Ett angrepp på demokratin, del 2: Freden i Europa

Vissa demokratiförespråkare hävdar att det var allmän rösträtt som gav Europa fred, med resonemanget att demokratier inte krigar mot varandra. Med den här texten ska vi nyansera den bilden med en översiktlig snabbtitt på Första världskriget och den fredstendens som redan fanns när Europa demokratiserades. Syftet med den här texten är inte att bevisa att demokrati helt saknar effekt på länders krigsbenägenhet, utan att förklara varför demokratin inte kan ta åt sig hela äran. Vi börjar med en titt på Kontinentaleuropa under Första världskriget.

Vågen av demokratiska reformer som införde allmän rösträtt inträffade främst på 1920-talet, dvs precis efter Första Världskriget. Det var ett krig som präglades av massmobilisering på en aldrig tidigare skådad skala, vilket innebar att större andelar av Europas befolkningar var militärt utrustade och tränade än någonsin förut. Implikationerna av detta blev tydliga mot slutet av kriget då utbredda massmyterier gjorde det uppenbart att politiker och makthavare inte hade fullt så omfattande kontroll över sina befolkningar som de trodde. Låt oss titta på några exempel.

1914 inträffade den så kallade Julfreden,  det berömda vapenstillestånd då manskapet på bägge sidor vägrade slåss under julhögtiden. Vapnen tystnade och på vissa håll fraterniserade fiender med varandra i Ingenmansland. Improviserade julklappar utbyttes och på vissa håll ska det till och med ha spelats fotboll. Händelsen har blivit världskänd som en symbol för pan-europeiskt brödraskap och fred.

Mindre känt är att den här sortens informella vapenvilor var relativt vanliga under Första världskriget. Julfreden var unik på så sätt att vapenvilor annars inte inträffade samtidigt längs hela frontlinjen, men till de högre befälens stora förtret var stridsvägran ett återkommande fenomen under kriget. I Dan Carlins ljudbok Blueprint for Armageddon (som jag rekommenderar) berättas det om frustrerade befäl som betraktade fred som en slags sjukdom som spred sig epidemiartat från den ena enheten till den andra, och som de högre skikten ständigt behövde jobba för att behandla och bota.

Den tyska nationalisten och krigsromantikern Ernst Jünger berättar i sin bok I Stålstormen om flera tillfällen då den typen av informella överenskommelser uppstod mellan de båda sidorna. Vid ett tillfälle beskjuts några män under hans befäl, och Jünger blir så upprörd att han går ut i skyttegraven och börjar skälla ut några brittiska soldater på andra sidan Ingenmansland. Han kräver att få tala med deras befäl, som de skamset ger sig av för att hämta. När officeren anländer förklarar han ursäktande att det var grannkompaniet som skjutit på tyskarna i fråga, och att hans mannar inte borde lastas för handlingen. Det fanns med andra ord ett sjudande motstånd mot kriget, som Europas regeringar, trots odemokratiska statsskick, hade svårt att tygla.

1917 hade läget i denna fredsepidemi börjat bli akut. Det ryska tsardömet störtades i Februari-revolutionen, delvis av sina egna soldater och till stor del på grund av missnöje med kriget. Efter mycket politiskt tumult drog sig landet ur kriget och det tsar-styrda Ryssland blev till det kommunistiska Sovjetunionen. I Frankrike utbröt myterier i nära hälften av infanteriets divisioner, med krav på bättre villkor och ett slut på självmordsoffensiverna. Vissa gick med på att fortsätta försvara frontlinjen men vägrade delta i offensiver, medan andra helt vägrade låta sig skickas till fronten. Myterierna avslutades först efter att soldaterna erbjudits koncessioner – mer permission och ett slut på de suicidala markangreppen tills amerikanska pansarvagnar kommit på plats – och hela episoden hemligstämplades. 1918 utbröt myteri inom den tyska flottan, som fick skrota sina planer på ett sista sjöslag mot britterna. Myteriet eskalerade sedan till utbredd folkresning som mynnade ut i at Tyskland fick tillmötesgå sina motståndares krav i fredsförhandlingarna. Kejsar Vilhelm fick avgå och Tyskland blev republik.

Krigets ekvation hade med andra ord förändrats för de politiska ledarna på Europas kontinent. Krig kunde inte längre föras i den mindre skala som var bruklig tidigare, utan innebar nu massmobilisering. Detta innebar i sin tur att det härskande samhällsskiktet inte bara ställdes inför ett existentiellt hot från fiendens arméer, utan även från de egna. Med tanke på den ryska kungafamiljens öde kunde den egna hären rent av utgöra ett större hot än fiendens. Det är inte undra på att Europas ledare blev mindre krigsbenägna.

Andra länder i Europa slutade kriga helt och hållet, långt innan de slutfört sin demokratisering. Kändast är Schweiz, som inte krigat med andra länder sedan 1815 och inte införde allmän rösträtt förrän långt senare. Mikrostaten Liechtenstein har, tack vare sina nära band till grannen Schweiz, också kunnat hålla sig neutrala sedan 1866 trots att demokratiseringen kom långt senare (och fortfarande är ofullständig, eftersom monarken har vetorätt mot ny lagstiftning). I Norden började fredstendenserna också långt innan rösträttsreformerna. Andra världskriget borträknat så slutade Sverige och Norge kriga redan 1814 och Danmark (inklusive Island) 1864.

Därtill finns länder som krigade mycket runtom i världen men inte i Europa. Demokraternas fredsargument bygger på att demokratier slutar attackera varandra, inte att de helt slutar angripa andra länder, vilket vi måste hålla i åtanke här. USA har inte legat på latsidan när det kommer till krig, trots deras demokratiska statsskick, och de har sällan svårt att hitta europeiska allierade villiga att delta i deras fälttåg. Demokratins effekt på freden, om en sådan effekt finns, begränsar sig alltså främst till relationen mellan olika demokratier. Eftersom de flesta demokratier finns i Europa så skulle en generell tendens till fredliga relationer mellan européer lätt kunna misstas för en tendens till fred mellan demokratier i allmänhet. Det är därför anmärkningsvärt att blodtörsten gentemot andra européer (eller rent av västerlänningar) på flera håll börjat avta långt innan rösträtten blev allmän.

Förutom Andra världskriget har Nederländerna inte krigat mot européer, eller ens västerlänningar, sedan 1831, då Belgien blev självständigt. Belgien i sin tur krigade med mexikaner och spanjorer på 1860-talet, och upphörde därefter med krig mot västerlänningar fram till världskrigen. Allmän rösträtt införde de 1948. Portugal införde inte allmän rösträtt förrän diktaturen föll 1974. Landet hade då inte krigat med västerlänningar sedan Första Världskriget, och dessförinnan inte sedan inbördeskriget 1834.

Listan kan säkert göras längre, men poängen är att europeiska krig så sakteliga börjat bli ofashionabla redan när Första världskriget bröt ut. Vid krigsslutet stod det som sagt klart att europeiska storkrig även var väldigt riskabla för makteliten – även om de gamla politikerna i Tyskland, Ryssland, och Frankrike inte tappat lusten för att slåss mot sina grannar så hade deras befolkningar uppenbarligen börjat ledsna. Mot denna bakgrund ter det sig märkligt att ge demokratiseringen hela äran för den så kallade Långa Freden, dvs den relativa brist på krig som rådit i Europa sedan Andra världskriget.

Apropå andra världskriget, så tänker jag i den här texten inte lasta demokratin för Tredje Rikets imperialistiska projekt, eftersom Tyskland vid krigsutbrottet redan var en fullfjädrad totalitär diktatur. Med tanke på hur Hitler kom till makten skulle jag dock avråda demokrater från att åberopa 1930-talets när de sjunger den allmänna rösträttens lov. Nåväl, låt oss återgå till ämnet.

Demokrati kan mycket väl ha varit med och bidragit till freden, men i så fall verkar dess roll främst ha varit som katalysator av en trend som redan påbörjats. Den underliggande tendensen, vad den nu kan ha berott på, tycks ha varit närvarande långt innan den allmänna och lika rösträtten satte klorna i vår världsdel.

Förutom eventuell krigströtthet hos befolkningen bör jag ta upp en annan möjlig förklaring.. I boken Poltava förklarar Peter Englund, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien, hur krig ofta var det enklaste sättet för kungar och adelsmän att öka sin förmögenhet under 1600- och 1700-talet. Jordbruket var trögutvecklat och den ekonomiska tillväxten långsam, men genom krig kunde man erövra nya beskattningsbara territorier eller plundra sig till materiella förmögenheter. För samhället som helhet var det förstås ingen vinstaffär, men så länge ofrälset stod för utgifterna medan adeln kunde kamma hem utdelningen så var krig ändå lönsamma för överheten.

Den saken började förändras under 1800-talet, då den industriella revolutionens explosion av ny teknologi, med tillhörande explosion av ekonomisk tillväxt, gjorde näringsverksamhet alltmer lönsam. Det var alltså en tudelad förändring politikerna stod inför vid Första världskrigets slut: Dels hade krigets kostnader ökat i och med deras nya krav på massmobilisering – vilket i sin tur medförde ökad risk för folkresning – och dels hade lönsamheten i fredlig näringsverksamhet (och därmed även lönsamheten i beskattning av detsamma) ökad avsevärt. Bägge dessa förändringar av krigens risk/reward-kalkyl bidrog med största sannolikhet till den minskade krigsbenägenhet vi kommit att vänja oss vid i modern tid.

Avslutningsvis kan vi alltså konstatera att demokratins bidrag till världsfreden går att ifrågasätta, och att dess eventuella inflytande måste ställas i relation till de andra krafter som också lär ha lagt band på Europas krigshökar. I vissa länders fall, däribland Sverige, kan den allmänna rösträtten otvetydigt avfärdas som skäl till bristen på krig eftersom freden i dessa fall är äldre än demokratin. I andra fall, så som Frankrike, gick tendenser till krigsfientliga sentiment att skönja perioden precis innan den allmänna rösträttens inträde, vilket gör demokratins roll i sammanhanget otydlig. I samtliga fall kan vi konstatera att incitamenten för makthavare från och med Första världskriget förändrats på sådant sätt krig mellan västmakter inte längre kan ha haft samma lockelse som innan. Vi bör med andra ord ifrågasätta idén om att ett folk måste välja mellan att rösta och att kriga.


Referenslista:
Blueprint for Armageddon, av Dan Carlin

Poltava, av Peter Englund

Storm of Steel, av Ernst Jünger

Samtliga verk är citerade fritt ur minnet, så jag ber om ursäkt ifall något småfel smugit sig in

Annonser

Ett angrepp på demokratin, del 1: Från Gustav Vasa till Stefan Löfvén

I den här artikelserien tänkte jag angripa demokratin. I det här inlägget kommer jag behandla svenska demokraters lovsång till våra fredliga maktskiften. Syftet med denna serie är inte att agitera för monarki, och syftet med denna text är inte att ursäkta alla de svenska monarkernas politiska gärningar. Poängen är istället att slå hål på myten om att dramatiska förändringar i det politiska ledarskiktet blir mer blodiga ju mer odemokratiskt statsskicket är.

Demokratin är fantastisk, heter det, bland annat för att den låter landet genomgå maktskiften utan att krävs ett blodbad. I själva verket har samma sak gällt även för odemokratiska statsskick i Sverige i åtminstone 500 år. Jag kommer tackla ämnet genom att helt enkelt gå igenom de successionsbrytande maktskiften Sverige genomgått sedan Gustav Vasa.

De flesta demokrater tillstår att ledarbyten som följer successionsordningen må vara lika oblodiga i flera statsskick, men menar att succesionsbrytande maktskiften (t ex att regeringen avsätts eller att kungafamiljen byts ut) kräver demokrati för att gå fredligt till. Att en kronprins kan installeras på tronen efter att kungen dött med lika lite dramatik som när en vice statsminister installeras på statsministerposten efter att den tidigare regeringschefen avlidit är inte poängen, utan det intressanta är vad som händer när successionen ändras. Jag kommer därför hoppa över de tillfällen som Sveriges ledare stupat på slagfältet eller dött av sjukdom och makten övergått till en på förhand utsedd arvinge.

Gustav Vasa

Vi skulle kunna börja med Gustav Vasa eftersom han brukar betraktas som startpunkten för den tidigmoderna svenska statsbildningen. Anledningen till denna start är dock att Sverige lösgjorde från den danskdominerade Kalmarunionen genom ett frihetskrig, vilket gör det svårt att för den här textens syften dra några slutsatser från Gustav Vasas resa till tronen. Konflikten mellan Danmark och Sverige berodde inte på det svenska statsskicket – Danmark hade ju knappast gett upp sina anspråk om Sverige valt att hålla en folkomröstning – så jag kommer därför inte gå in mer i detalj på dessa händelser. Den första intressanta jämförelsen hittar vi istället efter att Gustav Vasas äldste son ärvt tronen.

Erik XIV och Johan III

Som äldste son till Gustav Vasa blir Erik efter sin fars död 1560 krönt till konung, men åtta år senare ska han komma att mista tronen.

Eriks bror, Johan (sedermera Johan III), rustar en här och marscherar mot Stockholms slott, där han kräver att få ta Erik till fånga. Erik ger upp och låter överlämna sig, och Johan tar senare över tronen. Man kanske, tekniskt sett, skulle kunna räkna detta som ett inbördeskrig, men i så fall ett oblodigt sådant. Förloppet var mycket dramatiskt och knappast gratis, men heller inte särskilt våldsamt. Eftersom man kan säga i stort sett samma sak om ett vanligt riksdagsval måste det här maktskiftet betraktas som fredligt, åtminstone i bemärkelsen att det inte var våldsamt, även om det självfallet var präglat av hot. Varje statsminister som i vår tid besegras demokratiskt står implicit inför ett liknande hot, eftersom också skulle konfronteras med statens vapenmakt om han vägrade lämna ifrån sig makten, men vi kallar ju inte för den skull våra valrörelser för ofredliga.

Erik XIV skulle många år senare komma att dö (i fångenskap på Örbyhus slott), enligt obekräftade men trovärdiga rykten förgiftad på Johan III:s order. Vid det laget var emellertid Johans trontillträde fullbordat sedan länge, så det går inte att räkna Erik som ett dödsoffer för själva maktskiftet. Redan på 1500-talet ser man alltså en fullständigt odemokratiskt maktövergång i strid med successionen, utan att någon kommer till skada. Fullt så lyckosam blir inte utgången i nästa exempel.

Karl IX och Avsättningskriget mot Sigismund

Johan III:s son Sigismund var katolik och kung över både det katolska Polen och det protestantiska Sverige. När Sigismund befinner sig i Polen lyckas hans farbror Karl genom politisk manövrering och konspiration att i praktiken bli Sveriges mäktigaste man. Som resultat väljer Sigismund att leda en polsk här för att försöka återta makten i Sverige och rädda sin krona. Här kan vi definitivt tala om en maktstrid kantad av blodiga konflikter, men det är mindre uppenbart att den borde betraktas som ett maktskifte i vanlig bemärkelse. Låt oss titta på några olika faktorer i kriget och undersöka deras koppling till tronföljden.

För det första började kriget först efter Sigismund bestämt sig för att återta sitt grepp över Sverige med en invasion. Karl, sedermera Karl IX, lyckades ta makten och låta sig göras till riksföreståndare utan att spilla en droppe blod, och först därefter invaderades Sverige av en utländsk armé. Ponera att Fredrik Reinfeldt var gift med en högt uppsatt polsk politiker och, missnöjd med att ha förlorat makten i förra riksdagsvalet, lyckades samla en polsk styrka för att invadera Sverige. Vore det då rimligt att lägga skulden på det svenska statsskicket? Skulle vi verkligen hålla själva demokratin ansvarig för stridigheterna? Om ja, finns ett litet case mot monarkin (jag återkommer till det strax). Om inte, kan vi heller inte hålla monarkin ansvarig för Avsättningskriget mot Sigismund.

Det blir dock mer komplicerat än så, bland annat för att det fanns svenska styrkor som anslöt sig till Sigismund. Å ena sidan kan man hävda att detta ger konflikten karaktären av ett inbördeskrig, å andra sidan kan invändas att rekrytering hos lokala regimkritiker knappast hör till ovanligheterna för invaderande arméer. Kanske reste sig dessa styrkor bara för att en allierad här infann sig, kanske hade de rest sig tidigare om de inte haft en invasion att vänta på. Givet att Sigismundlojalisterna förlorade konflikten, stödet från 5000 invaderande legoknektar till trots, verkar det långsökt att de skulle utgjort något organiskt uppror. De borde därför betraktas som ett resultat av invasionen…

…förutom att det blir ännu mer komplicerat. Karl skickade nämligen trupp för att erövra Älvsborgs slott och Kalmar slott, och han fullbordade personligen en några veckor lång belägring av Åbo slott, redan innan Sigismund härmönstrat för sin invasion. Berodde Karls agerande på att han förutsåg och behövde stålsätta sig inför Sigismunds invasion, eller var Sigismunds militära medel ett resultat av Karls agerande? Jag vet inte. Jag vet heller inte om slotten som Karl angrep bara vågade motsätta sig hans styre för att hoppades på undsättning från Polen eller om de höll ut på ren princip.

Frågan kvarstår alltså: Bör tronföljden från Sigismund till Karl IX betraktas som ett fredligt maktskifte? Om vi betraktar stridigheterna som ett inbördeskrig var den uppenbarligen inte det, men om vi betraktar alla stridigheter som en del eller ett resultat av en regelrätt utländsk invasion borde maktskiftet i sig ses som fredligt, eftersom det var en separat händelse som inträffade innan kriget. Kom ihåg att Karl redan tagit makten när Sigismund började rekrytera sina trupper. Kriget var Sigismunds försök att återta makten.

Det finns en sista skrynkla att behandla också, och det är Sveriges unga ålder. Karl IX, Johan III, och Erik XIV var alla barn till Gustav Vasa, som var Sveriges första konung efter Kalmarunionens fall. Sigismund var hans barnbarn. Att en såpass ung statsbildning, dessutom ledd av en nykläckt dynasti, skulle lida av barnsjukdomar är närmast att räkna med. USA, ett semidemokratiskt land efter självständigheten, led av liknande besvär. George Washington, som sittande president, översåg personligen mönstringen av en milisstyrka för att krossa det så kallade Whiskey-upproret med våld. Vilken låter som den rimligaste förklaringen på stridigheterna: Att det unga landet ännu inte utvecklat en tradition, pondus, och institutionellt momentum i konflikthantering eller att de höll val? När Sovjetunionen kollapsade gjordes försök till militära maktövertaganden, vilket i Baltländerna ledde till blodiga skottväxlingar. Vilken verkar orsak verkar mest sannolik: Oroligheter grundade i en turbulent övergångsperiod, eller demokrati?

När vi bedömer Avsättningskriget måste vi hålla denna invändning – den svenska statsbildningens unga ålder – i åtanke, samtidigt som vi kommer ihåg att landets 70 år på nacken ändå var betydligt mer än vad som kan sägas om de exempel jag nämnde ovan. Sammantaget utgör alla dessa faktorer ett case mot Sveriges fördemokratiska statsskick, men ett mycket svagt sådant. Statsskicket bidrog antagligen till maktstriden på ett sätt som vi knappast kan förvänta oss av en demokrati, men bara delvis. Vi kan ge en halv poäng till demokratin.

100 år av maktskiften

Efter Karl IX ärvs tronen under flera generationer i laga ordning. Regentdrottningen Kristina abdikerar till förmån för sin kusin Karl (sedermera Karl X Gustav), men av fri vilja och inte till följd av någon konflikt. Från 1560 till 1654 hade Sverige alltså sex monarker, varav tre förlorade kronan (och ytterligare än stupade). Bara i ett av dessa fall kan maktskiftet alltså bindas till inre våldsamheter, och då bara delvis. Nåväl, låt oss fortsätta.

Det karolinska enväldet

Från Karl X ärvs tronen av hans son, som blir Karl XI. Under Karl XI sker en förskjutning av auktoritet: Makt centraliseras till konungen som blir enväldig, och stora mängder adligt administrerad mark återtas till kronan i den berömda Reduktionen. Inget inbördeskrig, ingen folklig resning, och inget försök till statskupp inträffar, men eftersom det är värt att nämna eftersom det ändå innebär en maktförskjutning.

Det karolinska enväldet når vägs ände runt 1720, efter Karl XII:s död, då författningen utan våldsamheter skrivs om för att flytta makten till riksdagen, vilket därmed inleder den så kallade Frihetstiden.

Stora daldansen

1743 utbryter ett väpnat uppror i Dalarna, som sprider sig till Stockholm. Missnöje med landets styre och tronföljd leder bönderna till att ta upp vapen när de når Stockholm utbryter väpnade konfrontationer med statlig trupp. Upproret ska komma att få namnet Stora daldansen.

Plot twist: Det är det republikanska styret bönderna är missnöjda med. Under frihetstiden är den svenska monarkin extremt svag, och det är istället politikerna i bland annat riksdagen som styr och ställer. Faktum är att denna situation, ”herreregeringen” som det kallades, är en stor delorsak till böndernas missnöje. Ambitionerna på att ändra tronföljden beror inte på missnöje mot Kung Fredrik I (som var barnlös och stod utan arvingar), utan på att en förmånlig tronföljd skulle kunna få Ryssland att sluta fred med Sverige. Efter blodiga nederlag mot ryssen är bönderna trötta på krig och vill se de svenska befälhavarna straffade.

Eftersom upprorsmakarna försökte sätta någon på tronen trots att han inte var en del av tronföljden talar vi om ett försök att genomföra ett successionsbrytande maktskifte, och maktskifte fick de också genomföra – på sätt och vis. Bondeupproret besegrades och ringledarna avrättades, men tronföljden kom ändå att ändras. Det blev inte den kandidat bönderna hade i åtanke, men det uppnådde ändå målet att få fred med Ryssland. Två högt uppsatta befälhavare avrättades också för sin misskötsel av kriget.

Det här utgör förstås inget starkt case mot modern demokrati eftersom Sverige på Frihetstiden inte hade ens i närheten av allmän och lika rösträtt, men den politiska representationen var ändå utbredd i den mäktiga riksdagen, så statsskicket var mer demokratiskt än monarkistiskt.

Allt som allt kan väl sägas Sveriges demokratiska inslag inte direkt bidrog till en fredlig övergång. Det odemokratiska laget får poäng, men bara en halv poäng. Vi kan väl kvittera det mot Avsättningskriget och kalla det jämnt?

Gustavianska eran

1772 får frihetstiden ett abrupt slut när Gustav III tar makten i en oblodig statskupp.

20 år senare blir han skjuten till döds. Vi kan väl kvittera det mot Palmemordet och kalla det jämnt?

Gustav IV ärver tronen i laga ordning, men 1809 utsätts han för en statskupp i vilken han avsätts och hans linje utraderas från successionen. Ingen kom till skada.

Tronen tillträds av hans farbror, Karl XIII, vilket markerar slutet på den Gustavianska eran. Karl XIII:s barnlöshet och totala avsaknad på arvingar leder inte heller till några våldsamheter. Istället leder det till en riksdagsomröstning, i vilken Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, väljs till tronarvinge och grundar det kungahus Sverige har än idag.

Konstitutionell monarki och semidemokrati

För syftena med vår analys uppstår ett problem på 1800-talet. Efter Bernadotte-ättens trontillträde blir det gradvis allt svårare att klassificera Sveriges statsskick som antingen demokratiskt eller monarkistiskt eftersom makten kommer att delas mellan Konungen och riksdagen. Dessutom sker utjämningar av den viktade rösträtten och på 1860-talet ersätts ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen. Poängen är att politisk turbulens under detta sekel inte går att klart korrelera till vare sig demokrati eller brist på detsamma.

Som tur är skedde inga våldsamma maktskiften i Sverige på den här tiden. Inga upprorsförsök eller krig heller för den delen – så länge en Bernadotte suttit på den svenska tronen har vi varit fria från sådana oroligheter. Vi lär få anledning att i senare texter återkomma till de gynnsamma omständigheter som präglade Sverige under detta blandade statsskick. Låt oss nu istället gå vidare till 1900-talet.

Den allmänna rösträtten

I början på 1900-talet inför Sverige allmän och lika röst rätt. Kungahuset består men är i princip maktlöst, och landets statsskick präglas nu av principen en medborgare, en röst. Ni vet redan vad som händer sen: Sossarna tar makten i typ hundra år, Olof Palme blir skjuten, och 2014 avskaffas oppositionen i och med Decemberöverenskommelsen. Någon gång liknar en socialdemokrat ett valnederlag vid en statskupp, vilket på sätt och vis är en korrekt analys. Statskuppen var dock lika oblodig som alla andra gånger svenskarna störtat regeringen med allmänna val.

Analys

Svenska maktskiften har inte varit 100% oblodiga vare sig med eller utan demokrati, men de har mestadels varit det. Demokraterna har rätt när de säger att demokrati tillåter fredliga maktskiften, men fel när de påstår att demokratin är nödvändig för att övergångarna ska gå fredligt till. Åtminstone här i Sverige verkar maktövergångar generellt sett vara oblodiga, oavsett hur demokratiskt statsskicket är. Det är en egenskap av svensk kultur, inte något vi behöver tacka demokratin för.

Liberal invandringspolitik: Bortom välfärdsstaten

Ska vi ha öppna gränser eller stängda gränser? För oss på den frihetliga delen av högerkanten – klassiska liberaler, minarkister, anarkokapitalister, osv – är det här en utomordentligt dålig frågeställning, men inte för att man kan ”kompomissa” och ha gränsrestriktioner som är ”mittemellan” helt öppna och helt stängda. Det hjälper inte heller om vi klistrar på frågan fraser i stil med ”givet välfärdsstat” eller ”om välfärdsstaten avskaffades.” Den falska dikotomin vi bekymrar oss om är i själva verket en helt annan, men du kan antagligen inte sätta fingret på vilken. Frågan bygger alltså inte bara på falska premisser, den har dessutom en ordalydelse som gör det svårt att begripa vad premisserna överhuvudtaget är. Inte konstigt att migrationsdebatten skapar förvirring i frihetsrörelsen.

Föreställ dig en hyresvärd som vill hyra ut en ledig lägenhet till en familj från Egypten (i bemärkelsen att de fortfarande bor i Egypten innan flytten). Vad stängda gränser rent konkret innebär för honom är att de inte kan skriva hyreskontrakt förrän staten gett familjen lov (t ex i form av uppehållstillstånd) att bosätta sig i landet. Hyresvärden ställer sig frågande till argument i stil med ”det är klart vi har rätt att bestämma vilka som får komma till vårat land, precis som vi får bestämma vem som får komma in i vårat vardagsrum.” Det är ju hans lägenheter – inklusive vardagsrummen! Om riksdagen bestämmer vilka som får vara i Sverige så innebär ju det per definition att svenska fastighetsägare inte får släppa in vem de vill i sina vardagsrum.

Därmed utgör gränshinder en oacceptabel inskränkning av rätten att bestämma över sin egendom, lyder det liberala standardresonemanget. Kan det bli tydligare än så? Vill man förstå hur självidentifierade liberaler, eller rentav anarkokapitalister, kan uttrycka mindre än otvetydigt stöd för öppna gränser behöver vi föreställa oss vad rivna gränshinder skulle innebära.

Det skulle medföra en radikal ökning i påfrestningarna på välfärdsstaten, ja, men eftersom dessa påfrestningar i bästa fall kan användas som instrument för att accelerera välfärdsstatens upplösning lägger vi det resonemanget åt sidan. Låt oss istället betrakta den hypotetiska hyresvärden. Han har skrivit kontrakt med den egyptiska familjen, men sagt nej till andra egyptiska familjer som sökt lägenhet hos honom, eftersom han har anledning att tro att de stödjer förföljelser på ex-muslimer (en vanlig uppfattning hos egyptier). Som lagarna idag ser ut i delar av Västvärlden, skulle hyresvärden riskera att dras inför rätta för olaga diskriminering. Beroende på hur han uttryckt sig när han motiverat sina val kan han dessutom riskera åtal för hets mot folkgrupp. Är lagstiftningen förlåtande mot hyresvärdar som väljer nya sina hyresgäster väl finns det ofta, inte minst i Sverige, en armé av statsfinansierade journalister beredda att hänga ut näringsidkaren tillsammans med alla som inte vill delta i hans sociala utfrysning.

Är man arbetsgivare brukar diskrimineringslagstiftningen vara ännu mindre förlåtande, och är man selektiv i kundunderlaget för ens affär kan man verkligen sitta i skiten. Lägg till risken för att myndigheter och media blir mer fientliga till svenskars preferenser ju fler invandrare som flyttar hit, så blir de öppna gränsernas liberala meriter alltmer tvetydiga. Ju fler som invandrar, desto fler som kan tvinga sig till varor och tjänster genom att hota med rasistkortet. Låt oss i ljuset av detta omformulera gränsfrågan. För hyresvärden, eller näringsidkare i allmänhet, kan gränsfrågan ställas så här: Ska det vara förbjudet eller obligatoriskt att bedriva ekonomiskt utbyte med vissa grupper?

När frågan ställs på det här sättet blir det klarare varför det kan råda så stor oenighet bland liberaler och libertarianer. Här, till sist, hittar vi den falska dikotomin jag nämnde i inledningen. Det är en dikotomi av exakt den art som i århundraden drivit till vanvett alla de som kalibrerar sin moraliska kompass efter principen att individer ska få välja själva. Det forserade valet mellan förbud och tvång är inte vilken falsk dikotomi som helst; principen att allt som inte är förbjudet ska vara obligatoriskt är av sådan dignitet att vi kan ge den ett namn. Det är inte bara en illiberal dikotomi, det är den Illiberala Dikotomin.

För oss är den Illiberala Dikotomin ideologiskt omöjlig att lösa, eftersom det överhuvudtaget inte går att härleda ett val mellan alternativen från våra principer. När den döljer sig under ytan på ett så känsligt ämne som gränsfrågan är det inte konstigt att den kastar grus i frihetsrörelsens kognitiva maskineri. Nu när vi sett att den finns där borde vi däremot kunna reda ut vad den rimliga ståndpunkten i ämnet kan vara. Först ska vi dock passa på att använda denna insikt för att klargöra några faktorer i den frihetliga rörelsens invandringspolitiska faktionsbildning.

När den Illiberala Dikotomin, tydligen utan att många märkt det, nästlat sig in i ett ämne som migration gör den som sagt våra principer obrukbara som hjälpmedel för att välja alternativ. Istället verkar det återstående verktyget för att välja mellan alternativen öppna och stängda gränser vara någon slags empirisk uppskattning av vilket val som i praktiken innebär minst frihetsinskränkningar (mätt i antingen storlek eller antal, hur nu det ens går till) för vilka grupper. Det kan tyckas att stängda gränser är minst missgynnande för den inhemska befolkningen, medan öppna gränser är minst missgynnande för de som vill flytta in i landet.

Den bedömningen skulle förklara varför gränshindersapologism hos liberaler verkar korrelera med tendenser till identitetspolitik för infödingar, medan liberaler som vill se öppna gränser oftare tycks bedriva identitetspolitik å utlänningars vägnar. Få frihetsvänner motiverar öppna gränser med att det gynnar den inhemska befolkningen, och ännu färre motiverar stängda gränser med att det gynnar den utländska. Diskussioner om invandringens effekt på BNP eller braindrain till trots så hör anklagelser om främlingsfientlighet eller kulturellt självmord ändå till argumentationsarsenalens tyngre pjäser. Det är märkligt, för en individualistisk ideologi borde inte kräva lagstadgade eller subventionerade normer mot vare sig främlingsfientlighet eller kultursuicid.

När annars hör du i övrigt renläriga liberaler använda argumentation så frikopplad från deras principer? När diskussionens ramar satts av den Illiberala Dikotomin, det är när. Eftersom svenska skolor finansieras med skolpeng, och skolpeng finansieras av skattebetalare, kan frågan om religiösa friskolor formuleras som ”ska det vara obligatoriskt eller förbjudet att finansiera religiösa friskolor?” Eftersom militära insatser antingen finansieras med skattsedeln eller inte finansieras alls kan hela ämnet interventionism sammanfattas ”ska vara obligatoriskt eller förbjudet att betala för invasioner av andra länder?” Varje gång en frihetsvän dras in i en diskussion med de här premisserna blir hela debatten absurd, och gränssdebatten är inget undantag. För att kunna diskutera frågan måste vi ändra på premisserna.

Notera hur intimt sammanlänkad gränsfrågan är med normer och lagar om diskriminering. I princip är diskrimineringen nationaliserad – staten väljer ut vilka som ska diskrimineras genom att neka dem rätt att resa eller flytta hit, och vilka som måste välkomnas genom att bevilja dem visum eller uppehållstillstånd. På samma sätt som värdet av att ha en bostad i Sverige minskar om man inte har rätt att bo här, minskar värdet av att ha uppehållstillstånd om du ändå inte kan hitta någonstans i Sverige att bo. Att bara tala om öppna eller stängda gränser börjar i sammanhanget närmast låta som en förskönande eufemism, konstruerad för att dölja hur en central individuell frihet – rätten att själv bestämma med vilka man idkar ekonomiskt utbyte – har förstatligats.

När vi blottlagt diskussionens premisser borde vi kunna ändra diskursen. Nu kan vi försöka oss på en renlärig liberal eller libertariansk problemformulering i gränsfrågan: Diskriminering sköts statligt, trots att den borde skötas privat.

Det går nu också att skönja konturerna av en principfast lösning på problemet: Krossa den Illiberala Dikotomin. Skolors finansiering måste inte skötas av offentlig sektor, försvarsmakten måste inte ha monopol på utlandsinterventioner, och hyresvärden borde själv få välja vilka han hyr ut sina lägenheter till. Rätten att inkvartera någon utan uppehållstillstånd eller anställa någon utan arbetstillstånd är varken mer eller mindre viktig än rätten vägra anställa eller inkvartera någon som kommit hit med statens välsignelse.

Rent konkret innebär det här att rätten att få diskriminera måste uppgraderas från sin perifera position som oviktig principfråga vi undviker prata om så fort rasiststämpeln riskerar åka fram (vilket är alltid, numera), till en profilfråga av högsta dignitet. Kulturella preferenser ska inte bekämpas eller uppmuntras med vare sig lag stiftad av riksdagen eller sociala normer fastställda av statssubventionerad media. Diskrimineringen behöver privatiseras. Föreställ er hur förbannade ni skulle bli om regeringen ville återinföra skråväsendet – så illa borde vi tycka om att vi fråntagits rätten att diskriminera, hetsa, eller på annat sätt omsätta kulturella preferenser i handling. Lika illa borde vi tycka om att fråntas rätten att importera arbetskraft eller hyresgäster.

Nu har vi både ställt upp en problemformulering baserad på liberala och libertarianska principer och föreslagit en lösning baserat på desamma. Vi har ändrat premisserna. Till sist borde vi därför kunna formulera ett mer direkt svar på gränsfrågan. Svaret behöver inte längre grunda sig på hemsnickrade uppskattningar av vilka frihetsinskränkningar som är minst illiberala. Detta svar på gränsfrågan behöver inte ta hänsyn till ekonomiska tillväxtkalkyler. Det är ett svar som förhoppningsvis kan förena den frihetliga rörelsen genom att ta avstamp i privata aktörers rätt att göra egna val.

När någon frågar om vi ska ha öppna gränser eller stängda gränser är det korrekta svaret nej.

Mångkultur är inte till för den svenska pöbeln

Jag föreställer mig hur det varit om jag levde i Sovjetunionen efter en fattig uppväxt. Då och då ser jag medlemmar av nomenklaturan gå runt i fina kläder eller köra omkring i dyra bilar. Det skulle antagligen sticka i ögonen, inte på grund av svartsjuka, utan för att jag hela mitt liv skulle fått höra att man ska uppoffra sig och leva fattigt om det är för allas bästa. Nomenklaturan blottlägger ett hyckleri som är betydligt mer provocerande än de förhållanden jag skulle vuxit upp under. Hade jag haft ett val hade jag velat se alla vara rika och inte att alla blev fattiga. Som minimum skulle jag vilja att alla hade rätt att söka rikedom på lika villkor. Det är alltså inte inkomstskillnaden i sig som sticker i ögonen, utan de dubbla måttstockarna.

På samma sätt är det med mångkulturen. Det svenska samhället har i årtionden präglats av homogenitet och en mycket oblid syn på avvikelser. Genom hela sina liv vallas svenskar in mot konsensusuppfattningar, standardiserade normer, och monokultur. Länge var det till exempel aldrig fråga om att svenskar skulle ha rätt till mångkultur i etermedia. Staten skulle ha monopol på TV och radio för att medborgarna skulle kunna formas enligt statens plan. Med presstöd subventionerar staten fortfarande sönder tidningsmarknaden så att enbart partilojala publikationer har möjlighet att etablera sig på marknaden. Man behöver inte leta länge för att hitta etablissemangets förakt mot så kallade alternativmedier. För svenskar som vill läsa regimkritiska nyheter verkar mångkulturideal med andra ord inte mycket att hoppas på.

Den svenska skolans 1900-talshistoria är ännu värre. Alla ungar tilldelades en kommunal skola baserat på var de bor och måste sedan läsa de ämnen staten beslutat åt dem. För den grundskoleelev som vill ha fler val än bara om man ska läsa träslöjd eller syslöjd finns ingen sympati att hämta hos mångkulturentusiasterna. Inte heller i undervisningsmetodiken kunde man hoppas på dagens mångfaldsideal skulle få genomslag.

När jag gick i skolan tillhörde jag en mycket liten minoritet av barn som faktiskt tyckte om blodpudding. Nästan alla avskydde det, i många fall till den grad att de hellre gick hungriga än att pina i sig maten. Det var ingen idé att klaga till vare sig politiker eller byråkrater, eftersom de inte bryr sig.

Är man muslim blir det däremot väldigt lätt för makthavare att anpassa sig. går det helt plötsligt bra att ta hänsyn till individuella önskemål. När vanliga svenskar så mycket som ifrågasätter det feministiska konsensuset slås det på med stora rubriker om ”näthatet” men när entiskt exotiska medborgare vill segregera badhusen är det plötsligt väldigt många som vill lyssna. Att göra rätt för sig, att inte vara en belastning, är ett ideal som kanske är svagare i det svenska välfärdssamhället än andra delar av Västvärlden, men helt försvunnet är det inte. Vi får däremot inte ifrågasätta flyktingfamiljer som i många års tid finansierar hela sin tillvaro med bidrag. När nämnda flyktingar inte skaffar jobb i samma utsträckning som svenskar läggs skulden, med implikationer om rasism, på de svenska skattebetalare som finansierar flyktingarnas uppehälle. Ingen brydde sig om hemlösheten förrän vi såg den drabba östeuropeiska romer.

I åratal har fackförbund drivit upp lägstalöner och ställt krav på yrkesexamina för att kunna gynna sina medlemmar på ungdomars beskostnad. Då var det aldrig tal om mångkultur. När jag som ung hade svårt att hitta mitt första jobb och önskade att man kunde få jobba efter andra miljö- och lönenormer än vad socialdemokratin skrivit in i sina femårsplaner möttes jag mest av förfäran till både höger och vänster. ”Va, vill du göra Sverige till ett låglöneland? Nej, det är bättre att du är arbetslös” var tankar som uttrycktes av folk med både borgerliga och röda lutningar.

Nu när det blivit tydligt att lägstalönerna inte bara drabbar svenska ungdomar utan även en allt större mängd invandrare har det däremot blivit PK att stå i TV och säga att lägstalönerna måste ner. Till och med facken pratar om det.  När det är invandrare som ska befrias från snäva normer blir det plötsligt inte lika många som apoplektiskt gormar om att Sverige skulle bli ett låglöneland. Det var aldrig något tal om att folk skulle ha rätt att vara annorlunda så länge det nästan bara var etniska svenskar staten kunde styra och ställa över. I takt med att utomnordiska och framförallt utomeuropeiska invandrare kom att utgöra allt större delar av befolkningen har den kulturella likriktningen dock nedprioriterats.

Nåväl. Att mångkulturens främsta företrädare är hycklare är ju knappast någon nyhet. Deras ideal har ju länge sammanfattats som att alla kulturer är lika bra, utom den västerländska, som är unikt dålig. Det sorgliga är hur löftet som själva ordet mångkultur bär på har svikits. Att människor befrias från centraplanerad kultur och tilllåts avvika från vissa normer är ju trots allt något positivt. Som liberal blir man ju glad av att lägstalönerna sänks, även om det inte borde ha krävt en migrationskris för att få till stånd förändringen.

När den allmänna opinionen nu håller på att svänga blir liberalens utmaning att förespråka en förändring åt rätt håll. Lösningen på mångkulturens hyckleri bör vara att befria även svenskar från socialdemokratins konformism, inte att påtvinga alla etniska minoriteter monokultur. Vägen framåt måste vara att ingen ska behöva äta blodpudding, inte att alla ska tvingas till det. Ska vi ha någon trovärdighet när vi argumenterar för en sådan utveckling är det dock viktigt att vi är sanningsenliga med både historieskrivning och problemformulering. Det sägs att öppna gränser inte kan kombineras med välfärdsstat utan att få svåra problem. Eftersom jag vill avskaffa välfärdsstaten är det ingen motsättning för mig, men jag skulle vilja komplettera problemformuleringen: Man kan inte kombinera öppna gränser med politisk korrekthet utan digra konsekvenser. Eftersom jag vill öppna gränserna följer det att den politiska korrektheten måste väck.

För detta ändamål behöver vi dels vara tydliga med att det finns kulturella värderingar vi inte borde tumma på (jihadistrekrytering i moskéer, IS-intimidering på asylboenden, och våldtäktsmobbar likt den i Köln är symptom på värderingar det västerländska samhället behöver markera sitt avståndstagande från) men dessutom måste framför allt liberaler bli tydliga med vilket svek mångkulturalisterna begått mot vårt samhälle. Att blunda för hyckleriet vore att gå kulturvänsterns ärenden och är ett effektivt sätt att beröva liberalismen all relevans i den offentliga debatten. Som liberaler behöver vi inse att Sverige, och andra delar av västvärlden, haft problem med att en slags mångkulturell adel beviljats informella (eller formella) privilegier medan den svenska majoritetsbefolkningen förväntas agera lydiga undersåtar i socialdemokratins kulturella mall. I århundraden har det varit liberaler som flitigast gått till storms mot adelsprivilegier. Låt oss inte glömma detta arv bara för att aristokratin bytt nationalitet.

Skolan är en anakronism

Läraren var i färd med att avsluta sexualkunskapslektionen för femteklassarna. ”Självklart ska man aldrig göra något man känner sig obekväm med” förklarar hon. En hand far direkt upp i luften. ”Jag känner mig obekväm med att gå i skolan” säger en elvaåring med triumferande min.

Läraren ler och förklarar att det faktiskt är lag på att gå i skolan. En ny hand far direkt upp.

Så om det hade varit lag på att ha sex skulle man vara tvungen att göra det också fast man känner sig obekväm med det,” härleder en annan elev. Ordväxlingen avslutas abrupt med att rasten börjar och eleverna snabbt lämnar klassrummet. Konversationen, som är verklig, sammanfattar på något sätt Sveriges motsägelsefulla syn på skolan.

Den förhärskande ambitionen för skolan är att både kunna ha sin kaka och äta den. Ytterst beror skolans problem på att den kommit att vila på en grund som består av två ömsesidigt exkluderande ideal: Ingen ska tvingas göra något man verkligen inte vill, men alla ska tvingas gå i skolan. Alla kräver mer studiedisciplin, men ingen vill verkställa kraven. Skolplikten går helt enkelt inte ihop med den negativa syn på tvång som växt fram i modern tid.

I Sverige har vi gott om förbud, men de gamla påbuden har nästan alla försvunnit. Svenska Kyrkan gör inte längre husförhör för att tvinga folk läsa Katekesen, myndigheter gör inte längre hembesök för att kontrollera hur folk sopar sina golv, värnplikten är avskaffad, och ingen måste längre infinna sig på sjukhuset för tvångssterilisering. Förutom den obligatoriska skolnärvaron är skatteplikten i princip det enda som fortfarande fordrar av svenskarna att genomföra en aktiv handling. Många lagar och förordningar tvingar oss att avstå från handlingar, så som att anställa barn, knarka, sälja sprit, skjuta utan licens, hyra ut bostäder utan sophämtning, osv. men bara skatten och skolan tvingar folk att aktivt göra något, och skatten måste ses som ett specialfall.

Hade skatt varit frivillig skulle man kunna strunta i att betala men ändå kunna ta nytta av tjänster andra betalt för, så som försvar, så enligt i princip alla som inte är anarkister ligger det i allas intresse att alla betalar skatt. I detta resonemang lägger jag ingen värdering, utan jag menar bara att skattereglernas påbud är av annan art än den obligatoriska skolnärvaron. Ett frivilligt skattesystems freerider-problem – att folk som inte betalar ändå kan dra nytta av att andra betalar – kan inte uppstå med avskaffad skolplikt. Att en elev hoppar av skolan missgynnar ingen av dennes klasskamrater, och den avhoppade eleven kan inte på något orättvist sätt dra nytta av att de andra barnen går kvar i skolan.

Skolplikten är alltså unik på det sättet att det är den sista lagen som påbjuder en handling som enbart påverkar individen själv. Jag vill hävda att den obligatoriska skolan av denna anledning ligger ur fas med resten av samhället, och att det märks på situationen i skolan. Det tycks finnas en uppfattning i det svenska samhället om att ingen, i synnerhet barn, ska tvingas av lagen att göra något man absolut inte vill. Samtidigt finns en grundmurad uppfattning om att alla barn måste gå i skolan. När dessa motsägelsefulla uppfattningar är på väg att ställas mot varandra brukar resonemanget sluta lika abrupt som i konversationen ovan.

Att tänka på motsägelsen, att erkänna att den finns, leder ofrånkomligen till vad som på psykologspråk kallas kognitiv dissonans, dvs den känsla av obehag som infinner sig när man upptäcker att ens världsbild innehåller självmotsägelser. För att slippa den kognitiva dissonans som uppstår av att hålla skolans ömsesidigt exkluderande idéer (det är dåligt att tvinga folk till saker men det är bra att tvinga barn gå i skolan) i huvudet samtidigt måste man ljuga för sig själv om en av dem, och är ”inget tvång” principen man vill hålla fast vid blir ”skoltvång” undantaget som mentalt måste sopas under mattan.

I Sverige har vi därför hittat på att skolan i stort sett är frivillig, och att det egentligen inte är konstigare att tvinga barn gå i skolan än att föräldrar lär sina barn att cykla och simma. Skillnaden är dock att de flesta barn vill lära sig simma och cykla, och vill de inte det är det lätt för vuxna att förklara hur simkunskaper räddar liv och cykling avsevärt förkortar transporttider. Inga liknande sätt att motivera grundskolans tidskostnad finns (svenskarna kunde läsa och skriva långt innan den allmänna skolan infördes). Dessutom kan barn som ändå är ointresserade av cykling eller simning förhandla med sina föräldrar om att förändra undervisningssättet eller skjuta upp inlärningen tills barnet blivit äldre, men i skolan finns inget sådant förhandlingsutrymme.

Förr i tiden kunde diskrepansen mellan skolplikt och frihetsideal åtgärdas genom att skrämma eller indoktrinera barn till lydnad, och ännu längre tillbaks fanns ingen motsägelse till att börja med eftersom tvång inte ansågs dåligt. 1800-talets terrorbaserade disicplin är dock inte längre ett alternativ. Eftersom samhället inte längre är så auktoritärt som det en gång var kan disciplin inte indoktrineras i eleverna, och att skrämma barn med skolaga, dumstrut, skamvrå, kvarsittning, eller långa utskällningar är metoder som i lag eller i praktiken kastats på historiens sophög. Att med bestraffningar upprätthålla disciplin i skolan skulle belysa att institutionen är baserad på tvång, och då kommer den kognitiva dissonansen och spökar igen. Om inte de vuxna själva lägger märke till motsägelsen skulle barnen själva snabbt påpeka den, som i det inledande exemplet i denna text visar.

Vi har med andra ord ett skolsystem som är baserat på juridiskt tvång, men som helt verkar sakna mekanismer för att verkställa tvånget. Många barn, i synnerhet i lägre åldrar, kan ofta nöja sig med ”alla måste göra det här, det är lag” som argument för att göra skolans uppgifter, men i takt med att eleverna blir äldre minskar den motiverande effekten av sådan argumentation, antagligen för att de i högre grad exponeras för ett samhälle som utanför skolan präglas av frivillighet.

Min hypotes är att detta är anledningen till att Sverige har bland de sämsta PISA-resultaten i OECD: När eleverna inte kan motiveras med logiska argument (för att de inte finns)  eller terror (för att det är tabu) har de ingen rationell anledning att prioritera sina studier. Jantelag, låga förväntningar, och pedagogiska metoder utan vetenskaplig grund hjälper förstås inte, men även om dessa problem kunnat undanröjas på en natt så hade det inte förändrat det faktum att de flesta människor inte vill lära sig allt som står i läroplanen. Andra länder har förstås också sina problem, men svensk kultur tycks inrymma ett mycket starkare obehag för bestraffningar av oskyldiga (vårt samhälle var först med att avskaffa barnaga osv) än andra kulturer, vilket lett till att det svenska skolsystemet presterar allt sämre. Vill man tillfredsställa sin inre nationalist kan man säga att Sveriges dåliga skolresultat beror på att vi ligger längre fram än andra länder. Tillåt mig utveckla.

För en månad sedan intervjuades den sovjetiska avhopparen Yuri Maltsev i Radio Mises. Enligt honom kunde det kommunistiska systemet bara upprätthållas med total statlig kontroll och terror. Folk jobbade hårt när låg produktivitet antingen ledde till Gulag eller kyrkogården. När Stalins skräckvälde tog slut skapades små möjligheter för befolkningen att göra passivt motstånd, så som att maska på jobbet, och när dessa möjligheter kombinerades med det socialistiska systemets (brist på) ekonomiska incitament så började de snabbt att både utnyttjas och föröka sig. Byråkraterna och politrukerna i statsapparaten hade helt enkelt inte mage att upprätthålla den omänsklighet som deras principer egentligen krävde av dem.

Som resultat blev den auktoritära sovjetregimen svagare, vilket skapade ännu fler möjligheter till passivt motstånd, vilket försvagade den ytterligare, osv. Enligt en sådan här analys kan ett socialistiskt system bara uppnå ett produktivt och stabilt ekvilibrium genom totalitärt skräckvälde, alla andra alternativ leder i förlängningen till systemkollaps. På ett liknande sätt frångick skolsystemet den totala kontroll som präglade de preussiska uppfostringsideal som rådde på 1800-talet. Jag har tidigare skrivit om hur skolans incitamentssystem speglar en socialistisk ekonomi, och föga förvånande kan samma jämförelse göras för den systemkollaps vi just nu ser (lustigt nog förbjöds skolagan bara några år efter Stalins död, och det Jan Björklund kallar flumskolan verkar ha tagit form inom bara några års marginal från Berlinmurens fall). Min gissning är att i princip alla västerländska skolsystem befinner sig i samma sorts ohållbara situation som Sovjet efter Stalin – att Sverige har sämst resultat beror bara på att vi snurrat några extra varv i den kognitiva dissonans-karusellen.

Precis som svenska skolpolitiker lär sovjetbyråkraterna haft två motsägelsefulla principer samtidigt – kommunism är frihet och planekonomi fordrar tvång – och precis som svenska skolpolitiker var de tvungna att lätta på straffen för att kunna blunda för tvånget, och därmed motsägelsen. Båda grupper måste ljuga för sig själva om tvånget om de inte helt vill förkasta frihetsidealet. Resultatet av lögnen ryssar berättade för sig själva var en famlande och desperat jakt på fungerande femårsplaner för att slippa inse att några sådana inte fanns. Gorbatjov ska ha sagt att planekonomi fungerar, men att de bara aldrig lyckats hitta en fungerande plan.

Resultatet av lögnen svenskar berättar för sig själva – att skolan inte är baserad på tvång – är en politisk debatt där man famlar efter lösningar i ett febrilt försök att slippa inse att några lösningar inte finns. Offentligt beslutade läroplaner fungerar, ska vi tro, politikerna har bara aldrig hittat en fungerande plan. Ett exempel på detta famlande är de förvirrade förslagen på att med olika medel, oftast högre lärarlöner, höja undervisarnas status. Det illustrerar väl hur desperat situationen är.

Det riktiga problemet med grundskolan är att lärarna inte får den respekt de behöver,” brukar resonemanget gå, ”för att åtgärda problemet måste deras löner höjas.” Resonemanget är ogenomtänkt. Svenska lärare är auktoritetsfigurer i ett samhälle som blivit mindre auktoritärt, med det smått oförvånande resultatet att de förlorat social status. Det finns absolut ingen anledning att tro att detta icke-problem kan lösas med ännu generösare löneutveckling. Är det någon som tror att präster skulle få samma status som på 50-talet om kyrkan höjde deras löner? Nej, just det, för religiösa ledares status har inte sjunkit på grund av deras månadsinkomst, utan på grund av att samhället sekulariserats. På samma sätt har lärares status sjunkit därför att deras yrkesroll är att upprätthålla ett pliktsystem i ett samhälle där pliktetik är på dekis.

Varför just lärarlönerna hamnat i fokus är förstås inte svårt att räkna ut – lärarna ser det som ett sätt att få mer cash och föräldrarna ser det som ett symboliskt erkännande av att disciplineringsansvaret inte ligger på dem. Den där sista biten är viktig. För att slippa den kognitiva dissonansen jag nämnde är det nämligen av avgörande vikt att jobbet med att tvinga in barnen i skolsystemet sköts av någon annan så att alla ens egna interaktioner med barn kan präglas av frivillighet, vilket för oss till nästa dumma universallösning på skolans problem: Skärpt studiedisciplin.

När svenskarnas syn på vårt lands straffsatser studerades kom forskarna fram till att svenskar generellt sett vill se strängare straff, men att de i varje enskilt fall vill se mildare straff. När folk tillfrågades om deras syn på straffsatserna i abstrakta termer ville de höja straffen, men när de granskade konkreta rättegångar ville de ge mildare domar än rättspraxisen föreskrev. På samma sätt är det med skolan.

Folk vill höja skoldisciplinen i generell bemärkelse, men när de konfronteras med ett specifikt barn som vägrar göra sitt skolarbete finns det uppenbarligen, med tanke på den faktiska studiedisciplinen, mycket mindre vilja att verkställa bestraffningarna man haft i åtanke. Man är beredd att tvinga barn i abstrakt bemärkelse, men inte i praktiken. En rationell individ hade anpassat sin uppfattning efter verkligheten, men en bekväm individ lägger bara ansvaret på någon annan så de slipper tänka på motsättningen.

Eftersom skolnärvaro är obligatorisk måste någon tvinga barnen att gå (och jobba) i skolan, men eftersom tvång anses dåligt måste de konkreta tvångsmedlen i de specifika fallen skötas av någon annan, för att man ska slippa konfrontera motsättningen. Således skyller lärarna på föräldrarna och föräldrarna på lärarna när skolresultaten sjunker. Både lärare och föräldrar efterfrågar bättre studiedisciplin, men lärarna skjuter ansvaret på föräldrarna och föräldrarna skjuter ansvaret på lärarna.

Denna situation är förstås ohållbar. För att upprätthålla skolplikten måste alla kräva mer disciplin hos barn som inte följer reglerna, men för att upprätthålla idealet om att inte tvinga barn göra något de är obekväma med måste alla också kräva att denna disciplinering genomförs av någon annan. Att delegera uppgiften till de få individer som inte känner några moraliska hinder för att tvinga barn till saker har inte visat sig vara en framkomlig väg, eftersom de blir nedringda av upprörda föräldrar som fått höra att deras barn utsatts för skolpliktens logiska konsekvenser. Disciplinen ska inte bara skötas av någon annan, den måste även riktas mot någon annans barn.

När ingen vill upprätthålla disciplin blir effekten förutsebart nog att ingen disciplin upprätthålls. Problemet kan inte lösas utan att lösa motsättningen. Antingen måste vi släppa idealet om ett samhälle baserat på frivillighet eller så måste vi släppa idén om att skolan ska vara baserad på tvång. (Gissa vilket jag föredrar.) Låt oss undersöka dessa alternativ.

Vill vi inte indoktrinera folk till lydnad genom att göra hela samhället auktoritärt får vi se till att än en gång ha ett skolsystem baserat på preussisk uppfostran. Flertimmarlånga kvarsittningar, långa utskällningar av olydiga elever, skamvrår, dumstrutar, och kanske rent av skolaga är några av de åtgärder som kommer krävas för att införstå eleverna med att frivillighetsidealen som präglar samhället utanför skolan inte gäller i klassrummet. (Överlevnadschanserna för nämnda frivillighetsideal när eleverna går ur skolan och in i samhället får läsaren gissa själv). Ska vi ha fortsatt skolplikt och centraliserade läroplaner är detta vad som krävs för att åstadkomma den förbättrade studiedisciplin som så många förespråkar.

Om vi däremot inte vill att svenska barn ska uppfostras genom indoktrinering och terror måste vi gå till den andra extremen: basera lärandet helt och hållet på frivillighet. Läroplanerna måste avskaffas helt – skolor eller kanske rent av enskilda undervisare måste få helt fria tyglar att undervisa vilka ämnen de vill på vilka sätt de vill. Skolplikten måste skrotas, så att barn kan hoppa av skolan innan de börjat i den. Statliga betygssystem kan vi glömma. Hemskolning under fria former blir så klart tillåtet.

Bägge alternativ låter säkert extrema för många, men det är lite av poängen. Att kompromissa är inte en lockelse vi kan låta oss falla för i den här frågan eftersom hela problemet beror på att vi kompromissade till att börja med. Att ha ett skolsystem vars första prioritet är både frivillighet och tvång är den kompromiss som lett oss dit vi är idag, så i skolfrågan måste vi faktiskt vara kompromisslösa. Kan skolan inte upprätthålla tvång måste den baseras på frivillighet. Man kan förstås diskutera realpolitiska småsteg på vägen (legaliserad hemskolning, fler ämnesval, osv) men i förlängningen måste hela skolplikten och läroplanen väck.

Dagens situation motsvarar om Gorbatjov fortfarande suttit kvar som president för en totalhavererad Sovjetunion utan tvångsmedel att tillgripa mot dem som inte följer produktionsmålen, men vars byråkrater ändå fortsatte skriva femårsplaner i förhoppningen att arbetsdisciplinen skulle återvända av sig själv. Liksom ryssarna på 80-talet måste svenskarna idag välja mellan tvång och frihet. Medelvägen är en återvändsgränd.

Enkelt uttryckt kan man säga att både lärare och föräldrar abdikerat sitt ansvar, och det som återstår är att ge ansvaret till de elever som hela tiden efterfrågat det. Är man obekväm med att gå i skolan ska man slippa.

Skolan är en kommandoekonomi

I få ämnen är den svenska politiska debattens låga tak så uppenbart som utbildningsfrågan. Det finns i princip ingen liberal, allmänborgerlig, eller ens socialdemokratisk (med litet S) skolpolitik. Istället finns det bland riksdagspartierna ett konsensus om att skolsystemet i alla eller nästan alla avseenden ska avspegla en kommunistisk kommandoekonomi.

I statsapparatens byråkrati centralplaneras kursers ämne, innehåll, och utformning. Man bestämmer, åt eleverna, hur många timmar som ska läggas på vilka ämnen och man ställer upp mål som eleverna, utan att konsulteras eller tillfrågas, förväntas uppfylla. Det enda incitament eleverna erbjuds i grundskolan är en bokstav på en bit papper de kommer använda en gång i hela livet (när de söker till gymnasiet). Därefter får de varje månad ett platt studiebidrag (eller barnbidrag, på grundskolan) som vida understiger vad de skulle få av att jobba halvtid i en vecka.

När elever sedan inte känner sig motiverade att studera det som centralplanerarna bestämt att de ska lära sig svarar politikerna med att antingen kommendera förändringar i läroplanen eller dela ut fler ekonomiskt värdelösa betyg eller än mer värdelösa skriftliga omdömen. Vill vi ändra på systemet är vår enda valmöjligheten att rösta antingen för regeringens femårsplan eller oppositionens.

När jag var partipolitiskt aktiv diskuterades skolan alltid i termer av centraliserade och kollektiva lösningar, även av de som kom från en borgerlig tanketradition. Ämnena skulle undervisas i block, som på högskolor, eller så skulle slöjd bytas ut mot programmering, eller så skulle klasserna vara mindre, eller så skulle lärarna ha en annan pedagogisk modell, eller så skulle elever få gå nästa kurs så fort målen uppnåtts i den tidigare. Alla förslag är så klart dömda att misslyckas av samma anledning om de testas.

Att försöka öka elevers motivation och prestation genom att ändra de obligatoriska läroplanerna, är som om Sovjetunionen hade försökt minska brödköerna genom att ändra rågmjölskvoterna. Om jämförelsen anses för provocerande, se istället till Sverige. Är det någon som tror att bostadsbristen hade minskat om vi införde skriftliga omdömen för byggarbetare? Utomlands är det inte bättre: I USA är det just nu läroplanen Common Core som agerar syndabock för skolsystemets kritiker och den generella hållningen verkar vara att om bara läroplanen blev bättre, dvs om det fanns en annan femårsplan, skulle allt bli bättre. I alla länder försöker man förgäves centralplanera fram bra utbildningar, till synes oavsett partitillhörighet.

Nu kanske någon invänder att högern driver vinster i den svenska skolsektorn och därför utmärker sig från vänstern genom att förespråka marknadsmekanism. Ja, det är sant att Alliansen förespråkar vinstintresse – för skolorna. Eleverna, de som faktiskt förväntas öka sina prestationer, tjänar inte en spänn. Det här är som att försöka öka storleken på skördarna genom att höja anslagen till Jordbruksdepartementet. Det är som om man förväntade sig att försvarets soldater skulle bli mer kompetenta för att vi tillåter vinster i vapenindustrin.

Nu har jag inget emot vinster i välfärden, men det är väldigt märkligt att de som utbildningssystemet ska vara till för, eleverna, är de enda som inte får åtnjuta det incitamentsystem alla andra delar av nämnda system motiveras av. Lärare, rektorer, läromedelsförfattare, skolägare, och tjänstemän på utbildningsdepartementet får alla betalt för sin arbetstid och kan säga upp sig om de vill byta sysselsättning. Eleverna får en centralplanerad kunskapskvot. Ingen borde bli förvånad över att resultaten är sovjetartade när ingångsvärdena är sovjetartade.

Ingångsvärdena och resultaten är förresten inte det enda som påminner om en socialstisk ekonomi. Anledningen till att resultaten är så snarlika är att elevernas beteende speglar det man kunnat se hos arbetare i planekonomier: De maskar, hittar ursäkter att sjukskriva sig, klagar, slarvar, och, i vissa fall, ställer till med bråk. De finner sätt att distrahera sina övervakare och är allmänt duktiga på att bortförklara sitt misslyckande med att uppfylla veckans kvot. Förutom att jag gått í många skolor i flera länder har jag även jobbat inom skolsystemet, och på alla skolor jag varit på har eleverna skött sitt arbete precis som man kan förvänta sig av någon som saknar meningsfulla incitament.

Ska den svenska skolpolitiken kunna utvecklas måste den börja följa marknadens exempel, vilket innebär mer frivillighet för eleverna. När skolsystemet beter sig som regeringen i en kommandoekonomi är det inte så konstigt att eleverna beter sig som arbetarna i en kommandoekonomi.

Massachusetts skenbara utbildningsplikt

I förra inlägget ifrågasatte jag den allmänna skolans roll i att lära nationer läsa, och redovisade historiska belägg för att samhällen kan och har uppnått full läskunnighet helt utan skolplikt. Ett av mina exempel var Massachusetts, som hade 99% läskunnighet (inklusive bland slavar) 1840 trots (eller kanske tack vare) att delstaten inte införde skolplikt förrän 1852.  I kommentarsfältet stötte jag dock på kritik från kommentatorn Carl, som bland annat sa följande:

Anledningen till den höga läskunnigheten i Sverige och Massachusetts innan införandet av skolplikt berodde på att det redan fanns pliktsystem.
/…/
I Massachusetts infördes redan år 1647 en lag kallad ”Old Deluder Satan Law” som ålade samhällen om mer än 100 individer att inrätta skolor. Där skulle barnen lära sig läsa Bibeln så att de inte föll i hin håles klor. Att inte inrätta en sådan skola var belagt med vite.

Den svenska utbildningsplikten tog jag upp i förra inlägget och jag känner inget behov av att upprepa mig genom att besvara Carls invändningar angående den. Däremot var invändningen om Massachusetts Old Deluder Satan Law intressant eftersom jag inte kände till delstatens utbildningslagar från 1640-talet. Jag slog upp lagtexten på nätet och konstaterade den, förutom undantag för alla bysamhällen med färre än 100 invånare, verkade extremt lätt att kringgå. Lagstiftande församlingar är nog de sämsta historiker jag kan komma på, eftersom de inte ens gör påståenden om sin samtid, utan bara förkunnar hur de tycker att medborgare ska bete sig.

Jag har inte lyckats hitta några belägg för att Massachusetts utbildningsplikt faktiskt efterlevdes och jag tycker det borde vara tillräckligt för att avfärda dess anspråk på orsakssamband till delstatsbefolkningens läskunnighet. Historien är full av juridiska papperskonstruktioner, och utgår man inte från att de är verkningslösa tills motsatsen bevisats har man ingen chans att förstå vårt förflutna. Däremot sprang jag på följande citat från den dekorerade veteranläraren John Taylor Gattos Dumbing Us Down: The Hidden Curriculum of Compulsory Schooling:

Our form of compulsory schooling is an invention of the State of Massachusetts around 1850. It was resisted — sometimes with guns — by an estimated eighty percent of the Massachusetts population, the last outpost in Barnstable on Cape Cod not surrendering its children until the 1880s, when the area was seized by militia and children marched to school under guard

Jag hittar inga primärkällor för uppifterna men om de stämmer (jag har egentligen ingen anledning att ifrågasätta dem – John Taylor Gatto är en respekterad akademiker) talar de väldigt starkt mot att Massachusetts utbildningslagar från 1640-talet skulle ha efterlevts i någon större utsträckning. 1850-talets skollagstiftning var betydligt skarpare än vad som kom tidigare (den införde skolplikt i modern bemärkelse) och stötte ändå på lagtrots eller väpnat motstånd hos fyra femtedelar av befolkningen. Att den veka utbildningsplikten från 1640-talet skulle ha påverkat någon större del av befolkningen verkar därför extremt osannolikt.

Dessutom har skolförespråkarna allt arbeta framför sig även om de hade kunnat belägga att utbildningsplikten respekterades. Att politiker påstår att en lag leder till att folk lär sig läsa betyder inte att påståendet är sant. Att lagen råkar efterlevas under samma tidsperiod som läskunnigheten ökar innebär inte att det finns ett orsakssamband. Korrelation är inte detsamma som kausalitet.

Däremed kvarstår exemplet Massachusetts som en historisk vederläggning av idén att skolpolitiska pekpinnar är nödvändiga för att öka läskunnigheten. Människor är fullt kapabla att se till så att de själva eller deras barn lär sig läsa utan att lagstiftare lägger sig i deras liv.