Libertarianismen och estetiken

Diskutera i små grupper.

Somliga människor har en världsbild i vilken deras moralkod är skapt för att tjäna deras estetiska ideal. Inom deras respektive ideologier utgör estetiska preferenser den animerande kraften och det överordnade målet, medan de moraliska reglerna blir till en slags efterhandskonstruktion skapad för att uppnå den tilltänkta estetiken. Deras samhällsvision vilar fortfarande på en grund byggd av moraliska regler, men den är designad främst för att bära en viss estetisk överbyggnad.

Ett modernt exempel på en sådan företeelse är alternativ-högern, med sina diverse mildare bihang. Det är en rörelse som börjat arbeta fram en tydlig estetik (nazikitsch och fascistchique, om jag ska fatta mig kort och grovt förenklat) men med desto dunklare moralvärderingar. De renlärigaste definieras av sin strävan efter en etnostat, men är antingen obekymrade eller oeniga om hur den ska organiseras. Åsikter går isär om vilket ekonomiskt system som bör användas och vilken politik som ska föras bortom den etniska, men estetiken är de desto mer överens om. Politiska diskussioner är ofta en fråga om hur man bäst uppnår de estetiska målen. Kanske kan det förklara deras memetiska framgångar – en rörelse så fokuserad på form kan nästan inte hjälpa att de producera skickliga formgivare.

Libertarianismen och den klassiska liberalismen är nästan i motsatt position. I vår rörelse är de estetiska idealen helt underordnade, nästan irrelevanta i jämförelse med, de moraliska principerna. I århundraden har våra ideologiska fränder hamrat, slipat, och justerat frihetens moralkod och filosofiska fundament. Våra värderingars resultat behövde aldrig bli vackra, de behövde bara bli rättfärdiga. Lite raljant kanske man kunde säga att alternativ-högern är en rörelse som har en estetik men ingen fast moral, medan libertarianismen är en rörelse som har moral men ingen estetik.

Jag vill dock förfäkta en mer optimistisk beskrivning av vår egen rörelse. Eftersom den har satt individens frihet i centrum, byggt teorier om hur samhällen kan ordnas på olika sätt beroende på vad dess medlemmar föredrar, och därmed framhärdat allas rätt att ge uttryck för sina estetiska preferenser så kan vi se annorlunda på saken. Vi behöver inte säga att libertarianismen inte har någon estetik, istället kan vi säga att den har varje tänkbar estetik. Att andra ideologier inte tillåter oss att leva som vi vill, men att vår drömvärld skulle tillåta dem att organisera sig frivilligt, är trots allt ett vanligt tankesätt i våra kretsar.

Detta har en intressant implikation: Om vi har ett välbyggt moralsystem som tillåter alla estetiska uttryck, och det finns andra rörelser med väldefinierad estetik men illa genomtänkt moral, så bör vi kunna kooptera andra rörelser genom att göra vår moral till deras. I praktiken innebär det att vi behöver visa andra hur deras estetiska ideal skulle kunna bli verklighet i en libertariansk samhällsordning.

Ibland har jag sett libertarianer försöka gå åt motsatt håll och hävda en enhetlig, gemensam, och obligatorisk estetik för alla libertarianer. En fallstudie i detta vansinne gick nyligen att beskåda när The Daily Beast presenterade några av de sämsta argument jag någonsin sett för varför någon ska bli utslängd från USA:s frihetliga rörelse. Bland annat kan profilen Augustus Invictus, menar de, inte vara libertarian eftersom han drack getblod en gång. Längre ner i artikeln kan vi se Reason Magazines chefredaktör fullständigt felrepresentera vad libertarianismen handlar om
they are the antithesis of everything that the libertarian project stands for—which is cosmopolitanism versus parochialism, individualism vs. group identity, and libertarianism or autonomy versus authoritarianism,”

Tre dikotomier, varav bara den tredje är korrekt. I själva verket behöver man naturligtvis inte vara vare sig kosmopolit eller individualist för att vara libertarian. Man kan kivas om äganderättens gråzoner eller diskutera icke-aggressionsprincipens applikationsområden, men man kan faktiskt inte hävda att en ideologi som grundar sig i individers rätt att välja förbjuder individer att välja ett kollektiv att ansluta sig till eller hålla sig borta från. Det säger också en del om vilken ytlig analys man måste ha när den enda korrekta av tre beskrivande punkter är en ren tautologi. Det libertarianska projektet handlar om libertarianism – vilket scoop.

Nick Gillespie och de skitnödiga vänsteravvikare han delar artikel med har så klart rätt till sina preferenser. Det går utmärkt att kombinera sin libertarianism med kosmopolitisk individualism, och det går lika utmärkt att kasta ut folk man inte gillar från sitt kosmopolitiska individualisttält, men det går inte lika bra att även försöka distansera dem från libertarianismen som helhet. Daily Beast-gänget kan härska egenmäktigt över sitt lilla tält, men de har inte monopol på den ideologiska grund det är byggt på.

Jag har observerat liknande fenomen i Sverige. Vissa anser att det finns kulturer som är mer intrinsikalt libertarianska än andra, och efter noggrant och nyktert studium av människans olika kulturer genom historien har de kommit fram till att den mest libertarianska är den man hittar hos Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal. Östeuropéerna, lantisarna, de okvalificerade arbetarna, och inte minst amerikanerna är på tok för trångsynta för att deras kulturer ska kunna ha ett frihetspatos, och vi vet alla att det var värre förr. (Men afrikaner och asiater då? Sch, nu pratar vi om nåt annat) Att dessa analytiker själva tillhör Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal är förstås en ren slump – det är inte de som har en bias för sin egen kultur, det är alla andra som har det. Det är en ideologisk variant av ”det är inte jag som har dialekt, det är alla andra som pratar konstigt.”

Kulturkonservativa frihetsvänner är förstås inte heller immuna. Givet vilka som läser den här bloggen kanske jag svär i kyrkan genom att utdela en känga till Hans Herrman Hoppe, men i hans föreläsningar och tal tycks han dras med uppfattningen att just hans syn på familjevärderingar och naturliga hierarkier är den mest kompatibla med libertarianismen. Kanske lägger han i sina böcker fram en mer konsekvent analys i vilken även kulturradikaler, nihilister, osv har samma förutsättningar att bygga fria samhällen som sina kulturella motsatser, men det är inte en ståndpunkt jag hört honom understryka i sina verbala presentationer och det är definitivt inte en uppfattning alla hans fans verkar vara av. Till exempel har Christopher Cantwell gjort sig känd för uppfattningen både att libertarianism är mest lämpad för hans kulturella preferenser, och att hans kulturella preferenser är mest lämpade för libertarianism.

Det vi istället borde göra är alltså att bredda vår ideologiska målgrupp genom att diversifiera våra (sub)kulturella målgrupper. Genom att visa hur alla (eller i alla fall de flesta) estetiska preferenser är kompatibla med våra ideologiska principer kan vi locka till oss människor från nya grupper utan att de måste lämna sina politiskt betingade sociala cirklar. Några exempel på detta går redan att finna.

I den övervintrade hippierörelsens pårökta subkultur kan man hitta individer som fått upp ögonen för libertarianismens tillåtande syn på droger och avvikande beteenden. I denna subkultur, med sina rastaflätor, pösiga kläder, ständiga bilder på cannabislöv, jamaicafärger, och förmaningar om att ”chilla mannen, allt blir bättre om ingen anstränger sig,” är estetiken lätt att känna igen. För en anhängare av denna rörelse som upptäcker att libertarianer och klassiska liberaler länge varit bland de enda som drivit frågan om drogers legalisering bör det vara lätt att bli lite imponerad, kanske tindra lite med de rödsprängda ögonen, rent av. Således har små delar av rörelsen byggt sin cannabiskultur på en grund gjord av libertarianska värderingar, och deras exempel lockar fler att göra samma sak. Vår moral har blivit till deras.

Samma fenomen kan observeras hos kostymklädda företagstyper som insett att statlösa marknader eller nattväktarstater effektivt skulle trygga deras möjligheter att upprätthålla sina traditionella borgerliga ideal. Nära besläktat med dessa hittar vi de lika kostymbeklädda och välordnade tänkarna i Upplysningens akademiska värld. Kanske utgör dessa det första exemplet på när vår rörelse approprierat en kultur. Adam Smith, Frederic Bastiat, John Stuart Mill, och andra förgrundsgestalter i den klassiska liberalismens ungdomsår visade ju världen, vare sig de själva visste det eller inte, att man kunde ha just deras kulturella preferenser och vilja bygga dem på liberal grund.

Notera att det i alla dessa fall handlar om människor som på riktigt anammat våra värderingar. Jag talar inte om att bygga allianser med ideologiskt konservativa entreprenörer eller socialistiska cannabisaktivister, utan om människor från dessa rörelser som låtit våra moraliska värderingar göras till sina. Det är ett händelseförlopp som behöver uppmuntras, påskyndas, och expanderas. Vi behöver sluta underkänna någons libertarianska meriter bara för att hans framtidsvision har en annan estetik än våran.

Genom att vinna moralisk mark växer vår rörelse, och därmed samhällets acceptans för den. Jag är inte den som tror att vi kan nå till ett fritt samhälle genom att göra alla människor till libertarianer, jag tror istället att libertarianer och liberaler behöver självständiga små hemländer där de både kan leva fritt från grannbefolkningarnas sosserier och andra libertarianska gruppers kulturella avvikelser. Självständighetsrörelser behöver dock en kritisk massa för att ha en chans – tio hushåll skulle aldrig tillåtas urträda från Sverige, men tiotusen kanske skulle det – och därför behöver vår rörelse växa. Dessutom ökar våra chanser ju fler som sympatiserar med vår sak, även om de inte själva vill bli en del av den.

Det innebär att vi borde söka nya politiska grupperingar vars image vi kan kooptera, gärna sådana som är stora eller på frammarsch, men även mer obskyra fenomen. Ibland kan det räcka med teoretiska förklaringar om varför frihetens ideal är bäst för dem, och ibland kan det krävas att redan övertygade libertarianer med likartad smak kastar sig in i deras subkultur för att med sitt eget exempel demonstrera den libertarianska filosofins kompatibilitet med deras estetiska ideal. Vi behöver knappast oroa oss för att det är vi själva som dras i andra gruppers politik eftersom det är våran moral som är genomtänkt och principfast medan deras är anpasslig och formbar. Motståndare som är noggrannare med vad de anser rätt och fel bemöter vi på samma sätt som vi alltid gjort: Med sansade diskussioner, hätska debatter, eller blockfunktionen.

Av den anledningen kan vi skippa beröringsskräcken gentemot rörelser som många kan finna osmakliga, eller rent av farliga. Vissa i eller nära vår egen rörelse lär protestera. Dem får vi i första hand tala till rätta och i värsta fall kasta ut. Frihetens principer är kulturellt neutrala – det går inte att härleda någon särskild estetik som ”mer libertariansk” än alla andra. Vill en frihetsvän drömma om ett litet samhälle för duschvägrande koprofager med fotsvamp har han rätt att göra det, oavsett hur motbjudande vi andra kan finna tanken. Klagar någon på att han kallar sig libertarian är det den klagande som ska få sin libertarianism ifrågasatt.

Låt mig nu bemöta elefanten i rummet: Ska nazister lockas till vår rörelse? Ja. På detta års Coraxconf talade Misesinstitutets ordförande Jeff Deist och i slutet av hans tal nämnde han blod och jord. Han har anklagats för att försöka locka nazister, vilket förstås är trams. Hade han dock haft för avsikt att göra anarkokapitalister av nazister hade jag ändå applåderat ambitionen.

Kunde någon få övertygade nationalsocialister att lägga ambitionerna om raskrig, omfördelningspolitik, och imperialism på hyllan för att istället följa NAP skulle det göra världen lite bättre. Om de vill fortsätta med svastikabeprydda fanor, armbindlar, och figursydda uniformer, än sen? Tredje Riket skapade lidande med invasioner, förföljelser, och gaskammare, inte med färgat tyg. Vill de sluta sig samman och upprätta regler om ”rashygien” på sin egendom har de rätt att göra det också. Jag föreskriver dock samma norm här som ovan: Skulle en av dessa hypotetiska konvertiter låta sin rasism skymma sikten för sin libertarianism och hävda att andra etniciteter inte kan eller inte bör vara libertarianer så behöver konvertiterna ifråga talas tillrätta. Det omvända gäller också: Den som tror att en rasist inte kan vara libertarian har inte förstått libertarianismen.

Det kan verka frånstötande att behöva dela rörelse med människor man potentiellt ogillar så mycket, men det behöver egentligen inte vara så svårt. Snegla på deras bloggar emellanåt, låt kanske någon gästa en podcast, eller samsas med dem på samma twitter-hashtags. I värsta fall får man väl bara erkänna deras libertarianism och ignorera dem i övrigt. Här kan vi förresten se ett inneboende problem med libertarianska partier.

Förutom de vanliga invändningarna mot att delta i den demokratiska processen finns ett problem som är närmast unikt för oss. Eftersom libertarianismen inte implicerar att någon viss kultur är högre stående än andra kommer olika subkulturella grupperingar lockas till ett libertarianskt parti. Dessa grupperingar kanske klarar av att dela rörelse, men att dela parti är något helt annat. Istället för lösa interaktioner i cyberrymden kommer de behöva dela samma fysiska utrymmen på möten och konferenser, välja gemensamma representanter, och vitsorda varandra under valrörelser. Det går helt enkelt inte. Partiet blir till en stat i miniatyr – varje grupp måste slåss om kontroll över de andra eftersom de vet att alternativet är att själv kontrolleras och underkuvas av rivaliserande falanger. Till slut kommer en grupp driva ut de andra och göra sin egen subkultur representativ för partiet. I falangstridens hetta rekryterar man kulturfränder som kanske inte kommit så långt som de borde i sin ideologiska skolning, och så är den politiska glidningen igång. I USA:s Libertarian Party har en progressiv subkultur tagit kontroll över partiet, släppt in progressiva vänsteravvikare i processen, och idag är partiets politiska kätteri ett faktum.

En jämförbar situation uppstod i Piratpartiet, där jag för några år sedan var aktiv. Där fick jag höra att partiets syddistrikt, det som omfattade Skåneland, förut haft en falangstrid så oförlåtande att distriktet en tid stod utan verksamhet. På den tiden fanns inga politiska frågor att kivas om internt, eftersom partiet enats om att bara driva sina tre kärnfrågor och lämna resten av politiken på förhandlingsbordet. Falangstriden handlade alltså inte om olika ideologiska ståndpunkter, utan stod istället mellan distriktsmedlemmar som hade autism och medlemmar som hade ADHD. Gråtmilda telefonsamtal ska ha ringts till partiets högre funktionärer för att berätta om hur man utsatts för mobbning och trakasserier från den rivaliserande fraktionen. Konflikten nådde sin upplösning när människor helt enkelt avslutade sina engagemang i organisationen. Så kan det gå.

Det finns en anledning till att jag talar om en libertariansk rörelse, och inte om en gemensam libertariansk organisation. I en rörelse kanske man måste samsas under samma tak i någon metaforisk bemärkelse, men i organisationer måste man göra det i bokstavlig bemärkelse. Kanske borde jag använda begreppet paraply istället rörelse, för att slippa jämförelser med folkrörelser och väckelserörelser. Å andra sidan för paraplyet tankarna tillbaka till takmetaforen, fast i ännu mindre skala, och dessutom klaffar det inte så bra med bildspråket om libertariansk moral som en grund på vilken man konstruerar estetiska överbyggnader. Ska vi säga plattform istället? Det för tankarna till seasteads och skapar en lite lekfull kontrast till partipolitiska plattformar. Dessutom borde tågnördarna gilla det – läsaren kan få föreställa sig en libertariansk perrong på vilken vi alla väntar, men från vilken vi ska med olika tåg till olika estetiska slutstationer. (Ska du med tåget till det etnosyndikalistiska cyberpunksamhället? Det går från samma plattform som mitt tåg). Man kan ju smaka på ordet i alla fall. Vi på den libertarianska plattformen. Det får duga.

För att få en mer konkret uppfattning om hur den libertarianska plattformen borde förhålla sig till sig själv, kan vi tjuvkika på de kristna protestanternas sätt att organisera sig. I huvudsak kan man tala om tre organisationsformer: Den episkopala, den presbyterianska, och den kongressionalistiska.

Den episkopala är både hierarkisk och centraliserad, och är hämtad från katolska kyrkan. Samfundet har biskopar (grekiska: episkopos) som basar över ett antal lokala församlingar i en geografisk region. Den presbyterianska organisationsformen är mindre hierarkisk men fortfarande ganska centraliserad. Pastorer, präster, kyrkoäldsten, eller liknande (grekiska: presbyteros) leder sina respektive församlingar men har inga biskopsvigda chefer att svara till. Istället ingår de själva i råd eller fullmäktigen som fattar beslut om samfundets gemensamma teologiska riktning och eventuellt förfogar över en gemensam budget. Organisationen är alltså mer platt (kanske rent av demokratisk?) men har fortfarande centrala beslutsorgan som församlingarna lyder under. Det kongressionalistiska sättet att organisera sig är varken hierarkiskt eller centralstyrt. Istället är varje församling en självständig enhet vars ledare inte svarar till någon högre makt (ja, förutom Gud då). Kongressionalistiska församlingar har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (de är kristna) och kan ibland skapa samarbetsorganisationer för praktiska ändamål, men varje församling förblir självständig.

De jag vill se agera inspiration för oss är givetvis kongressionalisterna. Vi libertarianer har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (vår frihetliga moral), men i övrigt bör vi dela in oss i mindre subkulturella grupper. Mot de som söker bli våra ideologiska fränder ska vi vara inkluderande, men medlemskap i våra mindre grupperingar kan vi vara mer restriktiva med. Det här är inte ett försök att splittra libertarianismen. Tvärtom tror jag att decentralisering är nödvändig för att fler ska kunna få plats i vårt stora tält (förlåt, plattform. Tälten får väl representera smågrupperna). Vi kan knuffa ut människor vi inte gillar från vår egen undergrupp, men vi bör inte ta steget längre och knuffa bort dem från hela ideologin så länge de inte bryter mot våra grundläggande moraliska värderingar.

Jag vet inte hur många människor som går att locka till libertarianismen genom att be dem använda våran plattform för att bygga sitt idealsamhälle. Kanske har jag gravt överskattat hur många som sätter estetiken i första rummet, men i så fall finns det en annan anledning att locka dem till oss: Det visar att vi tar våra egna idéer på allvar. En försvarare av yttrandefrihet försvagar inte sin position genom att liera sig med folk de är oense med i andra frågor. Tvärtom, han stärker sin trovärdighet genom att visa att hans tro på yttrandefrihet är ett principiellt ställningstagande och inte bara en ståndpunkt han antagit för att den råkar gynna hans övriga preferenser. På samma sätt växer libertarianismens trovärdighet när plattformen lyckas samla människor med i övrigt motstridiga åsikter. Det gäller i synnerhet människor med impopulära åsikter, så som de tidigare nämna brunskjortorna. Man bevisar inte sin tro på yttrandefrihet genom att försvara allmänt accepterade eller populära åsikter, man gör det genom att försvara de mest konträra, kontroversiella, eller avskyvärda åsikterna. Detsamma gäller gäller den libertarianska plattformen, och börjar man göra undantag börjar man även tumma på trovärdigheten.

Etablissemangstyper lär knorra rejält, kanske säga att det är dags för borgerligheten att klippa banden. Som tur är för oss behöver vi inte vara etablissemanget till lags. De kan gnata så gott de vill, det har aldrig hindrat oss tidigare från att följa våra principer till sin logiska slutpunkt. Dessutom arbetar de på motsatt premiss gentemot oss: Vår ideologiska tolerans för estetisk mångfald illustreras bättre ju mer estetisk mångfald vår plattform har, de måste å sin sida se till att deras partiapparater hålls någorlunda homogena för att inte slitas sönder av falangstrider.

Den verkliga utmaningen är istället hur vi får in en fot hos rörelser där synen på rättvisa formats i tjänst till estetiken. Fenomenet kan ge upphov till en egendomlig form av intern godhetssignalering – ju våldsammare och mer totalitära värderingar man bygger samhällsgrunden av, desto mer visar man sin lojalitet till den föredragna estetiken. En inkräktande frihetsvän kan då framstå som en vekling, en politisk fegis som inte vågar gå tillräckligt långt för att säkra den korrekta kulturen. Det kan ibland verka svårt att hitta något att sätta emot sådana individer, men vi har desto mer att sätta emot deras fiender. Deras interna godhetssignalering lär nämligen ha gjort dem föremål för både åtlöje och avsky från andra rörelser, och då kan vi markera vår särart genom att lyssna till vad de har att säga och leta efter sätt att pussla in deras ideal i vårat ideologiska ramverk. Hos de universellt avfärdade har den tålmodige lyssnaren en svårslagen konkurrensfördel.

I andra fall är utmaningen för oss att hitta något annat att erbjuda. En viss rörelse kanske redan skaffat sig ett gott rykte och rent av rönt vissa politiska framgångar, och då kan dess medlemmar fråga sig vad de ska med vår moralkod till. Om deras moral är anpassad efter deras estetik dyker ett möjligt svar upp: Vi kan erbjuda en slags filosofisk eller ideologisk legitimitet. Libertarianismen är faktiskt inte lika obskyr som den en gång var, och den klassiska liberalismen har ett väl inarbetat varumärke som sträcker sig bakåt hundratals år. Att få låna in den sortens anrika idéer som ideologiskt fundament kan mycket väl vara säljbart som ett överlägset alternativ till hemsnickrade teorier om folknykterhetens själsliga uppbygglighet eller toppskivlingens kosmiska länk till välfärdssamhället. Detta gäller i synnerhet när den libertarianska filosofiförsäljaren delar kulturella värderingar med gruppen han försöker övertyga.

I vissa fall kanske man rent av kan erbjuda en praktisk quid pro quo. Förklara hur er vision skulle kunna kopplas till libertariansk teori, så kan ni få era idéer omskrivna på våra bloggar, era alster publicerade i våra nyhetsaggregatorer, era företrädare intervjuade i våra podcasts, eller liknande. För en etablerad rörelse som redan har gott om medieutrymme kanske det inte är så intressant, men för mer obskyra eller outvecklade tankeriktningar bör det kunna vara desto mer lockande.

I de fall man inte lyckas övertyga någon om att stödja utbredningen av vår plattform kan man åtminstone be dem att ställa sig neutrala, så att säga, i vår konflikt med etatismens och förmynderiets tillskyndare. Betrakta grupper som Jehovas Vittnen och Amish-folket. De lär knappast se sig som libertarianer, om de överhuvudtaget känner till begreppet, men har ändå valt att leva på sätt som inte påtvingar andra deras livsstil. De röstar inte ens i val. På så sätt utgör de en slags praktexempel på grupper som (utan att ens veta om det!) byggt starka kulturella identiteter på en moralsyn som i grunden är kompatibel med vår utan att för den skull vara benägna att komma överens med den genomsnittliga medlemmen i Ankeborg.

Poängen är att vi ska vara lyhörda för andra rörelsers önskemål och visioner, och eftersom vår ideologi grundar sig i frihet har vi bättre förutsättningar att vara lyhörda än de flesta andra rörelser. Realpolitiska pragmatiker babblar ibland om vikten av kompromisser, trots att deras ständiga ideologiska kapitulationer sällan leder till några positiva resultat i den parlamentariska världen. För den som vill bygga broar med nya målgrupper är det istället här, på den filosofiska och utomparlamentariska arenan, som möjligheterna finns. Genom att vara kompromisslösa med våra principer visar vi dem vi försöker övertyga att vi inte kommer byta fot så fort en ny nyckeldemografi fångar vår uppmärksamhet, och genom att samtidigt förklara hur oändligt tillåtande samma principer är gentemot olika kulturer och estetiska preferenser visar vi dem att de inte behöver förhandla sig till tolerans för sina egna ideal när de väl accepterat den frihetliga grunden.

Att locka till sig märkliga och impopulära typer kommer förstås verka avskräckande för andra grupper i början, men över tid kommer det ha motsatt effekt, precis som i exemplet med yttrandefrihet jag tog upp tidigare. ”Er plattform inkvarterar ju knarkare och rasbiologer!” kommer människor indignerat snäsa åt oss. Stämmer bra, svarar vi, precis som vi inkvarterar mångkulturella kosmopoliter och helnykterister. Många är de tält som byggts på vår ideologiska stengrund, och flera av dem tål inte att vara i närheten av varandra, men de tolererar varandras existens. Det är det som är det finurliga med libertarianismen, och det finns plats för er också. Många är också de som hamnat utanför åsiktskorridoren i sin egen rörelse och blivit utrensade när det egna tältet krymper. Då är de välkomna att bygga sitt tält hos oss.

Annonser

En reaktion på ”Libertarianismen och estetiken

  1. Bra text.

    Viktig ide om att skapa en kritisk massa genom en enkel principfast plattform för alla som stöder NAP och dom som kan övertygas att stöda NAP. NAP är förenligt med samverkande exkluderande grupper som inte utsätter varandra för våldsdrivet förmynderi.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s