Skolan är en anakronism

Läraren var i färd med att avsluta sexualkunskapslektionen för femteklassarna. ”Självklart ska man aldrig göra något man känner sig obekväm med” förklarar hon. En hand far direkt upp i luften. ”Jag känner mig obekväm med att gå i skolan” säger en elvaåring med triumferande min.

Läraren ler och förklarar att det faktiskt är lag på att gå i skolan. En ny hand far direkt upp.

Så om det hade varit lag på att ha sex skulle man vara tvungen att göra det också fast man känner sig obekväm med det,” härleder en annan elev. Ordväxlingen avslutas abrupt med att rasten börjar och eleverna snabbt lämnar klassrummet. Konversationen, som är verklig, sammanfattar på något sätt Sveriges motsägelsefulla syn på skolan.

Den förhärskande ambitionen för skolan är att både kunna ha sin kaka och äta den. Ytterst beror skolans problem på att den kommit att vila på en grund som består av två ömsesidigt exkluderande ideal: Ingen ska tvingas göra något man verkligen inte vill, men alla ska tvingas gå i skolan. Alla kräver mer studiedisciplin, men ingen vill verkställa kraven. Skolplikten går helt enkelt inte ihop med den negativa syn på tvång som växt fram i modern tid.

I Sverige har vi gott om förbud, men de gamla påbuden har nästan alla försvunnit. Svenska Kyrkan gör inte längre husförhör för att tvinga folk läsa Katekesen, myndigheter gör inte längre hembesök för att kontrollera hur folk sopar sina golv, värnplikten är avskaffad, och ingen måste längre infinna sig på sjukhuset för tvångssterilisering. Förutom den obligatoriska skolnärvaron är skatteplikten i princip det enda som fortfarande fordrar av svenskarna att genomföra en aktiv handling. Många lagar och förordningar tvingar oss att avstå från handlingar, så som att anställa barn, knarka, sälja sprit, skjuta utan licens, hyra ut bostäder utan sophämtning, osv. men bara skatten och skolan tvingar folk att aktivt göra något, och skatten måste ses som ett specialfall.

Hade skatt varit frivillig skulle man kunna strunta i att betala men ändå kunna ta nytta av tjänster andra betalt för, så som försvar, så enligt i princip alla som inte är anarkister ligger det i allas intresse att alla betalar skatt. I detta resonemang lägger jag ingen värdering, utan jag menar bara att skattereglernas påbud är av annan art än den obligatoriska skolnärvaron. Ett frivilligt skattesystems freerider-problem – att folk som inte betalar ändå kan dra nytta av att andra betalar – kan inte uppstå med avskaffad skolplikt. Att en elev hoppar av skolan missgynnar ingen av dennes klasskamrater, och den avhoppade eleven kan inte på något orättvist sätt dra nytta av att de andra barnen går kvar i skolan.

Skolplikten är alltså unik på det sättet att det är den sista lagen som påbjuder en handling som enbart påverkar individen själv. Jag vill hävda att den obligatoriska skolan av denna anledning ligger ur fas med resten av samhället, och att det märks på situationen i skolan. Det tycks finnas en uppfattning i det svenska samhället om att ingen, i synnerhet barn, ska tvingas av lagen att göra något man absolut inte vill. Samtidigt finns en grundmurad uppfattning om att alla barn måste gå i skolan. När dessa motsägelsefulla uppfattningar är på väg att ställas mot varandra brukar resonemanget sluta lika abrupt som i konversationen ovan.

Att tänka på motsägelsen, att erkänna att den finns, leder ofrånkomligen till vad som på psykologspråk kallas kognitiv dissonans, dvs den känsla av obehag som infinner sig när man upptäcker att ens världsbild innehåller självmotsägelser. För att slippa den kognitiva dissonans som uppstår av att hålla skolans ömsesidigt exkluderande idéer (det är dåligt att tvinga folk till saker men det är bra att tvinga barn gå i skolan) i huvudet samtidigt måste man ljuga för sig själv om en av dem, och är ”inget tvång” principen man vill hålla fast vid blir ”skoltvång” undantaget som mentalt måste sopas under mattan.

I Sverige har vi därför hittat på att skolan i stort sett är frivillig, och att det egentligen inte är konstigare att tvinga barn gå i skolan än att föräldrar lär sina barn att cykla och simma. Skillnaden är dock att de flesta barn vill lära sig simma och cykla, och vill de inte det är det lätt för vuxna att förklara hur simkunskaper räddar liv och cykling avsevärt förkortar transporttider. Inga liknande sätt att motivera grundskolans tidskostnad finns (svenskarna kunde läsa och skriva långt innan den allmänna skolan infördes). Dessutom kan barn som ändå är ointresserade av cykling eller simning förhandla med sina föräldrar om att förändra undervisningssättet eller skjuta upp inlärningen tills barnet blivit äldre, men i skolan finns inget sådant förhandlingsutrymme.

Förr i tiden kunde diskrepansen mellan skolplikt och frihetsideal åtgärdas genom att skrämma eller indoktrinera barn till lydnad, och ännu längre tillbaks fanns ingen motsägelse till att börja med eftersom tvång inte ansågs dåligt. 1800-talets terrorbaserade disicplin är dock inte längre ett alternativ. Eftersom samhället inte längre är så auktoritärt som det en gång var kan disciplin inte indoktrineras i eleverna, och att skrämma barn med skolaga, dumstrut, skamvrå, kvarsittning, eller långa utskällningar är metoder som i lag eller i praktiken kastats på historiens sophög. Att med bestraffningar upprätthålla disciplin i skolan skulle belysa att institutionen är baserad på tvång, och då kommer den kognitiva dissonansen och spökar igen. Om inte de vuxna själva lägger märke till motsägelsen skulle barnen själva snabbt påpeka den, som i det inledande exemplet i denna text visar.

Vi har med andra ord ett skolsystem som är baserat på juridiskt tvång, men som helt verkar sakna mekanismer för att verkställa tvånget. Många barn, i synnerhet i lägre åldrar, kan ofta nöja sig med ”alla måste göra det här, det är lag” som argument för att göra skolans uppgifter, men i takt med att eleverna blir äldre minskar den motiverande effekten av sådan argumentation, antagligen för att de i högre grad exponeras för ett samhälle som utanför skolan präglas av frivillighet.

Min hypotes är att detta är anledningen till att Sverige har bland de sämsta PISA-resultaten i OECD: När eleverna inte kan motiveras med logiska argument (för att de inte finns)  eller terror (för att det är tabu) har de ingen rationell anledning att prioritera sina studier. Jantelag, låga förväntningar, och pedagogiska metoder utan vetenskaplig grund hjälper förstås inte, men även om dessa problem kunnat undanröjas på en natt så hade det inte förändrat det faktum att de flesta människor inte vill lära sig allt som står i läroplanen. Andra länder har förstås också sina problem, men svensk kultur tycks inrymma ett mycket starkare obehag för bestraffningar av oskyldiga (vårt samhälle var först med att avskaffa barnaga osv) än andra kulturer, vilket lett till att det svenska skolsystemet presterar allt sämre. Vill man tillfredsställa sin inre nationalist kan man säga att Sveriges dåliga skolresultat beror på att vi ligger längre fram än andra länder. Tillåt mig utveckla.

För en månad sedan intervjuades den sovjetiska avhopparen Yuri Maltsev i Radio Mises. Enligt honom kunde det kommunistiska systemet bara upprätthållas med total statlig kontroll och terror. Folk jobbade hårt när låg produktivitet antingen ledde till Gulag eller kyrkogården. När Stalins skräckvälde tog slut skapades små möjligheter för befolkningen att göra passivt motstånd, så som att maska på jobbet, och när dessa möjligheter kombinerades med det socialistiska systemets (brist på) ekonomiska incitament så började de snabbt att både utnyttjas och föröka sig. Byråkraterna och politrukerna i statsapparaten hade helt enkelt inte mage att upprätthålla den omänsklighet som deras principer egentligen krävde av dem.

Som resultat blev den auktoritära sovjetregimen svagare, vilket skapade ännu fler möjligheter till passivt motstånd, vilket försvagade den ytterligare, osv. Enligt en sådan här analys kan ett socialistiskt system bara uppnå ett produktivt och stabilt ekvilibrium genom totalitärt skräckvälde, alla andra alternativ leder i förlängningen till systemkollaps. På ett liknande sätt frångick skolsystemet den totala kontroll som präglade de preussiska uppfostringsideal som rådde på 1800-talet. Jag har tidigare skrivit om hur skolans incitamentssystem speglar en socialistisk ekonomi, och föga förvånande kan samma jämförelse göras för den systemkollaps vi just nu ser (lustigt nog förbjöds skolagan bara några år efter Stalins död, och det Jan Björklund kallar flumskolan verkar ha tagit form inom bara några års marginal från Berlinmurens fall). Min gissning är att i princip alla västerländska skolsystem befinner sig i samma sorts ohållbara situation som Sovjet efter Stalin – att Sverige har sämst resultat beror bara på att vi snurrat några extra varv i den kognitiva dissonans-karusellen.

Precis som svenska skolpolitiker lär sovjetbyråkraterna haft två motsägelsefulla principer samtidigt – kommunism är frihet och planekonomi fordrar tvång – och precis som svenska skolpolitiker var de tvungna att lätta på straffen för att kunna blunda för tvånget, och därmed motsägelsen. Båda grupper måste ljuga för sig själva om tvånget om de inte helt vill förkasta frihetsidealet. Resultatet av lögnen ryssar berättade för sig själva var en famlande och desperat jakt på fungerande femårsplaner för att slippa inse att några sådana inte fanns. Gorbatjov ska ha sagt att planekonomi fungerar, men att de bara aldrig lyckats hitta en fungerande plan.

Resultatet av lögnen svenskar berättar för sig själva – att skolan inte är baserad på tvång – är en politisk debatt där man famlar efter lösningar i ett febrilt försök att slippa inse att några lösningar inte finns. Offentligt beslutade läroplaner fungerar, ska vi tro, politikerna har bara aldrig hittat en fungerande plan. Ett exempel på detta famlande är de förvirrade förslagen på att med olika medel, oftast högre lärarlöner, höja undervisarnas status. Det illustrerar väl hur desperat situationen är.

Det riktiga problemet med grundskolan är att lärarna inte får den respekt de behöver,” brukar resonemanget gå, ”för att åtgärda problemet måste deras löner höjas.” Resonemanget är ogenomtänkt. Svenska lärare är auktoritetsfigurer i ett samhälle som blivit mindre auktoritärt, med det smått oförvånande resultatet att de förlorat social status. Det finns absolut ingen anledning att tro att detta icke-problem kan lösas med ännu generösare löneutveckling. Är det någon som tror att präster skulle få samma status som på 50-talet om kyrkan höjde deras löner? Nej, just det, för religiösa ledares status har inte sjunkit på grund av deras månadsinkomst, utan på grund av att samhället sekulariserats. På samma sätt har lärares status sjunkit därför att deras yrkesroll är att upprätthålla ett pliktsystem i ett samhälle där pliktetik är på dekis.

Varför just lärarlönerna hamnat i fokus är förstås inte svårt att räkna ut – lärarna ser det som ett sätt att få mer cash och föräldrarna ser det som ett symboliskt erkännande av att disciplineringsansvaret inte ligger på dem. Den där sista biten är viktig. För att slippa den kognitiva dissonansen jag nämnde är det nämligen av avgörande vikt att jobbet med att tvinga in barnen i skolsystemet sköts av någon annan så att alla ens egna interaktioner med barn kan präglas av frivillighet, vilket för oss till nästa dumma universallösning på skolans problem: Skärpt studiedisciplin.

När svenskarnas syn på vårt lands straffsatser studerades kom forskarna fram till att svenskar generellt sett vill se strängare straff, men att de i varje enskilt fall vill se mildare straff. När folk tillfrågades om deras syn på straffsatserna i abstrakta termer ville de höja straffen, men när de granskade konkreta rättegångar ville de ge mildare domar än rättspraxisen föreskrev. På samma sätt är det med skolan.

Folk vill höja skoldisciplinen i generell bemärkelse, men när de konfronteras med ett specifikt barn som vägrar göra sitt skolarbete finns det uppenbarligen, med tanke på den faktiska studiedisciplinen, mycket mindre vilja att verkställa bestraffningarna man haft i åtanke. Man är beredd att tvinga barn i abstrakt bemärkelse, men inte i praktiken. En rationell individ hade anpassat sin uppfattning efter verkligheten, men en bekväm individ lägger bara ansvaret på någon annan så de slipper tänka på motsättningen.

Eftersom skolnärvaro är obligatorisk måste någon tvinga barnen att gå (och jobba) i skolan, men eftersom tvång anses dåligt måste de konkreta tvångsmedlen i de specifika fallen skötas av någon annan, för att man ska slippa konfrontera motsättningen. Således skyller lärarna på föräldrarna och föräldrarna på lärarna när skolresultaten sjunker. Både lärare och föräldrar efterfrågar bättre studiedisciplin, men lärarna skjuter ansvaret på föräldrarna och föräldrarna skjuter ansvaret på lärarna.

Denna situation är förstås ohållbar. För att upprätthålla skolplikten måste alla kräva mer disciplin hos barn som inte följer reglerna, men för att upprätthålla idealet om att inte tvinga barn göra något de är obekväma med måste alla också kräva att denna disciplinering genomförs av någon annan. Att delegera uppgiften till de få individer som inte känner några moraliska hinder för att tvinga barn till saker har inte visat sig vara en framkomlig väg, eftersom de blir nedringda av upprörda föräldrar som fått höra att deras barn utsatts för skolpliktens logiska konsekvenser. Disciplinen ska inte bara skötas av någon annan, den måste även riktas mot någon annans barn.

När ingen vill upprätthålla disciplin blir effekten förutsebart nog att ingen disciplin upprätthålls. Problemet kan inte lösas utan att lösa motsättningen. Antingen måste vi släppa idealet om ett samhälle baserat på frivillighet eller så måste vi släppa idén om att skolan ska vara baserad på tvång. (Gissa vilket jag föredrar.) Låt oss undersöka dessa alternativ.

Vill vi inte indoktrinera folk till lydnad genom att göra hela samhället auktoritärt får vi se till att än en gång ha ett skolsystem baserat på preussisk uppfostran. Flertimmarlånga kvarsittningar, långa utskällningar av olydiga elever, skamvrår, dumstrutar, och kanske rent av skolaga är några av de åtgärder som kommer krävas för att införstå eleverna med att frivillighetsidealen som präglar samhället utanför skolan inte gäller i klassrummet. (Överlevnadschanserna för nämnda frivillighetsideal när eleverna går ur skolan och in i samhället får läsaren gissa själv). Ska vi ha fortsatt skolplikt och centraliserade läroplaner är detta vad som krävs för att åstadkomma den förbättrade studiedisciplin som så många förespråkar.

Om vi däremot inte vill att svenska barn ska uppfostras genom indoktrinering och terror måste vi gå till den andra extremen: basera lärandet helt och hållet på frivillighet. Läroplanerna måste avskaffas helt – skolor eller kanske rent av enskilda undervisare måste få helt fria tyglar att undervisa vilka ämnen de vill på vilka sätt de vill. Skolplikten måste skrotas, så att barn kan hoppa av skolan innan de börjat i den. Statliga betygssystem kan vi glömma. Hemskolning under fria former blir så klart tillåtet.

Bägge alternativ låter säkert extrema för många, men det är lite av poängen. Att kompromissa är inte en lockelse vi kan låta oss falla för i den här frågan eftersom hela problemet beror på att vi kompromissade till att börja med. Att ha ett skolsystem vars första prioritet är både frivillighet och tvång är den kompromiss som lett oss dit vi är idag, så i skolfrågan måste vi faktiskt vara kompromisslösa. Kan skolan inte upprätthålla tvång måste den baseras på frivillighet. Man kan förstås diskutera realpolitiska småsteg på vägen (legaliserad hemskolning, fler ämnesval, osv) men i förlängningen måste hela skolplikten och läroplanen väck.

Dagens situation motsvarar om Gorbatjov fortfarande suttit kvar som president för en totalhavererad Sovjetunion utan tvångsmedel att tillgripa mot dem som inte följer produktionsmålen, men vars byråkrater ändå fortsatte skriva femårsplaner i förhoppningen att arbetsdisciplinen skulle återvända av sig själv. Liksom ryssarna på 80-talet måste svenskarna idag välja mellan tvång och frihet. Medelvägen är en återvändsgränd.

Enkelt uttryckt kan man säga att både lärare och föräldrar abdikerat sitt ansvar, och det som återstår är att ge ansvaret till de elever som hela tiden efterfrågat det. Är man obekväm med att gå i skolan ska man slippa.

Skolan är en kommandoekonomi

I få ämnen är den svenska politiska debattens låga tak så uppenbart som utbildningsfrågan. Det finns i princip ingen liberal, allmänborgerlig, eller ens socialdemokratisk (med litet S) skolpolitik. Istället finns det bland riksdagspartierna ett konsensus om att skolsystemet i alla eller nästan alla avseenden ska avspegla en kommunistisk kommandoekonomi.

I statsapparatens byråkrati centralplaneras kursers ämne, innehåll, och utformning. Man bestämmer, åt eleverna, hur många timmar som ska läggas på vilka ämnen och man ställer upp mål som eleverna, utan att konsulteras eller tillfrågas, förväntas uppfylla. Det enda incitament eleverna erbjuds i grundskolan är en bokstav på en bit papper de kommer använda en gång i hela livet (när de söker till gymnasiet). Därefter får de varje månad ett platt studiebidrag (eller barnbidrag, på grundskolan) som vida understiger vad de skulle få av att jobba halvtid i en vecka.

När elever sedan inte känner sig motiverade att studera det som centralplanerarna bestämt att de ska lära sig svarar politikerna med att antingen kommendera förändringar i läroplanen eller dela ut fler ekonomiskt värdelösa betyg eller än mer värdelösa skriftliga omdömen. Vill vi ändra på systemet är vår enda valmöjligheten att rösta antingen för regeringens femårsplan eller oppositionens.

När jag var partipolitiskt aktiv diskuterades skolan alltid i termer av centraliserade och kollektiva lösningar, även av de som kom från en borgerlig tanketradition. Ämnena skulle undervisas i block, som på högskolor, eller så skulle slöjd bytas ut mot programmering, eller så skulle klasserna vara mindre, eller så skulle lärarna ha en annan pedagogisk modell, eller så skulle elever få gå nästa kurs så fort målen uppnåtts i den tidigare. Alla förslag är så klart dömda att misslyckas av samma anledning om de testas.

Att försöka öka elevers motivation och prestation genom att ändra de obligatoriska läroplanerna, är som om Sovjetunionen hade försökt minska brödköerna genom att ändra rågmjölskvoterna. Om jämförelsen anses för provocerande, se istället till Sverige. Är det någon som tror att bostadsbristen hade minskat om vi införde skriftliga omdömen för byggarbetare? Utomlands är det inte bättre: I USA är det just nu läroplanen Common Core som agerar syndabock för skolsystemets kritiker och den generella hållningen verkar vara att om bara läroplanen blev bättre, dvs om det fanns en annan femårsplan, skulle allt bli bättre. I alla länder försöker man förgäves centralplanera fram bra utbildningar, till synes oavsett partitillhörighet.

Nu kanske någon invänder att högern driver vinster i den svenska skolsektorn och därför utmärker sig från vänstern genom att förespråka marknadsmekanism. Ja, det är sant att Alliansen förespråkar vinstintresse – för skolorna. Eleverna, de som faktiskt förväntas öka sina prestationer, tjänar inte en spänn. Det här är som att försöka öka storleken på skördarna genom att höja anslagen till Jordbruksdepartementet. Det är som om man förväntade sig att försvarets soldater skulle bli mer kompetenta för att vi tillåter vinster i vapenindustrin.

Nu har jag inget emot vinster i välfärden, men det är väldigt märkligt att de som utbildningssystemet ska vara till för, eleverna, är de enda som inte får åtnjuta det incitamentsystem alla andra delar av nämnda system motiveras av. Lärare, rektorer, läromedelsförfattare, skolägare, och tjänstemän på utbildningsdepartementet får alla betalt för sin arbetstid och kan säga upp sig om de vill byta sysselsättning. Eleverna får en centralplanerad kunskapskvot. Ingen borde bli förvånad över att resultaten är sovjetartade när ingångsvärdena är sovjetartade.

Ingångsvärdena och resultaten är förresten inte det enda som påminner om en socialstisk ekonomi. Anledningen till att resultaten är så snarlika är att elevernas beteende speglar det man kunnat se hos arbetare i planekonomier: De maskar, hittar ursäkter att sjukskriva sig, klagar, slarvar, och, i vissa fall, ställer till med bråk. De finner sätt att distrahera sina övervakare och är allmänt duktiga på att bortförklara sitt misslyckande med att uppfylla veckans kvot. Förutom att jag gått í många skolor i flera länder har jag även jobbat inom skolsystemet, och på alla skolor jag varit på har eleverna skött sitt arbete precis som man kan förvänta sig av någon som saknar meningsfulla incitament.

Ska den svenska skolpolitiken kunna utvecklas måste den börja följa marknadens exempel, vilket innebär mer frivillighet för eleverna. När skolsystemet beter sig som regeringen i en kommandoekonomi är det inte så konstigt att eleverna beter sig som arbetarna i en kommandoekonomi.

Massachusetts skenbara utbildningsplikt

I förra inlägget ifrågasatte jag den allmänna skolans roll i att lära nationer läsa, och redovisade historiska belägg för att samhällen kan och har uppnått full läskunnighet helt utan skolplikt. Ett av mina exempel var Massachusetts, som hade 99% läskunnighet (inklusive bland slavar) 1840 trots (eller kanske tack vare) att delstaten inte införde skolplikt förrän 1852.  I kommentarsfältet stötte jag dock på kritik från kommentatorn Carl, som bland annat sa följande:

Anledningen till den höga läskunnigheten i Sverige och Massachusetts innan införandet av skolplikt berodde på att det redan fanns pliktsystem.
/…/
I Massachusetts infördes redan år 1647 en lag kallad ”Old Deluder Satan Law” som ålade samhällen om mer än 100 individer att inrätta skolor. Där skulle barnen lära sig läsa Bibeln så att de inte föll i hin håles klor. Att inte inrätta en sådan skola var belagt med vite.

Den svenska utbildningsplikten tog jag upp i förra inlägget och jag känner inget behov av att upprepa mig genom att besvara Carls invändningar angående den. Däremot var invändningen om Massachusetts Old Deluder Satan Law intressant eftersom jag inte kände till delstatens utbildningslagar från 1640-talet. Jag slog upp lagtexten på nätet och konstaterade den, förutom undantag för alla bysamhällen med färre än 100 invånare, verkade extremt lätt att kringgå. Lagstiftande församlingar är nog de sämsta historiker jag kan komma på, eftersom de inte ens gör påståenden om sin samtid, utan bara förkunnar hur de tycker att medborgare ska bete sig.

Jag har inte lyckats hitta några belägg för att Massachusetts utbildningsplikt faktiskt efterlevdes och jag tycker det borde vara tillräckligt för att avfärda dess anspråk på orsakssamband till delstatsbefolkningens läskunnighet. Historien är full av juridiska papperskonstruktioner, och utgår man inte från att de är verkningslösa tills motsatsen bevisats har man ingen chans att förstå vårt förflutna. Däremot sprang jag på följande citat från den dekorerade veteranläraren John Taylor Gattos Dumbing Us Down: The Hidden Curriculum of Compulsory Schooling:

Our form of compulsory schooling is an invention of the State of Massachusetts around 1850. It was resisted — sometimes with guns — by an estimated eighty percent of the Massachusetts population, the last outpost in Barnstable on Cape Cod not surrendering its children until the 1880s, when the area was seized by militia and children marched to school under guard

Jag hittar inga primärkällor för uppifterna men om de stämmer (jag har egentligen ingen anledning att ifrågasätta dem – John Taylor Gatto är en respekterad akademiker) talar de väldigt starkt mot att Massachusetts utbildningslagar från 1640-talet skulle ha efterlevts i någon större utsträckning. 1850-talets skollagstiftning var betydligt skarpare än vad som kom tidigare (den införde skolplikt i modern bemärkelse) och stötte ändå på lagtrots eller väpnat motstånd hos fyra femtedelar av befolkningen. Att den veka utbildningsplikten från 1640-talet skulle ha påverkat någon större del av befolkningen verkar därför extremt osannolikt.

Dessutom har skolförespråkarna allt arbeta framför sig även om de hade kunnat belägga att utbildningsplikten respekterades. Att politiker påstår att en lag leder till att folk lär sig läsa betyder inte att påståendet är sant. Att lagen råkar efterlevas under samma tidsperiod som läskunnigheten ökar innebär inte att det finns ett orsakssamband. Korrelation är inte detsamma som kausalitet.

Däremed kvarstår exemplet Massachusetts som en historisk vederläggning av idén att skolpolitiska pekpinnar är nödvändiga för att öka läskunnigheten. Människor är fullt kapabla att se till så att de själva eller deras barn lär sig läsa utan att lagstiftare lägger sig i deras liv.

Jag lärde mig mycket i skolan, men skolan lärde mig ingenting

Att kunna skilja på korrelation och kausalitet brukar betraktas som en grundläggande färdighet inom vetenskap och tolkning av statistik, men när det kommer till skolans vara eller icke vara verkar andra regler gälla. Av någon anledning tar vissa för givet att om man lärde sig något medan man var i skolåldern så måste man ha lärt sig det för att man gick i skolan. Det antyder riksdagsledamoten Hanif Bali (M) när han skriver så här:

När Sverige genomförde sin skolplikt för barn var det knappast för att barnen inte ville gå i skolan, utan för att föräldrarna inte ville släppa ifrån barnen från arbetet på gården. Nu i efterhand visade det sig att det var en god investering. Att kunna matematik, samhällsvetenskap, historia och svenska är grundläggande krav för att vara en fungerande samhällsmedborgare.

Samhällsvetenskapen och historian återkommer jag till, men innan jag börjar med svenskan ett par ord om matematik: Menar han på allvar att det kommer folk till Sverige som inte kan räkna plus och minus? Som inte lätt kan lära sig multiplicera och dividera om de inte redan vet hur man gör? Det här är kunskaper vem som helst kan lära ut till sexåringar, och resten av grundskolematten är definitivt inget man behöver för att vara en ”fungerande samhällsmedborgare.” Nåväl, det för oss in på dagens ämne: Folk blir inte utbildade av att bli skolade.

Låt oss börja med svenskan. Jag utgår från att Hanif med ”svenska” menar läs- och skrivkunnighet, vars spridning vi förväntas tro är beror på obligatorisk skolnärvaro. Han redovisar däremot inga belägg för att dessa kunskaper (eller någon av de andra han radar upp) skulle vara skolpliktens förtjänst. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Hanif ofta är snabb med att lyfta fram statistik eller forskning för att underbygga sina teser. När det kommer till skolan verkar han dock, liksom många andra svenskar, ha kastat beviskraven i papperskorgen. Om det funnits lektioner i datorkunskap på dagis undrar jag om han hade sagt att det är tack vare statens skolastiska försorg som barn kan använda datorer.

När jag började skolan kunde jag läsa och skriva på både svenska och engelska, och talade bägge språk flytande. Jag kunde addera och subtrahera, och när jag efter skolstarten tråkades ut av mattelektionerna lärde familjemedlemmar mig att multiplicera, dividera, och använda decimaler. En barnbok om svarta hål lärde mig mer om rymden än lågstadieastronomin någonsin kunde. En barnboksadaption av bibeln lärde mig vad judar och kristna tror på. Detta gör mig knappast unik. Faktum är att i princip alla svenskar kunde läsa bibeln och katekesen långt innan det allmänna (läs: obligatoriska) skolsystemet rullades ut i mitten på 1800-talet. Att storskaliga skolsystem konstruerades över hela Västvärlden på 1800-talet berodde i själva verket på något helt annat (nationalistisk indoktrination enligt preussisk modell) än folkbildningsideal, vilket jag inte ska gå in mer på här, men låt oss bara säga att baktanken inte direkt var folkbildning och kritiskt tänkande. Det var inte skolsystemet som lärde Sverige att läsa.

Det stämmer visserligen att Sverige införde så kallad utbildningsplikt på 1600-talet och att det ålades kyrkans klockare att verkställa denna, men klockarna hade varken pedagogexamen eller lärarlegitimation. Deras kvalifikationer bestod av att de kunde läsa och inte behövde jobba från soluppgång till solnedgång, dvs samma kvalifikationer som i princip alla vuxna svenskar (inklusive föräldrar och arbetsgivare) idag . Det finns även exempel på samhällen där läskunnigheten var hög och den statliga inblandningen ännu mindre. I Civil War America, 1850 To 1875 av Richard F. Selcer (s. 301) ser man att läskunnigheten i Massachussetts 1840, dvs 12 år innan skolplikt infördes, var 99% – inklusive slavpopulationen. Om man inte menar att invandrare i Sverige idag har sämre livsförutsättningar än amerikanska slavar på 1800-talet blir det lite löjligt att påstå att nämnda migranter skulle behöva statligt tvång för att lära sig läsa. Eftersom Hanif Bali gått i skolan tror jag vi med detta även kan vederlägga hans idé om att skolsystemet är särskilt bra på att lära ut historia och samhällsvetenskap. Han känner sig uppenbarligen bekväm med att uttala sig om bägge ämnen utan djupare kunskap i någondera.

Mina egna erfarenheter antyder skolans roll även i andra ämnen främst är att ta åt sig äran för elevers egna prestationer. Jag kan ärligt säga att jag inte kommer ihåg en enda sak som skolan skulle ha lärt mig i lågstadiet. Jag lärde mig så klart en del saker i skolan, men jag lärde mig dem inte av skolan. Jag läste böcker, eller fick dem upplästa för mig, och lade saker på minnet. Vissa av böckerna var skolans textböcker, men samma kunskap hade gått att finna i vilket bibliotek som helst. Jag vågar påstå att jag hade lärt mig allt det där även om jag aldrig gått i skolan, men hade du låtit en skolbyråkrat eller politiker ta en titt på mina kunskaper hade de antagligen sagt att skolsystemet måste funka bra för vissa elever, med tanke på hur mycket det lärt mig.

På mellanstadiet blev det inte bättre. Jag lärde mig mer historia av att spela Age of Empires än jag lärde mig i skolan, och det jag lärde mig i skolan hade jag kunnat läsa mig till hemma. Jag hade NO, där jag fick lära mig saker jag snabbt glömde, och slöjd, där jag inte lärde mig någonting. I matten och engelskan repeterade jag kunskaper jag kunnat sedan flera år tillbaka. Jag minns att jag var tvungen att träna upp min handstil – när jag kom hem.

Högstadiet var snarlikt. Med variationer baserade på ämnesintressen tror jag skoltidens erfarenheter var ganska lika för alla mina klasskompisar. Var man bra på något var man det oavsett om skolan lärde ut det, och var man inte bra på något fanns det ingenting skolan kunde göra. Trots det gavs vi ständigt intrycket att det var skolan som ansvarade för vår utbildning. Det var inte jag som presterade, det var skolan – åtminstone när det gick bra. Allt du lär dig medan du omfattas av skolplikten blir skolans förtjänst. Är du bra på kemi? Tacka föreläsningarna som kunnat ersättas med en Youtube-video. Kan du mycket historia? Bara skolan kan ha gjort den kunskapen tillgänglig för dig. Kan du reparera bilar? Det är bäst du går fordonsprogrammet så skolan kan ta åt sig äran för det också. Det är som om någon sa att en bibliotekarie lärt mig grekisk filosofi bara för att jag lånade böckerna från biblioteket hon jobbar på, eller att grundarna av The Pirate Bay lärt mig historia bara för att jag laddat ner historieböcker med hjälp av deras sökmotor.

Fast det blir värre. Bibliotekarier och sökmotorer hjälper mig bara att hitta det jag är intresserad av, men de lägger sig inte i vad jag söker efter eller varför. Med skolplikt kan politiker och lärare lägga sig i både vad jag ska studera och hur jag studerar det. De nöjer sig alltså inte med att ta åt sig äran för vad elever lär sig själva, utan måste aktivt obstruera inlärningsprocessen genom att byråkratisera den och lägga till ämnen irrelevanta för elevernas egna intressen. Denna modell vill alltså Moderaterna kombinera med en redan misslyckad integrationspolitik. Efter att SFI-undervisningen totalt misslyckats med sitt syfte i decennier hade den självklara lösningen varit att staten drog sig undan från området och lät marknaden och civilsamhället sköta saken. Istället ska det införas obligatorium, så att man inte ens kan undslippa svenska statens tvivelaktiga utbildningar genom att växa upp utomlands.

Nu invänder förstås vissa av skolsystemets försvarare, kanske även Hanif Bali, att vissa färdigheter kan vara svåra att lära sig om man inte har tillgång till en viss studiemiljö. Utan fordon att reparera blir det svårt att lära sig fordonsreparation, till exempel, men inte ens här har staten något att komma med.  Det finns ingen anledning att tro att man måste ha ett skolsystem för att tillhandahålla sådana miljöer. Vill en bilverkstad hyra in en ny mekaniker kan de ju bara utbilda någon själva, och antagligen både fortare och till lägre kostnad än ett gymnasium.  Faktum är att den privata sektorn ganska ofta utbildar folk för att fylla sina egna behov, åtminstone tills fackförbund och politiker bestämmer sig för att reglera utbildningen och införa standardiserade examinakrav eller, som i detta fall med svenska som andraspråk, skolplikt.

För att bli frissör måste du till exempel gå 9 år i grundskola, 3 år på frisörslinjen i gymnasiet, och därefter hundratals timmar praktik. 13 års utbildning för att bli frisör! Det finns inte chans att det tar så här lång tid att utbilda en frisör, men vi förväntas fortfarande tro att det är tack vare staten och skolsystemet, inte trots dem, som det finns frisörer. Politiker bestämde sig helt enkelt för att ta åt sig äran för alla som blir frisörer och såg obekymrat på när utbildningens längd, ineffektivitet, och kostnad nådde astronomiska proportioner. Nu vill de ta åt sig äran för alla invandrare som lär sig svenska, och väntar sig att vi ska tro det är en ”bra investering.”

Även om politikers övertro på sina egna lösningars förträfflighet sällan förvånar så är det något med just skoldebatten som producerar osedvanligt korkade förslag. I svensk debatt är det ju brukligt att man åtminstone försöker peka på någon forskning för att belägga ens ståndpunkter, men när det kommer till skolfrågan verkar nästan alla ändå nöja sig med de vagaste av korrelationer för att berättiga att hutlösa utgifter läggs på ett obligatoriskt system ingen har nytta av. Det finns noll belägg för idén att statligt tvång ökar folklig bildning, men trots det kan politiker föreslå fortsatta expansioner av skolsystemet och dess obligatorium utan att omedelbart bli utskrattade av medborgarna som utsatts för det. Det är den moderna motsvarigheten till åderlåtning. Det är obegripligt.

Skolan är en helig ko som borde slaktats för länge sedan, och jag vill illustrera vidden av dess inkompetens med ett avslutande exempel. För att bli vårdbiträde på ett äldreboende ska man egentligen ha gått omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, men är det ont om folk kan äldreboendet utbilda vikarier på egen hand. På ett boende jag känner till måste man följa med ordinarie personal och observera deras rutiner i fem dagar för att få börja jobba som vikarie. För att få dela ut mediciner krävs en dags utbildning. Sex dagars utbildning på arbetsmarknaden mot tre års utbildning på gymnasiet. Till vilken institution skulle du hellre överlåta ansvaret att integrera invandrare?

Ingen förändrar samhället i kostym, del 2

Förra gången tog jag upp hur man kan se skillnad på om en person eller organisation är antietablissemang eller inte. Idag ska vi undersöka huruvida man bör vara antietablissemang eller inte. För nya rörelser är det avgörande att veta vilken framtoning som kan nå ut i mediabruset. I denna text vill jag med historiska exempel illustrera att det är rebellerna, inte de som försöker vara samhällseliten till lags, som gör mest nytta för friheten.

Inom rörelser som behandlar liberala frågor brukar det hävdas att en respektabel framtoning inte bara är att föredra, utan rent av är nödvändig för att bli valbar eller ändra folks attityder. Uppkäftighet och civil olydnad är kontraproduktivt, går resonemanget, och framgång nås bara genom att skriva böcker och debattartiklar.

Jag vill hävda att den uppfattningen är helt fel i sak. Historiska exempel tyder tvärt om på att civil olydnad och skamlösa normbrott korrelerar starkt med liberal samhällsförändring. De som klagar på att den liberala rörelsen har för många stoners vet inte vad de pratar om – den liberala rörelsen har inte många stoners nog!

Om vi börjar med att ta en titt på tiden runt USA:s alkoholförbud hittar vi genast problem med teorin om att skötsamhet är smörjmedlet för liberala politiska framsteg. Om tesen stämt borde de som propagerade för färre alkoholrestriktioner haft mer framgång när alkoholkonsumtionen föll under 1910-talet. Istället ledde trenden rakt in i ett federalt totalförbud mot alkohol inskrivet i grundlagen. Förbudet hävdes bara först efter att alkoholkonsumtionen åter ökat i flera år. (Notera för övrigt att vi med detta exempel kan avfärda uppfattningen att ökad social frihet är någon slags historisk oundviklighet – friheten att dricka i USA var uppenbarligen större på 10-talet än på 20-talet).

Källa: http://www.cato.org/pubs/pas/pa-157.html

Här verkar alltså datan visa på motsatsen till vad respektibilitetsförespråkarna hävdar: Nykterhetsrörelsen bekämpas inte bäst med nykterhet. För den som vill invända att Sverige haft en sjunkande konsumtionstrend sedan liberaliseringar började införas efter 1995 bör det påpekas att dessa regelförändringar ofta var ett resultat av EU-direktiv. De behöver alltså inte avspegla någon folklig opinion.

Tittar vi på cannabis kan vi dra liknande slutsatser, även om samvariationen mellan konsumtion och stöd för legalisering inte är fullt så tydlig. Lagar mot att använda cannabis som drog har funnits på olika håll i USA sedan det tidiga 1900-talet men det är svårt att hitta data om cannabisanvändning i USA som sträcker sig längre tillbaka än 1969. Om man däremot förutsätter att trenden innan 1969 liknade trenden från 1969 till idag så lär användning ha varit relativt ovanligt. I så fall skulle införandet av restriktioner och förbud ha skett under en period när antalet stoners var långt färre än idag.

Även om man inte vill använda den sortens lösa antaganden finns det fortfarande något att säga om den data vi har. När Richard Nixon 1970 förklarade krig mot drogerna genom att införa ett nytt förbud (Comprehensive Drug Abuse Prevention and Control Act) federal nivå, hade färre än 10% av amerikanerna testat cannabis. Över tid har användningen av cannabis ökat – liksom stödet för att drogen ska legaliseras.

Källa: http://www.gallup.com/poll/163835/tried-marijuana-little-changed-80s.aspx

Källa: http://www.gallup.com/poll/150149/record-high-americans-favor-legalizing-marijuana.aspx

Korrelationen är inte perfekt – ökningen i andelen legaliseringsförespråkare avstannar några år innan andelen brukare planar ut och stödet för legalisering ökar under 2000-talet mycket snabbare än andelen brukare (en vild gissning är att cannabis börjar avdramatiseras i populärkultur under den här perioden) – men går ändå att se. Mellan 1970 och 1977 sker en skarp ökning av både bruk och stöd för legalisering, därefter planar bägge trender ut men pekar ändå uppåt över tid. Som jämförelse kan påpekas att användningsfrekvensen i den narkotikapolitiska nolltoleransens Sverige var 12% av befolkningen år 2006, dvs bara lite högre än när Nixon inledde kriget mot drogerna i USA. 

Historisk data pekar alltså inte alls på att ökande berusning skadar kampen för rätten att berusa sig. Siffrorna pekar snarare, om något, på att statlig kontroll blir hårdare ju mindre folk utnyttjar sina rättigheter. Lärdomen som vissa velat dra av cigarettdebatten – att förbudlobbyns hysteriska antitobaksmoralism får mer gehör hos lagstiftarna ju färre som röker – verkar alltså korrekt.

Det är förstås möjligt att sambandet fungerar åt andra hållet, dvs att ökat stöd för legalisering av ett beteende leder till att fler utövar beteendet, eller att de har en gemensam orsak (min gissning är i så fall minskad stigmatisering), eller rent av att det rör sig om slumpen. Alla dessa möjligheter talar dock mot nödvändigheten för liberaler att assimilera sig till samhällselitens normer, eftersom ingen av dem innebär att respektabelt uppträdande skulle ha en liberaliserande effekt på opinionen. Dessutom finns det fall där ett kausalt samband mellan normöverskridelse och lagändring förefaller mycket sannolikt.

Det kanske mest otvetydiga exemplet på hur civil olydnad och regelbrott kan ha effekt hittar man i svensk skattedebatt. Hos SvD kan man läsa att mer än hälften av svenskarna år 2005 skulle anlita svart arbetskraft om ingen risk för påföljd fanns. Omkring 100 miljarder kronor per år undgick insamling till statskassan (som jämförelse drog staten in 1200 miljarder kronor totalt). Politikernas svar blev att gå skattefuskarna och deras sympatisörer till mötes och minska skattebördan.

Så här citerades Fredrik Reinfeldt av SvD när han kandiderade till statsminister: 

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tycker att det är märkligt att Göran Persson inte tror att skattesänkningar skulle minska de svarta affärerna.

Det klart att det är en fråga om vad man orkar bära i betalning för den tjänst som man vill få utförd, säger Reinfeldt.

Han tror inte att till exempel städning eller barnpassning skulle betalas svart om priset sänktes. De borgerliga partierna har ett gemensamt förslag om subventionerade hushållstjänster, där också trädgårdsskötsel och liknande ingår.”

Han säger det rakt ut: Skatterna måste sänkas för att folk vägrar betala dem. Om folk låtit bli att skattefuska och försökt opinionsbilda på mer respekabelt vis hade RUT- och ROT-avdragen sannolikt aldrig införts. Argumentet om att göra svarta jobb till vita hade försvunnit och avdragen skulle ha inneburit en betydlig minskning av statens inkomster.

När riksdagen tillmötesgick skattefuskarna minskade tyvärr också skattefusket. SVD igen

Införandet av rut- och rot-avdragen har minskat acceptansen bland allmänheten att anlita svart arbetskraft. Den slutsatsen drar Skatteverket sedan nio av tio tillfrågade i en undersökning svarat att de inte tycker att det är okej att folk köper städning utan att skatta för tjänsten. Lika många var också emot att köpa rot-arbeten svart.

Det kanske förklarar varför det är så svårt att bilda opinion för fler skattesänkningar i stil med RUT och ROT. Vill svenskarna ha lägre skatter får de helt enkelt se till att skattefuska mer.

Hur som helst indikerar ovanstående exempel att utbredd trots mot etablissemanget på intet skulle vara kontraproduktivt för liberal politik. Det är på sätt och vis knappast förvånande att man kan minska statens makt genom att trotsa den, men även empirin tyder alltså på att detta är fallet.

Nu kanske någon invänder att det är skillnad på en liberal rörelses företrädare och befolkningen i övrigt. Med andra ord skulle det viktiga kunna vara att de som representerar en fråga offentligt uppträder respektabelt, inte att befolkningen i övrigt gör det. För att svara på den invändningen vill jag hänvisa till kampen för sexuellt likaberättigande.

Låt oss ta en titt på hur sexuella minoriteter fick sina rättigheter i USA. I A Renegade History of the United States beskrivs USA:s tidiga homorörelse så här av historikern Thaddeus Russell:

In response to the antihomosexual culture of the 1950s, members of the Mattachine Society, the Daughters of Bilitis, and the Janus Society, the three major homophile organizations, adopted the “politics of respectability” of the civil rights movement. Members of the organizations wore business suits and conservative dresses. They were expected to adhere to “Ivy League fashion”; no “swishing” and no “bottled-in-blond men, limp wrists and lisping” were permitted. At social gatherings, they showed only “scientific documentaries about homosexuality” that had “been approved by the Supreme Court.” No “muscle movies” were allowed. The groups explicitly banned drag queens and “bull dykes” from their meetings. And their political activities were limited to seeking sympathetic scientists to conduct research that would demonstrate that homosexuality was “normal.” The Mattachine Society adopted a resolution disavowing “any direct, aggressive action” in pursuit of its goals.

Han drar denna slutsats:

One could certainly argue that the strategy of respectability was necessary in the conservative era of the 1950s and early 1960s, but it was also an abject failure. The respectable movement failed to end police harassment (it actually increased in the 1950s and 1960s), won no civil rights, and, by eliminating the most powerful form of sexual dissent in American culture, actually contributed to the sexual conservatism of the time.

Homorörelsens försök att nå framgång genom att låta sig assimileras till tidens normer och försöka tillmötesgå etablissemanget blev alltså ett fjasko.

I en artikel hos Reason kan man läsa om hur det fanns små lufthål av semifrihet, men de var inte etablissemangsvurmarnas förtjänst. Istället var det krogarna (ofta ägda av maffian och motarbetade av nykterhetspolitik, för övrigt) som fick göra det riktiga arbetet för frihet. Här om baren Black Cat:

the Black Cat in San Francisco catered to disaffected bohemians and gays alike after World War II. It was also home to José Sarria, a buoyant, aria-singing drag queen and one of the nation’s earliest gay rights activists. With slogans like ”There’s nothing wrong with being gay—the crime is getting caught,” Sarria held rallies with Black Cat patrons outside of jails where gays were imprisoned. To clog up the court dockets, he advocated that everyone who was arrested demand trial by jury.

/…/

In 1948, Sol Stoumen, the Black Cat’s (straight) proprietor, had his liquor license suspended because his bar was a ”disorderly house” frequented by ”persons of known homosexual tendencies.” Stoumen sued.

/…/

In Stoumen v. Reilly, the California Supreme Court ruled, ”Members of the public of lawful age have a right to patronize a public restaurant and bar so long as they are acting properly and are not committing illegal or immoral acts.” /…/ Instead, it found that a license could only be suspended if the government actually had evidence that gays were breaking the law.”

De små vinster som vanns i mitten på 1900-talet var resultat av högljudda aktivister och driftiga entreprenörer som saknade intresse för skötsamhetsideal. De kostymbeklädda respektibilitetsförespråkarna i föreningslivet åstadkom i princip ingenting.

Trenden vände när den formaliserade och föreningscentrerade delen av HBT-rörelsen förlorade sin ledande roll till betydligt mindre respektabla HBT-personer. Det var Stonewallkravallerna, inte respektabla föreningar med lugna och städade årsmöten, som kom att bli avgörande för sexuella minoriteters rättigheter i USA. Thaddeus Russell igen:

Something else entirely happened in the early morning hours of June 28, 1969, at the Stonewall Inn in New York’s Greenwich Village. When police from the city’s Public Morals Squad arrived to arrest gay patrons and the mafiosi running the bar, many of the two hundred patrons resisted arrest. Some ran away, some refused to produce their identification, and others marched out of the bar flaunting their sexuality. Several of the customers who made it out the front door staged mock performances for the crowd by posing and saluting the police in an exaggerated fashion. As one newspaper report put it, “Wrists were limp, hair was primped, and reactions to the applause were classic.” Black, white, and Puerto Rican drag queens in high heels and butch lesbians wearing crew cuts and leather jackets threw bricks and bottles at the officers, set fire to the building, and, most stunningly, chanted, “We’re faggots and we’re not going home!”

/…/

Before Stonewall, it was commonly assumed that homosexuality was a sickness or an evil, and gay meeting places were officially illegal in every city. But in 1970, one year after Stonewall, tens of thousands of men and women gathered in New York’s Central Park and in Griffith Park in Los Angeles for enormous, organized coming-out parties, and the first gay pride parades were held across the country to commemorate the rebellion. Through the 1970s, several gay liberation organizations were founded in the United States as well as in countries around the world. Gay and lesbian studies programs were established in universities. Homosexuality became a common theme in Broadway plays and Hollywood movies. Most dramatically in the lives of gays and lesbians, city governments ended police harassment of gay bars and bathhouses. In the years after Stonewall, gay bars even in small towns no longer camouflaged themselves, and by 1977, there were at least 129 openly gay bathhouses in the United States.

/…/

Soon after Stonewall, The Joy of Sex, which only a few years earlier would have been banned as pornography for its hundreds of pictures of copulating couples, spent seventy weeks on the New York Times best-seller list and introduced millions of heterosexuals to sexual positions previously thought to be degraded and perverted. As we have seen, before Stonewall, oral sex was considered to be the practice of prostitutes and homosexuals. The medical sexologist Edwin Hirsch wrote in 1934 that oral sex is “generally regarded as loathsome and indicative of a sad degree of sexual perversion.” Through the 1960s, medical experts commonly referred to oral sex among heterosexuals as a “disorder” and “deviation of aim.” The first medical “experts” on homosexual practices, such as David Reuben, whose best-selling Everything You Always Wanted to Know About Sex but Were Afraid to Ask appeared in 1969 just before the Stonewall riots, averred that oral sex played “a big role” in homosexual activity but that for most heterosexuals the “big question” was “Should you do it?’” After Stonewall, almost everyone was doing it. ”

Ett jämförbart, om än inte våldsamt, händelseförlopp ledde upp till svenka socialstyrelsens beslut att sluta klassificera homosexualitet som en sjukdom. Från RFSL

Homosexualitet betraktades som en mental rubbning fram till 1979 i Sverige. RFSL hade arbetat för att få bort denna klassifikation ända från januari 1971 men de vanliga metoderna med uppvaktningar och brev verkade inte ha någon effekt alls. /…/ Vid Homosexuella Frigörelseveckan 1979, den festival som föregick Stockholm Pride, var många arga och dessutom hade en ny generaldirektör, Barbro Westerholm, tillsatts på Socialstyrelsen. /…/

RFSL som organisation ansågs inte vara så radikalt av vissa vilket ledde till att flera enskilda personer, främst inom RFSL, planerade en ockupation av Socialstyrelsen. När tiden kom för Frigörelseveckan så informerades deltagare om den tänkta ’demonstrationen’. Några valde att sjukskriva sig från sina arbeten för att kunna delta. Eftersom många var rädda att det skulle bli känt att de var homosexuella så valde de flesta att inte berätta vad de skulle göra. Det var dock ett antal, inte vidare många, som sade till Försäkringskassan att de var oförmögna att arbeta då de var homosexuella och detta var både personer från Stockholm och från övriga landet. En person som stod på sig, från Småland, fick till slut sjukpenning för att hon var homosexuell.

/…/ den 29 augusti, samlades demonstranterna och gick in i trapphuset på Socialstyrelsen ett par-tre i taget för att inte väcka för stor uppmärksamhet. Efter att ha satt sig i trappan vecklade man ut en banderoll, och skanderade talkörer, bland annat ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort”. Någon sägs ha blåst visselpipa så att det skallrade i dörrarna. Antalet deltagande är osäkert men kan enligt foton och vittnesmål antas ha varit cirka 30-40 personer. /…/

den nya generaldirektören, kom ut och satte sig i trappan med de demonstrerande /…/ Hon var helt klar över vad som behövde göras och var villig att hjälpa till. /…/ den 19 oktober 1979 förändrades Socialstyrelsens diagnosregister. Nu var det inte längre en sjukdomsdiagnos att vara homosexuell i Sverige. /…/

Ockupationen var kanske en av de viktigaste verksamheterna inom homorörelsen under 1970-talet. Den gav tydliga resultat”

Det var med andra ord inte möten och fina texter som ledde till liberalisering, utan normbrytande aktivism. HBT-rörelsens nederlag och framgångar visar att framträdande organisationers företrädare inte alls måste spela enligt maktens regler. Uppkäftiga frontfigurer framstår närmast som en förutsättning för att politiskt marginaliserade grupper ska kunna nå genomslag.

Dessa frontfigurer verkar för övrigt inte nödvändigtvis behöva ha valt eller ens vara medvetna om sin roll, och som Stonewallkravallerna visade behöver de definitivt inte vara officiella företrädare för någon formell organisation. Appropå sexuell repression ska jag ta upp vad Thaddeus Russell har att säga om kvinnors frigörelse under 1800-talet. Hint: Den berodde inte på feministiska bokcirklar eller genusmedvetna verksamhetsplaner.

In the nineteenth century, a woman who owned property, made high wages, had sex outside of marriage, performed or received oral sex, used birth control, consorted with men of other races, danced, drank, or walked alone in public, wore makeup, perfume, or stylish clothes—and was not ashamed—was probably a whore. In fact, prostitutes won virtually all the freedoms that were denied to women but are now taken for granted.

/…/

While feminists were seeking to free women from the “slavery” of patriarchal marriage, prostitutes married later in life and divorced more frequently than other American women. At a time when birth control was effectively banned, prostitutes provided a market for contraceptives that made possible their production and distribution. While women were taught that they belonged in the “private sphere,” prostitutes traveled extensively, often by themselves, and were brazenly “public women.” Long before social dancing in public was considered acceptable for women, prostitutes invented many of the steps that would become all the rage during the dance craze of the 1910s and 1920s. When gambling and public drinking were forbidden for most women, prostitutes were fixtures in western saloons, and they became some of the most successful gamblers in the nation. Most ironically, the makeup, clothing, and hairstyles of prostitutes, which were maligned for their overt sexuality (lipstick was “the scarlet shame of streetwalkers”), became widely fashionable among American women and are now so respectable that even First Ladies wear them.”

Lärdomen vi kan dra är alltså att en gapig, konfrontativ, eller hedonistisk attityd inte bara är ofarlig för en antiauktoritär rörelse, utan rent av kan vara en stor tillgång, om inte en nödvändig förutsättning för framgång. Detta inkluderar politiska partier.

Piratpartiet var antietablissemang när det kom in i Europaparlamentet, men återhållsamt och respektabelt när det trillade ur. Efter valsuccén 2009 skrev Rick Falkvinge ett blogginlägg där han förklarade att partiet skulle sluta kommunicera på ett sätt som drev mediaeliten till vanvett. Därefter tvättade Piratpartiet snabbt bort den rebelliska image som varit nyckeln till partiets framgångar. Förra året skrev liberalen Henrik Alexandersson, tidigare assistent till dåvarande Europaparlamentarikern (2009-2014) Christian Engström, om denna process.  Med bakgrund av det jag skrivit i detta inlägg framstår katastrofen 2014 i retrospekt som ganska förutsebar. 

Sverigedemokraterna har en aura av antietablissemang. Även om Jimmie Åkesson försöker göra partiet rumsrent genom att prata om nolltolerans mot rasism och att ”ta ansvar för Sverige” så motarbetas denna bild av det politiska och mediala etablissemang han försöker tillmötesgå. Jag har tidigare skrivit om Sverigedemokraterna och etablissemangskritik här.

Feministiskt initiativ har aldrig varit särskilt rebelliska (utom möjligtvis i månggiftesfrågan), men verkar ha setts som det av sina egna anhängare. Att partiet gick till val på förment normkritiska ideal samtidigt som de gick mediaelitens ärenden är antagligen en stor delförklaring till att resten av landet blev så oproportionerligt förbannade på dem. 

Miljöpartiet lyckades också länge framställa sig som en frihetlig och uppkäftig gräsrotsrörelse, ända tills alla insåg att de hade halva den svenska journalistkåren i ryggen. Därefter verkar opinionssiffrorna bara ha sett alltmer dystra ut, och en plats i regeringen – etablissemangets högborg – har inte gjort deras läge bättre.

Historiskt kan man alltså se hur respektibiltetens apostlar verkningslöst skriver på sina debattartiklar och rapporter medan regelbrytarna skapar verklig förändring. Att krossa tabun verkar nästan nödvändigt för framgång, och är definitivt inte kontraproduktivt eller skadligt. När nya borgerliga organisationer nu dyker upp i decemberöverenskommelsens kölvatten är det viktigt att de har detta i åtanke. Börjar de rensa stökiga liberala element ur sin organisation för att framstå som mer respektabel är de sannolikt i färd med att begå politiskt självmord. Liberalismen behöver fler rebeller, inte fler böcker om finanskrisen.

Ingen förändrar samhället i kostym, del 1

Sedan Decemberöverenskommelsen har det börjat dyka upp nya, borgerliga protestpartier (jag kan på rak arm nämna tre, fler kommer säkert dyka upp), och innan dess har tre uppstickarpartier – Piratpartiet, Sverigedemokraterna, och Feministiskt initiativ – vid olika tillfällen varit i rampljuset inom loppet av bara några år. En vanlig diskussion jag sett handlar om vad som får den här sortens partier att förefalla vara för eller mot etablissemanget.

Frågeställningen borde vara extra intressant för oss liberaler, eftersom liberalismen på den mest grundläggande, ideologiska nivån har etablissemangsfientliga drag. Jag vill dock hävda att vad som ger en rörelse antietablissemangscred inte är vad den tycker, utan hur den beter sig.

Sverigedemokraterna har till exempel en politik som vurmar för en stor och stark välfärdsstat, men har lyckats framstå som antietablissemang genom sin mediekritik och retoriska stil. Piratpartiet gick till val på samma frågor när de kom in i Europaparlamentet som när de trillade ur, men bytte image från etablissemangsfientlig till etablissemangsvänlig däremellan. Feministiskt initiativ är inte en del av etablissemanget men gullar med mediaeliten lika mycket som mediaeliten gullar med dem. Uppenbarligen kan man vara en liten utomparlamentarisk rörelse men samtidigt framstå som väldigt skötsam, etablissemangsvänlig, och rent av lite PK. Man kan vara respektabel i etablissemangets ögon utan att tillhöra det.

Att vara antagonist till makten handlar om något annat. I nästa del kommer jag gå in på hur respektabla rörelser presterar politiskt jämfört med maktfientliga, men just nu vill jag istället göra en fallstudie i hur skillnaden faktiskt ser ut. För att illustrera skillnaden mellan en städad image och ett rebelliskt dito vill jag visa två klipp av den legendariske komikern George Carlin.

Så här såg hans stand-up ut 1965:

Så här såg den ut 1972:

Kontrasten mellan de båda framträdandena är omöjlig att inte lägga märke till. Den tidiga George Carlin var proper och skötsam enligt den tidens ideal. Hans skämt var ofarliga, rent av familjevänliga, baserade på ordlekar och popkulturella utsvävningar. Hans hår var kortklippt och välkammat, och han bar kostym. Han var respektabel.

Den senare George Carlin har istället förkastat skötsamhetsideal och utarbetat maktfientlig samhällskritik som inte går kulturens status quo till mötes och som absolut inte är PK. Han hade låtit sitt hår växa ut (vilket betydde något då) och bar informell klädsel. Han svor. Han formligen andades antipati mot etablissemanget.

Det ska också anmärkas att Carlin knappast skulle uppnått sin legendariska status om han valt att fortsätta med ofarlig familjehumor. Han hade säkert kunnat göra sig en fin och lukrativ liten karriär på olika TV-program, men den hade antligen blivit inflytelselös och väldigt snabbt bortglömd. Istället valde han att överge mainstreamkulturens bekväma tolerans och ägna sin komiker karriär åt makt- och samhällskritik, och som resultat är han efter sin död ihågkommen som en av de största komikerna genom tiderna.

I hans fall skiljde sig både innehållet och formen åt, men för partier kan man ändra form utan att ändra innehåll. En respektabel politiker vill liberalisera narkotikalagstiftningen för att fler missbrukare ska få vård och dödligheten ska minska, men en antielitistisk poltiker vill liberalisera narkotikalagstiftningen för att det är roligt att knarka. En etablissemangsvänlig opinionsbildare vill avskaffa livsmedelsverket för att öka tillväxten, en maktkritisk opinionsbildare vill avskaffa det för att folk ska få äta och dricka vad de vill. En städad debattör vill tillåta porr för att det tekniskt sett följer av yttrandefriheten, en samhällskritisk debattör vill tillåta det för att folk får gå igång på vad de vill. Finliberaler vill avveckla massövervakningen för att den kostar för mycket pengar, riktiga liberaler vill avveckla den för att staten ska ge fan i vad oskyldiga medborgare gör. Civiliserade kommentatorer ifrågasätter skolplikten för att den skadar skolans koppling till arbetsmarknaden, oblyga kommentatorer ifrågasätter skolplikten för att våra barn inte är statlig egendom. En skötsam politiker vill skrota alkoholmonopolet för att minska drickandet, en etablissemangsfientlig politiker vill skrota det för att öka drickandet.

Det är så här skillnaden mellan att vara respektabel och att vara antietablissemang ser ut, och den kan vara en avgörande skillnad både för små partier och folkrörelser i allmänhet. Nästa gång ska vi titta på hur en rebellisk attityd kan ge folkligt genomslag medan en mer respektabel image kan vara kontraproduktiv.

Det är inte synd om nykterister

Först, ett tydliggörande. När jag i denna text talar om (organiserade) nykterister, menar jag de som vill få andra, i synnerhet med statligt tvång, att vara nyktra. Om någon väljer att för egen del vara nykter är det förstås inte ett beslut någon annan har något med att göra, men i denna text är det inte dem jag talar om. Det är de som tillhör en politiskt nykterhetsrörelse med målet att stoppa berusning hos andra som denna text handlar om.

Idag är det folknykterhetens dag, och det är åt helvete. Sverige borde sluta lyssna på nykterhetsrörelsen av samma anledning som vi inte längre bryr oss om en annan extremistisk förbudskramarsekt jag återkommer till senare i texten.

Nykterhetsrörelsen är en överexponerad förbudslobby bestående av religiösa galningar som känner sig kränkta och exkluderade när de inte får förtrycka folk. Rörelsen ses ofta som ett gäng goda sammariter som osjälviskt försöker rädda samhället från spriten och knarket, men det är en bild som behöver problematiseras. Låt oss börja med hur rörelsen ser på sig själv.

Det finns en invändning som jag ofta ser nykterhetsrörelsens anhängare göra i debatter om att legalisera någon drog, skrota alkoholmonopolet, eller på något annat sätt göra tillvaron lättare för livsnjutare: ”Men är det inte ett lika stort problem att jag pressas att berusa mig när jag går på fest?” Nej, det är inte ett lika stort problem. De spelar inte ens i samma liga.

Nykterhetsrörelsen ifrågasätter omgivningens rätt att berusa sig utan fängelsestraff. Frågan nykterister i sin tur ställs är varför de väljer att inte dricka. Frågan är inte ”varför ska du tillåtas vara nykter?” eller ”vad ger dig rätten att inte dricka?” Ingen förespråkar att organiserade nykterister ska tvingas berusa sig mot sin vilja, men alla organiserade nykterister förespråkar att andra människor ska tvingas avstå rusmedel. Att nykterister ibland utsätts för nyfikna frågor grundade i en kanske okänslig entusiasm hos frågeställaren för berusning berättigar inte nykteristers försök att kriminalisera offerlösa beteenden.

Ja, det är trist att nykterister ibland får en privat angelägenhet som sina dryckesvanor ifrågasatta, men låt oss göra en sak jävligt klar: Din kompiskrets är inte jämförbar med det statliga våldsmonopolet. Att få sitt hem genomsökt av polis, för att därefter släpas iväg till en rättegång där man döms till flera tusen kronors böter och får sitt namn inskrivet i belastningsregistret är inte jämförbart med att dina kompisar var dryga mot dig på en fest. Att få sin affärsverksamhet hotad för att staten inte vill låta dig sälja alkohol till vuxna människor som vill dricka den är inte jämförbart med att människor ibland ställer irriterande frågor när du går ut. Att av lag och ordningsmakt stängas ute från möjligheten att köpa eller sälja alkohol vissa dagar och tider är inte jämförbart med att du känner dig exkluderad när andra människor väljer att berusa sig.

Nyktra konsumtionsvanor ger dig inte rätt till lika mycket politisk sympati eller uppmärksamhet som en förbundsmotståndare. Om du haft det dåliga omdömet att välja vänner som ibland beter sig respektlöst mot dig är det förstås beklagligt, men det är inte ett samhällsproblem och det är inte en politisk angelägenhet. Det är inte synd om dig.

När jag hört självömkande nykterhetsevangelister beklaga sig över hur svårt de har det påminner de om en annan rörelse jag stött på, vilket leder oss in på hur vi andra borde betrakta nykterhetsrörelsen. Deras speciella form av sadistisk narcicism, det som möjliggör för dem att se sin egen rätt att förtrycka andra som viktigare än andras rätt att inte bli förtryckta, har en enäggstvilling hos en annan rörelse av samma skrot och korn: Den kristkonservativa.

Förutom sadonarcicismen är kroppslig kontroll och skojfientlighet ett framträdande tema hos den svenska nykterhetsrörelsen som speglas hos andra länders religiösa ultrahöger. I andra länder brukar den oftast roa sig med att förtrycka ateister och sexuella minoriteter, tillsammans med lite rabiat abortmotstånd när de får tid över. I Sverige har nästan hela den religiösa förbudsrörelsen kapitulerat i dessa frågor eftersom de genom nykterhetspolitiken hittat ett annat sätt att både kontrollera andra människors kroppar och stoppa dem från att ha roligt.

Jag gör inte jämförelsen lättvindigt. I Sverige har jag sett kristna nykterhetsevangelister prata strunt om rusmedel, och i den amerikanska Södern har jag sett kristna homofobievangelister prata strunt om sexuella minoriteter, och jag upplever bägges åsikter som precis lika motbjudande. Missförstå mig inte, jag har träffat många svenskar från nykterhetsrörelsen som är jättetrevliga, men jag har också träffat många kristna homofober från USA som varit precis lika trevliga, och inte i något fall blev deras åsikter mindre motbjudande på grund av deras trevlighet. För övrigt är organiserade homofober i USA precis lika övertygade om att deras politik är för homosexuellas eget bästa, som organiserade nykterister i Sverige är övertygade om att deras politik är för rusmedelsentusiasters bästa.

I bägge fall anser sig förbudstillskyndarna vara beskyddare av familjen i allmänhet och barn i synnerhet. Enligt den frikyrkliga protestantismens renlighetsideal är ju både homosexualitet och berusning något som försvårar familjebildning och gör syndaren olämplig som förrälder. Man kan heller inte undgå att lägga märke till den ideologiska likheten mellan vissa länders förbud mot ”homosexuell propaganda” och Sveriges förbud mot alkoholreklam.

I bägge rörelser motiveras förbud också med omsorg för gruppen man förtrycker: Homosexualla handlingar leder till en cykel av hedonism och självdestruktivitet, heter det, med sjukdom och depression som resultat – precis som knark och alkohol. För att rädda syndarna måste synden förbjudas och stigmatiseras. Både organiserad nykterism och organiserad homofobi präglas av samma nedlåtande inställning till sina offer, med antipatin enligt egen utsago riktad mot synden och inte mot syndaren. Bägge fall har sina rötter i sina länders frikyrkorörelser.

De amerikanska pastorerna menar att homosexuella relationer leder in i en subkultur präglad av både moraliskt och kroppsligt fördärv. Barnlöshet och ett obefintligt familjeliv, AIDS och andra könssjukdomar, samt självförakt och självdestruktivt beteende är bara några av sakerna de oroar sig för. Även hos nykterhetsrörelsen får vi veta att hatobjektet förstör familjerelationer och leder till depression och självdestruktivitet. All narkotika ses som en inkörsport till en missbrukskultur präglas av förstörda familjerelationer, AIDS, och självhat. I bägge fallen försöker man förklä sina egna kontrollbehov som omsorg för sina medmänniskor.

Skulle barn komma i kontakt med nykteristernas eller homofobernas hatobjekt blir reaktionen densamma i endera läger. I USA kan man få höra om hur homosexuella föräldrar, lärare, eller andra auktoritetsfigurer leder barn i fördärvet genom att grooma dem för rekrytering till den ”homosexuella livsstilen.” I Sverige kan man istället få höra hur barn kommer ledas in i alkoholism om deras föräldrar dricker på julafton, och skulle en lärare råka säga något positivt om narkotika lär moralpaniken inte låta sig väntas på. Den ena rörelsen är skräckslagen av tanken att barn skulle få lära sig att det är okej att vara något än heterosexuell medan den andra skulle reagera med förfaran om skolelever inte ordentligt indoktrinerades i rusmedlens skadeverkningar. Ni fattar.

Konspiracism och offerkomplex är också gemensamma drag för de båda rörelserna. I USA är det gaylobbyn som får agera djävul, medan det i Sverige är narkotikaliberaler och alkohollobbyn som vill fördärva samhället. I både Sverige och USA ser sig förbudsrörelsen som offer för människorna vars beteende de vill lagstifta mot och i bägge fall är den föreställningen lika verklighetsfrånvänd. Att svenska nykterister känner sig exkluderade av att andra människor får berusa sig är faktiskt inte ett dugg rimligare än att amerikanska homofober upplever sina äktenskap urholkade när samkönade par får gifta sig.

Jag vill vara tydlig med att det inte är guilt-by-association jag försöker syssla med här. Den nykteristiska förbudslobbyn borde inte fördömmas på samma sätt som den homofoba bara för att det råkar finnas några gemensamma drag mellan deras respektiva internkulturer. Min poäng är istället att de borde fördömmas på samma premisser. De flesta skäl man kan lägga fram för att distansera sig från böghatare i den amerikanska Södern kan man också anföra som anledningar att distansera sig från nykterhetsrörelsen i Sverige. Vill man inte beblanda sig med den ena borde man fråga sig varför man skulle vilja ha något att göra med den andra.

”Men man kan ju faktiskt ha roligt utan att dricka alkohol!” säger nykteristerna. Ja, och man kan ha roligt utan att ha sex med folk av samma kön, svarar jag, men det betyder inte att man borde låta bli. Precis som nykterhetsrörelsen vill få rusmedelsbrukare att leva nyktert vill USA:s förmynderihöger få homosexuella att leva utan samkönade relationer. Varför skulle det förstnämnda förmynderiet vara mer legitimt än det senare? Att någon annan är kritisk till hur du har roligt är inte en anledning att sluta.

”Man kan ha roligt utan X” kan vem som helst säga om vad som helst. Hade vi accepterat det som argument hade vi förmodligen inte kunnat ha roligt alls, eftersom det mesta vore förbjudet. Man kan ha roligt utan att förbjuda saker också, men det är inte en tanke som verkar ha slagit den kristna ultrahögern i vare sig Sverige eller USA, och trots att det är sant har ingen använt det som argument för att förbjuda åsikter.

För mig spelar det ingen roll om någon vill förbjuda mig från att ligga med killar eller från att röka på, för i bägge fall vill personen ifråga kontrollera hur jag har roligt och vad jag gör med min kropp. Ytterst vill både organiserade nykterister och organiserade homofober bestämma vad jag får stoppa i munnen.

Så nej, kära nykterister, det är inte synd om er. Att ni ibland får utstå gliringar från era, uppenbarligen illa valda, vänner borde förstås inte hända, men det ger er inte rätten att jämföra era problem med vad ni vill utsätta rusmedelsnjutare för. När en (politiskt organiserad) nykterist på en fest pressas dricka alkohol är det ungefär lika synd som om en homofob man på samma fest skulle pressas hångla upp en kille. Beklagligt, javisst, men inte jämförbart med hur de bägge vill använda statens våldsmonopol för att förtrycka människor som har roligt på fel sätt.