kopplade till ett nätverk av olika vägaktörer vars väganslutningsavtal innehåller krav på ömsesidig hjälp vid en invasion. På så sätt kan försvarsföretag konkurrera om kunder på marknaden samtidigt som de har enigheten för att utkämpa ett krig tillsammans.

Sammanfattningsvis kan vi alltså se hur det militära försvarets potentiella snålskjutsproblem kan undvikas genom att koppla tjänsten till vägnätet. Egentligen borde principen gå att generalisera: En tjänst som har en positiv externalitet i ett geografiskt bundet område runt köparen kan undvika snålskjutsproblem genom att säljas till en verksamhet vars nätverksutforming tillåter den att överföra en del av tjänstens kostnader till alla som gynnas av dess externalitet.

Vi kan jämföra detta med hur försvar fungerar i en stat under existentiellt hot. Teoretiskt sett ska staten lösa snålskjutsproblemet genom att beskatta sina invånare och använda pengarna för att avlöna soldater. När ett krig trappas upp och blir blodigare kommer människor vara mindre benägna att ta värvning, vilket staten måste lösa med högre soldatlöner för att fortsätta locka till sig rekryter. På så sätt fördelas krigets kostnader jämnare över befolkningen – soldaterna betalar ett högre pris i form av risk för sitt liv men kompenseras också med högre lön, medan skattebetalarna slipper riskera livet men får betala ett högre pris i form av högre skatter för att finansiera de högre lönerna.

Problemet är att om en stat befinner sig under existentiellt hot och politikerna måste välja mellan att höja skatten på sina kompisar och att införa värnplikt, så pekar incitamenten på att de inför värnplikt. Deras rika vänner är ofta en anledning till att politikerna kommit till makten och kan se till att politikerna byts ut, medan de vanliga ungdomar från arbetar- och medelklass som ska tvångsrekryteras har desto mindre inflytande. Genom värnplikt slår man ut konkurrensmekanismen som pressar upp soldatlönerna, eftersom värnpliktiga inte kan hota att ta ett annat jobb. När kriget blir blodigare får alltså de värnpliktiga betala ett högre pris i form av risk utan att kompenseras monetärt, medan skattebetalarna slipper känna konsekvenserna av eskalationen. En stat ökar alltså risken för snålskutsproblem genom exakt det våldsmonopol som var tänkt att minska den.

Sammantaget bör vi därför konstatera att snålskjutsproblemet inte bara är en utmaning för de som förespråkar privat drivet och finansierat försvar, utan även innebär utmaningar för de som vill låta försvaret drivas i offentlig regi. Med anledning av det ovan sagda tycker jag vi rent av kan gå steget längre och säga att snålskjutsåkande är ett större teoretiskt problem för den som vill ha ett offentligt försvar, och att det i själva verket är etatisterna som bör avkrävas en förklaring.

Annonser

Ett Bechdeltest för den kulturmarxistiska eran

På 1980-talet populariserade den amerikanska feministen Alison Bechdel det så kallade Bechdeltestet, vilket var tänkt att uppmärksamma kvinnors underrepresentation eller låga agens i filmer. För att klara testet måste en film

    1a. Ha minst två kvinnliga karaktärer,

    1b. som helst ska vara namngivna,

    2. som pratar med varandra

    3. om något annat än män

I vår era, när kulturmarxismen gett sin dominans över våra kulturella institutioner till känna, skulle jag vilja föreslå ett nytt test för filmer. Denna gång är fokuset på hur familjer framställs. Vi kan kalla det Twist-provet, efter den föräldralösa karaktären Oliver Twist (och för att jag inte kan motstå en fånig ordlek). För att klara provet måste en film med en familj uppfylla följande kriterier.

En av huvudpersonerna ska ha en intakt familj

Detta ska inte framställas som en tragedi

Det är de enda kriterierna. Enkelt va? För att vara tydliga, och för att listor ser mer officiella ut, kan vi kvalificera det första kriteriet med följande regler:

  1. Om två personer skaffar barn ska inget av barnen dö
  2. Barnen ska heller inte förlora någon av sina föräldrar
  3. Föräldrarna ska inte separera.

    Bonusregel för etnonationalister: Föräldrarna ska tillhöra samma etnicitet (och art, i science fiction eller fantasy).

Vi pratar med andra ord om en helt vanlig kärnfamilj i vilken medlemmarna får växa upp och leva ut sina liv. Undantag får därför göras i de fall barnen hinner växa upp och en eller båda föräldrar avlider i sviterna av hög ålder.

Med det andra kriteriet menas helt enkelt att det inte ska framställas som önskvärt att det första kriteriet bryts. En film i vilken huvudpersonens fader är en alkoholiserad hustrumisshandlare klarar alltså inte Twist-provet, eftersom den framställer skilsmässa som önskvärt i det aktuella fallet.

Jag inbjuder läsaren att själv applicera provet på filmer och TV-serier ni tittar på. Filmer och serier som inte tar upp familjeband (tänk WALL-E) är förstås undantagna från provet, men filmer och serier som bara visar att karaktärerna saknar familj är det inte. Det borde inte vara särskilt svårt för en berättelse att klara detta prov med tanke på hur användbara familjeband är för att förklara eller beskriva karaktärers motivation, ändå är det förvånansvärt sällan Hollywood lyckas visa oss intakta, fungerande familjer. Deras ovana att göra motsatsen skulle nästan kunna misstas för en aversion mot att deras västerländska publik bildar familj och skaffar barn.

Ett angrepp på demokratin, del 3: Med fria val ingen fri press

Av alla de till allmän rösträtt orelaterade fenomen som brukar tituleras demokratiska är nog fri press en av de mer logiska. Man kan raljera mot att rasism eller miljöförstöring kallas odemokratiskt, eftersom de inte har något med fria val att göra, men de flesta verkar vara av uppfattningen att fri press är intimt förknippat med demokrati. För att val verkligen ska vara fria måste ju väljarna vara informerade, och då måste media kunna rapportera utan censur. Må så vara, men det omvända förhållandet kan inte sägas råda. Det vill säga, även om fri press gynnar demokratin så undergräver demokratin en verkligt fri och självständig press. I en demokrati är kontroll över medias narrativ nämligen alldeles för värdefullt för att marknadsanpassas.

För en kapitalist kan det löna sig att sälja en produkt med förlust, om den ökar försäljningen av en annan produkt så pass mycket att den adderade vinsten överstiger förlusterna. Till exempel kan en restaurang ge bort gratis plastleksaker till den som köper en viss typ av deras hamburgare, för att öka försäljningen av det senare. Affärsmodellen är inte att tjäna pengar på plastleksakerna, utan att använda dem för att tjäna mer pengar på hamburgare. På samma sätt kan en butik erbjuda gratisparkering för att locka fler kunder att stanna längre och handla mer. Man måste förstås inte ge bort något gratis för att utnyttja denna strategi, utan det går även bra att sälja det till underpris. Biltemakorv kostar till exempel bara 5 kr styck,. Syftet är givetvis inte att sälja massvis med korv, utan att få hungriga kunder att stanna längre i butiken och därmed handla mer. Massmedia är demokratins biltemakorv.

Inom den frihetliga rörelsen är vi vana vid att lägga skulden för medias vänsterlutning på statlig intervention, så som presstöd och Radiolicens. Även om dessa faktorer också är bovar i dramat så finns det ytterligare en dimension som är minst lika viktig: Svågerkapitalismen. Det ligger inte bara i svågerkapitalistens intresse att hålla sig väl med makthavare, utan även att se till att de han håller sig väl med får behålla makten. Ett sätt att göra det på är att donera direkt till de politiska partierna, men ett annat sätt är att omforma narrativen i media för att göra dem mer vänligt inställda till ens partipolitiska kontakter.

Inflytandet kan utövas med flera medel: Genom att köpa andelar i mediebolag, genom att stifta vänskap med deras VD:ar och redaktörer, genom att köpa annonsplats hos dem, eller kanske rent av bara genom att ge exklusiv tillgång till olika sorters nyhetsmaterial. Presstödet är ett smidigt sätt att få folket att betala för sin egen hjärntvätt, men i slutändan vore det fortfarande lönsamt för särintressen att ur egen ficka subventionera sina journalistiska husdjur även om presstödet inte hade funnits. Varför lägga en miljard på att förbättra dina produkter när du kan lägga en miljon på att välja politiker som vill subventionera produkterna?

Det begrepp som man kanske först kommer att tänka på är svågerkapitalism, men egentligen är det inte medierna som är svågerkapitalister i den här situationen. Den titeln faller istället på särintressen som hoppar i säng med staten, medan medierna i det här fallet är i säng med särintressen som i sin tur är i säng med staten. Korruptionen är, så att säga, ett steg avlägsnare. Ska vi sätta ett namn på denna form av politiska bigami skulle vi kunna kalla det buksvågerkapitalism.

Att bevara medielandskapets politiska enkelriktning och hålla åsiktskorridoren smal är alltså inte bara något som gynnar politiker, utan även något som gynnar politikernas allierade i den privata sektorn, förutsatt att staten är demokratiskt styrd. När statens makt utgår från folket blir det lönsamt att kontrollera folket, och få kontrollverktyg är så effektiva som massmedia. Det gäller inte bara nyhetsbevakning, utan även populärkultur, vilket är varför nästan allting som kommer från Hollywood är vänsterpropaganda.

Nu kan man invända att det finns en ganska stor marknadsnisch för vänsterpropaganda, men då missar man poängen. Poängen är att det finns en ofylld marknadsnisch för alternativa världsbilder, och att alldeles för få aktörer väljer att profitera på den nischen. Att göra det skulle nämligen äventyra svågerkapitalisternas kontroll över narrativet, vilket i förlängningen riskerar äventyra deras statligt utdelade privilegier. Dagens Nyheter hade kunnat få massor med läsare om de rapporterat om invandrade sexualbrottslingar på festivalen We are Stockholm, men valde istället att mörklägga hela nyheten.  På samma sätt offrade tyska medier lönsamheten när de försökte tiga om våldtäktsmobben i Köln på nyårsnatten (åtminstone tills nyheten började leva sitt eget liv på bloggar och sociala medier). 

Annorlunda uttryckt är problemet inte att det finns för mycket sosseåsikter i nyhetsmedia och populärkultur, utan att andra åsikter blivit undanträngda. Den nyreaktionära pseudonymen Mencius Moldbug beskriver det så här


Brown Scare? Or dare I say… #BrownScare? But what else to name America’s ginormous, never-ending, profoundly insane witch-hunt for fascists under the bed?

For there’s nothing new here. At the height of the lame, doomed ”Red Scare,” the Brown Scare was ten times bigger. You may think it was difficult making a living as a communist screenwriter in 1954. It was a lot easier than being a fascist screenwriter. Or even an anticommunist screenwriter. (Same thing, right?) And as any pathetic last shreds of real opposition shrink and die off, the Scare only grows. That’s how winners play it. That’s just how the permanent revolution rolls.

 

För den som avviker från linjen är domen snabb och skoningslös. När Mats Qviberg nyligen försökte fylla en underbetjänad nisch i tidningsmarknaden kostade det honom 70 miljoner kronor i aktier. Hans brott var att låta sig intervjuas på Nyheter Idag, en så kallad högerextrem (dvs inte socialistisk) sajt som drivs av Chang Frick. Frick har i sin tur också kölhalats i media för sin blasfemi mot vänsterhegemonin, och har bland annat hånats av DN-projektet kit för att han är låginkomsttagare. Vill man kontrollera den nationella opinionsbildningsapparaten kan man inte låta konkurrerande åsikter ta plats. Fienden måste karaktärsmördas för att antingen marginaliseras (om han står på sig) eller koopteras (om han gör avbön).

Det är därför Tidningssverige kan domineras av publikationer som blöder läsare och blir allt mindre lönsamma för varje år som går. Det är därför förlust-företaget Twitter kan driva bort sina egna användare med allt hårdare censur, utan att gå omkull efter 10 år. Det är därför hela det svenska medieetablissemanget kunde gå till storms mot Sverigedemokraterna när partiet låg på över 10% i opinionen. 10% av väljarkåren är en betydande marknadsandel, och den som väljer att slå mynt på den lär kunna göra sig en rejäl hacka. I det amerikanska presidentvalets mest verklighetsfrånvända opinionsmätningar låg Donald Trump fortfarande omkring 40% i väljarstöd, vilket motsvarar tiotals miljoner människor, men lyckades trots det få exakt noll endorsements av amerikanska tidningar.  I stället för att kapitalisera på denna gigantiska potentiella marknad har amerikansk media valt att smutskasta och ljuga om landets president.

Att kapitalister avstår från den sortens vinstmöjligheter blir bara begripligt om man förstår att massmedias funktion inte är att generera vinst från oss i egenskap av mediekonsumenter, utan i egenskap av väljare. Att ljuga är dåligt för lönsamheten. För skvallertidningar med låg prestige kan det möjligtvis vara ett billigt sätt att skapa rubriker som säljer lösnummer, men för publikationer av större tyngd tar varumärket stryk, vilket i längden kan äventyra försäljningssiffrorna. Förklaringen är buksvågerkapitalism.

IKEA erbjuder inte parkeringsplatser för att tjäna pengar på dina körvanor, utan för att sälja dig möbler, och på samma sätt erbjuder inte DN tidningar för att tjäna pengar på dina läsvanor, utan för att sälja dig åsikter. När du tycker som din tidning tycker så röstar du som din tidning vill, och när du gör det gynnar du intressena bakom tidningen. Samma sak gäller film, TV, radio, och böcker. På senare år har försök gjorts att kooptera även datorspelsbranschen.

Av samma anledning ligger det i vissa näringsidkares intresse att den privata sektorn beskattas för att finansiera skolväsendet. Det vore egentligen mycket billigare för arbetsgivare att utbilda sin egen arbetskraft men genom att tvinga in alla barn i ett centralstyrt skolsystem kan man se till att de indoktrineras i den värdegrund som krävs för att de ska bevara den politiska ordningen när de så småningom går till valurnorna. Precis som med presstöd är statligt tvång användbart, men inte strikt nödvändigt. Även där t ex hemskolning är lagligt är det fortfarande stigmatiserat (källa: Din fnysning när du läste ordet hemskolning), precis som svenska friskolor som avviker från värdegrunden är hårt ansatta i vår offentliga debatt.

Man kan förstås vilja indoktrinera barn även i odemokratiska samhällen, till exempel för att göra dem till lydiga soldater eller religiöst rättrogna, men sådana incitament kan existera vare sig det råder allmän rösträtt eller inte. På samma sätt kan både demokratiska och odemokratiska samhällen ha medier som propagerar för militären, majoritetsreligionen, eller vad det nu kan vara. Det finns flera incitament att försöka hjärntvätta en befolkning, men ett av de största finns bara i demokratier. Utan demokrati kan man fortfarande ha en ofri press, men med demokrati kan man aldrig räkna med att pressen blir fri. Att lära folket att rösta rätt gör man bara i samhällen där man röstar.

När statens makt utgår från folket kan du kontrollera staten genom att kontrollera folket. När du demokratiserar ett land skapar du enorma incitament för att kontrollera dess invånare. För den som lockas av den statliga maktens frestelser blir det nödvändigt att bruka politisk korrekthet som vapen mot befolkningen om staten är demokratisk.  För detta krävs ingen konspiration eller sammansvärjning, det krävs bara att särintressen följer sina ekonomiska incitament. De allmänna valen gör politisk korrekthet ekonomiskt lönsam på samma sätt som hamburgerförsäljningen gör det lönsamt för McDonalds att ge bort plastleksaker. Den kommersiella aktör som vågar vandra genom den politiska korrekthetens gatlopp kommer dessutom ställas inför ett annat problem: Det är väldigt svårt att tjäna pengar på en produkt när alla konkurrenter säljer till underpris. Att slå mynt på högerkultur på en marknad där vänsterpropaganda är hårt subventionerad av svågerkapitalister är som att försöka göra vinst på ett parkeringshus omringat av närbutikernas gratisparkeringar. Det är inte marknadsmekanismerna det är fel på, det är incitamenten.

Det går alltså inte att skylla på marknaden eller kapitalismen, för samma problem skulle uppstå med en hårdare reglerad eller förstatligad media. När en offentlig myndighet korrumperas och tas i bruk av intressena den är satt att kontrollera kallas det på ekonomspråk för regulatory capture. Det är ett akademiskt erkänt fenomen som förekommer nog så ofta även i västvärlden, och en statlig myndighet för massmedia skulle ingalunda vara immun. Om inte annat borde propagandakanalerna SVT och SR demonstrera varför statlig styrning är en dålig metod för att skapa oberoende journalistik.

Problemet beror på demokratin, helt enkelt. Det är på grund av den som regulatory capture, ett fenomen vanligtvis reserverat för statliga myndigheter, gått att genomföra mot en del av den privata sektorn. Det är på grund av demokratin som det är lönsamt att skapa åsiktskorridorer och tysta meningsmotståndare. Massmedia är lågprismaten som får dig att stanna längre och shoppa fler svågerkapitalistiska idéer i socialdemokratins ideologiska köpcentrum. I ett anarkokapitalistiskt samhälle, en absolut monarki, en militärjunta, en adelsrepublik, eller någon annan samhällsordning fri att ignorera massornas politiska böjelser skulle det inte finnas samma incitament att hjärntvätta befolkningen. Folket skulle kunna ägna sig åt politiska irrläror bäst de ville utan att det skulle hota ställningen hos några makteliter eller särintressen. Demokrati leder till åsiktshegemoni, och vill vi ha en verkligt fri offentlig debatt måste vi göra oss kvitt rösträtten.

Kollektivism i en libertariansk samhällsordning

En av libertarianismens grundläggande premisser är vad vi skulle kunna kalla juridisk individualism, dvs principen att varje individ bara kan dömas för sina egna handlingar och inte för någon annans. Denna princip går dock att kontraktera bort på frivillig basis – om jag lånar pengar av banken kan någon annan välja att garantera mitt lån, vilket innebär att denna tredje part kommer hållas betalningsskyldig om inte jag återbetalar mitt lån. Här i väst brukar den sortens förfaranden ske i ganska begränsad utsträckning, och oftast är bara tre parter inblandade. Vi kan dock föreställa oss ett fritt samhälle i vilket det gick att kontraktera sig till samma typ av roll som garant, fast i mycket större skala och i helt andra sammanhang. I den här texten ska jag gå igenom hur en sådan konstruktion skulle kunna fungera.

Vi börjar med att föreställa oss stora nätverk av ömsesidiga rättsgaranter, grupper i vilka alla medlemmar bestraffas för brott som någon enskild medlem begått. Tänk dig till exempel att alla som bor i en viss by förbinder att ta emot straff, helt eller delvis, för brott som någon annan i byn dömts för. Om Kalle exempelvis döms till tio månaders fängelse skulle kontraktet kunna stipulera att alla andra i byn också måste avtjäna en månads fängelse. Om Sven måste betala 100 000kr i skadestånd kanske de andra också måste betala lika mycket vardera.

Vi skulle kunna kalla ett sådant nätverk för ett ansvarskollektiv (engelska: liability collective) eller kanske straffbarhetsförbund. Fördelarna med att bli antagen till ett sådant förbund vore många. För det första lär dina bundsförvanter hjälpa dig finansiera en försvarsadvokat om du åtalas för brott, eftersom en friande dom även skulle frikänna dem från straff. Du skulle också betraktas som mer pålitlig av främlingar, om du till exempel ska knyta en affärsförbindelse, eftersom de vet att dina bundsförvanter har ett egenintresse i att se till så du inte begår kontraktsbrott.

Denna fördel blir ännu större i rättssystem som är mer kompensatoriska än punitiva (dvs fokuserar mer på skadestånd än t ex fängelsestraff) eftersom en fällande dom skulle innebära att inte bara du utan hela ditt straffbarhetsförbund blir skadeståndsskyldigt. Storleken på potentiella skadestånd är viktig, eftersom den radikalt ändrar riskkalkyler. Det spelar ingen roll hur mycket skadestånd du kan kräva av någon som orsakat dig skada (fyllekvaddat en hyrbil, säg) om personen i fråga är för oförmögen för att kunna betala skadeståndet. Det rationella blir då att vägra teckna avtal med vissa potentiella kunder, vilket är dåligt både för näringsidkaren som får färre kunder och för dig som som inte kan få tag i varan eller tjänsten de erbjuder, eller att höja priset med en riskpremie, vilket potentiellt innebär att vissa kunder inte kommer ha råd att köpa det som säljs. Är du däremot med i ett ansvarskollektiv finns det både mer skadestånd för näringsidkaren att få ut (från dina bundsförvanter) vid brott och mindre risk att du begår brottet (eftersom dina bundsförvanter kommer försöka hindra dig från att göra dem skadeståndsskyldiga).

En mindre uppenbar fördel med att gå med i ett straffbarhetsförbund vore den sociala sammanhållningen man skulle bli en del av. Eftersom det ligger i alla medlemmars intresse att ingen annan medlem begår brott ligger det också i allas intresse att hålla ordning på varandra. Notera för övrigt ingen av de faktorer jag hittills listat är allmänningar, vilket innebär att du måste gå med i ett kollektiv för att faktiskt njuta dessa fördelar. Om medlemskap i den här typen av organisationer blev vanligt i större skala kan vi emellertid räkna med positiva effekter även på en mer generell nivå.

Det skulle alltså även finnas fördelar för samhället i stort. För det första skulle vi kunna skrota statssubventionerade advokater till alla brottsmisstänkta. Är man åtalad för brott får man antingen betala för sin egen advokat eller se till att ha försäkring för ändamålet, och har man inte råd med någondera får man se till att vara med i ett straffbarhetsförbund som kan ställa upp med finansiering. För det andra lär det minska brottsligheten, eftersom straffbarhetsförbund lär hålla ordning på sina egna medlemmar.

Dessutom behöver inte såna här grupper begränsa sig till by-gemenskaper. Karriärkriminella som sonat sina brott och vill vända blad i livet skulle till exempel kunna gå samman för att hålla ordning på varandra, och därmed få lättare att hitta anställning och bostad. Muslimska församlingar (jag tvivlar på att djupt troende muslimer skulle vara välkomna i några andra kollektiv) skulle få lov att börja hålla pli på medlemmar som är på väg att radikaliseras och skulle kunna sparka ut de som inte går att tyglas, vilket skulle ge resten av samhället en signal om vilka individer man bör hålla ett öga på. Säkerhetsföretag eller medborgargarden skulle kunna bilda ansvarskollektiv för att ingjuta förtroende hos allmänheten och motverka korruption i de egna leden.

Straffbarhetsförbund skulle även skapa en god cirkel av sammanhållning och gemensam identitet inom gruppen, vilket sannolikt skulle stärka civilsamhället på många håll. Det skulle därför även kunna användas för att organisera grupper kring olika politiskt betingade identiteter, beroende på hur man är lagd. För nyreaktionärer skulle denna juridiska konstruktion kunna användas för att stärka gemenskapen inom ett Männerbund, för syndikalister kan den användas för att öka sammanhållningen i arbetarkollektiv, och för den kyrkligt engagerade vore det ett sätt att hålla ihop en församling.

Över tid kommer förstås olika förbund att samla på sig olika mycket prestige och varierande rykten, precis som kollektiv i mer allmän bemärkelse gör idag. Skillnaden är att dessa juridiska ansvarskollektiv kommer vara tydligt definierade och kunna lämnas frivilligt. Idag är det till exempel omöjligt för någon att lösgöra sig från de fördomar som förekommer kring deras etnicitet, och med religiösa människor kan det vid första anblick ofta vara svårt att avgöra om de är fredliga eller tycker om att elda med kättare och hedningar.

Att helt förinta fördomar har visat sig svårt, om inte omöjligt, men genom att skapa mer formella kollektiv i mindre skala går det att överföra fördomarna till grupper som kan hantera dem mer rättvist. En svart person som är medlem i en välskött lokalgemenskap kommer kunna använda de positiva fördomarna mot hans straffbarhetsförbund för att övertrumfa de negativa fördomarna mot hans hudfärg. Hade han inte levt upp till sitt (självvalda) kollektivs krav skulle han ju ha blivit uppläxad eller utslängd. Teister kan på samma sätt markera sitt avståndstagande från särskilda uttolkningar av deras religion genom att vara med i straffbarhetsförbund som exkluderar de som gör sådana uttolkningar (för de som går i kyrkan kan detta göras redan idag genom att hålla ordning på vilka som får ingå i församlingen, men alla teister går inte i kyrkan). Även för den mest fördomsfulle är det lättare att lita på en grupp människor som vitsordar varandra så mycket att de lovar avtjäna varandras straff.

Juridiska ansvarskollektiv kan med andra ord frigöra (åtminstone delvis) människor från fördomar genom att formalisera och tillåta utträde från de grupper på vilka fördomarna appliceras. Som ni kanske märkt innebär detta att straffbarhetsförbund i många fall lär fungera som kulturella markörer, vilket för oss till nästa fördel: Decentralisering.

Det kan låta kontraintuitivt att minska centralisering genom att ansluta individer till kollektiv, men frihet har aldrig handlat om att alla människor ska leva som isolerade, asociala öar. Det kommer alltid finnas människor som vill eller behöver handla med varandra, och på samma sätt kommer det alltid finnas människor som vill bilda gemenskaper tillsammans. Om sådana gemenskaper organiseras enligt principen att alla medlemmar har ett kollektivt ansvar för varandra bör vi räkna med att gemenskaperna stärks avsevärt. När människor, blöder, svettas, och lider för varandra kommer de bilda lojalitetsband mycket starkare än vad de kan tänkas känna för staten.

I dagens sossehegemoni är det ovanligt att politiker och väljare respekterar individens rättigheter, men desto vanligare att de respekterar kollektiv. En tätt sammansvetsad grupp människor, med en klar medvetenhet om sin egen kulturella identitet, som börjar ställa på staten om särskilda rättigheter, autonomi, eller kanske rent av secession kommer göra det svårt för etatister att värja sig intellektuellt. Det skulle inte leda till ett fritt samhälle i en handvändning, men det skulle göra tillvaron lite jobbigare för centralstyrningsvurmare. Dessutom skulle den här sortens tydliga kulturgemenskaper ha en pedagogisk funktion.

I kulturellt homogena områden dominerade av ett visst straffbarhetsförbund skulle organisationen kunna användas som markör för att signalera till omgivning vilka typ av normer och förväntningar som gäller mellan grannarna. Det skulle göra saker lättare för den som vill flytta och letar efter bostadsområden med kompatibla värderingar, och det skulle göra det lättare för lokalbefolkningen att behålla sin kulturella prägel, eftersom de kan bojkotta och exkludera icke-medlemmar som hotar den lokala identiteten. Samma funktion skulle förstås kunna fyllas med en vanlig kulturförening, precis som lobbning mot staten skulle kunna skötas genom att starta politiska föreningar, men att driva föreningar kräver tid, pengar och energi. Finns redan ett straffbarhetsförbund som etablerats för andra syften, så blir ju marginalkostnaden för kulturell eller politisk signalering mycket lägre.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att juridisk kollektivism genomförd på frivillig basis är fullt kompatibelt med libertarianska värderingar och skulle ha många gynnsamma effekter om den började praktiseras. Att vara libertarian innebär inte att man måste vara en atomistisk individ utan band till någon gemenskap, och att vara medlem i ett juridiskt ansvarskollektiv skulle medföra många fördelar. För den som är intresserad av ett historiskt samhälle med liknande inslag rekommenderar jag en titt på det irländska rättssystemet under medeltiden.

Ett angrepp på demokratin, del 2: Freden i Europa

Vissa demokratiförespråkare hävdar att det var allmän rösträtt som gav Europa fred, med resonemanget att demokratier inte krigar mot varandra. Med den här texten ska vi nyansera den bilden med en översiktlig snabbtitt på Första världskriget och den fredstendens som redan fanns när Europa demokratiserades. Syftet med den här texten är inte att bevisa att demokrati helt saknar effekt på länders krigsbenägenhet, utan att förklara varför demokratin inte kan ta åt sig hela äran. Vi börjar med en titt på Kontinentaleuropa under Första världskriget.

Vågen av demokratiska reformer som införde allmän rösträtt inträffade främst på 1920-talet, dvs precis efter Första Världskriget. Det var ett krig som präglades av massmobilisering på en aldrig tidigare skådad skala, vilket innebar att större andelar av Europas befolkningar var militärt utrustade och tränade än någonsin förut. Implikationerna av detta blev tydliga mot slutet av kriget då utbredda massmyterier gjorde det uppenbart att politiker och makthavare inte hade fullt så omfattande kontroll över sina befolkningar som de trodde. Låt oss titta på några exempel.

1914 inträffade den så kallade Julfreden,  det berömda vapenstillestånd då manskapet på bägge sidor vägrade slåss under julhögtiden. Vapnen tystnade och på vissa håll fraterniserade fiender med varandra i Ingenmansland. Improviserade julklappar utbyttes och på vissa håll ska det till och med ha spelats fotboll. Händelsen har blivit världskänd som en symbol för pan-europeiskt brödraskap och fred.

Mindre känt är att den här sortens informella vapenvilor var relativt vanliga under Första världskriget. Julfreden var unik på så sätt att vapenvilor annars inte inträffade samtidigt längs hela frontlinjen, men till de högre befälens stora förtret var stridsvägran ett återkommande fenomen under kriget. I Dan Carlins ljudbok Blueprint for Armageddon (som jag rekommenderar) berättas det om frustrerade befäl som betraktade fred som en slags sjukdom som spred sig epidemiartat från den ena enheten till den andra, och som de högre skikten ständigt behövde jobba för att behandla och bota.

Den tyska nationalisten och krigsromantikern Ernst Jünger berättar i sin bok I Stålstormen om flera tillfällen då den typen av informella överenskommelser uppstod mellan de båda sidorna. Vid ett tillfälle beskjuts några män under hans befäl, och Jünger blir så upprörd att han går ut i skyttegraven och börjar skälla ut några brittiska soldater på andra sidan Ingenmansland. Han kräver att få tala med deras befäl, som de skamset ger sig av för att hämta. När officeren anländer förklarar han ursäktande att det var grannkompaniet som skjutit på tyskarna i fråga, och att hans mannar inte borde lastas för handlingen. Det fanns med andra ord ett sjudande motstånd mot kriget, som Europas regeringar, trots odemokratiska statsskick, hade svårt att tygla.

1917 hade läget i denna fredsepidemi börjat bli akut. Det ryska tsardömet störtades i Februari-revolutionen, delvis av sina egna soldater och till stor del på grund av missnöje med kriget. Efter mycket politiskt tumult drog sig landet ur kriget och det tsar-styrda Ryssland blev till det kommunistiska Sovjetunionen. I Frankrike utbröt myterier i nära hälften av infanteriets divisioner, med krav på bättre villkor och ett slut på självmordsoffensiverna. Vissa gick med på att fortsätta försvara frontlinjen men vägrade delta i offensiver, medan andra helt vägrade låta sig skickas till fronten. Myterierna avslutades först efter att soldaterna erbjudits koncessioner – mer permission och ett slut på de suicidala markangreppen tills amerikanska pansarvagnar kommit på plats – och hela episoden hemligstämplades. 1918 utbröt myteri inom den tyska flottan, som fick skrota sina planer på ett sista sjöslag mot britterna. Myteriet eskalerade sedan till utbredd folkresning som mynnade ut i at Tyskland fick tillmötesgå sina motståndares krav i fredsförhandlingarna. Kejsar Vilhelm fick avgå och Tyskland blev republik.

Krigets ekvation hade med andra ord förändrats för de politiska ledarna på Europas kontinent. Krig kunde inte längre föras i den mindre skala som var bruklig tidigare, utan innebar nu massmobilisering. Detta innebar i sin tur att det härskande samhällsskiktet inte bara ställdes inför ett existentiellt hot från fiendens arméer, utan även från de egna. Med tanke på den ryska kungafamiljens öde kunde den egna hären rent av utgöra ett större hot än fiendens. Det är inte undra på att Europas ledare blev mindre krigsbenägna.

Andra länder i Europa slutade kriga helt och hållet, långt innan de slutfört sin demokratisering. Kändast är Schweiz, som inte krigat med andra länder sedan 1815 och inte införde allmän rösträtt förrän långt senare. Mikrostaten Liechtenstein har, tack vare sina nära band till grannen Schweiz, också kunnat hålla sig neutrala sedan 1866 trots att demokratiseringen kom långt senare (och fortfarande är ofullständig, eftersom monarken har vetorätt mot ny lagstiftning). I Norden började fredstendenserna också långt innan rösträttsreformerna. Andra världskriget borträknat så slutade Sverige och Norge kriga redan 1814 och Danmark (inklusive Island) 1864.

Därtill finns länder som krigade mycket runtom i världen men inte i Europa. Demokraternas fredsargument bygger på att demokratier slutar attackera varandra, inte att de helt slutar angripa andra länder, vilket vi måste hålla i åtanke här. USA har inte legat på latsidan när det kommer till krig, trots deras demokratiska statsskick, och de har sällan svårt att hitta europeiska allierade villiga att delta i deras fälttåg. Demokratins effekt på freden, om en sådan effekt finns, begränsar sig alltså främst till relationen mellan olika demokratier. Eftersom de flesta demokratier finns i Europa så skulle en generell tendens till fredliga relationer mellan européer lätt kunna misstas för en tendens till fred mellan demokratier i allmänhet. Det är därför anmärkningsvärt att blodtörsten gentemot andra européer (eller rent av västerlänningar) på flera håll börjat avta långt innan rösträtten blev allmän.

Förutom Andra världskriget har Nederländerna inte krigat mot européer, eller ens västerlänningar, sedan 1831, då Belgien blev självständigt. Belgien i sin tur krigade med mexikaner och spanjorer på 1860-talet, och upphörde därefter med krig mot västerlänningar fram till världskrigen. Allmän rösträtt införde de 1948. Portugal införde inte allmän rösträtt förrän diktaturen föll 1974. Landet hade då inte krigat med västerlänningar sedan Första Världskriget, och dessförinnan inte sedan inbördeskriget 1834.

Listan kan säkert göras längre, men poängen är att europeiska krig så sakteliga börjat bli ofashionabla redan när Första världskriget bröt ut. Vid krigsslutet stod det som sagt klart att europeiska storkrig även var väldigt riskabla för makteliten – även om de gamla politikerna i Tyskland, Ryssland, och Frankrike inte tappat lusten för att slåss mot sina grannar så hade deras befolkningar uppenbarligen börjat ledsna. Mot denna bakgrund ter det sig märkligt att ge demokratiseringen hela äran för den så kallade Långa Freden, dvs den relativa brist på krig som rådit i Europa sedan Andra världskriget.

Apropå andra världskriget, så tänker jag i den här texten inte lasta demokratin för Tredje Rikets imperialistiska projekt, eftersom Tyskland vid krigsutbrottet redan var en fullfjädrad totalitär diktatur. Med tanke på hur Hitler kom till makten skulle jag dock avråda demokrater från att åberopa 1930-talets när de sjunger den allmänna rösträttens lov. Nåväl, låt oss återgå till ämnet.

Demokrati kan mycket väl ha varit med och bidragit till freden, men i så fall verkar dess roll främst ha varit som katalysator av en trend som redan påbörjats. Den underliggande tendensen, vad den nu kan ha berott på, tycks ha varit närvarande långt innan den allmänna och lika rösträtten satte klorna i vår världsdel.

Förutom eventuell krigströtthet hos befolkningen bör jag ta upp en annan möjlig förklaring.. I boken Poltava förklarar Peter Englund, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien, hur krig ofta var det enklaste sättet för kungar och adelsmän att öka sin förmögenhet under 1600- och 1700-talet. Jordbruket var trögutvecklat och den ekonomiska tillväxten långsam, men genom krig kunde man erövra nya beskattningsbara territorier eller plundra sig till materiella förmögenheter. För samhället som helhet var det förstås ingen vinstaffär, men så länge ofrälset stod för utgifterna medan adeln kunde kamma hem utdelningen så var krig ändå lönsamma för överheten.

Den saken började förändras under 1800-talet, då den industriella revolutionens explosion av ny teknologi, med tillhörande explosion av ekonomisk tillväxt, gjorde näringsverksamhet alltmer lönsam. Det var alltså en tudelad förändring politikerna stod inför vid Första världskrigets slut: Dels hade krigets kostnader ökat i och med deras nya krav på massmobilisering – vilket i sin tur medförde ökad risk för folkresning – och dels hade lönsamheten i fredlig näringsverksamhet (och därmed även lönsamheten i beskattning av detsamma) ökad avsevärt. Bägge dessa förändringar av krigens risk/reward-kalkyl bidrog med största sannolikhet till den minskade krigsbenägenhet vi kommit att vänja oss vid i modern tid.

Avslutningsvis kan vi alltså konstatera att demokratins bidrag till världsfreden går att ifrågasätta, och att dess eventuella inflytande måste ställas i relation till de andra krafter som också lär ha lagt band på Europas krigshökar. I vissa länders fall, däribland Sverige, kan den allmänna rösträtten otvetydigt avfärdas som skäl till bristen på krig eftersom freden i dessa fall är äldre än demokratin. I andra fall, så som Frankrike, gick tendenser till krigsfientliga sentiment att skönja perioden precis innan den allmänna rösträttens inträde, vilket gör demokratins roll i sammanhanget otydlig. I samtliga fall kan vi konstatera att incitamenten för makthavare från och med Första världskriget förändrats på sådant sätt krig mellan västmakter inte längre kan ha haft samma lockelse som innan. Vi bör med andra ord ifrågasätta idén om att ett folk måste välja mellan att rösta och att kriga.


Referenslista:
Blueprint for Armageddon, av Dan Carlin

Poltava, av Peter Englund

Storm of Steel, av Ernst Jünger

Samtliga verk är citerade fritt ur minnet, så jag ber om ursäkt ifall något småfel smugit sig in

Ett angrepp på demokratin, del 1: Från Gustav Vasa till Stefan Löfvén

I den här artikelserien tänkte jag angripa demokratin. I det här inlägget kommer jag behandla svenska demokraters lovsång till våra fredliga maktskiften. Syftet med denna serie är inte att agitera för monarki, och syftet med denna text är inte att ursäkta alla de svenska monarkernas politiska gärningar. Poängen är istället att slå hål på myten om att dramatiska förändringar i det politiska ledarskiktet blir mer blodiga ju mer odemokratiskt statsskicket är.

Demokratin är fantastisk, heter det, bland annat för att den låter landet genomgå maktskiften utan att krävs ett blodbad. I själva verket har samma sak gällt även för odemokratiska statsskick i Sverige i åtminstone 500 år. Jag kommer tackla ämnet genom att helt enkelt gå igenom de successionsbrytande maktskiften Sverige genomgått sedan Gustav Vasa.

De flesta demokrater tillstår att ledarbyten som följer successionsordningen må vara lika oblodiga i flera statsskick, men menar att succesionsbrytande maktskiften (t ex att regeringen avsätts eller att kungafamiljen byts ut) kräver demokrati för att gå fredligt till. Att en kronprins kan installeras på tronen efter att kungen dött med lika lite dramatik som när en vice statsminister installeras på statsministerposten efter att den tidigare regeringschefen avlidit är inte poängen, utan det intressanta är vad som händer när successionen ändras. Jag kommer därför hoppa över de tillfällen som Sveriges ledare stupat på slagfältet eller dött av sjukdom och makten övergått till en på förhand utsedd arvinge.

Gustav Vasa

Vi skulle kunna börja med Gustav Vasa eftersom han brukar betraktas som startpunkten för den tidigmoderna svenska statsbildningen. Anledningen till denna start är dock att Sverige lösgjorde från den danskdominerade Kalmarunionen genom ett frihetskrig, vilket gör det svårt att för den här textens syften dra några slutsatser från Gustav Vasas resa till tronen. Konflikten mellan Danmark och Sverige berodde inte på det svenska statsskicket – Danmark hade ju knappast gett upp sina anspråk om Sverige valt att hålla en folkomröstning – så jag kommer därför inte gå in mer i detalj på dessa händelser. Den första intressanta jämförelsen hittar vi istället efter att Gustav Vasas äldste son ärvt tronen.

Erik XIV och Johan III

Som äldste son till Gustav Vasa blir Erik efter sin fars död 1560 krönt till konung, men åtta år senare ska han komma att mista tronen.

Eriks bror, Johan (sedermera Johan III), rustar en här och marscherar mot Stockholms slott, där han kräver att få ta Erik till fånga. Erik ger upp och låter överlämna sig, och Johan tar senare över tronen. Man kanske, tekniskt sett, skulle kunna räkna detta som ett inbördeskrig, men i så fall ett oblodigt sådant. Förloppet var mycket dramatiskt och knappast gratis, men heller inte särskilt våldsamt. Eftersom man kan säga i stort sett samma sak om ett vanligt riksdagsval måste det här maktskiftet betraktas som fredligt, åtminstone i bemärkelsen att det inte var våldsamt, även om det självfallet var präglat av hot. Varje statsminister som i vår tid besegras demokratiskt står implicit inför ett liknande hot, eftersom också skulle konfronteras med statens vapenmakt om han vägrade lämna ifrån sig makten, men vi kallar ju inte för den skull våra valrörelser för ofredliga.

Erik XIV skulle många år senare komma att dö (i fångenskap på Örbyhus slott), enligt obekräftade men trovärdiga rykten förgiftad på Johan III:s order. Vid det laget var emellertid Johans trontillträde fullbordat sedan länge, så det går inte att räkna Erik som ett dödsoffer för själva maktskiftet. Redan på 1500-talet ser man alltså en fullständigt odemokratiskt maktövergång i strid med successionen, utan att någon kommer till skada. Fullt så lyckosam blir inte utgången i nästa exempel.

Karl IX och Avsättningskriget mot Sigismund

Johan III:s son Sigismund var katolik och kung över både det katolska Polen och det protestantiska Sverige. När Sigismund befinner sig i Polen lyckas hans farbror Karl genom politisk manövrering och konspiration att i praktiken bli Sveriges mäktigaste man. Som resultat väljer Sigismund att leda en polsk här för att försöka återta makten i Sverige och rädda sin krona. Här kan vi definitivt tala om en maktstrid kantad av blodiga konflikter, men det är mindre uppenbart att den borde betraktas som ett maktskifte i vanlig bemärkelse. Låt oss titta på några olika faktorer i kriget och undersöka deras koppling till tronföljden.

För det första började kriget först efter Sigismund bestämt sig för att återta sitt grepp över Sverige med en invasion. Karl, sedermera Karl IX, lyckades ta makten och låta sig göras till riksföreståndare utan att spilla en droppe blod, och först därefter invaderades Sverige av en utländsk armé. Ponera att Fredrik Reinfeldt var gift med en högt uppsatt polsk politiker och, missnöjd med att ha förlorat makten i förra riksdagsvalet, lyckades samla en polsk styrka för att invadera Sverige. Vore det då rimligt att lägga skulden på det svenska statsskicket? Skulle vi verkligen hålla själva demokratin ansvarig för stridigheterna? Om ja, finns ett litet case mot monarkin (jag återkommer till det strax). Om inte, kan vi heller inte hålla monarkin ansvarig för Avsättningskriget mot Sigismund.

Det blir dock mer komplicerat än så, bland annat för att det fanns svenska styrkor som anslöt sig till Sigismund. Å ena sidan kan man hävda att detta ger konflikten karaktären av ett inbördeskrig, å andra sidan kan invändas att rekrytering hos lokala regimkritiker knappast hör till ovanligheterna för invaderande arméer. Kanske reste sig dessa styrkor bara för att en allierad här infann sig, kanske hade de rest sig tidigare om de inte haft en invasion att vänta på. Givet att Sigismundlojalisterna förlorade konflikten, stödet från 5000 invaderande legoknektar till trots, verkar det långsökt att de skulle utgjort något organiskt uppror. De borde därför betraktas som ett resultat av invasionen…

…förutom att det blir ännu mer komplicerat. Karl skickade nämligen trupp för att erövra Älvsborgs slott och Kalmar slott, och han fullbordade personligen en några veckor lång belägring av Åbo slott, redan innan Sigismund härmönstrat för sin invasion. Berodde Karls agerande på att han förutsåg och behövde stålsätta sig inför Sigismunds invasion, eller var Sigismunds militära medel ett resultat av Karls agerande? Jag vet inte. Jag vet heller inte om slotten som Karl angrep bara vågade motsätta sig hans styre för att hoppades på undsättning från Polen eller om de höll ut på ren princip.

Frågan kvarstår alltså: Bör tronföljden från Sigismund till Karl IX betraktas som ett fredligt maktskifte? Om vi betraktar stridigheterna som ett inbördeskrig var den uppenbarligen inte det, men om vi betraktar alla stridigheter som en del eller ett resultat av en regelrätt utländsk invasion borde maktskiftet i sig ses som fredligt, eftersom det var en separat händelse som inträffade innan kriget. Kom ihåg att Karl redan tagit makten när Sigismund började rekrytera sina trupper. Kriget var Sigismunds försök att återta makten.

Det finns en sista skrynkla att behandla också, och det är Sveriges unga ålder. Karl IX, Johan III, och Erik XIV var alla barn till Gustav Vasa, som var Sveriges första konung efter Kalmarunionens fall. Sigismund var hans barnbarn. Att en såpass ung statsbildning, dessutom ledd av en nykläckt dynasti, skulle lida av barnsjukdomar är närmast att räkna med. USA, ett semidemokratiskt land efter självständigheten, led av liknande besvär. George Washington, som sittande president, översåg personligen mönstringen av en milisstyrka för att krossa det så kallade Whiskey-upproret med våld. Vilken låter som den rimligaste förklaringen på stridigheterna: Att det unga landet ännu inte utvecklat en tradition, pondus, och institutionellt momentum i konflikthantering eller att de höll val? När Sovjetunionen kollapsade gjordes försök till militära maktövertaganden, vilket i Baltländerna ledde till blodiga skottväxlingar. Vilken verkar orsak verkar mest sannolik: Oroligheter grundade i en turbulent övergångsperiod, eller demokrati?

När vi bedömer Avsättningskriget måste vi hålla denna invändning – den svenska statsbildningens unga ålder – i åtanke, samtidigt som vi kommer ihåg att landets 70 år på nacken ändå var betydligt mer än vad som kan sägas om de exempel jag nämnde ovan. Sammantaget utgör alla dessa faktorer ett case mot Sveriges fördemokratiska statsskick, men ett mycket svagt sådant. Statsskicket bidrog antagligen till maktstriden på ett sätt som vi knappast kan förvänta oss av en demokrati, men bara delvis. Vi kan ge en halv poäng till demokratin.

100 år av maktskiften

Efter Karl IX ärvs tronen under flera generationer i laga ordning. Regentdrottningen Kristina abdikerar till förmån för sin kusin Karl (sedermera Karl X Gustav), men av fri vilja och inte till följd av någon konflikt. Från 1560 till 1654 hade Sverige alltså sex monarker, varav tre förlorade kronan (och ytterligare än stupade). Bara i ett av dessa fall kan maktskiftet alltså bindas till inre våldsamheter, och då bara delvis. Nåväl, låt oss fortsätta.

Det karolinska enväldet

Från Karl X ärvs tronen av hans son, som blir Karl XI. Under Karl XI sker en förskjutning av auktoritet: Makt centraliseras till konungen som blir enväldig, och stora mängder adligt administrerad mark återtas till kronan i den berömda Reduktionen. Inget inbördeskrig, ingen folklig resning, och inget försök till statskupp inträffar, men eftersom det är värt att nämna eftersom det ändå innebär en maktförskjutning.

Det karolinska enväldet når vägs ände runt 1720, efter Karl XII:s död, då författningen utan våldsamheter skrivs om för att flytta makten till riksdagen, vilket därmed inleder den så kallade Frihetstiden.

Stora daldansen

1743 utbryter ett väpnat uppror i Dalarna, som sprider sig till Stockholm. Missnöje med landets styre och tronföljd leder bönderna till att ta upp vapen när de når Stockholm utbryter väpnade konfrontationer med statlig trupp. Upproret ska komma att få namnet Stora daldansen.

Plot twist: Det är det republikanska styret bönderna är missnöjda med. Under frihetstiden är den svenska monarkin extremt svag, och det är istället politikerna i bland annat riksdagen som styr och ställer. Faktum är att denna situation, ”herreregeringen” som det kallades, är en stor delorsak till böndernas missnöje. Ambitionerna på att ändra tronföljden beror inte på missnöje mot Kung Fredrik I (som var barnlös och stod utan arvingar), utan på att en förmånlig tronföljd skulle kunna få Ryssland att sluta fred med Sverige. Efter blodiga nederlag mot ryssen är bönderna trötta på krig och vill se de svenska befälhavarna straffade.

Eftersom upprorsmakarna försökte sätta någon på tronen trots att han inte var en del av tronföljden talar vi om ett försök att genomföra ett successionsbrytande maktskifte, och maktskifte fick de också genomföra – på sätt och vis. Bondeupproret besegrades och ringledarna avrättades, men tronföljden kom ändå att ändras. Det blev inte den kandidat bönderna hade i åtanke, men det uppnådde ändå målet att få fred med Ryssland. Två högt uppsatta befälhavare avrättades också för sin misskötsel av kriget.

Det här utgör förstås inget starkt case mot modern demokrati eftersom Sverige på Frihetstiden inte hade ens i närheten av allmän och lika rösträtt, men den politiska representationen var ändå utbredd i den mäktiga riksdagen, så statsskicket var mer demokratiskt än monarkistiskt.

Allt som allt kan väl sägas Sveriges demokratiska inslag inte direkt bidrog till en fredlig övergång. Det odemokratiska laget får poäng, men bara en halv poäng. Vi kan väl kvittera det mot Avsättningskriget och kalla det jämnt?

Gustavianska eran

1772 får frihetstiden ett abrupt slut när Gustav III tar makten i en oblodig statskupp.

20 år senare blir han skjuten till döds. Vi kan väl kvittera det mot Palmemordet och kalla det jämnt?

Gustav IV ärver tronen i laga ordning, men 1809 utsätts han för en statskupp i vilken han avsätts och hans linje utraderas från successionen. Ingen kom till skada.

Tronen tillträds av hans farbror, Karl XIII, vilket markerar slutet på den Gustavianska eran. Karl XIII:s barnlöshet och totala avsaknad på arvingar leder inte heller till några våldsamheter. Istället leder det till en riksdagsomröstning, i vilken Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, väljs till tronarvinge och grundar det kungahus Sverige har än idag.

Konstitutionell monarki och semidemokrati

För syftena med vår analys uppstår ett problem på 1800-talet. Efter Bernadotte-ättens trontillträde blir det gradvis allt svårare att klassificera Sveriges statsskick som antingen demokratiskt eller monarkistiskt eftersom makten kommer att delas mellan Konungen och riksdagen. Dessutom sker utjämningar av den viktade rösträtten och på 1860-talet ersätts ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen. Poängen är att politisk turbulens under detta sekel inte går att klart korrelera till vare sig demokrati eller brist på detsamma.

Som tur är skedde inga våldsamma maktskiften i Sverige på den här tiden. Inga upprorsförsök eller krig heller för den delen – så länge en Bernadotte suttit på den svenska tronen har vi varit fria från sådana oroligheter. Vi lär få anledning att i senare texter återkomma till de gynnsamma omständigheter som präglade Sverige under detta blandade statsskick. Låt oss nu istället gå vidare till 1900-talet.

Den allmänna rösträtten

I början på 1900-talet inför Sverige allmän och lika röst rätt. Kungahuset består men är i princip maktlöst, och landets statsskick präglas nu av principen en medborgare, en röst. Ni vet redan vad som händer sen: Sossarna tar makten i typ hundra år, Olof Palme blir skjuten, och 2014 avskaffas oppositionen i och med Decemberöverenskommelsen. Någon gång liknar en socialdemokrat ett valnederlag vid en statskupp, vilket på sätt och vis är en korrekt analys. Statskuppen var dock lika oblodig som alla andra gånger svenskarna störtat regeringen med allmänna val.

Analys

Svenska maktskiften har inte varit 100% oblodiga vare sig med eller utan demokrati, men de har mestadels varit det. Demokraterna har rätt när de säger att demokrati tillåter fredliga maktskiften, men fel när de påstår att demokratin är nödvändig för att övergångarna ska gå fredligt till. Åtminstone här i Sverige verkar maktövergångar generellt sett vara oblodiga, oavsett hur demokratiskt statsskicket är. Det är en egenskap av svensk kultur, inte något vi behöver tacka demokratin för.