Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

Jag är knappast ensam om mitt förakt mot den identitetspolitik som vänstern lagt sig till med, i synnerhet de senaste åren. Olika intressegrupper har på basis av sina diverse identiteter satt i system att emotionellt utpressa både pengar och privilegier från majoritetssamhället. Det är som om offerstatus blivit en hårdvaluta.

Du har antagligen hört analyser snarlika – ända ner till valutametaforen – denna förut, och du har antagligen hört dem efterföljas av någon variant av det verkningslösa rådet ”vi måste sluta driva politik på basis av gruppidentitet.” Vill man föra sig med metaforer om hårdvalutor får man också ta nästa steg och integrera metaforen i sin analys. Om problemet är identitetspolitik och identitetspolitiken underbyggs av en hårdvaluta i form av offerstatus borde en lösning på problemet vara att förstöra valutan, antingen i sig eller genom att förstöra dess värde. Den intressanta fråga blir då hur man förstör en valuta.

Låt oss säga att jag vill förstöra den amerikanska dollarn och går till väga på så sätt att jag likviderar alla mina tillgångar och växlar in dem mot kontanta USD. Därefter lägger jag sedlarna i en stor hög och tänder eld på dem. Kommer detta förstöra dollarns värde, eller åtminstone minska det? Nej, tvärtom: Genom att förstöra amerikanska sedlar finns det färre av dem i omlopp, vilket har en (i detta fall liten) deflationär effekt. Det vill säga, de US-dollar som återstår, alltså de som ägs av andra, kommer öka i värde när jag förstör mina egna. Detta är motsvarigheten till vad identitetspolitikens motståndare gör när de försöker föregå med gott exempel genom att inte ta på sig några offerkoftor. De har säkert någon typ av godtagbar offerroll de skulle kunna hävda – en alkoholiserad morfar, en bisexuell kusin, eller en förfader från Irland – men väljer att inte utnyttja möjligheten, vilket i praktiken alltså ökar värdet på deras motståndares offerkoftor.

Vill man förstöra värdet på en valuta borde man istället trycka mer av den. Inflationen bör vara hög, långvarig, och skifta oförutsägbart för att göra maximal skada. Vill man få igång inflationen snabbt bör man trycka de värdefullaste sedlarna, och offerolympiadens högsta valör är folkmord. (Förintelse är av samma valör men tillverkades i begränsad upplaga och har därför fått ett samlarvärde. Man kan invända att detta värde är godtyckligt, men eftersom offerstatus är en fiatvaluta så är värdet på alla dess valörer godtyckligt). När man inflaterar sönder en valuta bör man dessutom se till att det är man själv som först spenderar de nya sedlarna. I dagens identitetspolitiska kontext bör vi alltså leta fram ett folkmord på heterosexuella, vita män. Detta medför också en bonus eftersom det finns ett kulturellt tabu mot att fästa ett värde vid vita, heterosexuella mäns liv, och vill man skapa samhällsförändring så är det en beprövad metod att krossa tabun. Jag föreslår att vi siktar in oss på Första Världskriget, men mer om det snart. Först behöver vi tänka på hur offerstatus tillverkas.

Det lär bli svårt att tillverka den äkta varan, eftersom socialdemokratins politiska hegemoni har monopol på sedelpressarna, men vi kan gott nöja oss med falskmynteri eftersom även förfalskade pengar kan förstöra förtroendet för en valuta. Rent konkret innebär det att etablissemanget kommer försöka underkänna vår rätt att kräva upprättelse för orättvisor på samma premisser som deras klientgrupper gör. De kommer försöka vifta bort oss med samma besvärjelser om privilegium och maktdynamik som de alltid gör, och det är vår uppgift att övertyga medelsvensson om rättfärdigheten i vår sak. Vi bör under inga omständigheter söka bekräftelse hos våra motståndare, utan måste istället fokusera på att inflatera offervalutan hos gemene man. Den saken blir desto lättare av att det är just gemene man som kommer bära offerkoftorna i fråga. Politikerklassen kommer angripa oss, men deras argument kommer bara bli ammunition mot deras egen identitetspolitik.

Eftersom offerkoftorna är förfalskade behöver vi heller inte nödvändigtvis argumentera i god tro. Det vill säga, vi kan hävda de fabricerade offerkoftornas äkthet utan att tro på den. Jag är vanligtvis kritisk till att argumentera i ond tro, men jag misstänker att våra motståndare saknar den sortens skrupler och jag är mer än beredd att hålla dem till sina egna måttstockar. Vill de gräva 100 år bakåt i tiden för att berättiga sin indignation kan vi också göra det.

Som kandidat för detta ändamål föreslår jag Första Världskriget. De militära dödstalen var 11 miljoner, i en konflikt där militärtjänstgöring var obligatorisk och desertering var belagt med dödsstraff. Jag tror de flesta av er känner till hur typiska offensiver i denna konflikt ofta var rena självmordsuppdrag: Framåt väntade fiendes kulsprutebestyckade skyttegravar och bakåt väntade krigstribunal och galgbacken. Vid den första självmordsoffensiven kan man hävda att befälen inte visste vad de gjorde, men efter den andra? Tredje? Fjärde? När övergår befälens inkompetens och försummelse till en medveten strategi för att ta kål på den egna befolkningen?

I svensk lagtext är det vanligt med formuleringar i stil med visste eller borde ha vetat. På din mordrättegång kan du spela dum och låtsas som att du inte visste att ditt offer skulle dö när du sköt honom i huvudet, och att du därmed borde dömas för dråp istället för mord. Åklagaren kanske heller inte kan bevisa, åtminstone inte bortom rimligt tvivel, att du ljuger, men det spelar ingen roll. Du borde fortfarande ha begripit att en människa dör när man skjuter honom i huvudet, och på samma sätt borde första världskrigets befäl ha begripit att de skickade sina mannar till sin död efter att även den tionde självmordsoffensiven slutat i blodigt nederlag.

Jag är inte jurist, och tänker inte försöka reda ut den rättsliga skillnaden mellan likgiltighetsuppsåt, insiktsuppsåt, och oaktsamhet. Jag vill istället slå fast en moralisk princip: Försöker man uppnå ett mål och struntar i de fortskridande konsekvenserna av försöket är man fortfarande ansvarig för dessa konsekvenser. Om jag skjuter prick på en måltavla i en folkmassa är jag moraliskt ansvarig för människorna som blir ihjälskjutna, trots att jag inte försökte pricka dem. Hade den engelska ordningsmakten med våld börjat tömma walesare på blod för att fylla landets blodbanker skulle det i moralisk mening betraktas som ett folkmord. Att myndigheterna saknade uppsåt att utrota walesarna, att deras verkliga uppsåt (att fylla blodbankerna) rent av kan betraktas som önskvärt, vore i sammanhanget irrelevant för deras moraliska skuld.

Inom amerikansk rättsdoktrin finns begreppet depraved-heart murder, vilket vi kanske kan översätta som likgiltighetsmord. Det är ett koncept som existerar för att hantera just den här typen av situationer. Att urskiljningslöst skjuta in i en folkmassa eller spela rysk roulette med någon annans liv kan få dig dömd för likgiltighetsmord. Enligt samma moraliska (om än inte rättsliga) princip borde vi kunna säga att Europas krigsledningar under Första Världskriget begick en slags folkmord genom försummelse, på sina egna befolkningar. Egentligen flera folkmord, givet alla nationer som var inblandade. Deras uppsåt kanske var att besegra fienden snarare än att erodera den egna nationens livskraft, men agerade helt likgiltiga inför om det tidigare skulle leda till det senare. För den som fnyser över dödstalen vill jag påminna om att de hölls nere av Europas allmoge, inte dess eliter.

Är man inte nöjd med den analysen heller kan vi återgå till det jag tidigare nämnde om att hålla våra motståndare till sina egna måttstockar. Om det var varje tysk medborgares plikt att riskera liv och lem för att stoppa förintelsen måste ett ännu större moraliskt ansvar falla på axlarna hos Första Världskrigets högre officerare. Om förintelseöverlevares ättlingar kan vara indignerade över att Sverige inte slogs mot Tredje Riket så kan européer vara indignerade över att deras egna regeringar och högt uppsatta militärer var på väg att ta kål på dem.

Nu var inte Sverige inblandat i Första Världskriget, men å andra sidan var vi heller inte särskilt inblandade i vare sig slavhandeln eller allehanda kolonialism och interkontinentalt imperiebyggande. Kan vi importera kollektiv skuld från våra västerländska civilisationsfränder för det senare måste vi också kunna importera lite indignation över det förstnämnda. Huvudsaken är att vi börjar sätta identitetspolitisk köpkraft i händerna på Västvärldens majoritetsbefolkningar, på bekostnad av den identitetspolitiska köpkraften hos våra motståndare.

Med denna köpkraft kan vi sedan agitera för politiska reformer. Vilka är mindre viktigt, huvudsaken är att vi spenderar det nyproducerade offerkapitalet. Nytryckta pengar måste ju användas för att ha sin inflaterande effekt. På så sätt kan vi börja motarbeta de särintressen som satt sina klor i den västerländska civilisationen. Europeiska majoritetsgrupper fungerar idag som en stor spargris från vilken etniska, religiösa, och sexuella intressegrupper kan hämta ut pengar varje gång de sjunger sina klagovisor. Genom att sätta nytt offerkapital i händerna på majoritetsgrupperna kommer klagosången förlora sin makt. Martyrium är identitetspolitikens kontanter, och vi ska bekämpa dem med hyperinflation.

Annonser

Mångkultur är inte till för den svenska pöbeln

Jag föreställer mig hur det varit om jag levde i Sovjetunionen efter en fattig uppväxt. Då och då ser jag medlemmar av nomenklaturan gå runt i fina kläder eller köra omkring i dyra bilar. Det skulle antagligen sticka i ögonen, inte på grund av svartsjuka, utan för att jag hela mitt liv skulle fått höra att man ska uppoffra sig och leva fattigt om det är för allas bästa. Nomenklaturan blottlägger ett hyckleri som är betydligt mer provocerande än de förhållanden jag skulle vuxit upp under. Hade jag haft ett val hade jag velat se alla vara rika och inte att alla blev fattiga. Som minimum skulle jag vilja att alla hade rätt att söka rikedom på lika villkor. Det är alltså inte inkomstskillnaden i sig som sticker i ögonen, utan de dubbla måttstockarna.

På samma sätt är det med mångkulturen. Det svenska samhället har i årtionden präglats av homogenitet och en mycket oblid syn på avvikelser. Genom hela sina liv vallas svenskar in mot konsensusuppfattningar, standardiserade normer, och monokultur. Länge var det till exempel aldrig fråga om att svenskar skulle ha rätt till mångkultur i etermedia. Staten skulle ha monopol på TV och radio för att medborgarna skulle kunna formas enligt statens plan. Med presstöd subventionerar staten fortfarande sönder tidningsmarknaden så att enbart partilojala publikationer har möjlighet att etablera sig på marknaden. Man behöver inte leta länge för att hitta etablissemangets förakt mot så kallade alternativmedier. För svenskar som vill läsa regimkritiska nyheter verkar mångkulturideal med andra ord inte mycket att hoppas på.

Den svenska skolans 1900-talshistoria är ännu värre. Alla ungar tilldelades en kommunal skola baserat på var de bor och måste sedan läsa de ämnen staten beslutat åt dem. För den grundskoleelev som vill ha fler val än bara om man ska läsa träslöjd eller syslöjd finns ingen sympati att hämta hos mångkulturentusiasterna. Inte heller i undervisningsmetodiken kunde man hoppas på dagens mångfaldsideal skulle få genomslag.

När jag gick i skolan tillhörde jag en mycket liten minoritet av barn som faktiskt tyckte om blodpudding. Nästan alla avskydde det, i många fall till den grad att de hellre gick hungriga än att pina i sig maten. Det var ingen idé att klaga till vare sig politiker eller byråkrater, eftersom de inte bryr sig.

Är man muslim blir det däremot väldigt lätt för makthavare att anpassa sig. går det helt plötsligt bra att ta hänsyn till individuella önskemål. När vanliga svenskar så mycket som ifrågasätter det feministiska konsensuset slås det på med stora rubriker om ”näthatet” men när entiskt exotiska medborgare vill segregera badhusen är det plötsligt väldigt många som vill lyssna. Att göra rätt för sig, att inte vara en belastning, är ett ideal som kanske är svagare i det svenska välfärdssamhället än andra delar av Västvärlden, men helt försvunnet är det inte. Vi får däremot inte ifrågasätta flyktingfamiljer som i många års tid finansierar hela sin tillvaro med bidrag. När nämnda flyktingar inte skaffar jobb i samma utsträckning som svenskar läggs skulden, med implikationer om rasism, på de svenska skattebetalare som finansierar flyktingarnas uppehälle. Ingen brydde sig om hemlösheten förrän vi såg den drabba östeuropeiska romer.

I åratal har fackförbund drivit upp lägstalöner och ställt krav på yrkesexamina för att kunna gynna sina medlemmar på ungdomars beskostnad. Då var det aldrig tal om mångkultur. När jag som ung hade svårt att hitta mitt första jobb och önskade att man kunde få jobba efter andra miljö- och lönenormer än vad socialdemokratin skrivit in i sina femårsplaner möttes jag mest av förfäran till både höger och vänster. ”Va, vill du göra Sverige till ett låglöneland? Nej, det är bättre att du är arbetslös” var tankar som uttrycktes av folk med både borgerliga och röda lutningar.

Nu när det blivit tydligt att lägstalönerna inte bara drabbar svenska ungdomar utan även en allt större mängd invandrare har det däremot blivit PK att stå i TV och säga att lägstalönerna måste ner. Till och med facken pratar om det.  När det är invandrare som ska befrias från snäva normer blir det plötsligt inte lika många som apoplektiskt gormar om att Sverige skulle bli ett låglöneland. Det var aldrig något tal om att folk skulle ha rätt att vara annorlunda så länge det nästan bara var etniska svenskar staten kunde styra och ställa över. I takt med att utomnordiska och framförallt utomeuropeiska invandrare kom att utgöra allt större delar av befolkningen har den kulturella likriktningen dock nedprioriterats.

Nåväl. Att mångkulturens främsta företrädare är hycklare är ju knappast någon nyhet. Deras ideal har ju länge sammanfattats som att alla kulturer är lika bra, utom den västerländska, som är unikt dålig. Det sorgliga är hur löftet som själva ordet mångkultur bär på har svikits. Att människor befrias från centraplanerad kultur och tilllåts avvika från vissa normer är ju trots allt något positivt. Som liberal blir man ju glad av att lägstalönerna sänks, även om det inte borde ha krävt en migrationskris för att få till stånd förändringen.

När den allmänna opinionen nu håller på att svänga blir liberalens utmaning att förespråka en förändring åt rätt håll. Lösningen på mångkulturens hyckleri bör vara att befria även svenskar från socialdemokratins konformism, inte att påtvinga alla etniska minoriteter monokultur. Vägen framåt måste vara att ingen ska behöva äta blodpudding, inte att alla ska tvingas till det. Ska vi ha någon trovärdighet när vi argumenterar för en sådan utveckling är det dock viktigt att vi är sanningsenliga med både historieskrivning och problemformulering. Det sägs att öppna gränser inte kan kombineras med välfärdsstat utan att få svåra problem. Eftersom jag vill avskaffa välfärdsstaten är det ingen motsättning för mig, men jag skulle vilja komplettera problemformuleringen: Man kan inte kombinera öppna gränser med politisk korrekthet utan digra konsekvenser. Eftersom jag vill öppna gränserna följer det att den politiska korrektheten måste väck.

För detta ändamål behöver vi dels vara tydliga med att det finns kulturella värderingar vi inte borde tumma på (jihadistrekrytering i moskéer, IS-intimidering på asylboenden, och våldtäktsmobbar likt den i Köln är symptom på värderingar det västerländska samhället behöver markera sitt avståndstagande från) men dessutom måste framför allt liberaler bli tydliga med vilket svek mångkulturalisterna begått mot vårt samhälle. Att blunda för hyckleriet vore att gå kulturvänsterns ärenden och är ett effektivt sätt att beröva liberalismen all relevans i den offentliga debatten. Som liberaler behöver vi inse att Sverige, och andra delar av västvärlden, haft problem med att en slags mångkulturell adel beviljats informella (eller formella) privilegier medan den svenska majoritetsbefolkningen förväntas agera lydiga undersåtar i socialdemokratins kulturella mall. I århundraden har det varit liberaler som flitigast gått till storms mot adelsprivilegier. Låt oss inte glömma detta arv bara för att aristokratin bytt nationalitet.

Frihetlig vänster, finns den?

Att se den ideologiska skalan som tvådimensionell är en idé som blivit alltmer populär de senaste åren. Det gäller inte minst liberaler, som ofta placerar sig på högerkanten men samtidigt vill distansera sig från konservativa och reaktionärer. Tanken med att ha en tvådimensionell skala är att man mäter höger/vänster-sympatier, vagt definierade, på X-axeln, och frihetliga eller auktoritära sympatier på Y-axeln. Systemet brukar visualiseras så här:

Political compass 1

Mot denna idéskildring måste jag rikta en invändning, och nej, det handlar inte om att skalan borde ha ännu fler dimensioner. Den baserar sig mycket på personlig erfarenhet, så jag kommer inte kunna hänvisa till statistiska källor. Kan någon lägga fram klara empiriska belägg för att min invändning är baserad på sakfel får man gärna gärna göra det, men tillsvidare förfäktar jag min hypotes. Min invändning handlar om det nedre vänstra hörnet.

Har du någonsin träffat en person som håller till där? Har du pratat med någon därifrån? Nu menar jag inte någon som hovrar strax under X-axeln, utan någon som faktiskt befinner sig långt ner och långt till vänster. Har du ens hört talas om sådana människor? ”Ja, anarkokommunister” kanske du svarar, men jag vill ifrågasätta deras rätt att placera sig där.

Anarkokommunismen må lida brist på empiriska undersökningar, men helt otestad är den faktiskt inte. Dels utgår marxistisk teori från att en socialistisk revolution är ett tidigt steg på en väg som är tänkt att sluta i ett samhälle utan både stater och klasser, så de flesta kommunistdiktaturer kan betraktas som misslyckade försök att uppnå anarkokommunistiska ideal, men det har också hänt att samhällen nåt hela vägen till statlöshet enligt anarkisternas egna definition. Under några år uppstod till exempel en rad anarkokommunistiska samhällen i inbördeskrigets Spanien, och resultaten var entydigt auktoritära. I korthet kan man säga att de mest aktiva anarkisterna upprättade auktoritära råd och stormöten, som snart gav samma resultat som kommunistdiktaturer: Politiska förföljelser, planekonomi, och utbredd fattigdom.

Om dagens anarkokommunister lärt av sina misstag måste jag ha missat det. Åtminstone de jag lyssnat på verkar alla tro att den säkraste vägen till statlöshet är att hela tiden ge staten mer makt. De som inte brukar våld mot sina meningsmotståndare på gatan verkar tycka att polisen (som de i alla andra sammanhang hatar) borde göra det åt dem. Om undantag skulle vara vanliga (och låt oss minnas att anarkokommunister inte är särskilt vanliga till att börja med) lyser de med sin frånvaro.

Nu kan man invända att anarkokommunister är ett för perifert fenomen för att grunda sin analys av den ”frihetliga” vänstern på, och att jag kanske borde titta på en större grupp människor, säg socialdemokratins vänsterfalang cirka 1970. Fine, men i såfall vill jag påpeka att vi just varit tvugna att vandra åt höger för att leta reda på vänsterns frihetspatos. Nåväl, låt oss betrakta socialismens reformistiska element: Till att börja med förtjänar de några poäng för sin syn på rätten till likabehandling för sexuella och etniska minoriteter, samt för män och kvinnor. Religionskritiken var tam men ville åtminstone åt rätt håll. Värnpliktsmotståndet var också hedervärt, men ungefär här tar det stopp med liberala pluspoäng.

När socialdemokratin (inte bara den svenska) varit som starkast har den ägnat sig åt att reglera sönder arbetsmarknaden på allas utom politikernas och fackledarnas bekostnad. Småföretag har kvävts, storföretag har subventionerats, och arbetslösa har sjukpensionerats istället för att tillåtas konkurrera sig till jobb. Socialdemokratin var djupt fientlig till arbetskraftsinvandring, moraliserade om alkohol och tobak, och bestämde att narkotika var livsfarligt strax efter att de själva slutat använda det. Den tog vid där de konservativa lämnat av med att använda utbildning som svepskäl för att förstatliga barndomen. Infrastruktur, rättsskipning, och sjukvård skulle ofta monopoliseras helt av staten. Bostadsmarknader reglerades ihjäl världen över och immaterialrättsreform fanns bara på kartan om reformen innebar regelskärpningar. Allt skulle centralplaneras.

Det har förstås alltid funnits socialdemokrater som varit mer intresserade av omfördelning än av centralplanering, men då brukar det handla om människor som vill använda marknadsekonomi som skattemotor i en välfärdsstat. Kan man tillräckligt mycket ekonomi för att se kapitalismen som det bästa systemet för att generera skatteintäkter förstår man antagligen också att en välfärdsstat fungerar bäst om den använder marknadsmekanismer (t ex konkurrerande friskolor med offentlig finansiering), och då har vi åter igen vandrat högerut.

Börjar ni ana ett mönster? För att hitta ideologer med ett sant frihetspatos har vi fått gå så långt bort från vänsterkanten att vi hamnat i en den ekonomiska politik Nya Moderaterna gick till val på. Nej, det är inte precis en marknadsliberal utopi, men det är inte precis anarkokommunism heller. Jag vet inte om vi kan stanna här heller, eller om vi behöver gå ännu mer till höger. Kanske är tron på personlig frihet även runt dessa X-koordinater rätt svag, men det spelar egentligen ingen roll. Jag tror ni redan börjat förstå min poäng – ideologiskt affirmerad rätt till personlig försvinner inte bara definitionsmässigt när man vandrar uppåt på den politiska kartan, den verkar även försvinna i praktiken när man svänger vänster.

Missförstå mig inte nu, jag säger inte att det är omöjligt att konstruera socialistisk ideologi med stark respekt för individuella rättigheter, jag säger bara att människor som faktiskt tror på en sådan ideologi tycks lysa med sin frånvaro. Jag har åtminstone inte lyckats hitta dem, vare sig i personliga möten eller genom efterforskning på nätet. När jag påträffat vänsterfolk med liberala lutningar har deras liberalism varit omvänt proportionerlig till deras socialism, dvs de har blivit mer frihetliga ju mindre vänster de är.

Min invändning mot bilden ovan är alltså estetisk: En hel kvadrant, den nedre vänstra, verkar ägnas åt en grupp ideologiska ståndpunkter som inte finns på riktigt. Om jag har rätt skänker denna kvadrant en legitimitet åt vänstern som den inte förtjänar. Den gröna rutan får det att framstå som att det skulle finnas någon ekvivalens mellan vänsterns och högerns frihetspatos, trots att detta patos bara kan hittas hos individer till höger. En mer rättvisande bild skulle se ut så här:

Political compass 2Det sägs att antiauktoritär kommunism aldrig har existerat i praktiken. Jag vill gå ett steg längre och säga: Det har inte antiauktoritära kommunister heller.