Skolan är en anakronism

Läraren var i färd med att avsluta sexualkunskapslektionen för femteklassarna. ”Självklart ska man aldrig göra något man känner sig obekväm med” förklarar hon. En hand far direkt upp i luften. ”Jag känner mig obekväm med att gå i skolan” säger en elvaåring med triumferande min.

Läraren ler och förklarar att det faktiskt är lag på att gå i skolan. En ny hand far direkt upp.

Så om det hade varit lag på att ha sex skulle man vara tvungen att göra det också fast man känner sig obekväm med det,” härleder en annan elev. Ordväxlingen avslutas abrupt med att rasten börjar och eleverna snabbt lämnar klassrummet. Konversationen, som är verklig, sammanfattar på något sätt Sveriges motsägelsefulla syn på skolan.

Den förhärskande ambitionen för skolan är att både kunna ha sin kaka och äta den. Ytterst beror skolans problem på att den kommit att vila på en grund som består av två ömsesidigt exkluderande ideal: Ingen ska tvingas göra något man verkligen inte vill, men alla ska tvingas gå i skolan. Alla kräver mer studiedisciplin, men ingen vill verkställa kraven. Skolplikten går helt enkelt inte ihop med den negativa syn på tvång som växt fram i modern tid.

I Sverige har vi gott om förbud, men de gamla påbuden har nästan alla försvunnit. Svenska Kyrkan gör inte längre husförhör för att tvinga folk läsa Katekesen, myndigheter gör inte längre hembesök för att kontrollera hur folk sopar sina golv, värnplikten är avskaffad, och ingen måste längre infinna sig på sjukhuset för tvångssterilisering. Förutom den obligatoriska skolnärvaron är skatteplikten i princip det enda som fortfarande fordrar av svenskarna att genomföra en aktiv handling. Många lagar och förordningar tvingar oss att avstå från handlingar, så som att anställa barn, knarka, sälja sprit, skjuta utan licens, hyra ut bostäder utan sophämtning, osv. men bara skatten och skolan tvingar folk att aktivt göra något, och skatten måste ses som ett specialfall.

Hade skatt varit frivillig skulle man kunna strunta i att betala men ändå kunna ta nytta av tjänster andra betalt för, så som försvar, så enligt i princip alla som inte är anarkister ligger det i allas intresse att alla betalar skatt. I detta resonemang lägger jag ingen värdering, utan jag menar bara att skattereglernas påbud är av annan art än den obligatoriska skolnärvaron. Ett frivilligt skattesystems freerider-problem – att folk som inte betalar ändå kan dra nytta av att andra betalar – kan inte uppstå med avskaffad skolplikt. Att en elev hoppar av skolan missgynnar ingen av dennes klasskamrater, och den avhoppade eleven kan inte på något orättvist sätt dra nytta av att de andra barnen går kvar i skolan.

Skolplikten är alltså unik på det sättet att det är den sista lagen som påbjuder en handling som enbart påverkar individen själv. Jag vill hävda att den obligatoriska skolan av denna anledning ligger ur fas med resten av samhället, och att det märks på situationen i skolan. Det tycks finnas en uppfattning i det svenska samhället om att ingen, i synnerhet barn, ska tvingas av lagen att göra något man absolut inte vill. Samtidigt finns en grundmurad uppfattning om att alla barn måste gå i skolan. När dessa motsägelsefulla uppfattningar är på väg att ställas mot varandra brukar resonemanget sluta lika abrupt som i konversationen ovan.

Att tänka på motsägelsen, att erkänna att den finns, leder ofrånkomligen till vad som på psykologspråk kallas kognitiv dissonans, dvs den känsla av obehag som infinner sig när man upptäcker att ens världsbild innehåller självmotsägelser. För att slippa den kognitiva dissonans som uppstår av att hålla skolans ömsesidigt exkluderande idéer (det är dåligt att tvinga folk till saker men det är bra att tvinga barn gå i skolan) i huvudet samtidigt måste man ljuga för sig själv om en av dem, och är ”inget tvång” principen man vill hålla fast vid blir ”skoltvång” undantaget som mentalt måste sopas under mattan.

I Sverige har vi därför hittat på att skolan i stort sett är frivillig, och att det egentligen inte är konstigare att tvinga barn gå i skolan än att föräldrar lär sina barn att cykla och simma. Skillnaden är dock att de flesta barn vill lära sig simma och cykla, och vill de inte det är det lätt för vuxna att förklara hur simkunskaper räddar liv och cykling avsevärt förkortar transporttider. Inga liknande sätt att motivera grundskolans tidskostnad finns (svenskarna kunde läsa och skriva långt innan den allmänna skolan infördes). Dessutom kan barn som ändå är ointresserade av cykling eller simning förhandla med sina föräldrar om att förändra undervisningssättet eller skjuta upp inlärningen tills barnet blivit äldre, men i skolan finns inget sådant förhandlingsutrymme.

Förr i tiden kunde diskrepansen mellan skolplikt och frihetsideal åtgärdas genom att skrämma eller indoktrinera barn till lydnad, och ännu längre tillbaks fanns ingen motsägelse till att börja med eftersom tvång inte ansågs dåligt. 1800-talets terrorbaserade disicplin är dock inte längre ett alternativ. Eftersom samhället inte längre är så auktoritärt som det en gång var kan disciplin inte indoktrineras i eleverna, och att skrämma barn med skolaga, dumstrut, skamvrå, kvarsittning, eller långa utskällningar är metoder som i lag eller i praktiken kastats på historiens sophög. Att med bestraffningar upprätthålla disciplin i skolan skulle belysa att institutionen är baserad på tvång, och då kommer den kognitiva dissonansen och spökar igen. Om inte de vuxna själva lägger märke till motsägelsen skulle barnen själva snabbt påpeka den, som i det inledande exemplet i denna text visar.

Vi har med andra ord ett skolsystem som är baserat på juridiskt tvång, men som helt verkar sakna mekanismer för att verkställa tvånget. Många barn, i synnerhet i lägre åldrar, kan ofta nöja sig med ”alla måste göra det här, det är lag” som argument för att göra skolans uppgifter, men i takt med att eleverna blir äldre minskar den motiverande effekten av sådan argumentation, antagligen för att de i högre grad exponeras för ett samhälle som utanför skolan präglas av frivillighet.

Min hypotes är att detta är anledningen till att Sverige har bland de sämsta PISA-resultaten i OECD: När eleverna inte kan motiveras med logiska argument (för att de inte finns)  eller terror (för att det är tabu) har de ingen rationell anledning att prioritera sina studier. Jantelag, låga förväntningar, och pedagogiska metoder utan vetenskaplig grund hjälper förstås inte, men även om dessa problem kunnat undanröjas på en natt så hade det inte förändrat det faktum att de flesta människor inte vill lära sig allt som står i läroplanen. Andra länder har förstås också sina problem, men svensk kultur tycks inrymma ett mycket starkare obehag för bestraffningar av oskyldiga (vårt samhälle var först med att avskaffa barnaga osv) än andra kulturer, vilket lett till att det svenska skolsystemet presterar allt sämre. Vill man tillfredsställa sin inre nationalist kan man säga att Sveriges dåliga skolresultat beror på att vi ligger längre fram än andra länder. Tillåt mig utveckla.

För en månad sedan intervjuades den sovjetiska avhopparen Yuri Maltsev i Radio Mises. Enligt honom kunde det kommunistiska systemet bara upprätthållas med total statlig kontroll och terror. Folk jobbade hårt när låg produktivitet antingen ledde till Gulag eller kyrkogården. När Stalins skräckvälde tog slut skapades små möjligheter för befolkningen att göra passivt motstånd, så som att maska på jobbet, och när dessa möjligheter kombinerades med det socialistiska systemets (brist på) ekonomiska incitament så började de snabbt att både utnyttjas och föröka sig. Byråkraterna och politrukerna i statsapparaten hade helt enkelt inte mage att upprätthålla den omänsklighet som deras principer egentligen krävde av dem.

Som resultat blev den auktoritära sovjetregimen svagare, vilket skapade ännu fler möjligheter till passivt motstånd, vilket försvagade den ytterligare, osv. Enligt en sådan här analys kan ett socialistiskt system bara uppnå ett produktivt och stabilt ekvilibrium genom totalitärt skräckvälde, alla andra alternativ leder i förlängningen till systemkollaps. På ett liknande sätt frångick skolsystemet den totala kontroll som präglade de preussiska uppfostringsideal som rådde på 1800-talet. Jag har tidigare skrivit om hur skolans incitamentssystem speglar en socialistisk ekonomi, och föga förvånande kan samma jämförelse göras för den systemkollaps vi just nu ser (lustigt nog förbjöds skolagan bara några år efter Stalins död, och det Jan Björklund kallar flumskolan verkar ha tagit form inom bara några års marginal från Berlinmurens fall). Min gissning är att i princip alla västerländska skolsystem befinner sig i samma sorts ohållbara situation som Sovjet efter Stalin – att Sverige har sämst resultat beror bara på att vi snurrat några extra varv i den kognitiva dissonans-karusellen.

Precis som svenska skolpolitiker lär sovjetbyråkraterna haft två motsägelsefulla principer samtidigt – kommunism är frihet och planekonomi fordrar tvång – och precis som svenska skolpolitiker var de tvungna att lätta på straffen för att kunna blunda för tvånget, och därmed motsägelsen. Båda grupper måste ljuga för sig själva om tvånget om de inte helt vill förkasta frihetsidealet. Resultatet av lögnen ryssar berättade för sig själva var en famlande och desperat jakt på fungerande femårsplaner för att slippa inse att några sådana inte fanns. Gorbatjov ska ha sagt att planekonomi fungerar, men att de bara aldrig lyckats hitta en fungerande plan.

Resultatet av lögnen svenskar berättar för sig själva – att skolan inte är baserad på tvång – är en politisk debatt där man famlar efter lösningar i ett febrilt försök att slippa inse att några lösningar inte finns. Offentligt beslutade läroplaner fungerar, ska vi tro, politikerna har bara aldrig hittat en fungerande plan. Ett exempel på detta famlande är de förvirrade förslagen på att med olika medel, oftast högre lärarlöner, höja undervisarnas status. Det illustrerar väl hur desperat situationen är.

Det riktiga problemet med grundskolan är att lärarna inte får den respekt de behöver,” brukar resonemanget gå, ”för att åtgärda problemet måste deras löner höjas.” Resonemanget är ogenomtänkt. Svenska lärare är auktoritetsfigurer i ett samhälle som blivit mindre auktoritärt, med det smått oförvånande resultatet att de förlorat social status. Det finns absolut ingen anledning att tro att detta icke-problem kan lösas med ännu generösare löneutveckling. Är det någon som tror att präster skulle få samma status som på 50-talet om kyrkan höjde deras löner? Nej, just det, för religiösa ledares status har inte sjunkit på grund av deras månadsinkomst, utan på grund av att samhället sekulariserats. På samma sätt har lärares status sjunkit därför att deras yrkesroll är att upprätthålla ett pliktsystem i ett samhälle där pliktetik är på dekis.

Varför just lärarlönerna hamnat i fokus är förstås inte svårt att räkna ut – lärarna ser det som ett sätt att få mer cash och föräldrarna ser det som ett symboliskt erkännande av att disciplineringsansvaret inte ligger på dem. Den där sista biten är viktig. För att slippa den kognitiva dissonansen jag nämnde är det nämligen av avgörande vikt att jobbet med att tvinga in barnen i skolsystemet sköts av någon annan så att alla ens egna interaktioner med barn kan präglas av frivillighet, vilket för oss till nästa dumma universallösning på skolans problem: Skärpt studiedisciplin.

När svenskarnas syn på vårt lands straffsatser studerades kom forskarna fram till att svenskar generellt sett vill se strängare straff, men att de i varje enskilt fall vill se mildare straff. När folk tillfrågades om deras syn på straffsatserna i abstrakta termer ville de höja straffen, men när de granskade konkreta rättegångar ville de ge mildare domar än rättspraxisen föreskrev. På samma sätt är det med skolan.

Folk vill höja skoldisciplinen i generell bemärkelse, men när de konfronteras med ett specifikt barn som vägrar göra sitt skolarbete finns det uppenbarligen, med tanke på den faktiska studiedisciplinen, mycket mindre vilja att verkställa bestraffningarna man haft i åtanke. Man är beredd att tvinga barn i abstrakt bemärkelse, men inte i praktiken. En rationell individ hade anpassat sin uppfattning efter verkligheten, men en bekväm individ lägger bara ansvaret på någon annan så de slipper tänka på motsättningen.

Eftersom skolnärvaro är obligatorisk måste någon tvinga barnen att gå (och jobba) i skolan, men eftersom tvång anses dåligt måste de konkreta tvångsmedlen i de specifika fallen skötas av någon annan, för att man ska slippa konfrontera motsättningen. Således skyller lärarna på föräldrarna och föräldrarna på lärarna när skolresultaten sjunker. Både lärare och föräldrar efterfrågar bättre studiedisciplin, men lärarna skjuter ansvaret på föräldrarna och föräldrarna skjuter ansvaret på lärarna.

Denna situation är förstås ohållbar. För att upprätthålla skolplikten måste alla kräva mer disciplin hos barn som inte följer reglerna, men för att upprätthålla idealet om att inte tvinga barn göra något de är obekväma med måste alla också kräva att denna disciplinering genomförs av någon annan. Att delegera uppgiften till de få individer som inte känner några moraliska hinder för att tvinga barn till saker har inte visat sig vara en framkomlig väg, eftersom de blir nedringda av upprörda föräldrar som fått höra att deras barn utsatts för skolpliktens logiska konsekvenser. Disciplinen ska inte bara skötas av någon annan, den måste även riktas mot någon annans barn.

När ingen vill upprätthålla disciplin blir effekten förutsebart nog att ingen disciplin upprätthålls. Problemet kan inte lösas utan att lösa motsättningen. Antingen måste vi släppa idealet om ett samhälle baserat på frivillighet eller så måste vi släppa idén om att skolan ska vara baserad på tvång. (Gissa vilket jag föredrar.) Låt oss undersöka dessa alternativ.

Vill vi inte indoktrinera folk till lydnad genom att göra hela samhället auktoritärt får vi se till att än en gång ha ett skolsystem baserat på preussisk uppfostran. Flertimmarlånga kvarsittningar, långa utskällningar av olydiga elever, skamvrår, dumstrutar, och kanske rent av skolaga är några av de åtgärder som kommer krävas för att införstå eleverna med att frivillighetsidealen som präglar samhället utanför skolan inte gäller i klassrummet. (Överlevnadschanserna för nämnda frivillighetsideal när eleverna går ur skolan och in i samhället får läsaren gissa själv). Ska vi ha fortsatt skolplikt och centraliserade läroplaner är detta vad som krävs för att åstadkomma den förbättrade studiedisciplin som så många förespråkar.

Om vi däremot inte vill att svenska barn ska uppfostras genom indoktrinering och terror måste vi gå till den andra extremen: basera lärandet helt och hållet på frivillighet. Läroplanerna måste avskaffas helt – skolor eller kanske rent av enskilda undervisare måste få helt fria tyglar att undervisa vilka ämnen de vill på vilka sätt de vill. Skolplikten måste skrotas, så att barn kan hoppa av skolan innan de börjat i den. Statliga betygssystem kan vi glömma. Hemskolning under fria former blir så klart tillåtet.

Bägge alternativ låter säkert extrema för många, men det är lite av poängen. Att kompromissa är inte en lockelse vi kan låta oss falla för i den här frågan eftersom hela problemet beror på att vi kompromissade till att börja med. Att ha ett skolsystem vars första prioritet är både frivillighet och tvång är den kompromiss som lett oss dit vi är idag, så i skolfrågan måste vi faktiskt vara kompromisslösa. Kan skolan inte upprätthålla tvång måste den baseras på frivillighet. Man kan förstås diskutera realpolitiska småsteg på vägen (legaliserad hemskolning, fler ämnesval, osv) men i förlängningen måste hela skolplikten och läroplanen väck.

Dagens situation motsvarar om Gorbatjov fortfarande suttit kvar som president för en totalhavererad Sovjetunion utan tvångsmedel att tillgripa mot dem som inte följer produktionsmålen, men vars byråkrater ändå fortsatte skriva femårsplaner i förhoppningen att arbetsdisciplinen skulle återvända av sig själv. Liksom ryssarna på 80-talet måste svenskarna idag välja mellan tvång och frihet. Medelvägen är en återvändsgränd.

Enkelt uttryckt kan man säga att både lärare och föräldrar abdikerat sitt ansvar, och det som återstår är att ge ansvaret till de elever som hela tiden efterfrågat det. Är man obekväm med att gå i skolan ska man slippa.

Annonser

Skolan är en kommandoekonomi

I få ämnen är den svenska politiska debattens låga tak så uppenbart som utbildningsfrågan. Det finns i princip ingen liberal, allmänborgerlig, eller ens socialdemokratisk (med litet S) skolpolitik. Istället finns det bland riksdagspartierna ett konsensus om att skolsystemet i alla eller nästan alla avseenden ska avspegla en kommunistisk kommandoekonomi.

I statsapparatens byråkrati centralplaneras kursers ämne, innehåll, och utformning. Man bestämmer, åt eleverna, hur många timmar som ska läggas på vilka ämnen och man ställer upp mål som eleverna, utan att konsulteras eller tillfrågas, förväntas uppfylla. Det enda incitament eleverna erbjuds i grundskolan är en bokstav på en bit papper de kommer använda en gång i hela livet (när de söker till gymnasiet). Därefter får de varje månad ett platt studiebidrag (eller barnbidrag, på grundskolan) som vida understiger vad de skulle få av att jobba halvtid i en vecka.

När elever sedan inte känner sig motiverade att studera det som centralplanerarna bestämt att de ska lära sig svarar politikerna med att antingen kommendera förändringar i läroplanen eller dela ut fler ekonomiskt värdelösa betyg eller än mer värdelösa skriftliga omdömen. Vill vi ändra på systemet är vår enda valmöjligheten att rösta antingen för regeringens femårsplan eller oppositionens.

När jag var partipolitiskt aktiv diskuterades skolan alltid i termer av centraliserade och kollektiva lösningar, även av de som kom från en borgerlig tanketradition. Ämnena skulle undervisas i block, som på högskolor, eller så skulle slöjd bytas ut mot programmering, eller så skulle klasserna vara mindre, eller så skulle lärarna ha en annan pedagogisk modell, eller så skulle elever få gå nästa kurs så fort målen uppnåtts i den tidigare. Alla förslag är så klart dömda att misslyckas av samma anledning om de testas.

Att försöka öka elevers motivation och prestation genom att ändra de obligatoriska läroplanerna, är som om Sovjetunionen hade försökt minska brödköerna genom att ändra rågmjölskvoterna. Om jämförelsen anses för provocerande, se istället till Sverige. Är det någon som tror att bostadsbristen hade minskat om vi införde skriftliga omdömen för byggarbetare? Utomlands är det inte bättre: I USA är det just nu läroplanen Common Core som agerar syndabock för skolsystemets kritiker och den generella hållningen verkar vara att om bara läroplanen blev bättre, dvs om det fanns en annan femårsplan, skulle allt bli bättre. I alla länder försöker man förgäves centralplanera fram bra utbildningar, till synes oavsett partitillhörighet.

Nu kanske någon invänder att högern driver vinster i den svenska skolsektorn och därför utmärker sig från vänstern genom att förespråka marknadsmekanism. Ja, det är sant att Alliansen förespråkar vinstintresse – för skolorna. Eleverna, de som faktiskt förväntas öka sina prestationer, tjänar inte en spänn. Det här är som att försöka öka storleken på skördarna genom att höja anslagen till Jordbruksdepartementet. Det är som om man förväntade sig att försvarets soldater skulle bli mer kompetenta för att vi tillåter vinster i vapenindustrin.

Nu har jag inget emot vinster i välfärden, men det är väldigt märkligt att de som utbildningssystemet ska vara till för, eleverna, är de enda som inte får åtnjuta det incitamentsystem alla andra delar av nämnda system motiveras av. Lärare, rektorer, läromedelsförfattare, skolägare, och tjänstemän på utbildningsdepartementet får alla betalt för sin arbetstid och kan säga upp sig om de vill byta sysselsättning. Eleverna får en centralplanerad kunskapskvot. Ingen borde bli förvånad över att resultaten är sovjetartade när ingångsvärdena är sovjetartade.

Ingångsvärdena och resultaten är förresten inte det enda som påminner om en socialstisk ekonomi. Anledningen till att resultaten är så snarlika är att elevernas beteende speglar det man kunnat se hos arbetare i planekonomier: De maskar, hittar ursäkter att sjukskriva sig, klagar, slarvar, och, i vissa fall, ställer till med bråk. De finner sätt att distrahera sina övervakare och är allmänt duktiga på att bortförklara sitt misslyckande med att uppfylla veckans kvot. Förutom att jag gått í många skolor i flera länder har jag även jobbat inom skolsystemet, och på alla skolor jag varit på har eleverna skött sitt arbete precis som man kan förvänta sig av någon som saknar meningsfulla incitament.

Ska den svenska skolpolitiken kunna utvecklas måste den börja följa marknadens exempel, vilket innebär mer frivillighet för eleverna. När skolsystemet beter sig som regeringen i en kommandoekonomi är det inte så konstigt att eleverna beter sig som arbetarna i en kommandoekonomi.

Massachusetts skenbara utbildningsplikt

I förra inlägget ifrågasatte jag den allmänna skolans roll i att lära nationer läsa, och redovisade historiska belägg för att samhällen kan och har uppnått full läskunnighet helt utan skolplikt. Ett av mina exempel var Massachusetts, som hade 99% läskunnighet (inklusive bland slavar) 1840 trots (eller kanske tack vare) att delstaten inte införde skolplikt förrän 1852.  I kommentarsfältet stötte jag dock på kritik från kommentatorn Carl, som bland annat sa följande:

Anledningen till den höga läskunnigheten i Sverige och Massachusetts innan införandet av skolplikt berodde på att det redan fanns pliktsystem.
/…/
I Massachusetts infördes redan år 1647 en lag kallad ”Old Deluder Satan Law” som ålade samhällen om mer än 100 individer att inrätta skolor. Där skulle barnen lära sig läsa Bibeln så att de inte föll i hin håles klor. Att inte inrätta en sådan skola var belagt med vite.

Den svenska utbildningsplikten tog jag upp i förra inlägget och jag känner inget behov av att upprepa mig genom att besvara Carls invändningar angående den. Däremot var invändningen om Massachusetts Old Deluder Satan Law intressant eftersom jag inte kände till delstatens utbildningslagar från 1640-talet. Jag slog upp lagtexten på nätet och konstaterade den, förutom undantag för alla bysamhällen med färre än 100 invånare, verkade extremt lätt att kringgå. Lagstiftande församlingar är nog de sämsta historiker jag kan komma på, eftersom de inte ens gör påståenden om sin samtid, utan bara förkunnar hur de tycker att medborgare ska bete sig.

Jag har inte lyckats hitta några belägg för att Massachusetts utbildningsplikt faktiskt efterlevdes och jag tycker det borde vara tillräckligt för att avfärda dess anspråk på orsakssamband till delstatsbefolkningens läskunnighet. Historien är full av juridiska papperskonstruktioner, och utgår man inte från att de är verkningslösa tills motsatsen bevisats har man ingen chans att förstå vårt förflutna. Däremot sprang jag på följande citat från den dekorerade veteranläraren John Taylor Gattos Dumbing Us Down: The Hidden Curriculum of Compulsory Schooling:

Our form of compulsory schooling is an invention of the State of Massachusetts around 1850. It was resisted — sometimes with guns — by an estimated eighty percent of the Massachusetts population, the last outpost in Barnstable on Cape Cod not surrendering its children until the 1880s, when the area was seized by militia and children marched to school under guard

Jag hittar inga primärkällor för uppifterna men om de stämmer (jag har egentligen ingen anledning att ifrågasätta dem – John Taylor Gatto är en respekterad akademiker) talar de väldigt starkt mot att Massachusetts utbildningslagar från 1640-talet skulle ha efterlevts i någon större utsträckning. 1850-talets skollagstiftning var betydligt skarpare än vad som kom tidigare (den införde skolplikt i modern bemärkelse) och stötte ändå på lagtrots eller väpnat motstånd hos fyra femtedelar av befolkningen. Att den veka utbildningsplikten från 1640-talet skulle ha påverkat någon större del av befolkningen verkar därför extremt osannolikt.

Dessutom har skolförespråkarna allt arbeta framför sig även om de hade kunnat belägga att utbildningsplikten respekterades. Att politiker påstår att en lag leder till att folk lär sig läsa betyder inte att påståendet är sant. Att lagen råkar efterlevas under samma tidsperiod som läskunnigheten ökar innebär inte att det finns ett orsakssamband. Korrelation är inte detsamma som kausalitet.

Däremed kvarstår exemplet Massachusetts som en historisk vederläggning av idén att skolpolitiska pekpinnar är nödvändiga för att öka läskunnigheten. Människor är fullt kapabla att se till så att de själva eller deras barn lär sig läsa utan att lagstiftare lägger sig i deras liv.

Jag lärde mig mycket i skolan, men skolan lärde mig ingenting

Att kunna skilja på korrelation och kausalitet brukar betraktas som en grundläggande färdighet inom vetenskap och tolkning av statistik, men när det kommer till skolans vara eller icke vara verkar andra regler gälla. Av någon anledning tar vissa för givet att om man lärde sig något medan man var i skolåldern så måste man ha lärt sig det för att man gick i skolan. Det antyder riksdagsledamoten Hanif Bali (M) när han skriver så här:

När Sverige genomförde sin skolplikt för barn var det knappast för att barnen inte ville gå i skolan, utan för att föräldrarna inte ville släppa ifrån barnen från arbetet på gården. Nu i efterhand visade det sig att det var en god investering. Att kunna matematik, samhällsvetenskap, historia och svenska är grundläggande krav för att vara en fungerande samhällsmedborgare.

Samhällsvetenskapen och historian återkommer jag till, men innan jag börjar med svenskan ett par ord om matematik: Menar han på allvar att det kommer folk till Sverige som inte kan räkna plus och minus? Som inte lätt kan lära sig multiplicera och dividera om de inte redan vet hur man gör? Det här är kunskaper vem som helst kan lära ut till sexåringar, och resten av grundskolematten är definitivt inget man behöver för att vara en ”fungerande samhällsmedborgare.” Nåväl, det för oss in på dagens ämne: Folk blir inte utbildade av att bli skolade.

Låt oss börja med svenskan. Jag utgår från att Hanif med ”svenska” menar läs- och skrivkunnighet, vars spridning vi förväntas tro är beror på obligatorisk skolnärvaro. Han redovisar däremot inga belägg för att dessa kunskaper (eller någon av de andra han radar upp) skulle vara skolpliktens förtjänst. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Hanif ofta är snabb med att lyfta fram statistik eller forskning för att underbygga sina teser. När det kommer till skolan verkar han dock, liksom många andra svenskar, ha kastat beviskraven i papperskorgen. Om det funnits lektioner i datorkunskap på dagis undrar jag om han hade sagt att det är tack vare statens skolastiska försorg som barn kan använda datorer.

När jag började skolan kunde jag läsa och skriva på både svenska och engelska, och talade bägge språk flytande. Jag kunde addera och subtrahera, och när jag efter skolstarten tråkades ut av mattelektionerna lärde familjemedlemmar mig att multiplicera, dividera, och använda decimaler. En barnbok om svarta hål lärde mig mer om rymden än lågstadieastronomin någonsin kunde. En barnboksadaption av bibeln lärde mig vad judar och kristna tror på. Detta gör mig knappast unik. Faktum är att i princip alla svenskar kunde läsa bibeln och katekesen långt innan det allmänna (läs: obligatoriska) skolsystemet rullades ut i mitten på 1800-talet. Att storskaliga skolsystem konstruerades över hela Västvärlden på 1800-talet berodde i själva verket på något helt annat (nationalistisk indoktrination enligt preussisk modell) än folkbildningsideal, vilket jag inte ska gå in mer på här, men låt oss bara säga att baktanken inte direkt var folkbildning och kritiskt tänkande. Det var inte skolsystemet som lärde Sverige att läsa.

Det stämmer visserligen att Sverige införde så kallad utbildningsplikt på 1600-talet och att det ålades kyrkans klockare att verkställa denna, men klockarna hade varken pedagogexamen eller lärarlegitimation. Deras kvalifikationer bestod av att de kunde läsa och inte behövde jobba från soluppgång till solnedgång, dvs samma kvalifikationer som i princip alla vuxna svenskar (inklusive föräldrar och arbetsgivare) idag . Det finns även exempel på samhällen där läskunnigheten var hög och den statliga inblandningen ännu mindre. I Civil War America, 1850 To 1875 av Richard F. Selcer (s. 301) ser man att läskunnigheten i Massachussetts 1840, dvs 12 år innan skolplikt infördes, var 99% – inklusive slavpopulationen. Om man inte menar att invandrare i Sverige idag har sämre livsförutsättningar än amerikanska slavar på 1800-talet blir det lite löjligt att påstå att nämnda migranter skulle behöva statligt tvång för att lära sig läsa. Eftersom Hanif Bali gått i skolan tror jag vi med detta även kan vederlägga hans idé om att skolsystemet är särskilt bra på att lära ut historia och samhällsvetenskap. Han känner sig uppenbarligen bekväm med att uttala sig om bägge ämnen utan djupare kunskap i någondera.

Mina egna erfarenheter antyder skolans roll även i andra ämnen främst är att ta åt sig äran för elevers egna prestationer. Jag kan ärligt säga att jag inte kommer ihåg en enda sak som skolan skulle ha lärt mig i lågstadiet. Jag lärde mig så klart en del saker i skolan, men jag lärde mig dem inte av skolan. Jag läste böcker, eller fick dem upplästa för mig, och lade saker på minnet. Vissa av böckerna var skolans textböcker, men samma kunskap hade gått att finna i vilket bibliotek som helst. Jag vågar påstå att jag hade lärt mig allt det där även om jag aldrig gått i skolan, men hade du låtit en skolbyråkrat eller politiker ta en titt på mina kunskaper hade de antagligen sagt att skolsystemet måste funka bra för vissa elever, med tanke på hur mycket det lärt mig.

På mellanstadiet blev det inte bättre. Jag lärde mig mer historia av att spela Age of Empires än jag lärde mig i skolan, och det jag lärde mig i skolan hade jag kunnat läsa mig till hemma. Jag hade NO, där jag fick lära mig saker jag snabbt glömde, och slöjd, där jag inte lärde mig någonting. I matten och engelskan repeterade jag kunskaper jag kunnat sedan flera år tillbaka. Jag minns att jag var tvungen att träna upp min handstil – när jag kom hem.

Högstadiet var snarlikt. Med variationer baserade på ämnesintressen tror jag skoltidens erfarenheter var ganska lika för alla mina klasskompisar. Var man bra på något var man det oavsett om skolan lärde ut det, och var man inte bra på något fanns det ingenting skolan kunde göra. Trots det gavs vi ständigt intrycket att det var skolan som ansvarade för vår utbildning. Det var inte jag som presterade, det var skolan – åtminstone när det gick bra. Allt du lär dig medan du omfattas av skolplikten blir skolans förtjänst. Är du bra på kemi? Tacka föreläsningarna som kunnat ersättas med en Youtube-video. Kan du mycket historia? Bara skolan kan ha gjort den kunskapen tillgänglig för dig. Kan du reparera bilar? Det är bäst du går fordonsprogrammet så skolan kan ta åt sig äran för det också. Det är som om någon sa att en bibliotekarie lärt mig grekisk filosofi bara för att jag lånade böckerna från biblioteket hon jobbar på, eller att grundarna av The Pirate Bay lärt mig historia bara för att jag laddat ner historieböcker med hjälp av deras sökmotor.

Fast det blir värre. Bibliotekarier och sökmotorer hjälper mig bara att hitta det jag är intresserad av, men de lägger sig inte i vad jag söker efter eller varför. Med skolplikt kan politiker och lärare lägga sig i både vad jag ska studera och hur jag studerar det. De nöjer sig alltså inte med att ta åt sig äran för vad elever lär sig själva, utan måste aktivt obstruera inlärningsprocessen genom att byråkratisera den och lägga till ämnen irrelevanta för elevernas egna intressen. Denna modell vill alltså Moderaterna kombinera med en redan misslyckad integrationspolitik. Efter att SFI-undervisningen totalt misslyckats med sitt syfte i decennier hade den självklara lösningen varit att staten drog sig undan från området och lät marknaden och civilsamhället sköta saken. Istället ska det införas obligatorium, så att man inte ens kan undslippa svenska statens tvivelaktiga utbildningar genom att växa upp utomlands.

Nu invänder förstås vissa av skolsystemets försvarare, kanske även Hanif Bali, att vissa färdigheter kan vara svåra att lära sig om man inte har tillgång till en viss studiemiljö. Utan fordon att reparera blir det svårt att lära sig fordonsreparation, till exempel, men inte ens här har staten något att komma med.  Det finns ingen anledning att tro att man måste ha ett skolsystem för att tillhandahålla sådana miljöer. Vill en bilverkstad hyra in en ny mekaniker kan de ju bara utbilda någon själva, och antagligen både fortare och till lägre kostnad än ett gymnasium.  Faktum är att den privata sektorn ganska ofta utbildar folk för att fylla sina egna behov, åtminstone tills fackförbund och politiker bestämmer sig för att reglera utbildningen och införa standardiserade examinakrav eller, som i detta fall med svenska som andraspråk, skolplikt.

För att bli frissör måste du till exempel gå 9 år i grundskola, 3 år på frisörslinjen i gymnasiet, och därefter hundratals timmar praktik. 13 års utbildning för att bli frisör! Det finns inte chans att det tar så här lång tid att utbilda en frisör, men vi förväntas fortfarande tro att det är tack vare staten och skolsystemet, inte trots dem, som det finns frisörer. Politiker bestämde sig helt enkelt för att ta åt sig äran för alla som blir frisörer och såg obekymrat på när utbildningens längd, ineffektivitet, och kostnad nådde astronomiska proportioner. Nu vill de ta åt sig äran för alla invandrare som lär sig svenska, och väntar sig att vi ska tro det är en ”bra investering.”

Även om politikers övertro på sina egna lösningars förträfflighet sällan förvånar så är det något med just skoldebatten som producerar osedvanligt korkade förslag. I svensk debatt är det ju brukligt att man åtminstone försöker peka på någon forskning för att belägga ens ståndpunkter, men när det kommer till skolfrågan verkar nästan alla ändå nöja sig med de vagaste av korrelationer för att berättiga att hutlösa utgifter läggs på ett obligatoriskt system ingen har nytta av. Det finns noll belägg för idén att statligt tvång ökar folklig bildning, men trots det kan politiker föreslå fortsatta expansioner av skolsystemet och dess obligatorium utan att omedelbart bli utskrattade av medborgarna som utsatts för det. Det är den moderna motsvarigheten till åderlåtning. Det är obegripligt.

Skolan är en helig ko som borde slaktats för länge sedan, och jag vill illustrera vidden av dess inkompetens med ett avslutande exempel. För att bli vårdbiträde på ett äldreboende ska man egentligen ha gått omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, men är det ont om folk kan äldreboendet utbilda vikarier på egen hand. På ett boende jag känner till måste man följa med ordinarie personal och observera deras rutiner i fem dagar för att få börja jobba som vikarie. För att få dela ut mediciner krävs en dags utbildning. Sex dagars utbildning på arbetsmarknaden mot tre års utbildning på gymnasiet. Till vilken institution skulle du hellre överlåta ansvaret att integrera invandrare?

Tio dåliga anledningar att gå i skolan

Det är många som undrar vad vi ska göra för att minska skolken i skolan, och vissa av dem är förnuftiga nog att först fråga sig varför elever skolkar till att börja med. För mig ter sig svaret, åtminstone på den mest basala nivå, ganska uppenbart: Elever skolkar för att de inte tycker lektionerna de skolkar från är värda deras tid. Elever halvsover genom lektioner för att de inte tycker lektionerna är värda deras uppmärksamhet.

Jag tror att eleverna ofta har rätt, men många vuxna har fått för sig att eleverna alltid har fel i detta sammanhang, och att problemet bäst löses genom att vuxenvärlden övertalar eleverna om att dagens skolsystem inte alls slösar bort kopiösa mängder av deras tid. Låt oss skärskåda några av de sämsta argumenten som används för detta ändamål.

1. Kunskap är sin egen belöning
Vad som utgör en belöning är till sin natur subjektivt, och om någon inte upplever en kunskap sin egen belöning så är det inte sin egen belöning. Om elever upplevt skolbokskunskaper som sin egen belöning hade de inte skolkat.

Dessutom kan man lära sig saker medan man skolkar. Givet att man lär sig mer om man är intresserad av det man studerar, så kommer en elev som skolkar från ett tråkigt ämne (fysik, säg) för att istället studera ett intressant ämne (mopedreparation, säg) att lära sig mer genom att skolka än genom att gå i skolan. Om kunskap är sin egen belöning så är många skolkare de som belönas allra mest.

2. Skolutbildning ger avkastning senare i livet
Så varför inte istället lära sig kunskaperna senare i livet? Varför tvinga en tonåring att lära sig något hen inte kommer ha användning av förrän hen fyller 30? Även för kunskaper som kan bli användbara ganska snart efter avslutad gymnasieutbildning så är grundskolan ett alldeles för tidigt tillfälle att tvinga alla lära sig dem. Om du bad en vuxen människa jobba gratis för dig 25 timmar i veckan med löftet att det skulle leda till marginellt högre levnadsstandard om fem eller tio år, tror du hen skulle gå med på det?

Lägg till detta också det faktum att kunskaper är underkastade minnets nycker så inser du snabbt att det inte bara är egalt om man lär sig något många år i förväg eller direkt när man behöver det, utan direkt dåligt att lära sig kunskaper innan man behöver dem, om man inte råkar vara intresserad av ämnet. Om man ändå glömmer bort det man lär sig i skolan spelar det ingen roll hur viktiga de kunskaperna anses vara – det faktum att de glöms bort innan avslutad skolgång gör inlärningsprocessen till ett slöseri med tid.

3. Man behöver förkunskaper inför högre utbildning

Det är sant att det finns utbildningar på både gymnasier och högskolor, som kräver förkunskaper, men det innebär inte att alla utbildningar kräver samma förkunskaper. En blivande elektriker behöver inte samma förkunskaper som en blivande läkare, en blivande civilingenjör behöver inte samma förkunskaper som en blivande frisör, och en blivande tolk behöver inte samma förkunskaper som en blivande företagsrevisor.

Med tanke på hur både universitet och gymnasier slår larm om att just förkunskaperna ofta är väldigt dåliga hos sina elever verkar det rimligare att låta eleverna själva välja bort ämnen de är ointresserade av, för att kunna ägna mer tid åt inlärning av förkunskaper de faktiskt behöver.

4. Få eller inga ungdomar vet vad de vill bli när de växer upp
Det stämmer visserligen, men jag vågar lova att precis alla (ja, 100%) unga elever har ett hum om vad de inte vill göra i vuxen ålder. Det är förstås viktigt att alla barn får möjlighet att prova på många olika ämnen de kanske inte känner till, men är man 13 år och har avskytt varje minut av kemin man läst de senaste fyra terminerna så finns det faktiskt ingen poäng med att tvingas läsa kemi i sex terminer till. Vet en högstadieelev att hen vill bli akademiker – utan att för den skull ha valt vetenskaplig disciplin ännu – finns det ingen som vinner på att hen måste studera slöjd, teknik, och hemkunskap i tre år till.

Att folk i vuxen ålder kan ändra sig löses bäst genom vuxenutbildning, inte genom att slösa bort skolungdomars tid med lektioner de halvsover igenom.

5. Det är viktigt med allmänbildning
Ja, det är viktigt med allmänbildning, men inte ens i närheten av allt som lärs ut i skolan är allmänbildning. Att kunna tala ett tredje språk flytande är inte allmänbildning. Att kunna göra fågelholkar (träslöjd), sy påsar (syslöjd), beräkna storleken på kaninpopulationer (biologi), bygga broar av glasspinnar (teknik), rita andragradsfunktioner (matematik), rockhistoria (musik), beräkna brytningsvinklar på ljus som träffar vattenytor (fysik), eller rita molekyler med kovalenta bindningar (kemi) är inte heller allmänbildning. Skolan är till bredden fylld med obligatoriska lektionsmoment som inte enligt någon rimlig definition kan betraktas som allmänbildning.

6. Barn måste lära sig disciplin och att göra som auktoritetsfigurer säger åt dem
Dra åt helvete.

7. Skolan skapar samhällsgemenskap

Den trevligaste sortens gemenskap är den som skapas genom frivilligt umgänge. Barn och ungdomar kan lära känna varandra – över klass-, köns-, och kuluturgränser – i Scouterna, hos syföreningen, i bandylaget, eller i de flesta andra delarna av civilsamhället. Vill man att staten ska vara inblandad kan man skicka barnen till fritids.

Att man ser samhällsgemenskap som eftersträvansvärt implicierar inte att man borde gå i skolan. Faktum är att skolsystemet, med sin skolplikt och sin obligatoriska läroplan, är en ganska dålig plats för att skapa gemenskap. För många elever präglas skolan av frustration, depression, mobbing, tristtess, förnedring, eller bara uttråkning. Det här är inte tecken på en blommande gemenskap, det är tecken på social misär.

Hade någon annan samhällsinstitution haft samma sociala problem som skolan hade politiker gått till val på att utplåna den. Jag kan komma att tänka på tre: Getton, värnpliktsarméer, och fängelser. Det första ses som en skam för samhället och något vi fortast möjligt borde eliminiera, det andra är redan avskaffat i de flesta civiliserade länder, och det tredje är något vi använder för att straffa grova brottslingar. Om du försöker övertyga elever om att skolsystemet är en god källa till social gemenskap är det inte konstigt att de skolkar.

8. Man behöver baskunskaper för att kunna söka information på nätet
Baskunskaper som alla behöver kan omöjligt ta mer än ett par års utbildning att lära sig. Grundskolan är nio år. Kom ihåg att det är ganska mycket kunskap som flyter omkring i populärkulturen och som ett normalbegåvat barn borde kunna snappa upp genom kulturell osmos. Ingen som växer upp i Sverige kan uppnå vuxen ålder utan att ha hört talas om Romarriket, DNA, eller solsystemet, oavsett om man gått i skolan eller inte. Vill man nödvändigtvis ha allmän skolplikt kan ju ungarna få lära sig de bredare baskunskaperna i obligatoriska kurser i lågstadiet, för att därefter få välja ämnen själva.

Baskunskaper som främst är nödvändiga inom ett visst ämne kan läras ut till de elever väljer att läsa vidare i det ämnet. Det tar inte fyra år att lära sig om grundläggande biologibegrepp om man inte tänker jobba med biologi, och det tar inte nio år att lära sig baskunskaper i matematik om man inte tänker bli matematiker.

Om skolan bara hade fokuserat på baskunskaper och låtit resten av undervisningen fokusera på sånt eleverna var intresserade av istället för obligatoriska moment som kan ersättas med en Google-sökning så hade det varit en klar förbättring, och skolken hade förmodligen minskat, men nu är inte skolan utformad på det sättet och som resultat blir stora delar av undervisningen ett slöseri med elevernas tid.

9. Grundskolan handlar om att komma in på gymnasiet, och gymnasiet handlar om att bli anställningsbar eller komma in på högskolan
För det första är det här ett logiskt felslut. Elektrikerfirmor hade kunnat utbilda sina egna elektriker, advokatfirmor sina egna advokater, och sjukhus sina egna läkare, men detta är förbjudet. Istället måste man gå centralplanerade utbildningar för att erhålla statligt godkänd examen. Vad det i princip säger är ”om du inte gör som staten säger på tråkiga lektioner kommer staten inte låta dig jobba med eller studera sånt du är intresserad av.” Det är ett hot, inte ett logiskt argument.

För det andra blir den här ståndpunkten väldigt intressant om man betraktar den isolerat. Enligt detta resonemang borde ju elever enbart läsa in så många poäng de behöver, plus lite marginal, för att komma in på önskvärd utbildning eller ta examen, och därefter strunta i alla övriga studier. Betraktat i ett vakuum propagerar denna hållning för mer skolk, inte mindre.

10. Skolan lär dig jobba med människor du inte tycker om
Uppenbarligen inte, med tanke på hur många barn som skolkar, arbetsvägrar, bråkar, eller rent av tar livet av sig. Skolan lär dig möjligtvis att försöka undvika människor du inte tycker om, men det behöver du inte gå i skolan för att lära dig. Vill man bara lära barn att socialisera i allmänhet är det en annan sak, men då kan man lika gärna skicka dem till fritids.

Låt oss dock säga att du försöker övertyga en elev om att inte skolka genom att prata om hur hen måste lära sig jobba med människor hen inte tycker om. Vad händer om klassen får en god gruppdynamik där alla kommer överens? Rimligtvis borde vi i så fall bryta upp skolans klasser och blanda om dem tills de blir konfliktfyllda och dysfunktionella. Varför måste det förresten vara just i skolan man träffar människor man inte tycker om? Man kan ju lika gärna besöka ett kommunfullmäktigemöte.

Dessutom ifrågasätter jag vad för vansinniga arbetsplatser det är folk går till där de avskyr sina arbetskamrater lika mycket som många skolelever föraktar sina klasskompisar. Det låter ju som en helt ohållbar arbetssituation, och hade jag hamnat i en sådan hade min första tanke varit ”hur hittar jag ett nytt jobb” inte ”vilken tur att skolan lärde hata mig själv tillräckligt mycket för att jobba med de här människorna.”