Privatiserat försvar och snålskjutsproblemet

Bland de som vill testa privatiseringsiverns gränser har en fri marknad för militärt försvar länge bjudit på teoretiska utmaningar. Anarkokapitalisten David Friedman har kallat det för för ett av libertarianismens svåraste problem, och minarkister förespråkar nattväktarstat bland annat för att de brukar betrakta problemet som olösligt. Specifikt rör det sig om ett så kallat snålskjutsproblem (eng: Free Rider problem). Om alla andra i din region väljer att betala för ett försvar så kommer ditt hus att vara försvarat vare sig du betalar eller ej, så länge du inte bor precis på gränsen till en potentiell fiende. Dina grannar kan förstås resonera på samma sätt, vilket i slutändan skulle kunna leda till att ingen utom gränshushåll är med och finansierar något försvar. Då kanske du resonerar att försvaret blir för svagt och att du ändå vill vara med och bidra, för din egen skull, men så vida du inte är snuskigt rik kommer ditt bidrag inte nämnvärt kunna utöka försvarsföretagets resurser. Istället för att alla skattebetalare i Republiken Finland är med och finansierar ett gemensamt försvar skulle det i ett statlöst Finland bara vara hushåll precis på den ryska gränsen som skulle ha incitament att bekosta ett militärt försvar. Ett sådant vore givetvis otillräckligt så en privatiserad försvarsmakt skulle göra Finland (eller vilket land som helst) oförsvarbart, går resonemanget.

För att komma åt detta problem behöver vi alltså hitta en institution som både har ett stort incitament att bekosta ett eget försvar och har möjlighet att utan tvång sprida kostnaden på eventuella snålskjutsåkare. När vi letar efter de som har störst incitament att försvara sig bör vi betänka att en fiendemakt inte måste ockupera alla delar av det territorium de invaderat, i synnerhet inte om territoriet är statlöst. Om Kina ville lägga beslag på Rysslands naturgasfyndigheter i Sibirien skulle de bara behöva ockupera områden där gasen bryts, områden nödvändiga för att transportera den till Kina, samt några buffertzoner. De skulle inte behöva behärska varje kvadratmeter av den ryska tundran. Är det skatteboskap man är ute efter är det på samma sätt mer lönsamt att ockupera ett territorium där stora företag är verksamma än att ockupera en glesbefolkad Amish-by. De som har störst incitament att bekosta ett eget försvar är de som utgör de största måltavlorna för ockupation, och de som utgör de största måltavlorna är de som antingen äger en verksamhet med stor lönsamhet (eller kanske bara hög omsättning) eller äger ett strategiskt viktigt område eller infrastruktur (t ex en flygplats eller en gasledning).

En institution som skulle uppfylla bägge kriterier är ett stort vägföretag. Teoretisk lönsamhet är svårt att spekulera om, men det företag som äger stora motorvägar i och mellan stora städer lär åtminstone räkna med hög omsättning. Dessutom är vägar strategiskt viktiga, eftersom de underlättar logistiken vid militära insatser. Att försöka förhandla med fienden – t ex låta dem köpa tillgång till vägnätet för sina pansarvagnar och transporter – vore mycket riskfyllt. När en stat väl börjat ockupera omkringliggande territorium finns det ingenting som hindrar dem från att beskatta vägföretaget, skriva lagar för att låta sig själva använda vägarna gratis, skattefinansiera offentligägda vägkonkurrenter, eller rent av nationalisera vägnätet (vi vet ju hur folks inställning brukar vara när det kommer till vem som ska bygga vägarna). Ett privat ägt och finansierat vägföretag skulle alltså ha enorma incitament för att köpa skydd från någon typ av försvarsverksamhet.

De som vid första anblick tycks kunna åka snålskjuts på ett sådant försvar vore… typ alla, eftersom i princip alla människor bor nära vägar och därmed skulle dra nytta av deras försvar. Även andra vägföretag, de som äger diverse småvägar som förgrenar sig från de stora motorlederna skulle kunna dra nytta. Vägföretaget skulle dock kunna lösa detta problem av samma anledning som det uppstått till att börja med: Snålskjutsåkarna är anslutna till vägnätet! Om en bostadsrättsförening eller ett köpcentrum vill ansluta en påfartsväg till en huvudled kommer de behöva tillstånd från huvudledsägaren, och denna kan då ställa som krav att de är med och betalar kostnaderna ett försvar innebär.

Dessa aktörer kan i sin tur skjuta över en andel av sina försvarskostnader på andra aktörer som vill ansluta ännu mindre vägar till deras egendom, och så vidare. På så sätt skulle ett helt samhälle utan tvång integreras i en privat driven och finansierad försvarslösning. När vägnätet växer, t ex för att en stad får fler invånare, blir det också till en större måltavla, men då har de stora vägägarna också råd att spendera mer pengar på försvar, eftersom det nu finns fler (eller större) kunder på vägmarknaden att skjuta över en del av de extra kostnaderna på. Dessutom skulle ett försvar kunna delfinansieras genom att ta ut högra avgifter av de som kör på vägarna – att slippa bli överkörd av en pansarvagn kan trots allt vara en kundförmån värd att betala för.

De som nu skulle kunna åka snålskjuts på någon annans försvar är enbart de som inte är anslutna till vägnätet i vårt exempel. Dessa snålskjutsåkare kan vi dela in i tre kategorier. Den första kategorin utgörs av primitiv mark där ägarna eller användarna inte har något behov av moderna vägar, till exempel en Amish-by. Sådana människor lär dock inte utgöra en särskilt intressant måltavla för imperialistiska stater, så frågan är hur mycket snålskjuts de egentligen åker. Det är ju inte de som drar till sig den sortens internationella uppmärksamhet som gör ett påkostat försvar nödvändigt. Förutom Amish i USA finns det i båda Latinamerika och Indien små (ofta okontaktade) stamsamhällen som lämnats oreglerade och obeskattade oavsett hur kontrollivriga och kleptomaniska deras värdstater varit i förhållande till landets övriga befolkning.

Den andra kategorin potentiella snålskjutsåkare är de som är anslutna till ett konkurrerande vägnät som valt att inte bekosta ett eget försvar (och därmed kan hålla lägre priser för sina kunder). Dessa snålskjutsåkare kommer ställas inför tre problem. För det första kan de komma att behöva betala dyra avgifter för att använda det försvarade vägnätet, ifall de vill besöka en plats som bara är anslutet till det. Vägföretagen i det försvarade nätet skulle utan vidare kunna erbjuda stora rabatter till bilister som bor i områden anslutna till dem och därför är med och bekostar försvaret genom anslutningsavgifter eller liknande. För det andra kommer det konkurrerande, snålskjutsåkande vägnätets kunder ha mycket svårt att överhuvudtaget ta sig in på det försvarade vägnätet, eftersom de oförsvarade vägarna inte är direktanslutna till de försvarade. För det tredje skulle det oförsvarade vägnätet i praktiken ha mycket svårt att åka snålskjuts till att börja med eftersom en fiende mycket väl skulle kunna invadera ett oförsvarat vägnät (med anslutna hushåll och näringsidkare) och lämna det försvarade ifred.

Det enda realistiska scenario jag kan komma på där ett separat vägnät skulle kunna åka snålskjuts på ett annat näts försvar är om de är mycket avlägsna från varandra. Om Ryska staten fanns kvar i ett i övrigt statlöst Europa skulle vi till exempel räkna med att vägföretagen i Östeuropa har ett påkostat försvar vars omkostnader skjuts över på anslutande vägägare i andelar som blir allt mindre ju längre från Ryska gränsen man kommer, och vi kan tänka oss att denna krympande medfinansiering inte sträcker sig hela vägen över kontinenten. Invånarna i det statlösa Portugal kanske skulle slippa betala för att Östeuropa agerar buffert mot eventuella utfall från Ryssland, men så kan man också ifrågasätta portugisers skyldighet betala försvarsomkostnader på andra sidan kontinenten. Även med en värld full av stater har vi i alla tider haft områden som agerat gratisbuffert åt andra områden, och om stater inte kan åtgärda den situationen behöver vi heller inte kräva att marknader ska kunna göra det. Marknadsekonomi behöver inte vara perfekt, det behöver bara vara bättre än alternativet. Dessutom är ju hela anledningen till att man kan lämna buffertzoner vind för våg på det sättet att man tror att de kan klara sig själva. Klarar östeuropéerna av att försvara sig utan portugisernas hjälp så existerar ju inget Snålskjutsproblem i bemärkelsen att Östeuropa skulle vara oförsvarbart.

Internationella försvarsallianser uppstår i de fall man inte tror att buffertområdena klarar av att hålla fienden borta från ens egna gränser, och man därför förbinder sig att hjälpa dem försvara sig eftersom det också innebär att man försvarar sig själv. USA bjöd in Västeuropa till NATO eftersom de var oroliga för att ett Sovjetunionen som lyckades storma genom Västeuropa snart också skulle utgöra ett potentiellt hot mot det amerikanska fastlandet (alternativt deras internationella affärsintressen, men poängen kvarstår). Hade jänkarna trott att västeuropéerna klarade sig själva hade de inte sett någon nytta med att erbjuda Västeuropa sitt beskydd. Samma sak gäller på en privat försvarsmarknad: Om vägföretagen i Portugal anser att deras intressen på sikt skulle hotas av en rysk invasion i Baltikum skulle dessa företag också ha incitament att hjälpa balterna att försvara sig själva.

Den tredje kategorin snålskjutsåkare är fotgängare vars bostäder inte är kopplade till vägnätet. Bor de inom promenadavstånd till matbutiker, sin arbetsplats, vårdcentralen, och andra typer av service skulle de potentiellt kunna strunta i motortrafikens kostnader (som ju även ska bära försvarets utgifter) men ändå åtnjuta den privata försvarsmaktens indirekta beskydd genom att bo nära betalande försvarskunder. Vägföretagen skulle enkelt kunna erbjuda avgiftsbelagda gångvägar – har de redan köpt in gatubelysning, polispatruller, och viltstängsel för bilisternas trevnad skulle marginalkostnaden för att erbjuda samma service till närliggande gångstråk vara låg. Dock skulle den som vill spara pengar potentiellt ändå kunna promenera över gräsmattor och parkeringsplatser och genom gränder. Dessa fotgängare skulle då dra nytta av försvaret utan att betala för det, och givet att ett område har gott om service på gångavstånd skulle hushåll som säger upp sin anslutning till vägnätet kunna bli ett stort problem där. Man kan tycka att det låter osannolikt eftersom dessa människor skulle ha svårt att resa bortom sitt närområde, men det är ändå en möjlighet, i synnerhet om människorna är fattiga (eller särskilt obstinata promenadhipsters som anser det korporativa vägnätet vara på tok för mainstream för att låta det befläcka deras vintage-skor). I så fall skulle vägföretagets försvarsomkostnader kunna förbli desamma, eftersom områdets infrastruktur och kommersiella aktivitet utgör samma stora måltavla för fientliga stater, medan intäkterna från områdets befolkning sjunker. Vägföretaget får då kompensera genom att ta ut högre anslutningsavgifter av områdets kvarvarande kunder.

För kommersiella verksamheter behöver det inte vara ett problem. Dels sparar de pengar på parkeringsplatser, men framför allt har de nu en bilfri lokalbefolkning som inte kan besöka konkurrenter på andra sidan stan. Affärerna kommer kunna ta ut monopolpriser och arbetsgivare sänka lönerna för att betala de högre anslutningskostnaderna. På så sätt får fotgängarna ändå vara med och betala för områdets försvar, vilket därmed hindrar dem från att åka snålskjuts. Vill fotgängarna åka buss kommer biljettpriserna spegla de försvarsavgifter bussbolagen måste betala för att få nyttja vägarna, och detsamma gäller tåg. De enda som drabbas negativt blir lokalinvånare som fortfarande är anslutna till vägnätet och därmed får betala det det dubbla priset av högre anslutningskostnader och längre resväg för att undvika närområdets höjda butiks- och servicepriser. Dessa invånare har tre val.

Det första alternativet är att säga upp sin väganslutning och bli fotgängare för att spara pengar. Näringsidkarnas anslutningsavgifter kommer då gå upp ännu mer, men de får också fler kunder att sälja till med monopolpriser. Det andra alternativet är att man fortsätter åka bil trots de högre anslutningsavgifterna, vilket strikt talat innebär att man själv valt att ta på sig en oproportionerlig del av grannskapets försvarsfinansiering, och då får situationen lov att ses mer som en form av välgörenhet än ett snålskjutsproblem. Det tredje alternativet är att man flyttar. Det kan låta hårt, men det är en situation som enkelt går att undvika genom att inte bosätta sig på gångavstånd till alla former av grundläggande service. Givet att en av näringarna man kan hålla avstånd från är sopstationer torde detta inte innebära någon större uppoffring.

En fientlig militärmakt måste förstås inte använda vägnätet vid en invasion, utan skulle kunna gradvis ockupera angränsande markegendom, om bara vägarna är försvarade. Markägare som bor nära en potentiell fiende kommer då behöva köpa tilläggsförsvar. Eftersom det redan finns militära företag som försvarar vägnätet kommer det innebära en relativt låg marginalkostnad att även tillhandahålla ett effektivt försvar åt närliggande markegendom, så för markägarna behöver försvarspremien inte bli oöverstigligt dyr. Dessa markägare behöver alltså bara bära sina egna försvarskostnader och slipper därmed snålskjutsproblem (för markägare som skippar försvarstillägg eftersom de bor längre in i statlöst territorium, se ovanstående resonemang om internationella försvarsallianser).

Till sist ska vi behandla konkurrens mellan olika försvarsföretag. Om en stor vägverksamhet kräver att alla anslutande vägar ska köpa försvar av samma militära företag så kommer försvaret snart kunna hamna i en monopolsituation, vilket i längden kan låta dem ta makten och upprätta en egen stat. Redan innan det går så långt kommer de kunna ta ut monopolpriser, vilket kommer bli dyrt för vägverksamheterna i fråga. Det ligger därför i vägföretagens intresse att inte kräva att alla samarbetspartners köper försvar från samma aktör, utan att istället tillåta dem att köpa försvar på en marknad av olika aktörer. Varje aktör lär då bli mindre och militärt svagare, men de kommer också vara kopplade till ett nätverk av olika vägaktörer vars väganslutningsavtal innehåller krav på ömsesidig hjälp vid en invasion. På så sätt kan försvarsföretag konkurrera om kunder på marknaden samtidigt som de har enigheten för att utkämpa ett krig tillsammans.

Sammanfattningsvis kan vi alltså se hur det militära försvarets potentiella snålskjutsproblem kan undvikas genom att koppla tjänsten till vägnätet. Egentligen borde principen gå att generalisera: En tjänst som har en positiv externalitet i ett geografiskt bundet område runt köparen kan undvika snålskjutsproblem genom att säljas till en verksamhet vars nätverksutforming tillåter den att överföra en del av tjänstens kostnader till alla som gynnas av dess externalitet.

Vi kan jämföra detta med hur försvar fungerar i en stat under existentiellt hot. Teoretiskt sett ska staten lösa snålskjutsproblemet genom att beskatta sina invånare och använda pengarna för att avlöna soldater. När ett krig trappas upp och blir blodigare kommer människor vara mindre benägna att ta värvning, vilket staten måste lösa med högre soldatlöner för att fortsätta locka till sig rekryter. På så sätt fördelas krigets kostnader jämnare över befolkningen – soldaterna betalar ett högre pris i form av risk för sitt liv men kompenseras också med högre lön, medan skattebetalarna slipper riskera livet men får betala ett högre pris i form av högre skatter för att finansiera de högre lönerna.

Problemet är att om en stat befinner sig under existentiellt hot och politikerna måste välja mellan att höja skatten på sina kompisar och att införa värnplikt, så pekar incitamenten på att de inför värnplikt. Deras rika vänner är ofta en anledning till att politikerna kommit till makten och kan se till att politikerna byts ut, medan de vanliga ungdomar från arbetar- och medelklass som ska tvångsrekryteras har desto mindre inflytande. Genom värnplikt slår man ut konkurrensmekanismen som pressar upp soldatlönerna, eftersom värnpliktiga inte kan hota att ta ett annat jobb. När kriget blir blodigare får alltså de värnpliktiga betala ett högre pris i form av risk utan att kompenseras monetärt, medan skattebetalarna slipper känna konsekvenserna av eskalationen. En stat ökar alltså risken för snålskutsproblem genom exakt det våldsmonopol som var tänkt att minska den.

Sammantaget bör vi därför konstatera att snålskjutsproblemet inte bara är en utmaning för de som förespråkar privat drivet och finansierat försvar, utan även innebär utmaningar för de som vill låta försvaret drivas i offentlig regi. Med anledning av det ovan sagda tycker jag vi rent av kan gå steget längre och säga att snålskjutsåkande är ett större teoretiskt problem för den som vill ha ett offentligt försvar, och att det i själva verket är etatisterna som bör avkrävas en förklaring.

Annonser

Libertarianismen och estetiken

Diskutera i små grupper.

Somliga människor har en världsbild i vilken deras moralkod är skapt för att tjäna deras estetiska ideal. Inom deras respektive ideologier utgör estetiska preferenser den animerande kraften och det överordnade målet, medan de moraliska reglerna blir till en slags efterhandskonstruktion skapad för att uppnå den tilltänkta estetiken. Deras samhällsvision vilar fortfarande på en grund byggd av moraliska regler, men den är designad främst för att bära en viss estetisk överbyggnad.

Ett modernt exempel på en sådan företeelse är alternativ-högern, med sina diverse mildare bihang. Det är en rörelse som börjat arbeta fram en tydlig estetik (nazikitsch och fascistchique, om jag ska fatta mig kort och grovt förenklat) men med desto dunklare moralvärderingar. De renlärigaste definieras av sin strävan efter en etnostat, men är antingen obekymrade eller oeniga om hur den ska organiseras. Åsikter går isär om vilket ekonomiskt system som bör användas och vilken politik som ska föras bortom den etniska, men estetiken är de desto mer överens om. Politiska diskussioner är ofta en fråga om hur man bäst uppnår de estetiska målen. Kanske kan det förklara deras memetiska framgångar – en rörelse så fokuserad på form kan nästan inte hjälpa att de producera skickliga formgivare.

Libertarianismen och den klassiska liberalismen är nästan i motsatt position. I vår rörelse är de estetiska idealen helt underordnade, nästan irrelevanta i jämförelse med, de moraliska principerna. I århundraden har våra ideologiska fränder hamrat, slipat, och justerat frihetens moralkod och filosofiska fundament. Våra värderingars resultat behövde aldrig bli vackra, de behövde bara bli rättfärdiga. Lite raljant kanske man kunde säga att alternativ-högern är en rörelse som har en estetik men ingen fast moral, medan libertarianismen är en rörelse som har moral men ingen estetik.

Jag vill dock förfäkta en mer optimistisk beskrivning av vår egen rörelse. Eftersom den har satt individens frihet i centrum, byggt teorier om hur samhällen kan ordnas på olika sätt beroende på vad dess medlemmar föredrar, och därmed framhärdat allas rätt att ge uttryck för sina estetiska preferenser så kan vi se annorlunda på saken. Vi behöver inte säga att libertarianismen inte har någon estetik, istället kan vi säga att den har varje tänkbar estetik. Att andra ideologier inte tillåter oss att leva som vi vill, men att vår drömvärld skulle tillåta dem att organisera sig frivilligt, är trots allt ett vanligt tankesätt i våra kretsar.

Detta har en intressant implikation: Om vi har ett välbyggt moralsystem som tillåter alla estetiska uttryck, och det finns andra rörelser med väldefinierad estetik men illa genomtänkt moral, så bör vi kunna kooptera andra rörelser genom att göra vår moral till deras. I praktiken innebär det att vi behöver visa andra hur deras estetiska ideal skulle kunna bli verklighet i en libertariansk samhällsordning.

Ibland har jag sett libertarianer försöka gå åt motsatt håll och hävda en enhetlig, gemensam, och obligatorisk estetik för alla libertarianer. En fallstudie i detta vansinne gick nyligen att beskåda när The Daily Beast presenterade några av de sämsta argument jag någonsin sett för varför någon ska bli utslängd från USA:s frihetliga rörelse. Bland annat kan profilen Augustus Invictus, menar de, inte vara libertarian eftersom han drack getblod en gång. Längre ner i artikeln kan vi se Reason Magazines chefredaktör fullständigt felrepresentera vad libertarianismen handlar om
they are the antithesis of everything that the libertarian project stands for—which is cosmopolitanism versus parochialism, individualism vs. group identity, and libertarianism or autonomy versus authoritarianism,”

Tre dikotomier, varav bara den tredje är korrekt. I själva verket behöver man naturligtvis inte vara vare sig kosmopolit eller individualist för att vara libertarian. Man kan kivas om äganderättens gråzoner eller diskutera icke-aggressionsprincipens applikationsområden, men man kan faktiskt inte hävda att en ideologi som grundar sig i individers rätt att välja förbjuder individer att välja ett kollektiv att ansluta sig till eller hålla sig borta från. Det säger också en del om vilken ytlig analys man måste ha när den enda korrekta av tre beskrivande punkter är en ren tautologi. Det libertarianska projektet handlar om libertarianism – vilket scoop.

Nick Gillespie och de skitnödiga vänsteravvikare han delar artikel med har så klart rätt till sina preferenser. Det går utmärkt att kombinera sin libertarianism med kosmopolitisk individualism, och det går lika utmärkt att kasta ut folk man inte gillar från sitt kosmopolitiska individualisttält, men det går inte lika bra att även försöka distansera dem från libertarianismen som helhet. Daily Beast-gänget kan härska egenmäktigt över sitt lilla tält, men de har inte monopol på den ideologiska grund det är byggt på.

Jag har observerat liknande fenomen i Sverige. Vissa anser att det finns kulturer som är mer intrinsikalt libertarianska än andra, och efter noggrant och nyktert studium av människans olika kulturer genom historien har de kommit fram till att den mest libertarianska är den man hittar hos Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal. Östeuropéerna, lantisarna, de okvalificerade arbetarna, och inte minst amerikanerna är på tok för trångsynta för att deras kulturer ska kunna ha ett frihetspatos, och vi vet alla att det var värre förr. (Men afrikaner och asiater då? Sch, nu pratar vi om nåt annat) Att dessa analytiker själva tillhör Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal är förstås en ren slump – det är inte de som har en bias för sin egen kultur, det är alla andra som har det. Det är en ideologisk variant av ”det är inte jag som har dialekt, det är alla andra som pratar konstigt.”

Kulturkonservativa frihetsvänner är förstås inte heller immuna. Givet vilka som läser den här bloggen kanske jag svär i kyrkan genom att utdela en känga till Hans Herrman Hoppe, men i hans föreläsningar och tal tycks han dras med uppfattningen att just hans syn på familjevärderingar och naturliga hierarkier är den mest kompatibla med libertarianismen. Kanske lägger han i sina böcker fram en mer konsekvent analys i vilken även kulturradikaler, nihilister, osv har samma förutsättningar att bygga fria samhällen som sina kulturella motsatser, men det är inte en ståndpunkt jag hört honom understryka i sina verbala presentationer och det är definitivt inte en uppfattning alla hans fans verkar vara av. Till exempel har Christopher Cantwell gjort sig känd för uppfattningen både att libertarianism är mest lämpad för hans kulturella preferenser, och att hans kulturella preferenser är mest lämpade för libertarianism.

Det vi istället borde göra är alltså att bredda vår ideologiska målgrupp genom att diversifiera våra (sub)kulturella målgrupper. Genom att visa hur alla (eller i alla fall de flesta) estetiska preferenser är kompatibla med våra ideologiska principer kan vi locka till oss människor från nya grupper utan att de måste lämna sina politiskt betingade sociala cirklar. Några exempel på detta går redan att finna.

I den övervintrade hippierörelsens pårökta subkultur kan man hitta individer som fått upp ögonen för libertarianismens tillåtande syn på droger och avvikande beteenden. I denna subkultur, med sina rastaflätor, pösiga kläder, ständiga bilder på cannabislöv, jamaicafärger, och förmaningar om att ”chilla mannen, allt blir bättre om ingen anstränger sig,” är estetiken lätt att känna igen. För en anhängare av denna rörelse som upptäcker att libertarianer och klassiska liberaler länge varit bland de enda som drivit frågan om drogers legalisering bör det vara lätt att bli lite imponerad, kanske tindra lite med de rödsprängda ögonen, rent av. Således har små delar av rörelsen byggt sin cannabiskultur på en grund gjord av libertarianska värderingar, och deras exempel lockar fler att göra samma sak. Vår moral har blivit till deras.

Samma fenomen kan observeras hos kostymklädda företagstyper som insett att statlösa marknader eller nattväktarstater effektivt skulle trygga deras möjligheter att upprätthålla sina traditionella borgerliga ideal. Nära besläktat med dessa hittar vi de lika kostymbeklädda och välordnade tänkarna i Upplysningens akademiska värld. Kanske utgör dessa det första exemplet på när vår rörelse approprierat en kultur. Adam Smith, Frederic Bastiat, John Stuart Mill, och andra förgrundsgestalter i den klassiska liberalismens ungdomsår visade ju världen, vare sig de själva visste det eller inte, att man kunde ha just deras kulturella preferenser och vilja bygga dem på liberal grund.

Notera att det i alla dessa fall handlar om människor som på riktigt anammat våra värderingar. Jag talar inte om att bygga allianser med ideologiskt konservativa entreprenörer eller socialistiska cannabisaktivister, utan om människor från dessa rörelser som låtit våra moraliska värderingar göras till sina. Det är ett händelseförlopp som behöver uppmuntras, påskyndas, och expanderas. Vi behöver sluta underkänna någons libertarianska meriter bara för att hans framtidsvision har en annan estetik än våran.

Genom att vinna moralisk mark växer vår rörelse, och därmed samhällets acceptans för den. Jag är inte den som tror att vi kan nå till ett fritt samhälle genom att göra alla människor till libertarianer, jag tror istället att libertarianer och liberaler behöver självständiga små hemländer där de både kan leva fritt från grannbefolkningarnas sosserier och andra libertarianska gruppers kulturella avvikelser. Självständighetsrörelser behöver dock en kritisk massa för att ha en chans – tio hushåll skulle aldrig tillåtas urträda från Sverige, men tiotusen kanske skulle det – och därför behöver vår rörelse växa. Dessutom ökar våra chanser ju fler som sympatiserar med vår sak, även om de inte själva vill bli en del av den.

Det innebär att vi borde söka nya politiska grupperingar vars image vi kan kooptera, gärna sådana som är stora eller på frammarsch, men även mer obskyra fenomen. Ibland kan det räcka med teoretiska förklaringar om varför frihetens ideal är bäst för dem, och ibland kan det krävas att redan övertygade libertarianer med likartad smak kastar sig in i deras subkultur för att med sitt eget exempel demonstrera den libertarianska filosofins kompatibilitet med deras estetiska ideal. Vi behöver knappast oroa oss för att det är vi själva som dras i andra gruppers politik eftersom det är våran moral som är genomtänkt och principfast medan deras är anpasslig och formbar. Motståndare som är noggrannare med vad de anser rätt och fel bemöter vi på samma sätt som vi alltid gjort: Med sansade diskussioner, hätska debatter, eller blockfunktionen.

Av den anledningen kan vi skippa beröringsskräcken gentemot rörelser som många kan finna osmakliga, eller rent av farliga. Vissa i eller nära vår egen rörelse lär protestera. Dem får vi i första hand tala till rätta och i värsta fall kasta ut. Frihetens principer är kulturellt neutrala – det går inte att härleda någon särskild estetik som ”mer libertariansk” än alla andra. Vill en frihetsvän drömma om ett litet samhälle för duschvägrande koprofager med fotsvamp har han rätt att göra det, oavsett hur motbjudande vi andra kan finna tanken. Klagar någon på att han kallar sig libertarian är det den klagande som ska få sin libertarianism ifrågasatt.

Låt mig nu bemöta elefanten i rummet: Ska nazister lockas till vår rörelse? Ja. På detta års Coraxconf talade Misesinstitutets ordförande Jeff Deist och i slutet av hans tal nämnde han blod och jord. Han har anklagats för att försöka locka nazister, vilket förstås är trams. Hade han dock haft för avsikt att göra anarkokapitalister av nazister hade jag ändå applåderat ambitionen.

Kunde någon få övertygade nationalsocialister att lägga ambitionerna om raskrig, omfördelningspolitik, och imperialism på hyllan för att istället följa NAP skulle det göra världen lite bättre. Om de vill fortsätta med svastikabeprydda fanor, armbindlar, och figursydda uniformer, än sen? Tredje Riket skapade lidande med invasioner, förföljelser, och gaskammare, inte med färgat tyg. Vill de sluta sig samman och upprätta regler om ”rashygien” på sin egendom har de rätt att göra det också. Jag föreskriver dock samma norm här som ovan: Skulle en av dessa hypotetiska konvertiter låta sin rasism skymma sikten för sin libertarianism och hävda att andra etniciteter inte kan eller inte bör vara libertarianer så behöver konvertiterna ifråga talas tillrätta. Det omvända gäller också: Den som tror att en rasist inte kan vara libertarian har inte förstått libertarianismen.

Det kan verka frånstötande att behöva dela rörelse med människor man potentiellt ogillar så mycket, men det behöver egentligen inte vara så svårt. Snegla på deras bloggar emellanåt, låt kanske någon gästa en podcast, eller samsas med dem på samma twitter-hashtags. I värsta fall får man väl bara erkänna deras libertarianism och ignorera dem i övrigt. Här kan vi förresten se ett inneboende problem med libertarianska partier.

Förutom de vanliga invändningarna mot att delta i den demokratiska processen finns ett problem som är närmast unikt för oss. Eftersom libertarianismen inte implicerar att någon viss kultur är högre stående än andra kommer olika subkulturella grupperingar lockas till ett libertarianskt parti. Dessa grupperingar kanske klarar av att dela rörelse, men att dela parti är något helt annat. Istället för lösa interaktioner i cyberrymden kommer de behöva dela samma fysiska utrymmen på möten och konferenser, välja gemensamma representanter, och vitsorda varandra under valrörelser. Det går helt enkelt inte. Partiet blir till en stat i miniatyr – varje grupp måste slåss om kontroll över de andra eftersom de vet att alternativet är att själv kontrolleras och underkuvas av rivaliserande falanger. Till slut kommer en grupp driva ut de andra och göra sin egen subkultur representativ för partiet. I falangstridens hetta rekryterar man kulturfränder som kanske inte kommit så långt som de borde i sin ideologiska skolning, och så är den politiska glidningen igång. I USA:s Libertarian Party har en progressiv subkultur tagit kontroll över partiet, släppt in progressiva vänsteravvikare i processen, och idag är partiets politiska kätteri ett faktum.

En jämförbar situation uppstod i Piratpartiet, där jag för några år sedan var aktiv. Där fick jag höra att partiets syddistrikt, det som omfattade Skåneland, förut haft en falangstrid så oförlåtande att distriktet en tid stod utan verksamhet. På den tiden fanns inga politiska frågor att kivas om internt, eftersom partiet enats om att bara driva sina tre kärnfrågor och lämna resten av politiken på förhandlingsbordet. Falangstriden handlade alltså inte om olika ideologiska ståndpunkter, utan stod istället mellan distriktsmedlemmar som hade autism och medlemmar som hade ADHD. Gråtmilda telefonsamtal ska ha ringts till partiets högre funktionärer för att berätta om hur man utsatts för mobbning och trakasserier från den rivaliserande fraktionen. Konflikten nådde sin upplösning när människor helt enkelt avslutade sina engagemang i organisationen. Så kan det gå.

Det finns en anledning till att jag talar om en libertariansk rörelse, och inte om en gemensam libertariansk organisation. I en rörelse kanske man måste samsas under samma tak i någon metaforisk bemärkelse, men i organisationer måste man göra det i bokstavlig bemärkelse. Kanske borde jag använda begreppet paraply istället rörelse, för att slippa jämförelser med folkrörelser och väckelserörelser. Å andra sidan för paraplyet tankarna tillbaka till takmetaforen, fast i ännu mindre skala, och dessutom klaffar det inte så bra med bildspråket om libertariansk moral som en grund på vilken man konstruerar estetiska överbyggnader. Ska vi säga plattform istället? Det för tankarna till seasteads och skapar en lite lekfull kontrast till partipolitiska plattformar. Dessutom borde tågnördarna gilla det – läsaren kan få föreställa sig en libertariansk perrong på vilken vi alla väntar, men från vilken vi ska med olika tåg till olika estetiska slutstationer. (Ska du med tåget till det etnosyndikalistiska cyberpunksamhället? Det går från samma plattform som mitt tåg). Man kan ju smaka på ordet i alla fall. Vi på den libertarianska plattformen. Det får duga.

För att få en mer konkret uppfattning om hur den libertarianska plattformen borde förhålla sig till sig själv, kan vi tjuvkika på de kristna protestanternas sätt att organisera sig. I huvudsak kan man tala om tre organisationsformer: Den episkopala, den presbyterianska, och den kongressionalistiska.

Den episkopala är både hierarkisk och centraliserad, och är hämtad från katolska kyrkan. Samfundet har biskopar (grekiska: episkopos) som basar över ett antal lokala församlingar i en geografisk region. Den presbyterianska organisationsformen är mindre hierarkisk men fortfarande ganska centraliserad. Pastorer, präster, kyrkoäldsten, eller liknande (grekiska: presbyteros) leder sina respektive församlingar men har inga biskopsvigda chefer att svara till. Istället ingår de själva i råd eller fullmäktigen som fattar beslut om samfundets gemensamma teologiska riktning och eventuellt förfogar över en gemensam budget. Organisationen är alltså mer platt (kanske rent av demokratisk?) men har fortfarande centrala beslutsorgan som församlingarna lyder under. Det kongressionalistiska sättet att organisera sig är varken hierarkiskt eller centralstyrt. Istället är varje församling en självständig enhet vars ledare inte svarar till någon högre makt (ja, förutom Gud då). Kongressionalistiska församlingar har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (de är kristna) och kan ibland skapa samarbetsorganisationer för praktiska ändamål, men varje församling förblir självständig.

De jag vill se agera inspiration för oss är givetvis kongressionalisterna. Vi libertarianer har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (vår frihetliga moral), men i övrigt bör vi dela in oss i mindre subkulturella grupper. Mot de som söker bli våra ideologiska fränder ska vi vara inkluderande, men medlemskap i våra mindre grupperingar kan vi vara mer restriktiva med. Det här är inte ett försök att splittra libertarianismen. Tvärtom tror jag att decentralisering är nödvändig för att fler ska kunna få plats i vårt stora tält (förlåt, plattform. Tälten får väl representera smågrupperna). Vi kan knuffa ut människor vi inte gillar från vår egen undergrupp, men vi bör inte ta steget längre och knuffa bort dem från hela ideologin så länge de inte bryter mot våra grundläggande moraliska värderingar.

Jag vet inte hur många människor som går att locka till libertarianismen genom att be dem använda våran plattform för att bygga sitt idealsamhälle. Kanske har jag gravt överskattat hur många som sätter estetiken i första rummet, men i så fall finns det en annan anledning att locka dem till oss: Det visar att vi tar våra egna idéer på allvar. En försvarare av yttrandefrihet försvagar inte sin position genom att liera sig med folk de är oense med i andra frågor. Tvärtom, han stärker sin trovärdighet genom att visa att hans tro på yttrandefrihet är ett principiellt ställningstagande och inte bara en ståndpunkt han antagit för att den råkar gynna hans övriga preferenser. På samma sätt växer libertarianismens trovärdighet när plattformen lyckas samla människor med i övrigt motstridiga åsikter. Det gäller i synnerhet människor med impopulära åsikter, så som de tidigare nämna brunskjortorna. Man bevisar inte sin tro på yttrandefrihet genom att försvara allmänt accepterade eller populära åsikter, man gör det genom att försvara de mest konträra, kontroversiella, eller avskyvärda åsikterna. Detsamma gäller gäller den libertarianska plattformen, och börjar man göra undantag börjar man även tumma på trovärdigheten.

Etablissemangstyper lär knorra rejält, kanske säga att det är dags för borgerligheten att klippa banden. Som tur är för oss behöver vi inte vara etablissemanget till lags. De kan gnata så gott de vill, det har aldrig hindrat oss tidigare från att följa våra principer till sin logiska slutpunkt. Dessutom arbetar de på motsatt premiss gentemot oss: Vår ideologiska tolerans för estetisk mångfald illustreras bättre ju mer estetisk mångfald vår plattform har, de måste å sin sida se till att deras partiapparater hålls någorlunda homogena för att inte slitas sönder av falangstrider.

Den verkliga utmaningen är istället hur vi får in en fot hos rörelser där synen på rättvisa formats i tjänst till estetiken. Fenomenet kan ge upphov till en egendomlig form av intern godhetssignalering – ju våldsammare och mer totalitära värderingar man bygger samhällsgrunden av, desto mer visar man sin lojalitet till den föredragna estetiken. En inkräktande frihetsvän kan då framstå som en vekling, en politisk fegis som inte vågar gå tillräckligt långt för att säkra den korrekta kulturen. Det kan ibland verka svårt att hitta något att sätta emot sådana individer, men vi har desto mer att sätta emot deras fiender. Deras interna godhetssignalering lär nämligen ha gjort dem föremål för både åtlöje och avsky från andra rörelser, och då kan vi markera vår särart genom att lyssna till vad de har att säga och leta efter sätt att pussla in deras ideal i vårat ideologiska ramverk. Hos de universellt avfärdade har den tålmodige lyssnaren en svårslagen konkurrensfördel.

I andra fall är utmaningen för oss att hitta något annat att erbjuda. En viss rörelse kanske redan skaffat sig ett gott rykte och rent av rönt vissa politiska framgångar, och då kan dess medlemmar fråga sig vad de ska med vår moralkod till. Om deras moral är anpassad efter deras estetik dyker ett möjligt svar upp: Vi kan erbjuda en slags filosofisk eller ideologisk legitimitet. Libertarianismen är faktiskt inte lika obskyr som den en gång var, och den klassiska liberalismen har ett väl inarbetat varumärke som sträcker sig bakåt hundratals år. Att få låna in den sortens anrika idéer som ideologiskt fundament kan mycket väl vara säljbart som ett överlägset alternativ till hemsnickrade teorier om folknykterhetens själsliga uppbygglighet eller toppskivlingens kosmiska länk till välfärdssamhället. Detta gäller i synnerhet när den libertarianska filosofiförsäljaren delar kulturella värderingar med gruppen han försöker övertyga.

I vissa fall kanske man rent av kan erbjuda en praktisk quid pro quo. Förklara hur er vision skulle kunna kopplas till libertariansk teori, så kan ni få era idéer omskrivna på våra bloggar, era alster publicerade i våra nyhetsaggregatorer, era företrädare intervjuade i våra podcasts, eller liknande. För en etablerad rörelse som redan har gott om medieutrymme kanske det inte är så intressant, men för mer obskyra eller outvecklade tankeriktningar bör det kunna vara desto mer lockande.

I de fall man inte lyckas övertyga någon om att stödja utbredningen av vår plattform kan man åtminstone be dem att ställa sig neutrala, så att säga, i vår konflikt med etatismens och förmynderiets tillskyndare. Betrakta grupper som Jehovas Vittnen och Amish-folket. De lär knappast se sig som libertarianer, om de överhuvudtaget känner till begreppet, men har ändå valt att leva på sätt som inte påtvingar andra deras livsstil. De röstar inte ens i val. På så sätt utgör de en slags praktexempel på grupper som (utan att ens veta om det!) byggt starka kulturella identiteter på en moralsyn som i grunden är kompatibel med vår utan att för den skull vara benägna att komma överens med den genomsnittliga medlemmen i Ankeborg.

Poängen är att vi ska vara lyhörda för andra rörelsers önskemål och visioner, och eftersom vår ideologi grundar sig i frihet har vi bättre förutsättningar att vara lyhörda än de flesta andra rörelser. Realpolitiska pragmatiker babblar ibland om vikten av kompromisser, trots att deras ständiga ideologiska kapitulationer sällan leder till några positiva resultat i den parlamentariska världen. För den som vill bygga broar med nya målgrupper är det istället här, på den filosofiska och utomparlamentariska arenan, som möjligheterna finns. Genom att vara kompromisslösa med våra principer visar vi dem vi försöker övertyga att vi inte kommer byta fot så fort en ny nyckeldemografi fångar vår uppmärksamhet, och genom att samtidigt förklara hur oändligt tillåtande samma principer är gentemot olika kulturer och estetiska preferenser visar vi dem att de inte behöver förhandla sig till tolerans för sina egna ideal när de väl accepterat den frihetliga grunden.

Att locka till sig märkliga och impopulära typer kommer förstås verka avskräckande för andra grupper i början, men över tid kommer det ha motsatt effekt, precis som i exemplet med yttrandefrihet jag tog upp tidigare. ”Er plattform inkvarterar ju knarkare och rasbiologer!” kommer människor indignerat snäsa åt oss. Stämmer bra, svarar vi, precis som vi inkvarterar mångkulturella kosmopoliter och helnykterister. Många är de tält som byggts på vår ideologiska stengrund, och flera av dem tål inte att vara i närheten av varandra, men de tolererar varandras existens. Det är det som är det finurliga med libertarianismen, och det finns plats för er också. Många är också de som hamnat utanför åsiktskorridoren i sin egen rörelse och blivit utrensade när det egna tältet krymper. Då är de välkomna att bygga sitt tält hos oss.

Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

Jag är knappast ensam om mitt förakt mot den identitetspolitik som vänstern lagt sig till med, i synnerhet de senaste åren. Olika intressegrupper har på basis av sina diverse identiteter satt i system att emotionellt utpressa både pengar och privilegier från majoritetssamhället. Det är som om offerstatus blivit en hårdvaluta.

Du har antagligen hört analyser snarlika – ända ner till valutametaforen – denna förut, och du har antagligen hört dem efterföljas av någon variant av det verkningslösa rådet ”vi måste sluta driva politik på basis av gruppidentitet.” Vill man föra sig med metaforer om hårdvalutor får man också ta nästa steg och integrera metaforen i sin analys. Om problemet är identitetspolitik och identitetspolitiken underbyggs av en hårdvaluta i form av offerstatus borde en lösning på problemet vara att förstöra valutan, antingen i sig eller genom att förstöra dess värde. Den intressanta fråga blir då hur man förstör en valuta.

Låt oss säga att jag vill förstöra den amerikanska dollarn och går till väga på så sätt att jag likviderar alla mina tillgångar och växlar in dem mot kontanta USD. Därefter lägger jag sedlarna i en stor hög och tänder eld på dem. Kommer detta förstöra dollarns värde, eller åtminstone minska det? Nej, tvärtom: Genom att förstöra amerikanska sedlar finns det färre av dem i omlopp, vilket har en (i detta fall liten) deflationär effekt. Det vill säga, de US-dollar som återstår, alltså de som ägs av andra, kommer öka i värde när jag förstör mina egna. Detta är motsvarigheten till vad identitetspolitikens motståndare gör när de försöker föregå med gott exempel genom att inte ta på sig några offerkoftor. De har säkert någon typ av godtagbar offerroll de skulle kunna hävda – en alkoholiserad morfar, en bisexuell kusin, eller en förfader från Irland – men väljer att inte utnyttja möjligheten, vilket i praktiken alltså ökar värdet på deras motståndares offerkoftor.

Vill man förstöra värdet på en valuta borde man istället trycka mer av den. Inflationen bör vara hög, långvarig, och skifta oförutsägbart för att göra maximal skada. Vill man få igång inflationen snabbt bör man trycka de värdefullaste sedlarna, och offerolympiadens högsta valör är folkmord. (Förintelse är av samma valör men tillverkades i begränsad upplaga och har därför fått ett samlarvärde. Man kan invända att detta värde är godtyckligt, men eftersom offerstatus är en fiatvaluta så är värdet på alla dess valörer godtyckligt). När man inflaterar sönder en valuta bör man dessutom se till att det är man själv som först spenderar de nya sedlarna. I dagens identitetspolitiska kontext bör vi alltså leta fram ett folkmord på heterosexuella, vita män. Detta medför också en bonus eftersom det finns ett kulturellt tabu mot att fästa ett värde vid vita, heterosexuella mäns liv, och vill man skapa samhällsförändring så är det en beprövad metod att krossa tabun. Jag föreslår att vi siktar in oss på Första Världskriget, men mer om det snart. Först behöver vi tänka på hur offerstatus tillverkas.

Det lär bli svårt att tillverka den äkta varan, eftersom socialdemokratins politiska hegemoni har monopol på sedelpressarna, men vi kan gott nöja oss med falskmynteri eftersom även förfalskade pengar kan förstöra förtroendet för en valuta. Rent konkret innebär det att etablissemanget kommer försöka underkänna vår rätt att kräva upprättelse för orättvisor på samma premisser som deras klientgrupper gör. De kommer försöka vifta bort oss med samma besvärjelser om privilegium och maktdynamik som de alltid gör, och det är vår uppgift att övertyga medelsvensson om rättfärdigheten i vår sak. Vi bör under inga omständigheter söka bekräftelse hos våra motståndare, utan måste istället fokusera på att inflatera offervalutan hos gemene man. Den saken blir desto lättare av att det är just gemene man som kommer bära offerkoftorna i fråga. Politikerklassen kommer angripa oss, men deras argument kommer bara bli ammunition mot deras egen identitetspolitik.

Eftersom offerkoftorna är förfalskade behöver vi heller inte nödvändigtvis argumentera i god tro. Det vill säga, vi kan hävda de fabricerade offerkoftornas äkthet utan att tro på den. Jag är vanligtvis kritisk till att argumentera i ond tro, men jag misstänker att våra motståndare saknar den sortens skrupler och jag är mer än beredd att hålla dem till sina egna måttstockar. Vill de gräva 100 år bakåt i tiden för att berättiga sin indignation kan vi också göra det.

Som kandidat för detta ändamål föreslår jag Första Världskriget. De militära dödstalen var 11 miljoner, i en konflikt där militärtjänstgöring var obligatorisk och desertering var belagt med dödsstraff. Jag tror de flesta av er känner till hur typiska offensiver i denna konflikt ofta var rena självmordsuppdrag: Framåt väntade fiendes kulsprutebestyckade skyttegravar och bakåt väntade krigstribunal och galgbacken. Vid den första självmordsoffensiven kan man hävda att befälen inte visste vad de gjorde, men efter den andra? Tredje? Fjärde? När övergår befälens inkompetens och försummelse till en medveten strategi för att ta kål på den egna befolkningen?

I svensk lagtext är det vanligt med formuleringar i stil med visste eller borde ha vetat. På din mordrättegång kan du spela dum och låtsas som att du inte visste att ditt offer skulle dö när du sköt honom i huvudet, och att du därmed borde dömas för dråp istället för mord. Åklagaren kanske heller inte kan bevisa, åtminstone inte bortom rimligt tvivel, att du ljuger, men det spelar ingen roll. Du borde fortfarande ha begripit att en människa dör när man skjuter honom i huvudet, och på samma sätt borde första världskrigets befäl ha begripit att de skickade sina mannar till sin död efter att även den tionde självmordsoffensiven slutat i blodigt nederlag.

Jag är inte jurist, och tänker inte försöka reda ut den rättsliga skillnaden mellan likgiltighetsuppsåt, insiktsuppsåt, och oaktsamhet. Jag vill istället slå fast en moralisk princip: Försöker man uppnå ett mål och struntar i de fortskridande konsekvenserna av försöket är man fortfarande ansvarig för dessa konsekvenser. Om jag skjuter prick på en måltavla i en folkmassa är jag moraliskt ansvarig för människorna som blir ihjälskjutna, trots att jag inte försökte pricka dem. Hade den engelska ordningsmakten med våld börjat tömma walesare på blod för att fylla landets blodbanker skulle det i moralisk mening betraktas som ett folkmord. Att myndigheterna saknade uppsåt att utrota walesarna, att deras verkliga uppsåt (att fylla blodbankerna) rent av kan betraktas som önskvärt, vore i sammanhanget irrelevant för deras moraliska skuld.

Inom amerikansk rättsdoktrin finns begreppet depraved-heart murder, vilket vi kanske kan översätta som likgiltighetsmord. Det är ett koncept som existerar för att hantera just den här typen av situationer. Att urskiljningslöst skjuta in i en folkmassa eller spela rysk roulette med någon annans liv kan få dig dömd för likgiltighetsmord. Enligt samma moraliska (om än inte rättsliga) princip borde vi kunna säga att Europas krigsledningar under Första Världskriget begick en slags folkmord genom försummelse, på sina egna befolkningar. Egentligen flera folkmord, givet alla nationer som var inblandade. Deras uppsåt kanske var att besegra fienden snarare än att erodera den egna nationens livskraft, men agerade helt likgiltiga inför om det tidigare skulle leda till det senare. För den som fnyser över dödstalen vill jag påminna om att de hölls nere av Europas allmoge, inte dess eliter.

Är man inte nöjd med den analysen heller kan vi återgå till det jag tidigare nämnde om att hålla våra motståndare till sina egna måttstockar. Om det var varje tysk medborgares plikt att riskera liv och lem för att stoppa förintelsen måste ett ännu större moraliskt ansvar falla på axlarna hos Första Världskrigets högre officerare. Om förintelseöverlevares ättlingar kan vara indignerade över att Sverige inte slogs mot Tredje Riket så kan européer vara indignerade över att deras egna regeringar och högt uppsatta militärer var på väg att ta kål på dem.

Nu var inte Sverige inblandat i Första Världskriget, men å andra sidan var vi heller inte särskilt inblandade i vare sig slavhandeln eller allehanda kolonialism och interkontinentalt imperiebyggande. Kan vi importera kollektiv skuld från våra västerländska civilisationsfränder för det senare måste vi också kunna importera lite indignation över det förstnämnda. Huvudsaken är att vi börjar sätta identitetspolitisk köpkraft i händerna på Västvärldens majoritetsbefolkningar, på bekostnad av den identitetspolitiska köpkraften hos våra motståndare.

Med denna köpkraft kan vi sedan agitera för politiska reformer. Vilka är mindre viktigt, huvudsaken är att vi spenderar det nyproducerade offerkapitalet. Nytryckta pengar måste ju användas för att ha sin inflaterande effekt. På så sätt kan vi börja motarbeta de särintressen som satt sina klor i den västerländska civilisationen. Europeiska majoritetsgrupper fungerar idag som en stor spargris från vilken etniska, religiösa, och sexuella intressegrupper kan hämta ut pengar varje gång de sjunger sina klagovisor. Genom att sätta nytt offerkapital i händerna på majoritetsgrupperna kommer klagosången förlora sin makt. Martyrium är identitetspolitikens kontanter, och vi ska bekämpa dem med hyperinflation.

Ett Bechdeltest för den kulturmarxistiska eran

På 1980-talet populariserade den amerikanska feministen Alison Bechdel det så kallade Bechdeltestet, vilket var tänkt att uppmärksamma kvinnors underrepresentation eller låga agens i filmer. För att klara testet måste en film

    1a. Ha minst två kvinnliga karaktärer,

    1b. som helst ska vara namngivna,

    2. som pratar med varandra

    3. om något annat än män

I vår era, när kulturmarxismen gett sin dominans över våra kulturella institutioner till känna, skulle jag vilja föreslå ett nytt test för filmer. Denna gång är fokuset på hur familjer framställs. Vi kan kalla det Twist-provet, efter den föräldralösa karaktären Oliver Twist (och för att jag inte kan motstå en fånig ordlek). För att klara provet måste en film med en familj uppfylla följande kriterier.

En av huvudpersonerna ska ha en intakt familj

Detta ska inte framställas som en tragedi

Det är de enda kriterierna. Enkelt va? För att vara tydliga, och för att listor ser mer officiella ut, kan vi kvalificera det första kriteriet med följande regler:

  1. Om två personer skaffar barn ska inget av barnen dö
  2. Barnen ska heller inte förlora någon av sina föräldrar
  3. Föräldrarna ska inte separera.

    Bonusregel för etnonationalister: Föräldrarna ska tillhöra samma etnicitet (och art, i science fiction eller fantasy).

Vi pratar med andra ord om en helt vanlig kärnfamilj i vilken medlemmarna får växa upp och leva ut sina liv. Undantag får därför göras i de fall barnen hinner växa upp och en eller båda föräldrar avlider i sviterna av hög ålder.

Med det andra kriteriet menas helt enkelt att det inte ska framställas som önskvärt att det första kriteriet bryts. En film i vilken huvudpersonens fader är en alkoholiserad hustrumisshandlare klarar alltså inte Twist-provet, eftersom den framställer skilsmässa som önskvärt i det aktuella fallet.

Jag inbjuder läsaren att själv applicera provet på filmer och TV-serier ni tittar på. Filmer och serier som inte tar upp familjeband (tänk WALL-E) är förstås undantagna från provet, men filmer och serier som bara visar att karaktärerna saknar familj är det inte. Det borde inte vara särskilt svårt för en berättelse att klara detta prov med tanke på hur användbara familjeband är för att förklara eller beskriva karaktärers motivation, ändå är det förvånansvärt sällan Hollywood lyckas visa oss intakta, fungerande familjer. Deras ovana att göra motsatsen skulle nästan kunna misstas för en aversion mot att deras västerländska publik bildar familj och skaffar barn.

Ett angrepp på demokratin, del 3: Med fria val ingen fri press

Av alla de till allmän rösträtt orelaterade fenomen som brukar tituleras demokratiska är nog fri press en av de mer logiska. Man kan raljera mot att rasism eller miljöförstöring kallas odemokratiskt, eftersom de inte har något med fria val att göra, men de flesta verkar vara av uppfattningen att fri press är intimt förknippat med demokrati. För att val verkligen ska vara fria måste ju väljarna vara informerade, och då måste media kunna rapportera utan censur. Må så vara, men det omvända förhållandet kan inte sägas råda. Det vill säga, även om fri press gynnar demokratin så undergräver demokratin en verkligt fri och självständig press. I en demokrati är kontroll över medias narrativ nämligen alldeles för värdefullt för att marknadsanpassas.

För en kapitalist kan det löna sig att sälja en produkt med förlust, om den ökar försäljningen av en annan produkt så pass mycket att den adderade vinsten överstiger förlusterna. Till exempel kan en restaurang ge bort gratis plastleksaker till den som köper en viss typ av deras hamburgare, för att öka försäljningen av det senare. Affärsmodellen är inte att tjäna pengar på plastleksakerna, utan att använda dem för att tjäna mer pengar på hamburgare. På samma sätt kan en butik erbjuda gratisparkering för att locka fler kunder att stanna längre och handla mer. Man måste förstås inte ge bort något gratis för att utnyttja denna strategi, utan det går även bra att sälja det till underpris. Biltemakorv kostar till exempel bara 5 kr styck,. Syftet är givetvis inte att sälja massvis med korv, utan att få hungriga kunder att stanna längre i butiken och därmed handla mer. Massmedia är demokratins biltemakorv.

Inom den frihetliga rörelsen är vi vana vid att lägga skulden för medias vänsterlutning på statlig intervention, så som presstöd och Radiolicens. Även om dessa faktorer också är bovar i dramat så finns det ytterligare en dimension som är minst lika viktig: Svågerkapitalismen. Det ligger inte bara i svågerkapitalistens intresse att hålla sig väl med makthavare, utan även att se till att de han håller sig väl med får behålla makten. Ett sätt att göra det på är att donera direkt till de politiska partierna, men ett annat sätt är att omforma narrativen i media för att göra dem mer vänligt inställda till ens partipolitiska kontakter.

Inflytandet kan utövas med flera medel: Genom att köpa andelar i mediebolag, genom att stifta vänskap med deras VD:ar och redaktörer, genom att köpa annonsplats hos dem, eller kanske rent av bara genom att ge exklusiv tillgång till olika sorters nyhetsmaterial. Presstödet är ett smidigt sätt att få folket att betala för sin egen hjärntvätt, men i slutändan vore det fortfarande lönsamt för särintressen att ur egen ficka subventionera sina journalistiska husdjur även om presstödet inte hade funnits. Varför lägga en miljard på att förbättra dina produkter när du kan lägga en miljon på att välja politiker som vill subventionera produkterna?

Det begrepp som man kanske först kommer att tänka på är svågerkapitalism, men egentligen är det inte medierna som är svågerkapitalister i den här situationen. Den titeln faller istället på särintressen som hoppar i säng med staten, medan medierna i det här fallet är i säng med särintressen som i sin tur är i säng med staten. Korruptionen är, så att säga, ett steg avlägsnare. Ska vi sätta ett namn på denna form av politiska bigami skulle vi kunna kalla det buksvågerkapitalism.

Att bevara medielandskapets politiska enkelriktning och hålla åsiktskorridoren smal är alltså inte bara något som gynnar politiker, utan även något som gynnar politikernas allierade i den privata sektorn, förutsatt att staten är demokratiskt styrd. När statens makt utgår från folket blir det lönsamt att kontrollera folket, och få kontrollverktyg är så effektiva som massmedia. Det gäller inte bara nyhetsbevakning, utan även populärkultur, vilket är varför nästan allting som kommer från Hollywood är vänsterpropaganda.

Nu kan man invända att det finns en ganska stor marknadsnisch för vänsterpropaganda, men då missar man poängen. Poängen är att det finns en ofylld marknadsnisch för alternativa världsbilder, och att alldeles för få aktörer väljer att profitera på den nischen. Att göra det skulle nämligen äventyra svågerkapitalisternas kontroll över narrativet, vilket i förlängningen riskerar äventyra deras statligt utdelade privilegier. Dagens Nyheter hade kunnat få massor med läsare om de rapporterat om invandrade sexualbrottslingar på festivalen We are Stockholm, men valde istället att mörklägga hela nyheten.  På samma sätt offrade tyska medier lönsamheten när de försökte tiga om våldtäktsmobben i Köln på nyårsnatten (åtminstone tills nyheten började leva sitt eget liv på bloggar och sociala medier). 

Annorlunda uttryckt är problemet inte att det finns för mycket sosseåsikter i nyhetsmedia och populärkultur, utan att andra åsikter blivit undanträngda. Den nyreaktionära pseudonymen Mencius Moldbug beskriver det så här


Brown Scare? Or dare I say… #BrownScare? But what else to name America’s ginormous, never-ending, profoundly insane witch-hunt for fascists under the bed?

For there’s nothing new here. At the height of the lame, doomed ”Red Scare,” the Brown Scare was ten times bigger. You may think it was difficult making a living as a communist screenwriter in 1954. It was a lot easier than being a fascist screenwriter. Or even an anticommunist screenwriter. (Same thing, right?) And as any pathetic last shreds of real opposition shrink and die off, the Scare only grows. That’s how winners play it. That’s just how the permanent revolution rolls.

 

För den som avviker från linjen är domen snabb och skoningslös. När Mats Qviberg nyligen försökte fylla en underbetjänad nisch i tidningsmarknaden kostade det honom 70 miljoner kronor i aktier. Hans brott var att låta sig intervjuas på Nyheter Idag, en så kallad högerextrem (dvs inte socialistisk) sajt som drivs av Chang Frick. Frick har i sin tur också kölhalats i media för sin blasfemi mot vänsterhegemonin, och har bland annat hånats av DN-projektet kit för att han är låginkomsttagare. Vill man kontrollera den nationella opinionsbildningsapparaten kan man inte låta konkurrerande åsikter ta plats. Fienden måste karaktärsmördas för att antingen marginaliseras (om han står på sig) eller koopteras (om han gör avbön).

Det är därför Tidningssverige kan domineras av publikationer som blöder läsare och blir allt mindre lönsamma för varje år som går. Det är därför förlust-företaget Twitter kan driva bort sina egna användare med allt hårdare censur, utan att gå omkull efter 10 år. Det är därför hela det svenska medieetablissemanget kunde gå till storms mot Sverigedemokraterna när partiet låg på över 10% i opinionen. 10% av väljarkåren är en betydande marknadsandel, och den som väljer att slå mynt på den lär kunna göra sig en rejäl hacka. I det amerikanska presidentvalets mest verklighetsfrånvända opinionsmätningar låg Donald Trump fortfarande omkring 40% i väljarstöd, vilket motsvarar tiotals miljoner människor, men lyckades trots det få exakt noll endorsements av amerikanska tidningar.  I stället för att kapitalisera på denna gigantiska potentiella marknad har amerikansk media valt att smutskasta och ljuga om landets president.

Att kapitalister avstår från den sortens vinstmöjligheter blir bara begripligt om man förstår att massmedias funktion inte är att generera vinst från oss i egenskap av mediekonsumenter, utan i egenskap av väljare. Att ljuga är dåligt för lönsamheten. För skvallertidningar med låg prestige kan det möjligtvis vara ett billigt sätt att skapa rubriker som säljer lösnummer, men för publikationer av större tyngd tar varumärket stryk, vilket i längden kan äventyra försäljningssiffrorna. Förklaringen är buksvågerkapitalism.

IKEA erbjuder inte parkeringsplatser för att tjäna pengar på dina körvanor, utan för att sälja dig möbler, och på samma sätt erbjuder inte DN tidningar för att tjäna pengar på dina läsvanor, utan för att sälja dig åsikter. När du tycker som din tidning tycker så röstar du som din tidning vill, och när du gör det gynnar du intressena bakom tidningen. Samma sak gäller film, TV, radio, och böcker. På senare år har försök gjorts att kooptera även datorspelsbranschen.

Av samma anledning ligger det i vissa näringsidkares intresse att den privata sektorn beskattas för att finansiera skolväsendet. Det vore egentligen mycket billigare för arbetsgivare att utbilda sin egen arbetskraft men genom att tvinga in alla barn i ett centralstyrt skolsystem kan man se till att de indoktrineras i den värdegrund som krävs för att de ska bevara den politiska ordningen när de så småningom går till valurnorna. Precis som med presstöd är statligt tvång användbart, men inte strikt nödvändigt. Även där t ex hemskolning är lagligt är det fortfarande stigmatiserat (källa: Din fnysning när du läste ordet hemskolning), precis som svenska friskolor som avviker från värdegrunden är hårt ansatta i vår offentliga debatt.

Man kan förstås vilja indoktrinera barn även i odemokratiska samhällen, till exempel för att göra dem till lydiga soldater eller religiöst rättrogna, men sådana incitament kan existera vare sig det råder allmän rösträtt eller inte. På samma sätt kan både demokratiska och odemokratiska samhällen ha medier som propagerar för militären, majoritetsreligionen, eller vad det nu kan vara. Det finns flera incitament att försöka hjärntvätta en befolkning, men ett av de största finns bara i demokratier. Utan demokrati kan man fortfarande ha en ofri press, men med demokrati kan man aldrig räkna med att pressen blir fri. Att lära folket att rösta rätt gör man bara i samhällen där man röstar.

När statens makt utgår från folket kan du kontrollera staten genom att kontrollera folket. När du demokratiserar ett land skapar du enorma incitament för att kontrollera dess invånare. För den som lockas av den statliga maktens frestelser blir det nödvändigt att bruka politisk korrekthet som vapen mot befolkningen om staten är demokratisk.  För detta krävs ingen konspiration eller sammansvärjning, det krävs bara att särintressen följer sina ekonomiska incitament. De allmänna valen gör politisk korrekthet ekonomiskt lönsam på samma sätt som hamburgerförsäljningen gör det lönsamt för McDonalds att ge bort plastleksaker. Den kommersiella aktör som vågar vandra genom den politiska korrekthetens gatlopp kommer dessutom ställas inför ett annat problem: Det är väldigt svårt att tjäna pengar på en produkt när alla konkurrenter säljer till underpris. Att slå mynt på högerkultur på en marknad där vänsterpropaganda är hårt subventionerad av svågerkapitalister är som att försöka göra vinst på ett parkeringshus omringat av närbutikernas gratisparkeringar. Det är inte marknadsmekanismerna det är fel på, det är incitamenten.

Det går alltså inte att skylla på marknaden eller kapitalismen, för samma problem skulle uppstå med en hårdare reglerad eller förstatligad media. När en offentlig myndighet korrumperas och tas i bruk av intressena den är satt att kontrollera kallas det på ekonomspråk för regulatory capture. Det är ett akademiskt erkänt fenomen som förekommer nog så ofta även i västvärlden, och en statlig myndighet för massmedia skulle ingalunda vara immun. Om inte annat borde propagandakanalerna SVT och SR demonstrera varför statlig styrning är en dålig metod för att skapa oberoende journalistik.

Problemet beror på demokratin, helt enkelt. Det är på grund av den som regulatory capture, ett fenomen vanligtvis reserverat för statliga myndigheter, gått att genomföra mot en del av den privata sektorn. Det är på grund av demokratin som det är lönsamt att skapa åsiktskorridorer och tysta meningsmotståndare. Massmedia är lågprismaten som får dig att stanna längre och shoppa fler svågerkapitalistiska idéer i socialdemokratins ideologiska köpcentrum. I ett anarkokapitalistiskt samhälle, en absolut monarki, en militärjunta, en adelsrepublik, eller någon annan samhällsordning fri att ignorera massornas politiska böjelser skulle det inte finnas samma incitament att hjärntvätta befolkningen. Folket skulle kunna ägna sig åt politiska irrläror bäst de ville utan att det skulle hota ställningen hos några makteliter eller särintressen. Demokrati leder till åsiktshegemoni, och vill vi ha en verkligt fri offentlig debatt måste vi göra oss kvitt rösträtten.

Kollektivism i en libertariansk samhällsordning

En av libertarianismens grundläggande premisser är vad vi skulle kunna kalla juridisk individualism, dvs principen att varje individ bara kan dömas för sina egna handlingar och inte för någon annans. Denna princip går dock att kontraktera bort på frivillig basis – om jag lånar pengar av banken kan någon annan välja att garantera mitt lån, vilket innebär att denna tredje part kommer hållas betalningsskyldig om inte jag återbetalar mitt lån. Här i väst brukar den sortens förfaranden ske i ganska begränsad utsträckning, och oftast är bara tre parter inblandade. Vi kan dock föreställa oss ett fritt samhälle i vilket det gick att kontraktera sig till samma typ av roll som garant, fast i mycket större skala och i helt andra sammanhang. I den här texten ska jag gå igenom hur en sådan konstruktion skulle kunna fungera.

Vi börjar med att föreställa oss stora nätverk av ömsesidiga rättsgaranter, grupper i vilka alla medlemmar bestraffas för brott som någon enskild medlem begått. Tänk dig till exempel att alla som bor i en viss by förbinder att ta emot straff, helt eller delvis, för brott som någon annan i byn dömts för. Om Kalle exempelvis döms till tio månaders fängelse skulle kontraktet kunna stipulera att alla andra i byn också måste avtjäna en månads fängelse. Om Sven måste betala 100 000kr i skadestånd kanske de andra också måste betala lika mycket vardera.

Vi skulle kunna kalla ett sådant nätverk för ett ansvarskollektiv (engelska: liability collective) eller kanske straffbarhetsförbund. Fördelarna med att bli antagen till ett sådant förbund vore många. För det första lär dina bundsförvanter hjälpa dig finansiera en försvarsadvokat om du åtalas för brott, eftersom en friande dom även skulle frikänna dem från straff. Du skulle också betraktas som mer pålitlig av främlingar, om du till exempel ska knyta en affärsförbindelse, eftersom de vet att dina bundsförvanter har ett egenintresse i att se till så du inte begår kontraktsbrott.

Denna fördel blir ännu större i rättssystem som är mer kompensatoriska än punitiva (dvs fokuserar mer på skadestånd än t ex fängelsestraff) eftersom en fällande dom skulle innebära att inte bara du utan hela ditt straffbarhetsförbund blir skadeståndsskyldigt. Storleken på potentiella skadestånd är viktig, eftersom den radikalt ändrar riskkalkyler. Det spelar ingen roll hur mycket skadestånd du kan kräva av någon som orsakat dig skada (fyllekvaddat en hyrbil, säg) om personen i fråga är för oförmögen för att kunna betala skadeståndet. Det rationella blir då att vägra teckna avtal med vissa potentiella kunder, vilket är dåligt både för näringsidkaren som får färre kunder och för dig som som inte kan få tag i varan eller tjänsten de erbjuder, eller att höja priset med en riskpremie, vilket potentiellt innebär att vissa kunder inte kommer ha råd att köpa det som säljs. Är du däremot med i ett ansvarskollektiv finns det både mer skadestånd för näringsidkaren att få ut (från dina bundsförvanter) vid brott och mindre risk att du begår brottet (eftersom dina bundsförvanter kommer försöka hindra dig från att göra dem skadeståndsskyldiga).

En mindre uppenbar fördel med att gå med i ett straffbarhetsförbund vore den sociala sammanhållningen man skulle bli en del av. Eftersom det ligger i alla medlemmars intresse att ingen annan medlem begår brott ligger det också i allas intresse att hålla ordning på varandra. Notera för övrigt ingen av de faktorer jag hittills listat är allmänningar, vilket innebär att du måste gå med i ett kollektiv för att faktiskt njuta dessa fördelar. Om medlemskap i den här typen av organisationer blev vanligt i större skala kan vi emellertid räkna med positiva effekter även på en mer generell nivå.

Det skulle alltså även finnas fördelar för samhället i stort. För det första skulle vi kunna skrota statssubventionerade advokater till alla brottsmisstänkta. Är man åtalad för brott får man antingen betala för sin egen advokat eller se till att ha försäkring för ändamålet, och har man inte råd med någondera får man se till att vara med i ett straffbarhetsförbund som kan ställa upp med finansiering. För det andra lär det minska brottsligheten, eftersom straffbarhetsförbund lär hålla ordning på sina egna medlemmar.

Dessutom behöver inte såna här grupper begränsa sig till by-gemenskaper. Karriärkriminella som sonat sina brott och vill vända blad i livet skulle till exempel kunna gå samman för att hålla ordning på varandra, och därmed få lättare att hitta anställning och bostad. Muslimska församlingar (jag tvivlar på att djupt troende muslimer skulle vara välkomna i några andra kollektiv) skulle få lov att börja hålla pli på medlemmar som är på väg att radikaliseras och skulle kunna sparka ut de som inte går att tyglas, vilket skulle ge resten av samhället en signal om vilka individer man bör hålla ett öga på. Säkerhetsföretag eller medborgargarden skulle kunna bilda ansvarskollektiv för att ingjuta förtroende hos allmänheten och motverka korruption i de egna leden.

Straffbarhetsförbund skulle även skapa en god cirkel av sammanhållning och gemensam identitet inom gruppen, vilket sannolikt skulle stärka civilsamhället på många håll. Det skulle därför även kunna användas för att organisera grupper kring olika politiskt betingade identiteter, beroende på hur man är lagd. För nyreaktionärer skulle denna juridiska konstruktion kunna användas för att stärka gemenskapen inom ett Männerbund, för syndikalister kan den användas för att öka sammanhållningen i arbetarkollektiv, och för den kyrkligt engagerade vore det ett sätt att hålla ihop en församling.

Över tid kommer förstås olika förbund att samla på sig olika mycket prestige och varierande rykten, precis som kollektiv i mer allmän bemärkelse gör idag. Skillnaden är att dessa juridiska ansvarskollektiv kommer vara tydligt definierade och kunna lämnas frivilligt. Idag är det till exempel omöjligt för någon att lösgöra sig från de fördomar som förekommer kring deras etnicitet, och med religiösa människor kan det vid första anblick ofta vara svårt att avgöra om de är fredliga eller tycker om att elda med kättare och hedningar.

Att helt förinta fördomar har visat sig svårt, om inte omöjligt, men genom att skapa mer formella kollektiv i mindre skala går det att överföra fördomarna till grupper som kan hantera dem mer rättvist. En svart person som är medlem i en välskött lokalgemenskap kommer kunna använda de positiva fördomarna mot hans straffbarhetsförbund för att övertrumfa de negativa fördomarna mot hans hudfärg. Hade han inte levt upp till sitt (självvalda) kollektivs krav skulle han ju ha blivit uppläxad eller utslängd. Teister kan på samma sätt markera sitt avståndstagande från särskilda uttolkningar av deras religion genom att vara med i straffbarhetsförbund som exkluderar de som gör sådana uttolkningar (för de som går i kyrkan kan detta göras redan idag genom att hålla ordning på vilka som får ingå i församlingen, men alla teister går inte i kyrkan). Även för den mest fördomsfulle är det lättare att lita på en grupp människor som vitsordar varandra så mycket att de lovar avtjäna varandras straff.

Juridiska ansvarskollektiv kan med andra ord frigöra (åtminstone delvis) människor från fördomar genom att formalisera och tillåta utträde från de grupper på vilka fördomarna appliceras. Som ni kanske märkt innebär detta att straffbarhetsförbund i många fall lär fungera som kulturella markörer, vilket för oss till nästa fördel: Decentralisering.

Det kan låta kontraintuitivt att minska centralisering genom att ansluta individer till kollektiv, men frihet har aldrig handlat om att alla människor ska leva som isolerade, asociala öar. Det kommer alltid finnas människor som vill eller behöver handla med varandra, och på samma sätt kommer det alltid finnas människor som vill bilda gemenskaper tillsammans. Om sådana gemenskaper organiseras enligt principen att alla medlemmar har ett kollektivt ansvar för varandra bör vi räkna med att gemenskaperna stärks avsevärt. När människor, blöder, svettas, och lider för varandra kommer de bilda lojalitetsband mycket starkare än vad de kan tänkas känna för staten.

I dagens sossehegemoni är det ovanligt att politiker och väljare respekterar individens rättigheter, men desto vanligare att de respekterar kollektiv. En tätt sammansvetsad grupp människor, med en klar medvetenhet om sin egen kulturella identitet, som börjar ställa på staten om särskilda rättigheter, autonomi, eller kanske rent av secession kommer göra det svårt för etatister att värja sig intellektuellt. Det skulle inte leda till ett fritt samhälle i en handvändning, men det skulle göra tillvaron lite jobbigare för centralstyrningsvurmare. Dessutom skulle den här sortens tydliga kulturgemenskaper ha en pedagogisk funktion.

I kulturellt homogena områden dominerade av ett visst straffbarhetsförbund skulle organisationen kunna användas som markör för att signalera till omgivning vilka typ av normer och förväntningar som gäller mellan grannarna. Det skulle göra saker lättare för den som vill flytta och letar efter bostadsområden med kompatibla värderingar, och det skulle göra det lättare för lokalbefolkningen att behålla sin kulturella prägel, eftersom de kan bojkotta och exkludera icke-medlemmar som hotar den lokala identiteten. Samma funktion skulle förstås kunna fyllas med en vanlig kulturförening, precis som lobbning mot staten skulle kunna skötas genom att starta politiska föreningar, men att driva föreningar kräver tid, pengar och energi. Finns redan ett straffbarhetsförbund som etablerats för andra syften, så blir ju marginalkostnaden för kulturell eller politisk signalering mycket lägre.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att juridisk kollektivism genomförd på frivillig basis är fullt kompatibelt med libertarianska värderingar och skulle ha många gynnsamma effekter om den började praktiseras. Att vara libertarian innebär inte att man måste vara en atomistisk individ utan band till någon gemenskap, och att vara medlem i ett juridiskt ansvarskollektiv skulle medföra många fördelar. För den som är intresserad av ett historiskt samhälle med liknande inslag rekommenderar jag en titt på det irländska rättssystemet under medeltiden.