Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

Jag är knappast ensam om mitt förakt mot den identitetspolitik som vänstern lagt sig till med, i synnerhet de senaste åren. Olika intressegrupper har på basis av sina diverse identiteter satt i system att emotionellt utpressa både pengar och privilegier från majoritetssamhället. Det är som om offerstatus blivit en hårdvaluta.

Du har antagligen hört analyser snarlika – ända ner till valutametaforen – denna förut, och du har antagligen hört dem efterföljas av någon variant av det verkningslösa rådet ”vi måste sluta driva politik på basis av gruppidentitet.” Vill man föra sig med metaforer om hårdvalutor får man också ta nästa steg och integrera metaforen i sin analys. Om problemet är identitetspolitik och identitetspolitiken underbyggs av en hårdvaluta i form av offerstatus borde en lösning på problemet vara att förstöra valutan, antingen i sig eller genom att förstöra dess värde. Den intressanta fråga blir då hur man förstör en valuta.

Låt oss säga att jag vill förstöra den amerikanska dollarn och går till väga på så sätt att jag likviderar alla mina tillgångar och växlar in dem mot kontanta USD. Därefter lägger jag sedlarna i en stor hög och tänder eld på dem. Kommer detta förstöra dollarns värde, eller åtminstone minska det? Nej, tvärtom: Genom att förstöra amerikanska sedlar finns det färre av dem i omlopp, vilket har en (i detta fall liten) deflationär effekt. Det vill säga, de US-dollar som återstår, alltså de som ägs av andra, kommer öka i värde när jag förstör mina egna. Detta är motsvarigheten till vad identitetspolitikens motståndare gör när de försöker föregå med gott exempel genom att inte ta på sig några offerkoftor. De har säkert någon typ av godtagbar offerroll de skulle kunna hävda – en alkoholiserad morfar, en bisexuell kusin, eller en förfader från Irland – men väljer att inte utnyttja möjligheten, vilket i praktiken alltså ökar värdet på deras motståndares offerkoftor.

Vill man förstöra värdet på en valuta borde man istället trycka mer av den. Inflationen bör vara hög, långvarig, och skifta oförutsägbart för att göra maximal skada. Vill man få igång inflationen snabbt bör man trycka de värdefullaste sedlarna, och offerolympiadens högsta valör är folkmord. (Förintelse är av samma valör men tillverkades i begränsad upplaga och har därför fått ett samlarvärde. Man kan invända att detta värde är godtyckligt, men eftersom offerstatus är en fiatvaluta så är värdet på alla dess valörer godtyckligt). När man inflaterar sönder en valuta bör man dessutom se till att det är man själv som först spenderar de nya sedlarna. I dagens identitetspolitiska kontext bör vi alltså leta fram ett folkmord på heterosexuella, vita män. Detta medför också en bonus eftersom det finns ett kulturellt tabu mot att fästa ett värde vid vita, heterosexuella mäns liv, och vill man skapa samhällsförändring så är det en beprövad metod att krossa tabun. Jag föreslår att vi siktar in oss på Första Världskriget, men mer om det snart. Först behöver vi tänka på hur offerstatus tillverkas.

Det lär bli svårt att tillverka den äkta varan, eftersom socialdemokratins politiska hegemoni har monopol på sedelpressarna, men vi kan gott nöja oss med falskmynteri eftersom även förfalskade pengar kan förstöra förtroendet för en valuta. Rent konkret innebär det att etablissemanget kommer försöka underkänna vår rätt att kräva upprättelse för orättvisor på samma premisser som deras klientgrupper gör. De kommer försöka vifta bort oss med samma besvärjelser om privilegium och maktdynamik som de alltid gör, och det är vår uppgift att övertyga medelsvensson om rättfärdigheten i vår sak. Vi bör under inga omständigheter söka bekräftelse hos våra motståndare, utan måste istället fokusera på att inflatera offervalutan hos gemene man. Den saken blir desto lättare av att det är just gemene man som kommer bära offerkoftorna i fråga. Politikerklassen kommer angripa oss, men deras argument kommer bara bli ammunition mot deras egen identitetspolitik.

Eftersom offerkoftorna är förfalskade behöver vi heller inte nödvändigtvis argumentera i god tro. Det vill säga, vi kan hävda de fabricerade offerkoftornas äkthet utan att tro på den. Jag är vanligtvis kritisk till att argumentera i ond tro, men jag misstänker att våra motståndare saknar den sortens skrupler och jag är mer än beredd att hålla dem till sina egna måttstockar. Vill de gräva 100 år bakåt i tiden för att berättiga sin indignation kan vi också göra det.

Som kandidat för detta ändamål föreslår jag Första Världskriget. De militära dödstalen var 11 miljoner, i en konflikt där militärtjänstgöring var obligatorisk och desertering var belagt med dödsstraff. Jag tror de flesta av er känner till hur typiska offensiver i denna konflikt ofta var rena självmordsuppdrag: Framåt väntade fiendes kulsprutebestyckade skyttegravar och bakåt väntade krigstribunal och galgbacken. Vid den första självmordsoffensiven kan man hävda att befälen inte visste vad de gjorde, men efter den andra? Tredje? Fjärde? När övergår befälens inkompetens och försummelse till en medveten strategi för att ta kål på den egna befolkningen?

I svensk lagtext är det vanligt med formuleringar i stil med visste eller borde ha vetat. På din mordrättegång kan du spela dum och låtsas som att du inte visste att ditt offer skulle dö när du sköt honom i huvudet, och att du därmed borde dömas för dråp istället för mord. Åklagaren kanske heller inte kan bevisa, åtminstone inte bortom rimligt tvivel, att du ljuger, men det spelar ingen roll. Du borde fortfarande ha begripit att en människa dör när man skjuter honom i huvudet, och på samma sätt borde första världskrigets befäl ha begripit att de skickade sina mannar till sin död efter att även den tionde självmordsoffensiven slutat i blodigt nederlag.

Jag är inte jurist, och tänker inte försöka reda ut den rättsliga skillnaden mellan likgiltighetsuppsåt, insiktsuppsåt, och oaktsamhet. Jag vill istället slå fast en moralisk princip: Försöker man uppnå ett mål och struntar i de fortskridande konsekvenserna av försöket är man fortfarande ansvarig för dessa konsekvenser. Om jag skjuter prick på en måltavla i en folkmassa är jag moraliskt ansvarig för människorna som blir ihjälskjutna, trots att jag inte försökte pricka dem. Hade den engelska ordningsmakten med våld börjat tömma walesare på blod för att fylla landets blodbanker skulle det i moralisk mening betraktas som ett folkmord. Att myndigheterna saknade uppsåt att utrota walesarna, att deras verkliga uppsåt (att fylla blodbankerna) rent av kan betraktas som önskvärt, vore i sammanhanget irrelevant för deras moraliska skuld.

Inom amerikansk rättsdoktrin finns begreppet depraved-heart murder, vilket vi kanske kan översätta som likgiltighetsmord. Det är ett koncept som existerar för att hantera just den här typen av situationer. Att urskiljningslöst skjuta in i en folkmassa eller spela rysk roulette med någon annans liv kan få dig dömd för likgiltighetsmord. Enligt samma moraliska (om än inte rättsliga) princip borde vi kunna säga att Europas krigsledningar under Första Världskriget begick en slags folkmord genom försummelse, på sina egna befolkningar. Egentligen flera folkmord, givet alla nationer som var inblandade. Deras uppsåt kanske var att besegra fienden snarare än att erodera den egna nationens livskraft, men agerade helt likgiltiga inför om det tidigare skulle leda till det senare. För den som fnyser över dödstalen vill jag påminna om att de hölls nere av Europas allmoge, inte dess eliter.

Är man inte nöjd med den analysen heller kan vi återgå till det jag tidigare nämnde om att hålla våra motståndare till sina egna måttstockar. Om det var varje tysk medborgares plikt att riskera liv och lem för att stoppa förintelsen måste ett ännu större moraliskt ansvar falla på axlarna hos Första Världskrigets högre officerare. Om förintelseöverlevares ättlingar kan vara indignerade över att Sverige inte slogs mot Tredje Riket så kan européer vara indignerade över att deras egna regeringar och högt uppsatta militärer var på väg att ta kål på dem.

Nu var inte Sverige inblandat i Första Världskriget, men å andra sidan var vi heller inte särskilt inblandade i vare sig slavhandeln eller allehanda kolonialism och interkontinentalt imperiebyggande. Kan vi importera kollektiv skuld från våra västerländska civilisationsfränder för det senare måste vi också kunna importera lite indignation över det förstnämnda. Huvudsaken är att vi börjar sätta identitetspolitisk köpkraft i händerna på Västvärldens majoritetsbefolkningar, på bekostnad av den identitetspolitiska köpkraften hos våra motståndare.

Med denna köpkraft kan vi sedan agitera för politiska reformer. Vilka är mindre viktigt, huvudsaken är att vi spenderar det nyproducerade offerkapitalet. Nytryckta pengar måste ju användas för att ha sin inflaterande effekt. På så sätt kan vi börja motarbeta de särintressen som satt sina klor i den västerländska civilisationen. Europeiska majoritetsgrupper fungerar idag som en stor spargris från vilken etniska, religiösa, och sexuella intressegrupper kan hämta ut pengar varje gång de sjunger sina klagovisor. Genom att sätta nytt offerkapital i händerna på majoritetsgrupperna kommer klagosången förlora sin makt. Martyrium är identitetspolitikens kontanter, och vi ska bekämpa dem med hyperinflation.

Annonser

Hur man röstar på Sverigedemokraterna utan att vara rasist

Hypotes: Sverigedemokraternas väljare, eller åtminstone en del av dem, tycker inte om när andra talar om för dem hur de ska leva sina liv. De är således lika eller nästan lika kritiska till sociala lagar stiftade av mediaetablissemanget som de är till juridiska lagar stiftade av riksdagen.

I den här texten kommer jag att resonera, spekulera, och tänka högt kring anledningarna till att människor utan rasistisk agenda kan sympatisera med Sverigedemokraterna. Jag tänker lägga en del av skulden på mainstream media och kultursektorn, och en annan del av skulden på de riksdagspartier som vägrar se åsiktshegemoni och politisk korrekthet som ett problem. Jag kommer inte att behandla den eventuella attraktionskraften av SDs identitetspolitik här. Väljare som röstar SD av genuint främlingsfientliga anledningar tar jag inte heller upp här, utan tanken är istället att undersöka hur en vagt antiauktoritär, semi-liberal deltidsväljare skulle komma på idén att rösta på Sverigedemokraterna.

Låt mig vara tydlig: Jag gillar inte migrationsbegränsningar och jag gillar inte Sverigedemokraterna, men jag kan ändå se någon sorts logik för hur man kan rösta på eller sympatisera med SD utan att själv ha något emot invandrare. Att försöka förstå den logiken är viktigt, om inte annat för att kunna konkurrera om SDs väljare. Låt oss börja med att titta på Sverigedemokraternas kanske största hatobjekt inom svensk kultur: Mediaklimatet.

I svensk politisk debatt har vi lågt till tak, eller en smal åsiktskorridor som det också kallats. Agendan sätts av karriärpolitiker och deras journalistkompisar som vi lite av slentrian antar bor på Södermalm. Politikerna har förstås makt att stifta lagar i bokstavlig bemärkelse, men även mediaeliten tycks ha en enorm, eller i alla fall alldeles för stor, makt över människors beteenden. De kan nämligen sätta trender för vad man får säga, hur man får säga det, vad man får skämta om, vilka man får skämta om, och kanske även vilken sorts masskultur man ska tycka om.

Dessa sociala lagar, eller normer om man så vill, verkställs inte med hot om böter eller fängelsestraff efter en rättslig prövning. Nej, de upprätthålls istället med hot om sociala sanktioner – hån, utfrysning, förintad social status, ja, i värsta fall kan du faktiskt bli av med jobbet. Det svenska språket har ingen riktig motsvarighet till engelskans guilt trip, men begreppet beskriver väl mediaelitens vanligaste vapen. Vill du inte höja socialbidraget? Då måste du hata fattiga människor.

Om man är den sortens person som inte tycker om att få sitt liv styrt av andra finns det en risk att man blir ungefär lika förbannad när EU hotar att ta ens snus som när dagligpressens kultursidor förkunnar att det numera är rasistiskt att säga ”svart” istället för ”rasifierad.” Vad värre är så arbetar den mediala åsikts- och språkpolisen genom en process som inte är vare sig demokratisk eller förutsägbar.

Det sägs att totalitära system inte främst karaktäriseras av vare sig långtgående lagar eller hårda straff, utan oförutsägbarhet. Det som utmärker totalitära system är att du, om du befinner dig i ett av dem, aldrig ens får veta vilka reglerna är. Du kan när som helst informeras om att en handling du begått är otillåten utan att du haft en chans i världen att veta det i förväg. Den här sortens godtycklighet är karaktäristisk för kulturvänsterns toppskikt: I det mediala Sveriges trendbaserade moralsystem vet ingen någonsin vilka sociala regler och normer som kommer gälla härnäst. Det som var obligatoriskt igår kan plötsligt bli tabubelagt imorgon. Någon koppling till statistik, vetenskap, eller verkligheten i övrigt behöver åsiktstrenderna förstås inte ha. Det spelar ingen roll om ett påstående är sant, så länge det är politiskt korrekt.

Enter Sverigedemokraterna: Ett parti som tar kampen mot politisk korrekthet på så stort allvar att de inte bara ifrågasätter södermalmskonsensuset, utan aktivt affirmerar sitt stöd för dess antites. Det är inte utan att man känner lite sympati för den vagt halvliberala väljare som väljer att rösta för lägre invandring bara för att reta gallfeber på etablissemanget och ge dem något annat att tänka på än om man äter kött på måndagar. Det här är varför jag inte tror att Sverigedemokratiska väljare generellt måste vara rasister. Jag tror inte Jimmie Åkesson är det heller.

Nu kanske ni invänder att det är lite vanskligt att någon som inte vill att andra ska tala om hur folk får leva röstar på ett parti som talar om för invandrare hur (och var) de ska leva och ja, jag fattar. Ironin har inte undgått mig heller. Håll dock i åtanke att Sverigedemokraterna är det enda parti i riksdagen, kanske det enda partiet i Sverige, som öppet erkänner politisk korrekthet som ett problem. (Att partiet talar sig varmt för kristna värderingar och annat nonsens spelar i sammanhanget ingen roll, eftersom media sett till att allt sådant hamnat i skymundan till fördel för invandringsfrågan.)

Jag tror att det är i ljuset av detta vi ska se sånt som negerbollsdiskussionen. Kontroversen handlar inte om ordet i sig – jag vågar gissa att även de flesta Sverigedemokrater slutat använda ordet för länge sedan – utan om principen, och principen handlar om att en verklighetsfrånvänd maktelit i Stockholm vill förbjuda dig från att använda vardagsord bara för att de är oroliga för att några flyktingar vars uppehälle du själv betalar ska råka känna sig lite kränkta. Det här är också vad jag tror Sverigedemokraterna menar med att invandrare måste ”anpassa sig:” Det är inte svenskar som ska behöva uppdatera sitt ordförråd varje gång en kulturskribent går till jobbet, det är invandrare som helt enkelt får finna sig i att landet de valt att flytta till har ett språkbruk (och ibland kanske även en humor) som för dem kan te sig excentriskt och provinciellt.

Det här skulle ju även förklara varför många Sverigedemokrater oroas av ”islamisering.” Problemet är inte att imamer och mullor skulle kunna sitta i riksdagen och införa sharia-lagar, utan att deras inflytande skulle kunna sträcka sig till den kulturelit som skapar sociala regler för oss andra. Eftersom vi lever i ett land där ett mediaetablissemang ständigt försöker centralplanera vår kultur löper vi också risken för att denna apparat kapas av andra krafter.

Inom liberalismen är en vanlig kritik mot statlig kontroll att den gör det möjligt för till exempel stora företag att skaffa sig makt som inte bara är många gånger större än vad enskilda medborgare åtnjuter, utan dessutom oproportionerligt stor i förhållande till företagets storlek. När konsumenternas makt att i marknadssammanhang rösta med plånboken fråntas dem genom att staten istället skattefinanserar varan eller tjänsten blir det lättare för skrupelfria storföretag med stark lobbykapacitet, eller korrupta politiker som vill skicka skattepengar till sina kompisar, att sko sig på konsumenternas bekostnad.

På en marknad måste ägaren av en klädkedja övertyga varje enskild kund att köpa hans kläder, men om staten tog över medborgarnas klädinköp skulle det räcka med att övertala några tjänstemän på Beklädnadsdepartementet för att klädkedjan ska få sälja sina produkter till hela landet. När konsumentmakt centraliseras genom att förvandlas till statlig makt blir det lättare, inte svårare, för storföretag att konkurrera ut mindre aktörer eftersom lobbyism mot enskilda politiker och tjänstemän är betydligt billigare än traditionell marknadsföring riktad mot ett helt folk. I värsta fall kan en myndighet utsättas för en så kallad regulatory capture och börja fungera som marjonett åt någon av de aktörer den är tänkt att reglera, med potential för enorma konkurrensfördelar åt den korrumperande aktören.

Ett liknande resonemang är också vanligt förekommande i kritiken mot övervakningssamhället: Även om dagens övervakningsivrare i regering och riksdag har goda intentioner så utgör t ex FRAs övervakningsbefogenheter ett verktyg som i framtiden kan missbrukas av aktörer som vill övervaka befolkningen av moraliskt tvivelaktiga anledningar. Vi kan inte räkna med att staten alltid är god, och en framtida stat med ont uppsåt skulle bli mångfaldigt värre om den ärvt de befogenheter dagens kontrollapparat skaffat sig. Enligt samma logik framförs ibland kritik mot public service, eftersom bland det första en nykorrumperad stat sannolikt skulle göra vore att förvandla en auktoritativ nyhetskanal med högt förtroendekapital till en personlig propagandakanal.

En kulturelit bör utgöra en liknande riskfaktor. En institution med monopolartad makt att utfärda sanktioner mot individer som inte följer dess regler löper precis samma risk att kapas av fientliga intressen, vare sig den officiellt tillhör det statliga våldsmonopolet eller ej. Se bara på hur media gått bananas över de kulturtidsskrifter som kommer få läggas ner efter nedskärningar i kulturstödet: Någon bred folklig uppslutning bakom dessa tidsskrifter finns uppenbarligen inte, eftersom ingen läser dem, men svensk riksmedia har ändå försökt piska upp masshysteri mot nedskärningarna eftersom det politiska klimatet i svensk riksmedia saknar koppling till det politiska klimatet i resten av Sverige. Vad svenska folket ska tycka om kulturstödet är inte något som avgörs av svenska folket, utan av en liten grupp journalister. Att varken kulturtidsskrifterna eller riksmedia behöver ha kontakt med verkligheten är en naturlig konsekvens av att bägge delvis finansieras med statliga subventioner.

Ponera nu att detta kulturetablissemang, med vilket jag menar både mainstream media och mer traditionell kultursektor, drabbades av den av Sverigedemokraterna fruktade islamiseringen: Det konstanta fördömandet av homofobi skulle bytas ut mot fördömanden av homosexualitet, misogyni skulle övergå från tabu till obligatorium, kritiken mot lättklädda kvinnor i reklam skulle förvandlas till krav på att de bär slöja, det skulle bli rasistiskt att äta bacon, och den politiska och sociala klappjakten på oliktänkande nationalister skulle eskalera till veritabla förföljelser av de proportioner bara en religiös inkvisition kan uppbåda. Betänk även att kultureliten inte bara verkar blind för all reaktionär skit många kulturer bär med sig, utan aktivt välkomnar den. En utomstående betraktare kan förlåtas om han får uppfattningen att de som vistas i den politiska korrekthetens finrum rent av önskar att de kunde få bli undersåtar till ayatollor, påvar, och andra auktoritära medeltidsfasoner som de i mångkulturens namn förväntar sig att alla ska tolerera och respektera.

Ur detta perspektiv kan man börja förstå varför SD vill minska invandringen: Problemet är inte invandrarna själva, som människor, utan att vi (från SDs perspektiv) satt ett verktyg i händerna på dem som i värsta fall skulle göra deras sämsta egenskaper till samhällsnorm. Med tanke på att samma verktyg, media- och kulturetablissemanget, lyckats göra en av svenskarnas sämsta egenskaper, vänsterideologi, till samhällsnorm är Sverigedemokraternas befarade islamiseringsscenario inte nödvändigtvis helt befängt.

Genom att koncentrera normskapande roller till en liten elit, i detta fall förlag och nyhetsredaktioner snarare än myndigheter, blir det lättare för aktörer med goda förbindelser att influera vilka normer som skapas i samhället. Betrakta till exempel hur svensk media favoriserar vänsterblocket, och hur 40% av journalistkåren (50% på SVT och SR) röstar på Miljöpartiet, trots att detta inte speglar väljarkårens attityder.

Betrakta hur nykterhetsrörelsen lyckats skapa konsensus i media kring hur fantastiskt det är med alkoholmonopol och nolltolerans mot narkotika, trots att inget sådant konsens finns hos den övriga befolkningen. Betrakta också hur detta bidragit till en norm om att misstänkliggöra drogliberalism (jag har läst artiklar där bara begreppet i sig använts som skällsord) som någon slags politiserad missbrukaraktivism. Betrakta hur Fi-feminister med hjälp av media fått victoriansk sexualmoral att göra comeback. Trots deras brist på folklig förankring delas den här sortens konsensus dessutom ofta med det politiska etablissemanget (i de frågor det inte råder konsensus om i riksdagen är blockskillnaderna ofta minimala).

Föreställ dig nu att nykterhetsrörelsens och Fi-feministernas inflytande övertogs av islamister. Tänk dig att den samhällsintitution som idag gjort bevarat kulturstöd till högsta politiska prioritet imorgon bestämde att all skolpolitisk debatt måste handla om förbud mot sexualundervisning. Tänk dig partiledardebatter där integrationsfrågan bara får handla om hädelseförbud. Att islamister skulle utgöra en minoritet av svenska folket (och svenska muslimer, för den delen) spelar ingen roll. Det är just det här som är poängen: När makten över normutveckling centraliserats till en liten cliqué blir det lättare, inte svårare, för små men organiserade grupper att kapa processen. Så länge islamisterna är bra på att organisera sig, vilket de är, behöver deras antal inte ha någon särskild koppling till deras inflytande.

Det är ett sorgligt faktum att riksdagen saknar partier med antiauktoritärt patos, så för en antiauktoritär väljare kan det därför vara lockande att rösta på ett parti som åtminstone står i opposition till kultur- och mediasektionerna av samhällsetablissemanget. Det politiska etablissemangets våldsmonopol kanske har större destruktiv potential än det kulturella etablissemangets åsiktsmonopol, men för en SD-väljare tycks det senare åtminstone ha en opposition man kan rösta på. För en ideologiskt ointresserad Ronny&Ragge-liberal framstår valet av parti lätt som ett val mellan å ena sidan sju partier som stödjer en paternalistisk stat och en kulturelit besatt av politisk korrekthet, och å andra sidan ett parti som stödjer en paternalistisk stat men åtminstone på ytan tycks motsätta sig en kulturelit besatt av politisk korrekthet.

Med detta i åtanke kan man se partiets retorik, om att de skulle vara Sveriges enda oppositionsparti, i ett annat ljus. De sitter inte bara i opposition till de andra politiska partiernas migrationspolitik, utan de sitter också i opposition till de aktörer inom media- och kultursvängen som tagit sig rätt att bestämma vad man får tycka, säga, och skämta om. SDs förslag på att skrota presstödet framstår rent av som ett uttryck för genuin ideologisk övertygelse snarare än det cyniska försök att tysta sina kritiker det skulle kunna anklagas för att vara. Den snabba tillväxten av SD-märkta alternativmedier som Avpixlat blir också lättbegriplig i ljuset av detta; Om SD-sympatisörer präglas av antipati mot mediaetablissemanget faller det sig naturligt att de söker sig till andra plattformar för nyheter och opinionsbildning.

Vid det här läget bör jag kanske också påpeka att jag inte förnekar de historiska och statistiska belägg som finns för att Sverigedemokraterna som organisation har kopplingar till främlingsfientliga idétraditioner, så som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, och rötter i rent nationalsocialistiska rörelser. Ingen behöver länka mig nyhetsartiklar om Sverigedemokratiska partiföreträdare som uppenbarligen är rasister. Vi måste dock skilja på den rörelse partiet i sig består av och den betydligt större och bredare skara som utgör partiets väljarkår.

13% av Sveriges befolkning röstade på Sverigedemokraterna i höstas, och ännu fler kan tänka sig att rösta på dem i framtiden. Jag vet inte hur många av dem som är rasister, men att alla eller nästan alla skulle vara det saknas det belägg för. Om vi utgår från det resonemang jag hittills i texten utvecklat är det tydligt att någon med låg grad av främlingsfientlighet skulle kunna bli SD-sympatisör, med bara några enstaka tankevurpor på vägen dit.

Om vi håller detta resonemang i bakhuvudet kan vi också se hur en röst på Sverigedemokraterna för att ”röra om i grytan,” en motivering vissa SD-väljare gav i valet 2010, är lockande av fler anledningar än att det undergräver blockpolitiken. Sverigedemokraterna lyckas genom sin blotta existens reta gallfeber på media, och ju större partiet blir desto mer hysteriska blir media. Att händelser som järnrörsskandalen bara bidrar till att öka Sverigedemokraternas väljarstöd kan enkelt förklaras med att de bevisar partiets förmåga att fylla sin funktion: Att skapa kaos i Mediasverige. Att de också skapar kaos i riksdagen är en ren bonus. Med skandalpolitiker och skandalpolitik lyckas Sverigedemokraterna utmana kulturetablissemangets åsiktsmonopol utan att lägga ett enda lagförslag i riksdagen.

Kanske kan vi även här finna anledningen till att en så stor del av Piratpartiets väljare (när de fanns) sympatiserade med Sverigedemokraterna. När det kom till att provocera kultureliten fyllde fildelningsfrågan under en period samma funktion som migrationsfrågan, och Rick Falkvinge vågade ofta trampa på många fler tår än Jimmie Åkesson. Intressant nog motiveras som jag nämnt övervakningskritik, Piratpartiets andra fråga, med resonemang snarlika men samtidigt spegelvända mot de jag i denna text anfört mot invandring: Övervakningslagarna är verktyg som i framtiden kan missbrukas av ondsinta aktörer, medan invandringen är det som enligt SD-logik kommer leda till att vi får de ondsinta aktörer som kan missbruka det verktyg kulturetablissemanget utgör.

Skillnaden är intressant: Piratpartiet förstod att själva verktyget – övervakningsapparaten – var problemet, medan den outsinliga mängd framtida aktörer som kunde missbruka det skulle bli ofarliga om de avväpnades i förtid. Sverigedemokraterna, å andra sidan, har identifierat kulturetablissemanget som ett verktyg som kan missbrukas, men angriper istället de aktörer som anses mest troliga att missbruka det (invandrarna). Kanske är det i denna skillnad vi kan hitta nyckeln till hur liberal politik skulle kunna bryta Sverigedemokraternas växande popularitet.

Hur som helst kan lockelsen med bägge partier förstås med snarlika problemformuleringar i deras profilfrågor: Makt centraliserad till en monopolistisk aktör utsätter samhället för än större, inte mindre, risk för att makten missbrukas än om den var decentraliserad. Klart är i vilket fall som helst att man inte kan stoppa Sverigedemokraternas valframgångar genom att bemöta SD-sympatisörers protester mot politisk korrekthet genom att försöka tysta dem med ännu mer politisk korrekthet.

Att försöka mobba SD-väljare (med det synsätt jag beskrivit i denna text) till att underkasta sig ett åsiktsmonopol vore som att använda polisvåld för att övertyga anarkister om varför alla borde underordna sig ett våldsmonopol. Som liberaler måste vår uppgift bli att angripa Sverigedemokraternas lösning på problemet, inte att gå vänsterns ärenden genom att förneka att politisk korrekthet och centraliserad åsiktshegemoni skulle vara ett problem.

Thomas Sowell om varför vänstern alltid är god

I Intellectuals and Society beskriver ekonomen Thomas Sowell hans syn på en konflikt mellan två fundamentalt olika världsåskådningar hos samhällets intellektuella. (Om vad han menar med intellektuella har Thomas Sowell bland annat det här att säga:

‘Here “intellectuals” refers to an occupational category, people whose occupations deal primarily with ideas—writers, academics, and the like. Most of us do not think of brain surgeons or engineers as intellectuals, despite the demanding mental training that each goes through, and virtually no one regards even the most brilliant and successful financial wizard as an intellectual.

At the core of the notion of an intellectual is the dealer in ideas, as such—not the personal application of ideas, as engineers apply complex scientific principles to create physical structures or mechanisms.’

Till intellgentian (skillnaden mellan den och intellektuella behöver inte bekymra oss här) räknar han akademiker, policy-författare, journalister (som kolumnister och författare av ledarsidor och debattartiklar, inte i egenskap av nyhetsreportrar), vissa juristproffessioner, politiska rådgivare, lärare, aktivister, och liknande.)

Den världsåskådning han själv bekänner sig till präglas av en syn på problem som fattigdom och konflikter som urtillståndet, med förbättringar ett resultat av mänskliga ansträngningar vars effekter måste utvärderas empiriskt (av denna anledning kallar han världsbilden för ”the tragic vision”). Motståndarsidan (som han kallar ”the vision of the annointed”) präglas av självgodhet och en närmast axiomatisk tro på att deras hemsnickrade teorier är korrekta, utan att behöva kontrolleras mot erfarenheter i verkligheten. De anser att människan till sin natur är fredlig, tolerant mot andra grupper, och rik på materiella tillgångar, och att krig, fördomar, och fattigdom är sociala konstruktioner som kan upplösas genom kritisk analys från samhällets intelligentia. Jag har många gånger konfunderats av attityder som brukar sammanfattas som ”vänstern är alltid god,” och jag har tidigare bloggat om hur politisk korrekthet går ut på att tysta motståndare oavsett om de har fel, och fann därför den här texten läsvärd.

‘At the heart of the social vision prevalent among contemporary intellectuals is the belief that there are “problems” created by existing institutions and that “solutions” to these problems can be excogitated by intellectuals. This vision is both a vision of society and a vision of the role of intellectuals within society. In short, intellectuals have seen themselves not simply as an elite—in the passive sense in which large landowners, rentiers, or holders of various sinecures might qualify as elites—but as an anointed elite, people with a mission to lead others in one way or another to better lives.
/…/

In contrast to the vision of today’s anointed, where existing society is discussed largely in terms of its inadequacies and the improvements which the anointed have to offer, the tragic vision regards civilization itself as something that requires great and constant efforts merely to be preserved—with these efforts to be based on actual experience, not on “exciting” new theories.
/…/

These opposing visions differ not only in what they believe exists and in what they think is possible, but also in what they think needs explaining. To those with the vision of the anointed, it is such evils as poverty, crime, war, and injustice which require explanation. To those with the tragic vision, it is prosperity, law, peace, and such justice as we have achieved, which require not only explanation but constant efforts, trade-offs, and sacrifices, just to maintain them at their existing levels, much less promote their enhancement over time.
/…/

[The tragic vision] does not assume that the chafing restrictions conveyed to us by social contrivances—from prices to stigmas—are caused by those contrivances. Above all, it does not assume that untried theories stand on the same footing as institutions and practices whose very existence demonstrate their ability to survive in the world of reality, however much that reality falls short of what can be imagined as a better world. As Professor Richard A. Epstein of the University of Chicago put it: “The study of human institutions is always a search for the most tolerable imperfections.”

The two visions differ fundamentally, not only in how they see the world but also in how those who believe in these visions see themselves. If you happen to believe in free markets, judicial restraint, traditional values and other features of the tragic vision, then you are just someone who believes in free markets, judicial restraint and traditional values. There is no personal exaltation resulting from those beliefs. But to be for “social justice” and “saving the environment,” or to be “anti-war” is more than just a set of beliefs about empirical facts. This vision puts you on a higher moral plane as someone concerned and compassionate, someone who is for peace in the world, a defender of the downtrodden, and someone who wants to preserve the beauty of nature and save the planet from being polluted by others less caring. In short, one vision makes you somebody special and the other vision does not. These visions are not symmetrical.

/…/

Because the vision of the anointed is a vision of themselves as well as a vision of the world, when they are defending that vision they are not simply defending a set of hypotheses about external events, they are in a sense defending their very souls—and the zeal and even ruthlessness with which they defend their vision are not surprising under these circumstances. But for people with opposite views, who may for example believe that most things work out better if left to free markets, traditions, families, etc., these are just a set of hypotheses about external events, and there is no such huge personal ego stake in whether those hypotheses are confirmed by empirical evidence. Obviously everyone would prefer to be proved right rather than proved wrong, but the point here is that there are no such comparable ego stakes involved among believers in the tragic vision.

This difference may help explain a striking pattern that goes back at least two centuries—the greater tendency of those with the vision of the anointed to see those they disagree with as enemies who are morally lacking. While there are individual variations in this, as with most things, there are nevertheless general patterns, which many have noticed, both in our times and in earlier centuries. For example, a contemporary account has noted:

Disagree with someone on the right and he is likely to think you obtuse, wrong, foolish, a dope. Disagree with someone on the left and he is more likely to think you selfish, a sell-out, insensitive, possibly evil

Supporters of both visions, by definition, believe that those with the opposing vision are mistaken. But that is not enough for those with the vision of the anointed. It has long been taken for granted by those with the vision of the anointed that their opponents were lacking in compassion. Moreover, there was no felt need to test that belief empirically. As far back as the eighteenth century, the difference between supporters of the two visions in this regard was apparent in a controversy between Thomas Malthus and William Godwin. Malthus said of his opponents, “I cannot doubt the talents of such men as Godwin and Condorcet. I am unwilling to doubt their candour.” But when Godwin referred to Malthus, he called Malthus “malignant,” questioned “the humanity of the man,” and said “I profess myself at a loss to conceive of what earth the man was made.”
/…/

What often distinguishes liberals from others,” according to best-selling author Andrew Hacker, is that they are “ready to share some of what they have with others less fortunate than themselves.”30 This is not a view peculiar to Professor Hacker. It reflects an opinion that was widespread among those with the vision of the anointed before he was born. But here, as elsewhere, the power of a vision is shown not by the evidence offered in favor of it but precisely by the lack of any sense of need for evidence—in this case, evidence of the lesser humanitarianism among conservatives opposed to “progressive” policies. However, an empirical study by Professor Arthur C. Brooks of Syracuse University, to test the extent to which liberals and conservatives in America donated money, blood, and time to philanthropic endeavors showed that conservatives donated on average both a larger amount of money and a higher percentage of their incomes (which were slightly lower than liberals’ incomes) to philanthropic causes, that they donated more hours of their time as volunteers, and that they donated far more blood.

This, of course, in no way proves that conservatives’ arguments on social or political issues are more valid. What it does show is how far wrong people can go when they believe what is convenient for their vision and see no need to test such convenient assumptions against any empirical evidence. The fact that the assumption that conservatives were less concerned about other people’s well-being prevailed so strongly and so unquestioningly for so long—literally for centuries—before even being tested reinforces the point.

Similarly, when those with the vision of the anointed advocate disarmament and international agreements among potential adversary nations as the way to preserve peace, and are opposed by those with the tragic vision who advocate military deterrence and military alliances as the way to preserve peace, these are seldom seen as simply different hypotheses about prospects and risks in the external world. Those with the vision of the anointed have far more often, for a very long time, seen such differences as signs of internal defects in those who disagree with them. Those who rely on stronger military forces, rather than disarmament or international agreements, to deter war have often been depicted by intellectuals as being in favor of war.
/…/

British writer J.B. Priestley likewise explained the failure of the pacifism common among his fellow intellectuals in the 1930s to catch on with the general public by saying that the public favored war out of “boredom,” a boredom leading to “the widespread desire for some grand piece of excitement, for fiery speeches and flag-waving, for special editions, troop trains, casualty lists.” While acknowledging “the enormous sales” of the anti-war novel All Quiet on the Western Front, Priestley said of the people who read it, “The very horrors fascinated them,” that the book was “too good a show as a tragic spectacle.”

In short, no matter what the empirical facts might be, they would simply be interpreted to fit Priestley’s vision. The desires arbitrarily attributed to the public made it unnecessary for Priestley to confront opposing arguments or to confront the possibility that there were gaps or flaws in the arguments advanced by pacifists like himself, which left the public unconvinced that the pacifists’ approach—disarmament and treaties—was likely to reduce the dangers of war. There has been a long history of a similar approach to issues of war and peace by intellectuals, going back at least as far as Godwin and Condorcet in the eighteenth century, and often depicting those who disagreed with them as people who favored war for some malign or irrational reason

The contrast between how those with the tragic vision and those with the vision of the anointed see opponents has been too widespread and too long-lasting to be attributed simply to differences in particular personalities, even if there are individual variations on both sides. The very nature of the visions themselves involve very different personal ego stakes. To believe in the vision of the anointed is to be oneself one of the anointed, something that many find too precious to risk forfeiting. As T.S. Eliot put it:

Half of the harm that is done in this world is due to people who want to feel important. They don’t mean to do harm—but the harm does not interest them. Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves’

Kort sagt kan man säga att den spridda uppfattningen att vänstern alltid är god förmodligen beror på att många vänsterintellektuella och deras anhang är emotionellt investerade i en världsbild som ger dem en känsla av handlingskraft och förmåga till social ”frigörelse” som sträcker sig långt bortom de befogenheter verkligheten tillåter. När man förklarar för en självgod vänsternisse att det är hyrestak, inte kapitalism, som orsakar bostadsbristen har man alltså inte bara falsifierat en hypotes, utan angripit en väldigt grundläggande beståndsdel i hans självuppfattning och syn på sig själv i förhållande till sin omvärld. Det är knappast en nyhet att vänstern är mer styrd av känslor än logiska argument, men med Thomas Sowells resonemang kan vi utveckla en hypotes som låter oss förstå varför och på vilket sätt vänstern är så känslostyrd.

För den som är intresserad av den oklippta versionen av den här texten finns den i kapitel 4 av boken Intellectuals and Society. Hela boken är läsvärd och rekommenderas.

Några tankar om politisk korrekthet

Sedan Sverigedemokraterna tog 13% i riksdagsvalet har jag börjat skriva en text om vad jag tror deras framgångar beror på. Innan vi tar itu med att analysera partiets väljare skulle jag dock vilja tänka högt om ett av deras centrala begrepp: politisk korrekthet.

Efter att ha gjort lite research (dvs slagit upp begreppet på Wikipedia) visar det sig att begreppet först verkar ha myntats av partilösa socialister, i deras kritik av partitrogna sovjetkommunister. Att vara politiskt korrekt innebar att man följde partiprogrammets rekommenderade åsikter och ståndpunkter istället för att utifrån självständiga tankar utvärdera lämpligheten i ett visst politiskt förslag. Begreppet var således redan från början pejorativt och betecknade en villighet att outsourca sin tankeförmåga till ett auktoritärt etablissemang av proffstyckare.

I början på 90-talet började begreppet omsättas i Förenta Staternas offentliga debatt. Högertänkare oroade sig för vänsterdominans inom akademin och intelligentian. Högskolor och universitet började kvotera in minoritetsstudenter, åsikter som ansågs hetsa mot minoriteter förbjöds, och läroplaner reformerades. Begreppet användes för att identifiera vänsterns försök att kväva avvikande åsikter, men lär också ha brukats som slagträ för reaktionära syften. Det hade hur som helst genomgått en radikal syftesglidning de senaste decennierna, och vad folk menar med begreppet idag är inte alltid glasklart. Eftersom jag lär behöva använda begreppet i framtiden skulle jag vilja lägga fram några tankar om hur jag ser på det, och varför jag tror att fenomenet det beskriver är ett samhällsproblem. Här borde jag förstås komma dragandes med statistiska tabeller men, alltså, palla. Jag har följt svensk politisk debatt i många år och ser i princip dagligen det här fenomenet, och jag har svårt att se hur det skulle kunna undgå någon.

Jag vet inte om jag kan ge någon uttömmande definition för hur politisk korrekthet bör definieras idag, men när jag tänker på vad som karaktäriserar fenomenet är det en egenskap i synnerhet jag kommer att tänka på: Folk som kritiseras för politisk korrekthet är nästan alltid motståndare till klarspråk och ärlighet. Till exempel kan det röra sig om kyrklig PK, i vilken man kritiserar nyateistiska opinionsbildare som Richard Dawkins för att hålla en för hård och konfrontativ ton (”strident” är ett vanligt förekommande adjektiv i den anglofona debatten). Politiskt korrekta motståndare till religionskritiker utmärker sig alltså genom sina angrepp på t ex tonfall, formuleringar, eller rent av vilken sorts människor som brukar ha åsikterna i fråga (guilt by association).

Richard Dawkins med fleras försvar brukar innehålla en invädning i stil med ”men jag har ju rätt!” Detta är en fullt legitim invändning, och lyckas faktiskt sätta huvudet på spiken med den politiska korrekthetens problem: Den bryr sig överhuvudtaget inte om vad som är sant, utan intresserar sig bara för hur diskussionen om vad som är sant kan få andra människor att känna sig. Den här sortens verklighetsförakt måste förstås vara extra frustrerande för en vetenskapsman, men med tanke på hur många andra som ondgör sig över politisk korrekthet kan vi nog betrakta det som något av ett samhällsproblem.

Om vi utgår från denna syn på vad politisk korrekthet innebär måste vi fråga oss hur pass utbrett fenomenet är. Nu har Sverige ingen religionspolitisk debatt jämförbar med UK och USA (huruvida det beror på svensk sekularism eller PK lämnar jag därhän) men det finns definitivt andra områden som åtminstone jag uppfattar som drabbade av PK. Ett exempel är drogfrågan: Att överhuvudtaget diskutera olika drogers skadeverkningar (de riktiga, inte de nykterhetsrörelsen ljugit ihop) betraktas ofta som suspekt – jag har ofta hört folk undra högt om de som ifrågasätter narkotikapolitiken inte egentligen måste vara pundare som vill legalisera sitt missbruk. Om inte motiven ifrågasätts efterfrågar mediapersonligheter signalpolitik istället: Vi måste fortsätta med skräckpropagandan och stigmatiseringen, trots att den är grundad i pseudovetenskap och vidskepelse, för att ”skicka rätt signaler.” Att ha en diskussion om hur roligt det kan vara att knarka ses som direkt oansvarigt, inte för att den liberala sidan har fel i sak, utan för att sanningen är för skadlig för pöbeln att hantera.

Ett annat exempel är hur lägstalöner påverkar sysselsättningen. Påpekar man att fackförbundens statligt sanktionerade privilegier gett dem makten att driva upp lägstalönerna till en nivå som slår ut människor med låg arbetserfarenhet eller lågt humankapital i övrigt, och att detta lett till den enorma ungdomsarbetslösheten, blir man lätt anklagad för att vara arbetarfientlig. Kanske är man till och med knähund åt kapitalisterna som vill suga ut arbetstagarna. Påpekar man att lönebildningen också är ansvarig för arbetslösheten bland invandrare kan man rent av bli kallad rasist. Notera att vänstern i det här fallet inte bryr sig om huruvida det är sant att lägstalönerna påverkar sysselsättningen, utan huvudsaken för dem är att tanken är ”fientlig” eller ”hjärtlös” eller ”förolämpande” mot dem som alla förväntas tycka synd om.

Om vi tänker lite utanför lådan kan vi föreställa oss ett hypotetiskt exempel. Föreställ dig vad folk skulle säga om någon försökte, säg, hålla ensamstående mödrar moraliskt ansvariga för vilka de valt att skaffa barn med. För enkelhets skull kan vi föreställa oss fäder som redan innan graviditeten, ja rent av redan innan förhållandet, var uppenbart dåligt lämpade för barnuppfostran. Föreställ dig nu att det var TV-debatt om sådana fäder och att någon, för skojs skull säger vi en partiledare, kom på idén att kvinnorna som valde skaffa barn med odugliga män också hade en stor del av ansvaret för de snåriga situationer som uppstår när de lämnas ensamma med sin avkomma. Tror du det skulle resultera i rationell och sansad debatt om reproduktionsetik, föräldraskapsfilosofi, och normkritik? Det tror inte jag. Jag tror heller inte att partiledaren nödvändigtvis skulle ha rätt, men jag tror det är något fel på ett samhälle i vilket avgångskrav vore ett sannolikare resultat än en diskussion i sakfrågan.

Sedan har vi ju invandringen, det mest uppenbara exemplet. Eftersom den här texten är tänkt att lägga grunden för ett försök till analys av SD lär jag ju ta upp migrationsfrågan också. Nu är jag visserligen förespråkare av öppna gränser, men kan ändå tycka att tongångarna brukar bli lite väl hysteriska när någon vill prata om hur mycket det kostar att ta emot en flykting. En delfaktor är förstås att en diskussion om invandringens potentiella kostnader (även om de bara är kortsiktiga) riskerar blottlägga välfärdsstatens pris, men en annan viktigt förklaring är den officiella. Om invandringens negativa konsekvenser får diskuteras jämte de positiva så kanske invandrarna känner sig kränkta. Notera återigen det totala ointresset för sanningen; istället för att med hjälp av empiriska data försöka att tillsammans resonera oss fram till en korrekt bild av verkligheten ska vi basera vår analys av invandringens effekter på vad som känns bra. Implicit i denna idé finns förstås vad George W. Bush kallade ”the soft bigotry of low expectations,” dvs. föreställningen att invandrare är för ömtåliga för att kunna hantera en uppriktig och rationell samhällsdebatt.

Extra förfärande blir det när vi kommer ihåg att det inte bara är förbjudet att vilja minska invandringen radikalt, utan också att vilja höja den lika radikalt. När Centerpartiet under sin idéprogramsdiskussion (diskussion!) började prata om öppna gränser utmålades de som ett tomteparti. Att man kan se det som moraliskt fel att utestänga människor från Sverige var liksom ointressant, likaså att tala om de statistiska projektionerna för hur mycket det globala välståndet skulle öka i en värld utan gränskontroller. Det viktiga var istället vad mediaetablissemanget kände, och vad de kände var att med öppna gränser skulle välfärden och integrationen gå åt helvete (ja, jag vet, ironin är överväldigande när man betraktar hur samma proffstyckare behandlar Sverigedemokraterna).

Det blir värre. Eftersom verklighetsförankringen getts lägsta prioritet på det här området är det inte bara förbjudet att diskutera hur invandringen påverkar oss, utan det är också förbjudet att diskutera vilka implicita förväntningar vi har på invandrare. Ja, förväntningarna i sig blir ju kvar, eftersom de är implicita, men att göra dem explicita är strängeligen förbjudet. Vi kan ha en norm av att inte uppträda våldsamt kring barn, men att tala om för folk att normen finns är rasistiskt. Vi är obekväma med att diskutera vår egen religion med främlingar, eller ens att lyssna på främlingar som diskuterar sin egen religion, men förklara detta kulturella tabu och det finns risk för att du anklagas för ”dålig människosyn.” När du nyanställer någon till kundservice kan du kräva att han ska vilja skaka hand med kvinnor, att hon ska vilja visa sitt ansikte, eller att hen talar begriplig svenska, men du får inte säga att du kräver det. Vi får ställa krav på invandrare, men vi får inte tala om för dem vilka kraven är.

Det här gör förstås att vi inte kan ifrågasätta kraven heller. Försök görs ibland av människor som vill förklara integrationsproblemen med rasism, men det slutar alltid med att de slåss mot spöken och villfarelser. Eftersom ingen får berätta vilka implicita krav svensk kultur ställer på invandrare finns det heller ingen möjlighet att diskutera vilka krav som är rimliga och vilka som behöver problematiseras. Problematiseringarna måste istället ske genom vilda gissningar på vad man tror att andra, som inte jobbar i media, tycker om invandrare. Den verklighetsföraktande norm som politisk korrekthet innebär kan alltså potentiellt sett vara ett av Sveriges största integrationsproblem.

Jag vet själv hur det varit när jag bott utomlands. Då hade jag släktingar som kunde tala om för mig hur den kulturen skiljde sig från Sverige (”Folk kommer ta på dina armar och peta på dig när du pratar med dem. Man gör så här. När de frågar hur du mår bör du veta att det bara är en hälsningsfras, och tänk på att du inte kan baktala konservatismen här på samma sätt som ni gör i Sverige. De flesta här är kristna och går i kyrkan”), vilket jag var mycket tacksam för, och på TV diskuterades det ofta och friskt kulturkrockar och vilka värderingar som kunde betraktas som nationella. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att flytta till ett främmande land med Sveriges tradition av att hemlighålla kulturella värderingar från alla invandrare.

Det är åtminstone för mig tydligt att politiskt korrekthet, med den innebörd jag försökt förklara här, är något av ett samhällsproblem. I princip handlar PK om att göra lögn och oärlighet till dygd, och att i toleransens namn svartmåla uppriktighet. Formellt sett är PK en uppenbar form av felslut eftersom det föreskriver att sanningshalten i ett påstående måste avfärdas som irrelevant om påståendet kan uppfattas som kränkande av vissa grupper. PK är en norm som sätter känslor och politiska dogmer framför öppen debatt och nyktra analyser av fakta. Det är en norm som innebär att du måste kapitulera din kritiska tankeförmåga till auktoriteter i kultursvängen och förståsigpåare i mediabranschen. Det är en auktoritär, antiintellektuell, och verklighetsfientlig konstruktion som kan underkänna en slutsats om den är obekväm. Det är sinnelivets etatism, och Sverigedemokraterna är det enda parti i Sverige som försöker problematisera det.