Svar till Gustav Kasselstrand i hemskolningsfrågan

I senaste avsnittet av Radio Bubbla intervjuades partiledaren för Alternativ för Sverige, Gustav Kasselstrand. En av frågorna som ställdes till honom handlade om hemskolning. Gustav svarade att partiet ännu inte hade någon officiell linje i frågan, och indikerade att han själv inte riktigt hade bestämt sig. Han bjöd upp programmets libertarianska lyssnare till att skriva svar åt honom för att ge vår syn på saken. Här nedan följer ett försök att översiktligt bemöta de farhågor som ett parti som AfS kan tänkas ha i ämnet.

1a. Kommer föräldrarna kunna indoktrinera sina barn med en viss politik eller religion?

Det korta svaret är att ja, men bara om föräldrarnas politik och religion helt överensstämmer med samhällsetablissemangets diton. I så fall kommer inte hemskolningen göra större skada än konventionell utbildning, eftersom statens skolor kommer undervisa enligt samma värdegrund som resten av etablissemanget.

Försöker man indoktrinera barn med något annat kommer de stöta på motstridiga perspektiv så fort de slår på en TV eller öppnar en tidning. Du kan försöka så mycket du vill med att övertyga dina barn om att kreationism är den enda sanna läran – förr eller senare kommer barnen ändå hitta en Youtube-video med Richard Dawkins.

Undantaget skulle väl vara om man uppfostrar sina barn med någon typ av Josef Fritzl-stuk för att hindra dem från att alls ta del av någon kommunikation från omvärlden. Jag skippar utläggningen om libertarianers syn på olämpliga föräldrar och utgår från att AfS tycker Fritzl-föräldrar ska få sina barn omhändertagna av socialtjänsten, och i sådana fall blir ju hemskolningsfrågan inaktuell.

1b. Men tänk om skolan kan göras neutral och balanserad?

Man kan leka med tanken på ett samhälle där skolelever ges en uppsjö av olika perspektiv, inklusive för- och motargument, och att man i så fall kan bli orolig för att hemskolning inte skulle innehålla samma intellektuella mångfald. Realistiskt sett kommer dock en sådan situation bara kunna komma till stånd genom en bredare samhällsförändring. Om både media och politiker fortfarande klamrar sig fast vid dagens perspektiv och narrativ, kommer de knappast tillåta fritt tänkande i skolan. Om den politiska korrektheten å andra sidan släpper sitt grepp om etablissemanget så kommer ju hemskolade barn, precis som jag förklarade ovan, att få del av nya perspektiv varje gång de öppnar en tidning eller en webläsare.

1c. Men muslimerna då?

Om en familj i ett invandrardominerat område väljer att hemskola skulle de mycket väl kunna se till att deras barn aldrig lär sig svenska. Om barnen bara konsumerar t ex arabiskspråkig media är det möjligt att de inte alls får ta del av den åsiktsbredd som vi kommit att förknippa med modern teknologi när den används av de som behärskar både svenska och engelska. En potentiell snabblösning är att hemskolningsrätten begränsas till svenska medborgare, och på längre sikt bör AfS återvandringspolitik göra det hela till ett icke-problem.

Jag vill även poängtera att om muslimska familjer används som svepskäl för att förbjuda hemskolning, så innebär det i praktiken att man använder invandrares beteenden för att ta ifrån svenskar en ganska viktig rättighet. Den vägen borde inte betraktas som attraktiv av ett nationalistiskt parti.

2a. Kan hemskolade barn bli socialt isolerade?

Det finns bättre sätt att lära barn sociala färdigheter än att tvinga dem sitta tysta i en skolbänk. Dels kan vårdnadshavare planera sammankomster och umgänge med andra hemskolade barn på dagarna, och dels kan barnen umgås med skolelever på eftermiddagar och helger, när eleverna slutat skolan för dagen/veckan. Rent krasst finns det dessutom inget som hindrar hemskolande föräldrar från att sätta sina barn på fritids.

Nu kanske ni undrar vad vitsen är att hemskola om man ändå sätter ungarna på fritids, men jag har jobbat några år både på fritids och i skolan, och kan berätta att skillnaden mellan de två är som natt och dag. Jag hoppar över den principiella utläggningen och sammanfattar det så här: I skolan ska du sitta tyst och stilla, på fritids får du leka fritt. Bland libertarianer kommer man garanterat stöta på avsevärt mindre motstånd mot fritids än mot skolan.

2b. Men tänk om en förälder vill isolera sina barn?

Att socialt handikappa ett barn är inte så svårt. Se till att kritisera dem ofta, helst för saker de inte kan rå för eller rent av för saker de inte ens gjort, och lär aldrig ut några sociala färdigheter. De kommer att bli socialt isolerade även om de så tillbringar ett årtionde i skolan.

Sannolikheten att ett sådant föräldrapar skulle vara tillräckligt engagerade för att hemskola måste vi betrakta som ganska låg. En utmärkande egenskap bland dåliga föräldrar är att de sällan bryr sig, så det troligaste är att de kommer skicka barnen till skolan av ren slentrian.

Vi kan förstås föreställa oss en riktig sadistförälder som håller barnen hemma bara för att kunna vara elak mot dem, men i så fall börjar vi återigen komma in på det område där det kan bli aktuellt att koppla in socialtjänst.

För rutinkontroller finns förstås också fler instanser än socialtjänsten att tillgå. Som libertarian är jag inget fan av statliga hembesök, men om priset för att få hemskola vore att en tjänsteman från skolverket kommer och knackar på ett par gånger om året så vore det fortfarande en förbättring jämfört med dagens situation.

2c. Tänk om en välmenande förälder kontrollerar vilka barnet umgås med?

Finns det någon mer lämpad än en välmenande förälder att avgöra vilka deras barn umgås med? I skolan avgörs klassuppdelningen av en byråkrat som inte ens vet vilka barnen är. En välmenande förälder kommer lyssna på sina barn, och om de inte trivs i sin umgängeskrets kommer en god förälder givetvis försöka hitta sätt att förbättra deras situation. Vet ni vad skolpersonal gör när eleverna inte trivs i sin umgängeskrets? Ingenting.

3. I vuxenlivet måste man jobba med människor man inte gillar!

Nej, det måste man inte alls. Tycker man att den sociala miljön på sin arbetsplats är ohållbar går det bra att säga upp sig. Oftast behöver man dock inte vara så drastisk – blotta möjligheten för de anställda att säga upp sig skapar starka incitament för chefen att lägga fram lösningar som gör att så många som möjligt är beredda att jobba kvar.

I mitt yrkesliv har jag aldrig träffat människor jag ogillat lika mycket som vissa av mina klasskamrater från grundskolan. En kollega kom nära – det var en muslimsk man som uppförde sig olämpligt mot sina kvinnliga kolleger, men han blev uppsagd tämligen omgående. Den möjligheten skapar förstås också incitament för medarbetare att behandla varandra med respekt.

I ett system där skolplikten är total slås de mekanismenerna ut. Jag vet inte hur AfS ser på att relegera problematiska elever, men om alla elever måste gå i skolan kommer problembarn ständigt kunna bollas från den ena skolan till den andra. En problematisk arbetstagare som blir av med jobbet måste skärpa sig för att kunna få ett nytt, men en problematisk elev vet att han ständigt kommer ha en ny chans. När föräldrar inte kan ta en elev ur skolan för att barnet vantrivs, försämras skolans incitament att skapa en dräglig arbetsmiljö för barnen.

Det finns med andra ord anledningar till att mobbning är mycket vanligare inom skolan än inom yrkeslivet.

4. Behandlar inte hemskolning bara ett symtom, istället för grundproblemet?

I vissa fall kan det vara så, men so what? Får man magen uppskuren i en bilolycka så kommer inte smärtstillande göra att såret läker, men du låter inte patienten ligga och lida för det. Om ett barn blir mobbat, indoktrinerat, eller allmänt illa behandlat så är hemskolning en fullt legitim behandling av symtomen tills grundproblemen är lösta.

I många fall behöver hemskolning dock inte alls bara vara ett sätt att behandla ett symtom. Barn är olika, och vissa barn är helt enkelt bättre anpassade för att utbildas i hemmet. Det spelar ingen roll om vi så hade haft världens bästa skola, det hade fortfarande funnits barn som både skulle trivas och lära sig mer genom hemundervisning. Jag har själv arbetat med sådana elever, och i minst ett av fallen fanns det tillochmed önskemål från familjen om att hemskola. I det fallet kan jag kategoriskt säga att hemskolning hade varit den bästa lösningen. Det hade inte varit en quickfix eller en nödlösning, det var helt enkelt det överlägsna alternativet.

Det är svårt att anpassa ett statligt utbildningssystem för alla barn, men att tillåta hemskolning är både enkelt och billigt. För de barn som skulle påverkas av en sådan reform vore de positiva effekterna stora, och med tanke på att prislappen i princip är obefintlig (skolsystemet skulle snarare spara pengar) har jag svårt att komma på någon utbildningspolitisk reform som vore så enkel och så kostnadseffektiv.

Annonser

Eftertänksamheten har sina gränser

Rangordna följande alternativ efter din preferens:
A. Offentlig sektor producerar all mat
B. Privat sektor producerar all mat
C. Ingen producerar någon mat.

Du kanske redan kan lista ut baktanken med den här övningen. Jag ber dig i så fall låtsas som att du inte kan det. Vi ska återkomma till den strax.

Min uppfattning i invandringsfrågan har förändrats under senare år. För några år sedan var jag varm anhängare av öppna gränser och rent av positivt inställd till idén om massinvandring, idag överväger jag en röst på AfS. En ståndpunkt jag inte ändrat på är min negativa syn på ovanan att använda torterad logik och intellektuella akrobatkonster för att göra gränskontroller ideologiskt förenliga med vår rörelses principer och ideal.

I mina flöden på sociala medier ser jag då och då den här sortens mentala gymnastik. Argumentationen brukar variera – vissa resonemang handlar om att se Sverige som någon slags allmänning som ursprungsbefolkningen har rätt att förvalta demokratiskt, andra handlar om att använda staten för att försvara skattebetalare från staten, vissa försöker extrahera moral från utvecklingsteorin, och vissa är så obegripliga att jag inte ens kan återge dem. Ett tema har de dock alla gemensamt: Resonemangen är fullkomligt orelaterade till varför personerna som för dem tycker att invandringen behöver begränsas. De har på förhand avgjort att de vill begränsa invandringen, och sedan efterhandskonstruerat ett en slutledning för att legitimera sin ståndpunkt. Resultatet är att de får trovärdighetsproblem hos sina kritiker, i den mån de överhuvudtaget lyckas förklara sitt sätt att resonera. För att tala klarspråk är det en form av intellektuell ohederlighet vi har att göra med här.

Det empiriska testet är att hitta ett hål i deras logik (det är sällan svårt)och sedan se hur de reagerar. Om de genast försöker genomföra en helt ny deduktion med samma mål så är deras slutsats i själva verket deras premiss, och deras resonemang efterhandskonstruerat. Jag föredrar ett ärligare och mer direkt sätt att lägga fram sin ståndpunkt, så låt mig föregå med gott exempel. Jag kan inte redogöra för någon annans tankar, men här är mina egna: Jag vill inte att Sverige ska bli ett kalifat.

Det är min premiss. Jag har inte deducerat eller resonerat mig till den i någon annan bemärkelse än att jag lagt märke till att kalifat är dåliga och därför vill att Sverige inte ska bli ett. Här är möjliga åtgärder, rangordnade efter min egen preferens:
1. Privat sektor hindrar Sverige från att bli ett kalifat
2. Offentlig sektor hindrar Sverige från att bli ett kalifat
3. Ingen hindrar Sverige från att bli ett kalifat

Jag är libertarian, och tycker därför det är bättre om privata lösningar än offentliga. Jag vill inte att Sverige ska bli ett kalifat, så jag vill heller inte att ingen hindrar det. Bakom denna rangordning döljer sig inga esoteriska filosoferingar om nettoinbetalare och allmäningar. Jag vill helt enkelt inte att Sverige ska bli ett kalifat, och när staten förbjuder marknaden från att lösa problemet blir nästa alternativ att staten försöker lösa problemet. Jag vill inte att matproduktionen ska skötas av offentlig sektor, men har den förbjudits inom privat sektor är ju alternativen att den antingen sköts av offentlig sektor eller att den inte sköts alls. Det senare alternativet innebär att alla kommer svälta ihjäl. Vill du att alla ska svälta ihjäl? Nej? Bra, då vill du heller inte att Nordkorea slutar försöka trappa upp sin statliga matproduktion förrän efter de gett marknaden rätt att producera mat. Vill du att det Sverige ska bli ett kalifat? Nej? Bra, då vill du heller inte att svenska staten släpper in invandrare förrän den gett marknaden rätt att skapa de verktyg som krävs för att hindra Sverige från att bli ett kalifat.

Notera också att vi inte bara kan undvika kognitiva cirkuskonster, utan att vi också slipper göra något radikalt avsteg från våra ideologiska principer. Det kan ju annars vara lockande att skapa någon slags undantag från sina principer, bara för att principerna framstår som hinder för att lösa ett stort problem – i det här fallet det demografiska utbytet. Att slå ut med armarna och ropa ”jag tänker inte fastna i teoretiska abstraktioner!” må kännas frestande, men att överge sina principer en gång skapar bara frågetecken kring varför man inte kan överge dem varje gång. Om man istället bara rangordnar sina alternativ, som jag gjort ovan, och är ärlig med sina premisser blir det mycket lättare att utvärdera sitt ideologiska handlingsutrymme. Ens principer blir rent av ett hjälpmedel istället för ett hinder i en sådan process. Att jag placerar marknadslösningar högst upp i listorna är som sagt inte en slump, utan en direkt konsekvens av mina libertarianska värderingar.

Svårare än så behöver det inte vara. Jag kan inte bjuda på någon ideologisk akrobatik, jag erbjuder bara en premiss följd av en mycket enkel lista på lösningar, rangordnad efter mina värderingar som libertarian. Om du har NAP-baserade invändningar mot statliga gränshinder får du gärna framföra dem, men bara efter att du rangordnat de tre alternativen högst upp i inlägget.

Privatiserat försvar och snålskjutsproblemet

Bland de som vill testa privatiseringsiverns gränser har en fri marknad för militärt försvar länge bjudit på teoretiska utmaningar. Anarkokapitalisten David Friedman har kallat det för för ett av libertarianismens svåraste problem, och minarkister förespråkar nattväktarstat bland annat för att de brukar betrakta problemet som olösligt. Specifikt rör det sig om ett så kallat snålskjutsproblem (eng: Free Rider problem). Om alla andra i din region väljer att betala för ett försvar så kommer ditt hus att vara försvarat vare sig du betalar eller ej, så länge du inte bor precis på gränsen till en potentiell fiende. Dina grannar kan förstås resonera på samma sätt, vilket i slutändan skulle kunna leda till att ingen utom gränshushåll är med och finansierar något försvar. Då kanske du resonerar att försvaret blir för svagt och att du ändå vill vara med och bidra, för din egen skull, men så vida du inte är snuskigt rik kommer ditt bidrag inte nämnvärt kunna utöka försvarsföretagets resurser. Istället för att alla skattebetalare i Republiken Finland är med och finansierar ett gemensamt försvar skulle det i ett statlöst Finland bara vara hushåll precis på den ryska gränsen som skulle ha incitament att bekosta ett militärt försvar. Ett sådant vore givetvis otillräckligt så en privatiserad försvarsmakt skulle göra Finland (eller vilket land som helst) oförsvarbart, går resonemanget.

För att komma åt detta problem behöver vi alltså hitta en institution som både har ett stort incitament att bekosta ett eget försvar och har möjlighet att utan tvång sprida kostnaden på eventuella snålskjutsåkare. När vi letar efter de som har störst incitament att försvara sig bör vi betänka att en fiendemakt inte måste ockupera alla delar av det territorium de invaderat, i synnerhet inte om territoriet är statlöst. Om Kina ville lägga beslag på Rysslands naturgasfyndigheter i Sibirien skulle de bara behöva ockupera områden där gasen bryts, områden nödvändiga för att transportera den till Kina, samt några buffertzoner. De skulle inte behöva behärska varje kvadratmeter av den ryska tundran. Är det skatteboskap man är ute efter är det på samma sätt mer lönsamt att ockupera ett territorium där stora företag är verksamma än att ockupera en glesbefolkad Amish-by. De som har störst incitament att bekosta ett eget försvar är de som utgör de största måltavlorna för ockupation, och de som utgör de största måltavlorna är de som antingen äger en verksamhet med stor lönsamhet (eller kanske bara hög omsättning) eller äger ett strategiskt viktigt område eller infrastruktur (t ex en flygplats eller en gasledning).

En institution som skulle uppfylla bägge kriterier är ett stort vägföretag. Teoretisk lönsamhet är svårt att spekulera om, men det företag som äger stora motorvägar i och mellan stora städer lär åtminstone räkna med hög omsättning. Dessutom är vägar strategiskt viktiga, eftersom de underlättar logistiken vid militära insatser. Att försöka förhandla med fienden – t ex låta dem köpa tillgång till vägnätet för sina pansarvagnar och transporter – vore mycket riskfyllt. När en stat väl börjat ockupera omkringliggande territorium finns det ingenting som hindrar dem från att beskatta vägföretaget, skriva lagar för att låta sig själva använda vägarna gratis, skattefinansiera offentligägda vägkonkurrenter, eller rent av nationalisera vägnätet (vi vet ju hur folks inställning brukar vara när det kommer till vem som ska bygga vägarna). Ett privat ägt och finansierat vägföretag skulle alltså ha enorma incitament för att köpa skydd från någon typ av försvarsverksamhet.

De som vid första anblick tycks kunna åka snålskjuts på ett sådant försvar vore… typ alla, eftersom i princip alla människor bor nära vägar och därmed skulle dra nytta av deras försvar. Även andra vägföretag, de som äger diverse småvägar som förgrenar sig från de stora motorlederna skulle kunna dra nytta. Vägföretaget skulle dock kunna lösa detta problem av samma anledning som det uppstått till att börja med: Snålskjutsåkarna är anslutna till vägnätet! Om en bostadsrättsförening eller ett köpcentrum vill ansluta en påfartsväg till en huvudled kommer de behöva tillstånd från huvudledsägaren, och denna kan då ställa som krav att de är med och betalar kostnaderna ett försvar innebär.

Dessa aktörer kan i sin tur skjuta över en andel av sina försvarskostnader på andra aktörer som vill ansluta ännu mindre vägar till deras egendom, och så vidare. På så sätt skulle ett helt samhälle utan tvång integreras i en privat driven och finansierad försvarslösning. När vägnätet växer, t ex för att en stad får fler invånare, blir det också till en större måltavla, men då har de stora vägägarna också råd att spendera mer pengar på försvar, eftersom det nu finns fler (eller större) kunder på vägmarknaden att skjuta över en del av de extra kostnaderna på. Dessutom skulle ett försvar kunna delfinansieras genom att ta ut högra avgifter av de som kör på vägarna – att slippa bli överkörd av en pansarvagn kan trots allt vara en kundförmån värd att betala för.

De som nu skulle kunna åka snålskjuts på någon annans försvar är enbart de som inte är anslutna till vägnätet i vårt exempel. Dessa snålskjutsåkare kan vi dela in i tre kategorier. Den första kategorin utgörs av primitiv mark där ägarna eller användarna inte har något behov av moderna vägar, till exempel en Amish-by. Sådana människor lär dock inte utgöra en särskilt intressant måltavla för imperialistiska stater, så frågan är hur mycket snålskjuts de egentligen åker. Det är ju inte de som drar till sig den sortens internationella uppmärksamhet som gör ett påkostat försvar nödvändigt. Förutom Amish i USA finns det i båda Latinamerika och Indien små (ofta okontaktade) stamsamhällen som lämnats oreglerade och obeskattade oavsett hur kontrollivriga och kleptomaniska deras värdstater varit i förhållande till landets övriga befolkning.

Den andra kategorin potentiella snålskjutsåkare är de som är anslutna till ett konkurrerande vägnät som valt att inte bekosta ett eget försvar (och därmed kan hålla lägre priser för sina kunder). Dessa snålskjutsåkare kommer ställas inför tre problem. För det första kan de komma att behöva betala dyra avgifter för att använda det försvarade vägnätet, ifall de vill besöka en plats som bara är anslutet till det. Vägföretagen i det försvarade nätet skulle utan vidare kunna erbjuda stora rabatter till bilister som bor i områden anslutna till dem och därför är med och bekostar försvaret genom anslutningsavgifter eller liknande. För det andra kommer det konkurrerande, snålskjutsåkande vägnätets kunder ha mycket svårt att överhuvudtaget ta sig in på det försvarade vägnätet, eftersom de oförsvarade vägarna inte är direktanslutna till de försvarade. För det tredje skulle det oförsvarade vägnätet i praktiken ha mycket svårt att åka snålskjuts till att börja med eftersom en fiende mycket väl skulle kunna invadera ett oförsvarat vägnät (med anslutna hushåll och näringsidkare) och lämna det försvarade ifred.

Det enda realistiska scenario jag kan komma på där ett separat vägnät skulle kunna åka snålskjuts på ett annat näts försvar är om de är mycket avlägsna från varandra. Om Ryska staten fanns kvar i ett i övrigt statlöst Europa skulle vi till exempel räkna med att vägföretagen i Östeuropa har ett påkostat försvar vars omkostnader skjuts över på anslutande vägägare i andelar som blir allt mindre ju längre från Ryska gränsen man kommer, och vi kan tänka oss att denna krympande medfinansiering inte sträcker sig hela vägen över kontinenten. Invånarna i det statlösa Portugal kanske skulle slippa betala för att Östeuropa agerar buffert mot eventuella utfall från Ryssland, men så kan man också ifrågasätta portugisers skyldighet betala försvarsomkostnader på andra sidan kontinenten. Även med en värld full av stater har vi i alla tider haft områden som agerat gratisbuffert åt andra områden, och om stater inte kan åtgärda den situationen behöver vi heller inte kräva att marknader ska kunna göra det. Marknadsekonomi behöver inte vara perfekt, det behöver bara vara bättre än alternativet. Dessutom är ju hela anledningen till att man kan lämna buffertzoner vind för våg på det sättet att man tror att de kan klara sig själva. Klarar östeuropéerna av att försvara sig utan portugisernas hjälp så existerar ju inget Snålskjutsproblem i bemärkelsen att Östeuropa skulle vara oförsvarbart.

Internationella försvarsallianser uppstår i de fall man inte tror att buffertområdena klarar av att hålla fienden borta från ens egna gränser, och man därför förbinder sig att hjälpa dem försvara sig eftersom det också innebär att man försvarar sig själv. USA bjöd in Västeuropa till NATO eftersom de var oroliga för att ett Sovjetunionen som lyckades storma genom Västeuropa snart också skulle utgöra ett potentiellt hot mot det amerikanska fastlandet (alternativt deras internationella affärsintressen, men poängen kvarstår). Hade jänkarna trott att västeuropéerna klarade sig själva hade de inte sett någon nytta med att erbjuda Västeuropa sitt beskydd. Samma sak gäller på en privat försvarsmarknad: Om vägföretagen i Portugal anser att deras intressen på sikt skulle hotas av en rysk invasion i Baltikum skulle dessa företag också ha incitament att hjälpa balterna att försvara sig själva.

Den tredje kategorin snålskjutsåkare är fotgängare vars bostäder inte är kopplade till vägnätet. Bor de inom promenadavstånd till matbutiker, sin arbetsplats, vårdcentralen, och andra typer av service skulle de potentiellt kunna strunta i motortrafikens kostnader (som ju även ska bära försvarets utgifter) men ändå åtnjuta den privata försvarsmaktens indirekta beskydd genom att bo nära betalande försvarskunder. Vägföretagen skulle enkelt kunna erbjuda avgiftsbelagda gångvägar – har de redan köpt in gatubelysning, polispatruller, och viltstängsel för bilisternas trevnad skulle marginalkostnaden för att erbjuda samma service till närliggande gångstråk vara låg. Dock skulle den som vill spara pengar potentiellt ändå kunna promenera över gräsmattor och parkeringsplatser och genom gränder. Dessa fotgängare skulle då dra nytta av försvaret utan att betala för det, och givet att ett område har gott om service på gångavstånd skulle hushåll som säger upp sin anslutning till vägnätet kunna bli ett stort problem där. Man kan tycka att det låter osannolikt eftersom dessa människor skulle ha svårt att resa bortom sitt närområde, men det är ändå en möjlighet, i synnerhet om människorna är fattiga (eller särskilt obstinata promenadhipsters som anser det korporativa vägnätet vara på tok för mainstream för att låta det befläcka deras vintage-skor). I så fall skulle vägföretagets försvarsomkostnader kunna förbli desamma, eftersom områdets infrastruktur och kommersiella aktivitet utgör samma stora måltavla för fientliga stater, medan intäkterna från områdets befolkning sjunker. Vägföretaget får då kompensera genom att ta ut högre anslutningsavgifter av områdets kvarvarande kunder.

För kommersiella verksamheter behöver det inte vara ett problem. Dels sparar de pengar på parkeringsplatser, men framför allt har de nu en bilfri lokalbefolkning som inte kan besöka konkurrenter på andra sidan stan. Affärerna kommer kunna ta ut monopolpriser och arbetsgivare sänka lönerna för att betala de högre anslutningskostnaderna. På så sätt får fotgängarna ändå vara med och betala för områdets försvar, vilket därmed hindrar dem från att åka snålskjuts. Vill fotgängarna åka buss kommer biljettpriserna spegla de försvarsavgifter bussbolagen måste betala för att få nyttja vägarna, och detsamma gäller tåg. De enda som drabbas negativt blir lokalinvånare som fortfarande är anslutna till vägnätet och därmed får betala det det dubbla priset av högre anslutningskostnader och längre resväg för att undvika närområdets höjda butiks- och servicepriser. Dessa invånare har tre val.

Det första alternativet är att säga upp sin väganslutning och bli fotgängare för att spara pengar. Näringsidkarnas anslutningsavgifter kommer då gå upp ännu mer, men de får också fler kunder att sälja till med monopolpriser. Det andra alternativet är att man fortsätter åka bil trots de högre anslutningsavgifterna, vilket strikt talat innebär att man själv valt att ta på sig en oproportionerlig del av grannskapets försvarsfinansiering, och då får situationen lov att ses mer som en form av välgörenhet än ett snålskjutsproblem. Det tredje alternativet är att man flyttar. Det kan låta hårt, men det är en situation som enkelt går att undvika genom att inte bosätta sig på gångavstånd till alla former av grundläggande service. Givet att en av näringarna man kan hålla avstånd från är sopstationer torde detta inte innebära någon större uppoffring.

En fientlig militärmakt måste förstås inte använda vägnätet vid en invasion, utan skulle kunna gradvis ockupera angränsande markegendom, om bara vägarna är försvarade. Markägare som bor nära en potentiell fiende kommer då behöva köpa tilläggsförsvar. Eftersom det redan finns militära företag som försvarar vägnätet kommer det innebära en relativt låg marginalkostnad att även tillhandahålla ett effektivt försvar åt närliggande markegendom, så för markägarna behöver försvarspremien inte bli oöverstigligt dyr. Dessa markägare behöver alltså bara bära sina egna försvarskostnader och slipper därmed snålskjutsproblem (för markägare som skippar försvarstillägg eftersom de bor längre in i statlöst territorium, se ovanstående resonemang om internationella försvarsallianser).

Till sist ska vi behandla konkurrens mellan olika försvarsföretag. Om en stor vägverksamhet kräver att alla anslutande vägar ska köpa försvar av samma militära företag så kommer försvaret snart kunna hamna i en monopolsituation, vilket i längden kan låta dem ta makten och upprätta en egen stat. Redan innan det går så långt kommer de kunna ta ut monopolpriser, vilket kommer bli dyrt för vägverksamheterna i fråga. Det ligger därför i vägföretagens intresse att inte kräva att alla samarbetspartners köper försvar från samma aktör, utan att istället tillåta dem att köpa försvar på en marknad av olika aktörer. Varje aktör lär då bli mindre och militärt svagare, men de kommer också vara kopplade till ett nätverk av olika vägaktörer vars väganslutningsavtal innehåller krav på ömsesidig hjälp vid en invasion. På så sätt kan försvarsföretag konkurrera om kunder på marknaden samtidigt som de har enigheten för att utkämpa ett krig tillsammans.

Sammanfattningsvis kan vi alltså se hur det militära försvarets potentiella snålskjutsproblem kan undvikas genom att koppla tjänsten till vägnätet. Egentligen borde principen gå att generalisera: En tjänst som har en positiv externalitet i ett geografiskt bundet område runt köparen kan undvika snålskjutsproblem genom att säljas till en verksamhet vars nätverksutforming tillåter den att överföra en del av tjänstens kostnader till alla som gynnas av dess externalitet.

Vi kan jämföra detta med hur försvar fungerar i en stat under existentiellt hot. Teoretiskt sett ska staten lösa snålskjutsproblemet genom att beskatta sina invånare och använda pengarna för att avlöna soldater. När ett krig trappas upp och blir blodigare kommer människor vara mindre benägna att ta värvning, vilket staten måste lösa med högre soldatlöner för att fortsätta locka till sig rekryter. På så sätt fördelas krigets kostnader jämnare över befolkningen – soldaterna betalar ett högre pris i form av risk för sitt liv men kompenseras också med högre lön, medan skattebetalarna slipper riskera livet men får betala ett högre pris i form av högre skatter för att finansiera de högre lönerna.

Problemet är att om en stat befinner sig under existentiellt hot och politikerna måste välja mellan att höja skatten på sina kompisar och att införa värnplikt, så pekar incitamenten på att de inför värnplikt. Deras rika vänner är ofta en anledning till att politikerna kommit till makten och kan se till att politikerna byts ut, medan de vanliga ungdomar från arbetar- och medelklass som ska tvångsrekryteras har desto mindre inflytande. Genom värnplikt slår man ut konkurrensmekanismen som pressar upp soldatlönerna, eftersom värnpliktiga inte kan hota att ta ett annat jobb. När kriget blir blodigare får alltså de värnpliktiga betala ett högre pris i form av risk utan att kompenseras monetärt, medan skattebetalarna slipper känna konsekvenserna av eskalationen. En stat ökar alltså risken för snålskutsproblem genom exakt det våldsmonopol som var tänkt att minska den.

Sammantaget bör vi därför konstatera att snålskjutsproblemet inte bara är en utmaning för de som förespråkar privat drivet och finansierat försvar, utan även innebär utmaningar för de som vill låta försvaret drivas i offentlig regi. Med anledning av det ovan sagda tycker jag vi rent av kan gå steget längre och säga att snålskjutsåkande är ett större teoretiskt problem för den som vill ha ett offentligt försvar, och att det i själva verket är etatisterna som bör avkrävas en förklaring.

Libertarianismen och estetiken

Diskutera i små grupper.

Somliga människor har en världsbild i vilken deras moralkod är skapt för att tjäna deras estetiska ideal. Inom deras respektive ideologier utgör estetiska preferenser den animerande kraften och det överordnade målet, medan de moraliska reglerna blir till en slags efterhandskonstruktion skapad för att uppnå den tilltänkta estetiken. Deras samhällsvision vilar fortfarande på en grund byggd av moraliska regler, men den är designad främst för att bära en viss estetisk överbyggnad.

Ett modernt exempel på en sådan företeelse är alternativ-högern, med sina diverse mildare bihang. Det är en rörelse som börjat arbeta fram en tydlig estetik (nazikitsch och fascistchique, om jag ska fatta mig kort och grovt förenklat) men med desto dunklare moralvärderingar. De renlärigaste definieras av sin strävan efter en etnostat, men är antingen obekymrade eller oeniga om hur den ska organiseras. Åsikter går isär om vilket ekonomiskt system som bör användas och vilken politik som ska föras bortom den etniska, men estetiken är de desto mer överens om. Politiska diskussioner är ofta en fråga om hur man bäst uppnår de estetiska målen. Kanske kan det förklara deras memetiska framgångar – en rörelse så fokuserad på form kan nästan inte hjälpa att de producera skickliga formgivare.

Libertarianismen och den klassiska liberalismen är nästan i motsatt position. I vår rörelse är de estetiska idealen helt underordnade, nästan irrelevanta i jämförelse med, de moraliska principerna. I århundraden har våra ideologiska fränder hamrat, slipat, och justerat frihetens moralkod och filosofiska fundament. Våra värderingars resultat behövde aldrig bli vackra, de behövde bara bli rättfärdiga. Lite raljant kanske man kunde säga att alternativ-högern är en rörelse som har en estetik men ingen fast moral, medan libertarianismen är en rörelse som har moral men ingen estetik.

Jag vill dock förfäkta en mer optimistisk beskrivning av vår egen rörelse. Eftersom den har satt individens frihet i centrum, byggt teorier om hur samhällen kan ordnas på olika sätt beroende på vad dess medlemmar föredrar, och därmed framhärdat allas rätt att ge uttryck för sina estetiska preferenser så kan vi se annorlunda på saken. Vi behöver inte säga att libertarianismen inte har någon estetik, istället kan vi säga att den har varje tänkbar estetik. Att andra ideologier inte tillåter oss att leva som vi vill, men att vår drömvärld skulle tillåta dem att organisera sig frivilligt, är trots allt ett vanligt tankesätt i våra kretsar.

Detta har en intressant implikation: Om vi har ett välbyggt moralsystem som tillåter alla estetiska uttryck, och det finns andra rörelser med väldefinierad estetik men illa genomtänkt moral, så bör vi kunna kooptera andra rörelser genom att göra vår moral till deras. I praktiken innebär det att vi behöver visa andra hur deras estetiska ideal skulle kunna bli verklighet i en libertariansk samhällsordning.

Ibland har jag sett libertarianer försöka gå åt motsatt håll och hävda en enhetlig, gemensam, och obligatorisk estetik för alla libertarianer. En fallstudie i detta vansinne gick nyligen att beskåda när The Daily Beast presenterade några av de sämsta argument jag någonsin sett för varför någon ska bli utslängd från USA:s frihetliga rörelse. Bland annat kan profilen Augustus Invictus, menar de, inte vara libertarian eftersom han drack getblod en gång. Längre ner i artikeln kan vi se Reason Magazines chefredaktör fullständigt felrepresentera vad libertarianismen handlar om
they are the antithesis of everything that the libertarian project stands for—which is cosmopolitanism versus parochialism, individualism vs. group identity, and libertarianism or autonomy versus authoritarianism,”

Tre dikotomier, varav bara den tredje är korrekt. I själva verket behöver man naturligtvis inte vara vare sig kosmopolit eller individualist för att vara libertarian. Man kan kivas om äganderättens gråzoner eller diskutera icke-aggressionsprincipens applikationsområden, men man kan faktiskt inte hävda att en ideologi som grundar sig i individers rätt att välja förbjuder individer att välja ett kollektiv att ansluta sig till eller hålla sig borta från. Det säger också en del om vilken ytlig analys man måste ha när den enda korrekta av tre beskrivande punkter är en ren tautologi. Det libertarianska projektet handlar om libertarianism – vilket scoop.

Nick Gillespie och de skitnödiga vänsteravvikare han delar artikel med har så klart rätt till sina preferenser. Det går utmärkt att kombinera sin libertarianism med kosmopolitisk individualism, och det går lika utmärkt att kasta ut folk man inte gillar från sitt kosmopolitiska individualisttält, men det går inte lika bra att även försöka distansera dem från libertarianismen som helhet. Daily Beast-gänget kan härska egenmäktigt över sitt lilla tält, men de har inte monopol på den ideologiska grund det är byggt på.

Jag har observerat liknande fenomen i Sverige. Vissa anser att det finns kulturer som är mer intrinsikalt libertarianska än andra, och efter noggrant och nyktert studium av människans olika kulturer genom historien har de kommit fram till att den mest libertarianska är den man hittar hos Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal. Östeuropéerna, lantisarna, de okvalificerade arbetarna, och inte minst amerikanerna är på tok för trångsynta för att deras kulturer ska kunna ha ett frihetspatos, och vi vet alla att det var värre förr. (Men afrikaner och asiater då? Sch, nu pratar vi om nåt annat) Att dessa analytiker själva tillhör Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal är förstås en ren slump – det är inte de som har en bias för sin egen kultur, det är alla andra som har det. Det är en ideologisk variant av ”det är inte jag som har dialekt, det är alla andra som pratar konstigt.”

Kulturkonservativa frihetsvänner är förstås inte heller immuna. Givet vilka som läser den här bloggen kanske jag svär i kyrkan genom att utdela en känga till Hans Herrman Hoppe, men i hans föreläsningar och tal tycks han dras med uppfattningen att just hans syn på familjevärderingar och naturliga hierarkier är den mest kompatibla med libertarianismen. Kanske lägger han i sina böcker fram en mer konsekvent analys i vilken även kulturradikaler, nihilister, osv har samma förutsättningar att bygga fria samhällen som sina kulturella motsatser, men det är inte en ståndpunkt jag hört honom understryka i sina verbala presentationer och det är definitivt inte en uppfattning alla hans fans verkar vara av. Till exempel har Christopher Cantwell gjort sig känd för uppfattningen både att libertarianism är mest lämpad för hans kulturella preferenser, och att hans kulturella preferenser är mest lämpade för libertarianism.

Det vi istället borde göra är alltså att bredda vår ideologiska målgrupp genom att diversifiera våra (sub)kulturella målgrupper. Genom att visa hur alla (eller i alla fall de flesta) estetiska preferenser är kompatibla med våra ideologiska principer kan vi locka till oss människor från nya grupper utan att de måste lämna sina politiskt betingade sociala cirklar. Några exempel på detta går redan att finna.

I den övervintrade hippierörelsens pårökta subkultur kan man hitta individer som fått upp ögonen för libertarianismens tillåtande syn på droger och avvikande beteenden. I denna subkultur, med sina rastaflätor, pösiga kläder, ständiga bilder på cannabislöv, jamaicafärger, och förmaningar om att ”chilla mannen, allt blir bättre om ingen anstränger sig,” är estetiken lätt att känna igen. För en anhängare av denna rörelse som upptäcker att libertarianer och klassiska liberaler länge varit bland de enda som drivit frågan om drogers legalisering bör det vara lätt att bli lite imponerad, kanske tindra lite med de rödsprängda ögonen, rent av. Således har små delar av rörelsen byggt sin cannabiskultur på en grund gjord av libertarianska värderingar, och deras exempel lockar fler att göra samma sak. Vår moral har blivit till deras.

Samma fenomen kan observeras hos kostymklädda företagstyper som insett att statlösa marknader eller nattväktarstater effektivt skulle trygga deras möjligheter att upprätthålla sina traditionella borgerliga ideal. Nära besläktat med dessa hittar vi de lika kostymbeklädda och välordnade tänkarna i Upplysningens akademiska värld. Kanske utgör dessa det första exemplet på när vår rörelse approprierat en kultur. Adam Smith, Frederic Bastiat, John Stuart Mill, och andra förgrundsgestalter i den klassiska liberalismens ungdomsår visade ju världen, vare sig de själva visste det eller inte, att man kunde ha just deras kulturella preferenser och vilja bygga dem på liberal grund.

Notera att det i alla dessa fall handlar om människor som på riktigt anammat våra värderingar. Jag talar inte om att bygga allianser med ideologiskt konservativa entreprenörer eller socialistiska cannabisaktivister, utan om människor från dessa rörelser som låtit våra moraliska värderingar göras till sina. Det är ett händelseförlopp som behöver uppmuntras, påskyndas, och expanderas. Vi behöver sluta underkänna någons libertarianska meriter bara för att hans framtidsvision har en annan estetik än våran.

Genom att vinna moralisk mark växer vår rörelse, och därmed samhällets acceptans för den. Jag är inte den som tror att vi kan nå till ett fritt samhälle genom att göra alla människor till libertarianer, jag tror istället att libertarianer och liberaler behöver självständiga små hemländer där de både kan leva fritt från grannbefolkningarnas sosserier och andra libertarianska gruppers kulturella avvikelser. Självständighetsrörelser behöver dock en kritisk massa för att ha en chans – tio hushåll skulle aldrig tillåtas urträda från Sverige, men tiotusen kanske skulle det – och därför behöver vår rörelse växa. Dessutom ökar våra chanser ju fler som sympatiserar med vår sak, även om de inte själva vill bli en del av den.

Det innebär att vi borde söka nya politiska grupperingar vars image vi kan kooptera, gärna sådana som är stora eller på frammarsch, men även mer obskyra fenomen. Ibland kan det räcka med teoretiska förklaringar om varför frihetens ideal är bäst för dem, och ibland kan det krävas att redan övertygade libertarianer med likartad smak kastar sig in i deras subkultur för att med sitt eget exempel demonstrera den libertarianska filosofins kompatibilitet med deras estetiska ideal. Vi behöver knappast oroa oss för att det är vi själva som dras i andra gruppers politik eftersom det är våran moral som är genomtänkt och principfast medan deras är anpasslig och formbar. Motståndare som är noggrannare med vad de anser rätt och fel bemöter vi på samma sätt som vi alltid gjort: Med sansade diskussioner, hätska debatter, eller blockfunktionen.

Av den anledningen kan vi skippa beröringsskräcken gentemot rörelser som många kan finna osmakliga, eller rent av farliga. Vissa i eller nära vår egen rörelse lär protestera. Dem får vi i första hand tala till rätta och i värsta fall kasta ut. Frihetens principer är kulturellt neutrala – det går inte att härleda någon särskild estetik som ”mer libertariansk” än alla andra. Vill en frihetsvän drömma om ett litet samhälle för duschvägrande koprofager med fotsvamp har han rätt att göra det, oavsett hur motbjudande vi andra kan finna tanken. Klagar någon på att han kallar sig libertarian är det den klagande som ska få sin libertarianism ifrågasatt.

Låt mig nu bemöta elefanten i rummet: Ska nazister lockas till vår rörelse? Ja. På detta års Coraxconf talade Misesinstitutets ordförande Jeff Deist och i slutet av hans tal nämnde han blod och jord. Han har anklagats för att försöka locka nazister, vilket förstås är trams. Hade han dock haft för avsikt att göra anarkokapitalister av nazister hade jag ändå applåderat ambitionen.

Kunde någon få övertygade nationalsocialister att lägga ambitionerna om raskrig, omfördelningspolitik, och imperialism på hyllan för att istället följa NAP skulle det göra världen lite bättre. Om de vill fortsätta med svastikabeprydda fanor, armbindlar, och figursydda uniformer, än sen? Tredje Riket skapade lidande med invasioner, förföljelser, och gaskammare, inte med färgat tyg. Vill de sluta sig samman och upprätta regler om ”rashygien” på sin egendom har de rätt att göra det också. Jag föreskriver dock samma norm här som ovan: Skulle en av dessa hypotetiska konvertiter låta sin rasism skymma sikten för sin libertarianism och hävda att andra etniciteter inte kan eller inte bör vara libertarianer så behöver konvertiterna ifråga talas tillrätta. Det omvända gäller också: Den som tror att en rasist inte kan vara libertarian har inte förstått libertarianismen.

Det kan verka frånstötande att behöva dela rörelse med människor man potentiellt ogillar så mycket, men det behöver egentligen inte vara så svårt. Snegla på deras bloggar emellanåt, låt kanske någon gästa en podcast, eller samsas med dem på samma twitter-hashtags. I värsta fall får man väl bara erkänna deras libertarianism och ignorera dem i övrigt. Här kan vi förresten se ett inneboende problem med libertarianska partier.

Förutom de vanliga invändningarna mot att delta i den demokratiska processen finns ett problem som är närmast unikt för oss. Eftersom libertarianismen inte implicerar att någon viss kultur är högre stående än andra kommer olika subkulturella grupperingar lockas till ett libertarianskt parti. Dessa grupperingar kanske klarar av att dela rörelse, men att dela parti är något helt annat. Istället för lösa interaktioner i cyberrymden kommer de behöva dela samma fysiska utrymmen på möten och konferenser, välja gemensamma representanter, och vitsorda varandra under valrörelser. Det går helt enkelt inte. Partiet blir till en stat i miniatyr – varje grupp måste slåss om kontroll över de andra eftersom de vet att alternativet är att själv kontrolleras och underkuvas av rivaliserande falanger. Till slut kommer en grupp driva ut de andra och göra sin egen subkultur representativ för partiet. I falangstridens hetta rekryterar man kulturfränder som kanske inte kommit så långt som de borde i sin ideologiska skolning, och så är den politiska glidningen igång. I USA:s Libertarian Party har en progressiv subkultur tagit kontroll över partiet, släppt in progressiva vänsteravvikare i processen, och idag är partiets politiska kätteri ett faktum.

En jämförbar situation uppstod i Piratpartiet, där jag för några år sedan var aktiv. Där fick jag höra att partiets syddistrikt, det som omfattade Skåneland, förut haft en falangstrid så oförlåtande att distriktet en tid stod utan verksamhet. På den tiden fanns inga politiska frågor att kivas om internt, eftersom partiet enats om att bara driva sina tre kärnfrågor och lämna resten av politiken på förhandlingsbordet. Falangstriden handlade alltså inte om olika ideologiska ståndpunkter, utan stod istället mellan distriktsmedlemmar som hade autism och medlemmar som hade ADHD. Gråtmilda telefonsamtal ska ha ringts till partiets högre funktionärer för att berätta om hur man utsatts för mobbning och trakasserier från den rivaliserande fraktionen. Konflikten nådde sin upplösning när människor helt enkelt avslutade sina engagemang i organisationen. Så kan det gå.

Det finns en anledning till att jag talar om en libertariansk rörelse, och inte om en gemensam libertariansk organisation. I en rörelse kanske man måste samsas under samma tak i någon metaforisk bemärkelse, men i organisationer måste man göra det i bokstavlig bemärkelse. Kanske borde jag använda begreppet paraply istället rörelse, för att slippa jämförelser med folkrörelser och väckelserörelser. Å andra sidan för paraplyet tankarna tillbaka till takmetaforen, fast i ännu mindre skala, och dessutom klaffar det inte så bra med bildspråket om libertariansk moral som en grund på vilken man konstruerar estetiska överbyggnader. Ska vi säga plattform istället? Det för tankarna till seasteads och skapar en lite lekfull kontrast till partipolitiska plattformar. Dessutom borde tågnördarna gilla det – läsaren kan få föreställa sig en libertariansk perrong på vilken vi alla väntar, men från vilken vi ska med olika tåg till olika estetiska slutstationer. (Ska du med tåget till det etnosyndikalistiska cyberpunksamhället? Det går från samma plattform som mitt tåg). Man kan ju smaka på ordet i alla fall. Vi på den libertarianska plattformen. Det får duga.

För att få en mer konkret uppfattning om hur den libertarianska plattformen borde förhålla sig till sig själv, kan vi tjuvkika på de kristna protestanternas sätt att organisera sig. I huvudsak kan man tala om tre organisationsformer: Den episkopala, den presbyterianska, och den kongressionalistiska.

Den episkopala är både hierarkisk och centraliserad, och är hämtad från katolska kyrkan. Samfundet har biskopar (grekiska: episkopos) som basar över ett antal lokala församlingar i en geografisk region. Den presbyterianska organisationsformen är mindre hierarkisk men fortfarande ganska centraliserad. Pastorer, präster, kyrkoäldsten, eller liknande (grekiska: presbyteros) leder sina respektive församlingar men har inga biskopsvigda chefer att svara till. Istället ingår de själva i råd eller fullmäktigen som fattar beslut om samfundets gemensamma teologiska riktning och eventuellt förfogar över en gemensam budget. Organisationen är alltså mer platt (kanske rent av demokratisk?) men har fortfarande centrala beslutsorgan som församlingarna lyder under. Det kongressionalistiska sättet att organisera sig är varken hierarkiskt eller centralstyrt. Istället är varje församling en självständig enhet vars ledare inte svarar till någon högre makt (ja, förutom Gud då). Kongressionalistiska församlingar har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (de är kristna) och kan ibland skapa samarbetsorganisationer för praktiska ändamål, men varje församling förblir självständig.

De jag vill se agera inspiration för oss är givetvis kongressionalisterna. Vi libertarianer har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (vår frihetliga moral), men i övrigt bör vi dela in oss i mindre subkulturella grupper. Mot de som söker bli våra ideologiska fränder ska vi vara inkluderande, men medlemskap i våra mindre grupperingar kan vi vara mer restriktiva med. Det här är inte ett försök att splittra libertarianismen. Tvärtom tror jag att decentralisering är nödvändig för att fler ska kunna få plats i vårt stora tält (förlåt, plattform. Tälten får väl representera smågrupperna). Vi kan knuffa ut människor vi inte gillar från vår egen undergrupp, men vi bör inte ta steget längre och knuffa bort dem från hela ideologin så länge de inte bryter mot våra grundläggande moraliska värderingar.

Jag vet inte hur många människor som går att locka till libertarianismen genom att be dem använda våran plattform för att bygga sitt idealsamhälle. Kanske har jag gravt överskattat hur många som sätter estetiken i första rummet, men i så fall finns det en annan anledning att locka dem till oss: Det visar att vi tar våra egna idéer på allvar. En försvarare av yttrandefrihet försvagar inte sin position genom att liera sig med folk de är oense med i andra frågor. Tvärtom, han stärker sin trovärdighet genom att visa att hans tro på yttrandefrihet är ett principiellt ställningstagande och inte bara en ståndpunkt han antagit för att den råkar gynna hans övriga preferenser. På samma sätt växer libertarianismens trovärdighet när plattformen lyckas samla människor med i övrigt motstridiga åsikter. Det gäller i synnerhet människor med impopulära åsikter, så som de tidigare nämna brunskjortorna. Man bevisar inte sin tro på yttrandefrihet genom att försvara allmänt accepterade eller populära åsikter, man gör det genom att försvara de mest konträra, kontroversiella, eller avskyvärda åsikterna. Detsamma gäller gäller den libertarianska plattformen, och börjar man göra undantag börjar man även tumma på trovärdigheten.

Etablissemangstyper lär knorra rejält, kanske säga att det är dags för borgerligheten att klippa banden. Som tur är för oss behöver vi inte vara etablissemanget till lags. De kan gnata så gott de vill, det har aldrig hindrat oss tidigare från att följa våra principer till sin logiska slutpunkt. Dessutom arbetar de på motsatt premiss gentemot oss: Vår ideologiska tolerans för estetisk mångfald illustreras bättre ju mer estetisk mångfald vår plattform har, de måste å sin sida se till att deras partiapparater hålls någorlunda homogena för att inte slitas sönder av falangstrider.

Den verkliga utmaningen är istället hur vi får in en fot hos rörelser där synen på rättvisa formats i tjänst till estetiken. Fenomenet kan ge upphov till en egendomlig form av intern godhetssignalering – ju våldsammare och mer totalitära värderingar man bygger samhällsgrunden av, desto mer visar man sin lojalitet till den föredragna estetiken. En inkräktande frihetsvän kan då framstå som en vekling, en politisk fegis som inte vågar gå tillräckligt långt för att säkra den korrekta kulturen. Det kan ibland verka svårt att hitta något att sätta emot sådana individer, men vi har desto mer att sätta emot deras fiender. Deras interna godhetssignalering lär nämligen ha gjort dem föremål för både åtlöje och avsky från andra rörelser, och då kan vi markera vår särart genom att lyssna till vad de har att säga och leta efter sätt att pussla in deras ideal i vårat ideologiska ramverk. Hos de universellt avfärdade har den tålmodige lyssnaren en svårslagen konkurrensfördel.

I andra fall är utmaningen för oss att hitta något annat att erbjuda. En viss rörelse kanske redan skaffat sig ett gott rykte och rent av rönt vissa politiska framgångar, och då kan dess medlemmar fråga sig vad de ska med vår moralkod till. Om deras moral är anpassad efter deras estetik dyker ett möjligt svar upp: Vi kan erbjuda en slags filosofisk eller ideologisk legitimitet. Libertarianismen är faktiskt inte lika obskyr som den en gång var, och den klassiska liberalismen har ett väl inarbetat varumärke som sträcker sig bakåt hundratals år. Att få låna in den sortens anrika idéer som ideologiskt fundament kan mycket väl vara säljbart som ett överlägset alternativ till hemsnickrade teorier om folknykterhetens själsliga uppbygglighet eller toppskivlingens kosmiska länk till välfärdssamhället. Detta gäller i synnerhet när den libertarianska filosofiförsäljaren delar kulturella värderingar med gruppen han försöker övertyga.

I vissa fall kanske man rent av kan erbjuda en praktisk quid pro quo. Förklara hur er vision skulle kunna kopplas till libertariansk teori, så kan ni få era idéer omskrivna på våra bloggar, era alster publicerade i våra nyhetsaggregatorer, era företrädare intervjuade i våra podcasts, eller liknande. För en etablerad rörelse som redan har gott om medieutrymme kanske det inte är så intressant, men för mer obskyra eller outvecklade tankeriktningar bör det kunna vara desto mer lockande.

I de fall man inte lyckas övertyga någon om att stödja utbredningen av vår plattform kan man åtminstone be dem att ställa sig neutrala, så att säga, i vår konflikt med etatismens och förmynderiets tillskyndare. Betrakta grupper som Jehovas Vittnen och Amish-folket. De lär knappast se sig som libertarianer, om de överhuvudtaget känner till begreppet, men har ändå valt att leva på sätt som inte påtvingar andra deras livsstil. De röstar inte ens i val. På så sätt utgör de en slags praktexempel på grupper som (utan att ens veta om det!) byggt starka kulturella identiteter på en moralsyn som i grunden är kompatibel med vår utan att för den skull vara benägna att komma överens med den genomsnittliga medlemmen i Ankeborg.

Poängen är att vi ska vara lyhörda för andra rörelsers önskemål och visioner, och eftersom vår ideologi grundar sig i frihet har vi bättre förutsättningar att vara lyhörda än de flesta andra rörelser. Realpolitiska pragmatiker babblar ibland om vikten av kompromisser, trots att deras ständiga ideologiska kapitulationer sällan leder till några positiva resultat i den parlamentariska världen. För den som vill bygga broar med nya målgrupper är det istället här, på den filosofiska och utomparlamentariska arenan, som möjligheterna finns. Genom att vara kompromisslösa med våra principer visar vi dem vi försöker övertyga att vi inte kommer byta fot så fort en ny nyckeldemografi fångar vår uppmärksamhet, och genom att samtidigt förklara hur oändligt tillåtande samma principer är gentemot olika kulturer och estetiska preferenser visar vi dem att de inte behöver förhandla sig till tolerans för sina egna ideal när de väl accepterat den frihetliga grunden.

Att locka till sig märkliga och impopulära typer kommer förstås verka avskräckande för andra grupper i början, men över tid kommer det ha motsatt effekt, precis som i exemplet med yttrandefrihet jag tog upp tidigare. ”Er plattform inkvarterar ju knarkare och rasbiologer!” kommer människor indignerat snäsa åt oss. Stämmer bra, svarar vi, precis som vi inkvarterar mångkulturella kosmopoliter och helnykterister. Många är de tält som byggts på vår ideologiska stengrund, och flera av dem tål inte att vara i närheten av varandra, men de tolererar varandras existens. Det är det som är det finurliga med libertarianismen, och det finns plats för er också. Många är också de som hamnat utanför åsiktskorridoren i sin egen rörelse och blivit utrensade när det egna tältet krymper. Då är de välkomna att bygga sitt tält hos oss.

Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

Jag är knappast ensam om mitt förakt mot den identitetspolitik som vänstern lagt sig till med, i synnerhet de senaste åren. Olika intressegrupper har på basis av sina diverse identiteter satt i system att emotionellt utpressa både pengar och privilegier från majoritetssamhället. Det är som om offerstatus blivit en hårdvaluta.

Du har antagligen hört analyser snarlika – ända ner till valutametaforen – denna förut, och du har antagligen hört dem efterföljas av någon variant av det verkningslösa rådet ”vi måste sluta driva politik på basis av gruppidentitet.” Vill man föra sig med metaforer om hårdvalutor får man också ta nästa steg och integrera metaforen i sin analys. Om problemet är identitetspolitik och identitetspolitiken underbyggs av en hårdvaluta i form av offerstatus borde en lösning på problemet vara att förstöra valutan, antingen i sig eller genom att förstöra dess värde. Den intressanta fråga blir då hur man förstör en valuta.

Låt oss säga att jag vill förstöra den amerikanska dollarn och går till väga på så sätt att jag likviderar alla mina tillgångar och växlar in dem mot kontanta USD. Därefter lägger jag sedlarna i en stor hög och tänder eld på dem. Kommer detta förstöra dollarns värde, eller åtminstone minska det? Nej, tvärtom: Genom att förstöra amerikanska sedlar finns det färre av dem i omlopp, vilket har en (i detta fall liten) deflationär effekt. Det vill säga, de US-dollar som återstår, alltså de som ägs av andra, kommer öka i värde när jag förstör mina egna. Detta är motsvarigheten till vad identitetspolitikens motståndare gör när de försöker föregå med gott exempel genom att inte ta på sig några offerkoftor. De har säkert någon typ av godtagbar offerroll de skulle kunna hävda – en alkoholiserad morfar, en bisexuell kusin, eller en förfader från Irland – men väljer att inte utnyttja möjligheten, vilket i praktiken alltså ökar värdet på deras motståndares offerkoftor.

Vill man förstöra värdet på en valuta borde man istället trycka mer av den. Inflationen bör vara hög, långvarig, och skifta oförutsägbart för att göra maximal skada. Vill man få igång inflationen snabbt bör man trycka de värdefullaste sedlarna, och offerolympiadens högsta valör är folkmord. (Förintelse är av samma valör men tillverkades i begränsad upplaga och har därför fått ett samlarvärde. Man kan invända att detta värde är godtyckligt, men eftersom offerstatus är en fiatvaluta så är värdet på alla dess valörer godtyckligt). När man inflaterar sönder en valuta bör man dessutom se till att det är man själv som först spenderar de nya sedlarna. I dagens identitetspolitiska kontext bör vi alltså leta fram ett folkmord på heterosexuella, vita män. Detta medför också en bonus eftersom det finns ett kulturellt tabu mot att fästa ett värde vid vita, heterosexuella mäns liv, och vill man skapa samhällsförändring så är det en beprövad metod att krossa tabun. Jag föreslår att vi siktar in oss på Första Världskriget, men mer om det snart. Först behöver vi tänka på hur offerstatus tillverkas.

Det lär bli svårt att tillverka den äkta varan, eftersom socialdemokratins politiska hegemoni har monopol på sedelpressarna, men vi kan gott nöja oss med falskmynteri eftersom även förfalskade pengar kan förstöra förtroendet för en valuta. Rent konkret innebär det att etablissemanget kommer försöka underkänna vår rätt att kräva upprättelse för orättvisor på samma premisser som deras klientgrupper gör. De kommer försöka vifta bort oss med samma besvärjelser om privilegium och maktdynamik som de alltid gör, och det är vår uppgift att övertyga medelsvensson om rättfärdigheten i vår sak. Vi bör under inga omständigheter söka bekräftelse hos våra motståndare, utan måste istället fokusera på att inflatera offervalutan hos gemene man. Den saken blir desto lättare av att det är just gemene man som kommer bära offerkoftorna i fråga. Politikerklassen kommer angripa oss, men deras argument kommer bara bli ammunition mot deras egen identitetspolitik.

Eftersom offerkoftorna är förfalskade behöver vi heller inte nödvändigtvis argumentera i god tro. Det vill säga, vi kan hävda de fabricerade offerkoftornas äkthet utan att tro på den. Jag är vanligtvis kritisk till att argumentera i ond tro, men jag misstänker att våra motståndare saknar den sortens skrupler och jag är mer än beredd att hålla dem till sina egna måttstockar. Vill de gräva 100 år bakåt i tiden för att berättiga sin indignation kan vi också göra det.

Som kandidat för detta ändamål föreslår jag Första Världskriget. De militära dödstalen var 11 miljoner, i en konflikt där militärtjänstgöring var obligatorisk och desertering var belagt med dödsstraff. Jag tror de flesta av er känner till hur typiska offensiver i denna konflikt ofta var rena självmordsuppdrag: Framåt väntade fiendes kulsprutebestyckade skyttegravar och bakåt väntade krigstribunal och galgbacken. Vid den första självmordsoffensiven kan man hävda att befälen inte visste vad de gjorde, men efter den andra? Tredje? Fjärde? När övergår befälens inkompetens och försummelse till en medveten strategi för att ta kål på den egna befolkningen?

I svensk lagtext är det vanligt med formuleringar i stil med visste eller borde ha vetat. På din mordrättegång kan du spela dum och låtsas som att du inte visste att ditt offer skulle dö när du sköt honom i huvudet, och att du därmed borde dömas för dråp istället för mord. Åklagaren kanske heller inte kan bevisa, åtminstone inte bortom rimligt tvivel, att du ljuger, men det spelar ingen roll. Du borde fortfarande ha begripit att en människa dör när man skjuter honom i huvudet, och på samma sätt borde första världskrigets befäl ha begripit att de skickade sina mannar till sin död efter att även den tionde självmordsoffensiven slutat i blodigt nederlag.

Jag är inte jurist, och tänker inte försöka reda ut den rättsliga skillnaden mellan likgiltighetsuppsåt, insiktsuppsåt, och oaktsamhet. Jag vill istället slå fast en moralisk princip: Försöker man uppnå ett mål och struntar i de fortskridande konsekvenserna av försöket är man fortfarande ansvarig för dessa konsekvenser. Om jag skjuter prick på en måltavla i en folkmassa är jag moraliskt ansvarig för människorna som blir ihjälskjutna, trots att jag inte försökte pricka dem. Hade den engelska ordningsmakten med våld börjat tömma walesare på blod för att fylla landets blodbanker skulle det i moralisk mening betraktas som ett folkmord. Att myndigheterna saknade uppsåt att utrota walesarna, att deras verkliga uppsåt (att fylla blodbankerna) rent av kan betraktas som önskvärt, vore i sammanhanget irrelevant för deras moraliska skuld.

Inom amerikansk rättsdoktrin finns begreppet depraved-heart murder, vilket vi kanske kan översätta som likgiltighetsmord. Det är ett koncept som existerar för att hantera just den här typen av situationer. Att urskiljningslöst skjuta in i en folkmassa eller spela rysk roulette med någon annans liv kan få dig dömd för likgiltighetsmord. Enligt samma moraliska (om än inte rättsliga) princip borde vi kunna säga att Europas krigsledningar under Första Världskriget begick en slags folkmord genom försummelse, på sina egna befolkningar. Egentligen flera folkmord, givet alla nationer som var inblandade. Deras uppsåt kanske var att besegra fienden snarare än att erodera den egna nationens livskraft, men agerade helt likgiltiga inför om det tidigare skulle leda till det senare. För den som fnyser över dödstalen vill jag påminna om att de hölls nere av Europas allmoge, inte dess eliter.

Är man inte nöjd med den analysen heller kan vi återgå till det jag tidigare nämnde om att hålla våra motståndare till sina egna måttstockar. Om det var varje tysk medborgares plikt att riskera liv och lem för att stoppa förintelsen måste ett ännu större moraliskt ansvar falla på axlarna hos Första Världskrigets högre officerare. Om förintelseöverlevares ättlingar kan vara indignerade över att Sverige inte slogs mot Tredje Riket så kan européer vara indignerade över att deras egna regeringar och högt uppsatta militärer var på väg att ta kål på dem.

Nu var inte Sverige inblandat i Första Världskriget, men å andra sidan var vi heller inte särskilt inblandade i vare sig slavhandeln eller allehanda kolonialism och interkontinentalt imperiebyggande. Kan vi importera kollektiv skuld från våra västerländska civilisationsfränder för det senare måste vi också kunna importera lite indignation över det förstnämnda. Huvudsaken är att vi börjar sätta identitetspolitisk köpkraft i händerna på Västvärldens majoritetsbefolkningar, på bekostnad av den identitetspolitiska köpkraften hos våra motståndare.

Med denna köpkraft kan vi sedan agitera för politiska reformer. Vilka är mindre viktigt, huvudsaken är att vi spenderar det nyproducerade offerkapitalet. Nytryckta pengar måste ju användas för att ha sin inflaterande effekt. På så sätt kan vi börja motarbeta de särintressen som satt sina klor i den västerländska civilisationen. Europeiska majoritetsgrupper fungerar idag som en stor spargris från vilken etniska, religiösa, och sexuella intressegrupper kan hämta ut pengar varje gång de sjunger sina klagovisor. Genom att sätta nytt offerkapital i händerna på majoritetsgrupperna kommer klagosången förlora sin makt. Martyrium är identitetspolitikens kontanter, och vi ska bekämpa dem med hyperinflation.

Ett Bechdeltest för den kulturmarxistiska eran

På 1980-talet populariserade den amerikanska feministen Alison Bechdel det så kallade Bechdeltestet, vilket var tänkt att uppmärksamma kvinnors underrepresentation eller låga agens i filmer. För att klara testet måste en film

    1a. Ha minst två kvinnliga karaktärer,

    1b. som helst ska vara namngivna,

    2. som pratar med varandra

    3. om något annat än män

I vår era, när kulturmarxismen gett sin dominans över våra kulturella institutioner till känna, skulle jag vilja föreslå ett nytt test för filmer. Denna gång är fokuset på hur familjer framställs. Vi kan kalla det Twist-provet, efter den föräldralösa karaktären Oliver Twist (och för att jag inte kan motstå en fånig ordlek). För att klara provet måste en film med en familj uppfylla följande kriterier.

En av huvudpersonerna ska ha en intakt familj

Detta ska inte framställas som en tragedi

Det är de enda kriterierna. Enkelt va? För att vara tydliga, och för att listor ser mer officiella ut, kan vi kvalificera det första kriteriet med följande regler:

  1. Om två personer skaffar barn ska inget av barnen dö
  2. Barnen ska heller inte förlora någon av sina föräldrar
  3. Föräldrarna ska inte separera.

    Bonusregel för etnonationalister: Föräldrarna ska tillhöra samma etnicitet (och art, i science fiction eller fantasy).

Vi pratar med andra ord om en helt vanlig kärnfamilj i vilken medlemmarna får växa upp och leva ut sina liv. Undantag får därför göras i de fall barnen hinner växa upp och en eller båda föräldrar avlider i sviterna av hög ålder.

Med det andra kriteriet menas helt enkelt att det inte ska framställas som önskvärt att det första kriteriet bryts. En film i vilken huvudpersonens fader är en alkoholiserad hustrumisshandlare klarar alltså inte Twist-provet, eftersom den framställer skilsmässa som önskvärt i det aktuella fallet.

Jag inbjuder läsaren att själv applicera provet på filmer och TV-serier ni tittar på. Filmer och serier som inte tar upp familjeband (tänk WALL-E) är förstås undantagna från provet, men filmer och serier som bara visar att karaktärerna saknar familj är det inte. Det borde inte vara särskilt svårt för en berättelse att klara detta prov med tanke på hur användbara familjeband är för att förklara eller beskriva karaktärers motivation, ändå är det förvånansvärt sällan Hollywood lyckas visa oss intakta, fungerande familjer. Deras ovana att göra motsatsen skulle nästan kunna misstas för en aversion mot att deras västerländska publik bildar familj och skaffar barn.