Libertarianismen och estetiken

Diskutera i små grupper.

Somliga människor har en världsbild i vilken deras moralkod är skapt för att tjäna deras estetiska ideal. Inom deras respektive ideologier utgör estetiska preferenser den animerande kraften och det överordnade målet, medan de moraliska reglerna blir till en slags efterhandskonstruktion skapad för att uppnå den tilltänkta estetiken. Deras samhällsvision vilar fortfarande på en grund byggd av moraliska regler, men den är designad främst för att bära en viss estetisk överbyggnad.

Ett modernt exempel på en sådan företeelse är alternativ-högern, med sina diverse mildare bihang. Det är en rörelse som börjat arbeta fram en tydlig estetik (nazikitsch och fascistchique, om jag ska fatta mig kort och grovt förenklat) men med desto dunklare moralvärderingar. De renlärigaste definieras av sin strävan efter en etnostat, men är antingen obekymrade eller oeniga om hur den ska organiseras. Åsikter går isär om vilket ekonomiskt system som bör användas och vilken politik som ska föras bortom den etniska, men estetiken är de desto mer överens om. Politiska diskussioner är ofta en fråga om hur man bäst uppnår de estetiska målen. Kanske kan det förklara deras memetiska framgångar – en rörelse så fokuserad på form kan nästan inte hjälpa att de producera skickliga formgivare.

Libertarianismen och den klassiska liberalismen är nästan i motsatt position. I vår rörelse är de estetiska idealen helt underordnade, nästan irrelevanta i jämförelse med, de moraliska principerna. I århundraden har våra ideologiska fränder hamrat, slipat, och justerat frihetens moralkod och filosofiska fundament. Våra värderingars resultat behövde aldrig bli vackra, de behövde bara bli rättfärdiga. Lite raljant kanske man kunde säga att alternativ-högern är en rörelse som har en estetik men ingen fast moral, medan libertarianismen är en rörelse som har moral men ingen estetik.

Jag vill dock förfäkta en mer optimistisk beskrivning av vår egen rörelse. Eftersom den har satt individens frihet i centrum, byggt teorier om hur samhällen kan ordnas på olika sätt beroende på vad dess medlemmar föredrar, och därmed framhärdat allas rätt att ge uttryck för sina estetiska preferenser så kan vi se annorlunda på saken. Vi behöver inte säga att libertarianismen inte har någon estetik, istället kan vi säga att den har varje tänkbar estetik. Att andra ideologier inte tillåter oss att leva som vi vill, men att vår drömvärld skulle tillåta dem att organisera sig frivilligt, är trots allt ett vanligt tankesätt i våra kretsar.

Detta har en intressant implikation: Om vi har ett välbyggt moralsystem som tillåter alla estetiska uttryck, och det finns andra rörelser med väldefinierad estetik men illa genomtänkt moral, så bör vi kunna kooptera andra rörelser genom att göra vår moral till deras. I praktiken innebär det att vi behöver visa andra hur deras estetiska ideal skulle kunna bli verklighet i en libertariansk samhällsordning.

Ibland har jag sett libertarianer försöka gå åt motsatt håll och hävda en enhetlig, gemensam, och obligatorisk estetik för alla libertarianer. En fallstudie i detta vansinne gick nyligen att beskåda när The Daily Beast presenterade några av de sämsta argument jag någonsin sett för varför någon ska bli utslängd från USA:s frihetliga rörelse. Bland annat kan profilen Augustus Invictus, menar de, inte vara libertarian eftersom han drack getblod en gång. Längre ner i artikeln kan vi se Reason Magazines chefredaktör fullständigt felrepresentera vad libertarianismen handlar om
they are the antithesis of everything that the libertarian project stands for—which is cosmopolitanism versus parochialism, individualism vs. group identity, and libertarianism or autonomy versus authoritarianism,”

Tre dikotomier, varav bara den tredje är korrekt. I själva verket behöver man naturligtvis inte vara vare sig kosmopolit eller individualist för att vara libertarian. Man kan kivas om äganderättens gråzoner eller diskutera icke-aggressionsprincipens applikationsområden, men man kan faktiskt inte hävda att en ideologi som grundar sig i individers rätt att välja förbjuder individer att välja ett kollektiv att ansluta sig till eller hålla sig borta från. Det säger också en del om vilken ytlig analys man måste ha när den enda korrekta av tre beskrivande punkter är en ren tautologi. Det libertarianska projektet handlar om libertarianism – vilket scoop.

Nick Gillespie och de skitnödiga vänsteravvikare han delar artikel med har så klart rätt till sina preferenser. Det går utmärkt att kombinera sin libertarianism med kosmopolitisk individualism, och det går lika utmärkt att kasta ut folk man inte gillar från sitt kosmopolitiska individualisttält, men det går inte lika bra att även försöka distansera dem från libertarianismen som helhet. Daily Beast-gänget kan härska egenmäktigt över sitt lilla tält, men de har inte monopol på den ideologiska grund det är byggt på.

Jag har observerat liknande fenomen i Sverige. Vissa anser att det finns kulturer som är mer intrinsikalt libertarianska än andra, och efter noggrant och nyktert studium av människans olika kulturer genom historien har de kommit fram till att den mest libertarianska är den man hittar hos Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal. Östeuropéerna, lantisarna, de okvalificerade arbetarna, och inte minst amerikanerna är på tok för trångsynta för att deras kulturer ska kunna ha ett frihetspatos, och vi vet alla att det var värre förr. (Men afrikaner och asiater då? Sch, nu pratar vi om nåt annat) Att dessa analytiker själva tillhör Västeuropas urbana medelklass under tidigt 2000-tal är förstås en ren slump – det är inte de som har en bias för sin egen kultur, det är alla andra som har det. Det är en ideologisk variant av ”det är inte jag som har dialekt, det är alla andra som pratar konstigt.”

Kulturkonservativa frihetsvänner är förstås inte heller immuna. Givet vilka som läser den här bloggen kanske jag svär i kyrkan genom att utdela en känga till Hans Herrman Hoppe, men i hans föreläsningar och tal tycks han dras med uppfattningen att just hans syn på familjevärderingar och naturliga hierarkier är den mest kompatibla med libertarianismen. Kanske lägger han i sina böcker fram en mer konsekvent analys i vilken även kulturradikaler, nihilister, osv har samma förutsättningar att bygga fria samhällen som sina kulturella motsatser, men det är inte en ståndpunkt jag hört honom understryka i sina verbala presentationer och det är definitivt inte en uppfattning alla hans fans verkar vara av. Till exempel har Christopher Cantwell gjort sig känd för uppfattningen både att libertarianism är mest lämpad för hans kulturella preferenser, och att hans kulturella preferenser är mest lämpade för libertarianism.

Det vi istället borde göra är alltså att bredda vår ideologiska målgrupp genom att diversifiera våra (sub)kulturella målgrupper. Genom att visa hur alla (eller i alla fall de flesta) estetiska preferenser är kompatibla med våra ideologiska principer kan vi locka till oss människor från nya grupper utan att de måste lämna sina politiskt betingade sociala cirklar. Några exempel på detta går redan att finna.

I den övervintrade hippierörelsens pårökta subkultur kan man hitta individer som fått upp ögonen för libertarianismens tillåtande syn på droger och avvikande beteenden. I denna subkultur, med sina rastaflätor, pösiga kläder, ständiga bilder på cannabislöv, jamaicafärger, och förmaningar om att ”chilla mannen, allt blir bättre om ingen anstränger sig,” är estetiken lätt att känna igen. För en anhängare av denna rörelse som upptäcker att libertarianer och klassiska liberaler länge varit bland de enda som drivit frågan om drogers legalisering bör det vara lätt att bli lite imponerad, kanske tindra lite med de rödsprängda ögonen, rent av. Således har små delar av rörelsen byggt sin cannabiskultur på en grund gjord av libertarianska värderingar, och deras exempel lockar fler att göra samma sak. Vår moral har blivit till deras.

Samma fenomen kan observeras hos kostymklädda företagstyper som insett att statlösa marknader eller nattväktarstater effektivt skulle trygga deras möjligheter att upprätthålla sina traditionella borgerliga ideal. Nära besläktat med dessa hittar vi de lika kostymbeklädda och välordnade tänkarna i Upplysningens akademiska värld. Kanske utgör dessa det första exemplet på när vår rörelse approprierat en kultur. Adam Smith, Frederic Bastiat, John Stuart Mill, och andra förgrundsgestalter i den klassiska liberalismens ungdomsår visade ju världen, vare sig de själva visste det eller inte, att man kunde ha just deras kulturella preferenser och vilja bygga dem på liberal grund.

Notera att det i alla dessa fall handlar om människor som på riktigt anammat våra värderingar. Jag talar inte om att bygga allianser med ideologiskt konservativa entreprenörer eller socialistiska cannabisaktivister, utan om människor från dessa rörelser som låtit våra moraliska värderingar göras till sina. Det är ett händelseförlopp som behöver uppmuntras, påskyndas, och expanderas. Vi behöver sluta underkänna någons libertarianska meriter bara för att hans framtidsvision har en annan estetik än våran.

Genom att vinna moralisk mark växer vår rörelse, och därmed samhällets acceptans för den. Jag är inte den som tror att vi kan nå till ett fritt samhälle genom att göra alla människor till libertarianer, jag tror istället att libertarianer och liberaler behöver självständiga små hemländer där de både kan leva fritt från grannbefolkningarnas sosserier och andra libertarianska gruppers kulturella avvikelser. Självständighetsrörelser behöver dock en kritisk massa för att ha en chans – tio hushåll skulle aldrig tillåtas urträda från Sverige, men tiotusen kanske skulle det – och därför behöver vår rörelse växa. Dessutom ökar våra chanser ju fler som sympatiserar med vår sak, även om de inte själva vill bli en del av den.

Det innebär att vi borde söka nya politiska grupperingar vars image vi kan kooptera, gärna sådana som är stora eller på frammarsch, men även mer obskyra fenomen. Ibland kan det räcka med teoretiska förklaringar om varför frihetens ideal är bäst för dem, och ibland kan det krävas att redan övertygade libertarianer med likartad smak kastar sig in i deras subkultur för att med sitt eget exempel demonstrera den libertarianska filosofins kompatibilitet med deras estetiska ideal. Vi behöver knappast oroa oss för att det är vi själva som dras i andra gruppers politik eftersom det är våran moral som är genomtänkt och principfast medan deras är anpasslig och formbar. Motståndare som är noggrannare med vad de anser rätt och fel bemöter vi på samma sätt som vi alltid gjort: Med sansade diskussioner, hätska debatter, eller blockfunktionen.

Av den anledningen kan vi skippa beröringsskräcken gentemot rörelser som många kan finna osmakliga, eller rent av farliga. Vissa i eller nära vår egen rörelse lär protestera. Dem får vi i första hand tala till rätta och i värsta fall kasta ut. Frihetens principer är kulturellt neutrala – det går inte att härleda någon särskild estetik som ”mer libertariansk” än alla andra. Vill en frihetsvän drömma om ett litet samhälle för duschvägrande koprofager med fotsvamp har han rätt att göra det, oavsett hur motbjudande vi andra kan finna tanken. Klagar någon på att han kallar sig libertarian är det den klagande som ska få sin libertarianism ifrågasatt.

Låt mig nu bemöta elefanten i rummet: Ska nazister lockas till vår rörelse? Ja. På detta års Coraxconf talade Misesinstitutets ordförande Jeff Deist och i slutet av hans tal nämnde han blod och jord. Han har anklagats för att försöka locka nazister, vilket förstås är trams. Hade han dock haft för avsikt att göra anarkokapitalister av nazister hade jag ändå applåderat ambitionen.

Kunde någon få övertygade nationalsocialister att lägga ambitionerna om raskrig, omfördelningspolitik, och imperialism på hyllan för att istället följa NAP skulle det göra världen lite bättre. Om de vill fortsätta med svastikabeprydda fanor, armbindlar, och figursydda uniformer, än sen? Tredje Riket skapade lidande med invasioner, förföljelser, och gaskammare, inte med färgat tyg. Vill de sluta sig samman och upprätta regler om ”rashygien” på sin egendom har de rätt att göra det också. Jag föreskriver dock samma norm här som ovan: Skulle en av dessa hypotetiska konvertiter låta sin rasism skymma sikten för sin libertarianism och hävda att andra etniciteter inte kan eller inte bör vara libertarianer så behöver konvertiterna ifråga talas tillrätta. Det omvända gäller också: Den som tror att en rasist inte kan vara libertarian har inte förstått libertarianismen.

Det kan verka frånstötande att behöva dela rörelse med människor man potentiellt ogillar så mycket, men det behöver egentligen inte vara så svårt. Snegla på deras bloggar emellanåt, låt kanske någon gästa en podcast, eller samsas med dem på samma twitter-hashtags. I värsta fall får man väl bara erkänna deras libertarianism och ignorera dem i övrigt. Här kan vi förresten se ett inneboende problem med libertarianska partier.

Förutom de vanliga invändningarna mot att delta i den demokratiska processen finns ett problem som är närmast unikt för oss. Eftersom libertarianismen inte implicerar att någon viss kultur är högre stående än andra kommer olika subkulturella grupperingar lockas till ett libertarianskt parti. Dessa grupperingar kanske klarar av att dela rörelse, men att dela parti är något helt annat. Istället för lösa interaktioner i cyberrymden kommer de behöva dela samma fysiska utrymmen på möten och konferenser, välja gemensamma representanter, och vitsorda varandra under valrörelser. Det går helt enkelt inte. Partiet blir till en stat i miniatyr – varje grupp måste slåss om kontroll över de andra eftersom de vet att alternativet är att själv kontrolleras och underkuvas av rivaliserande falanger. Till slut kommer en grupp driva ut de andra och göra sin egen subkultur representativ för partiet. I falangstridens hetta rekryterar man kulturfränder som kanske inte kommit så långt som de borde i sin ideologiska skolning, och så är den politiska glidningen igång. I USA:s Libertarian Party har en progressiv subkultur tagit kontroll över partiet, släppt in progressiva vänsteravvikare i processen, och idag är partiets politiska kätteri ett faktum.

En jämförbar situation uppstod i Piratpartiet, där jag för några år sedan var aktiv. Där fick jag höra att partiets syddistrikt, det som omfattade Skåneland, förut haft en falangstrid så oförlåtande att distriktet en tid stod utan verksamhet. På den tiden fanns inga politiska frågor att kivas om internt, eftersom partiet enats om att bara driva sina tre kärnfrågor och lämna resten av politiken på förhandlingsbordet. Falangstriden handlade alltså inte om olika ideologiska ståndpunkter, utan stod istället mellan distriktsmedlemmar som hade autism och medlemmar som hade ADHD. Gråtmilda telefonsamtal ska ha ringts till partiets högre funktionärer för att berätta om hur man utsatts för mobbning och trakasserier från den rivaliserande fraktionen. Konflikten nådde sin upplösning när människor helt enkelt avslutade sina engagemang i organisationen. Så kan det gå.

Det finns en anledning till att jag talar om en libertariansk rörelse, och inte om en gemensam libertariansk organisation. I en rörelse kanske man måste samsas under samma tak i någon metaforisk bemärkelse, men i organisationer måste man göra det i bokstavlig bemärkelse. Kanske borde jag använda begreppet paraply istället rörelse, för att slippa jämförelser med folkrörelser och väckelserörelser. Å andra sidan för paraplyet tankarna tillbaka till takmetaforen, fast i ännu mindre skala, och dessutom klaffar det inte så bra med bildspråket om libertariansk moral som en grund på vilken man konstruerar estetiska överbyggnader. Ska vi säga plattform istället? Det för tankarna till seasteads och skapar en lite lekfull kontrast till partipolitiska plattformar. Dessutom borde tågnördarna gilla det – läsaren kan få föreställa sig en libertariansk perrong på vilken vi alla väntar, men från vilken vi ska med olika tåg till olika estetiska slutstationer. (Ska du med tåget till det etnosyndikalistiska cyberpunksamhället? Det går från samma plattform som mitt tåg). Man kan ju smaka på ordet i alla fall. Vi på den libertarianska plattformen. Det får duga.

För att få en mer konkret uppfattning om hur den libertarianska plattformen borde förhålla sig till sig själv, kan vi tjuvkika på de kristna protestanternas sätt att organisera sig. I huvudsak kan man tala om tre organisationsformer: Den episkopala, den presbyterianska, och den kongressionalistiska.

Den episkopala är både hierarkisk och centraliserad, och är hämtad från katolska kyrkan. Samfundet har biskopar (grekiska: episkopos) som basar över ett antal lokala församlingar i en geografisk region. Den presbyterianska organisationsformen är mindre hierarkisk men fortfarande ganska centraliserad. Pastorer, präster, kyrkoäldsten, eller liknande (grekiska: presbyteros) leder sina respektive församlingar men har inga biskopsvigda chefer att svara till. Istället ingår de själva i råd eller fullmäktigen som fattar beslut om samfundets gemensamma teologiska riktning och eventuellt förfogar över en gemensam budget. Organisationen är alltså mer platt (kanske rent av demokratisk?) men har fortfarande centrala beslutsorgan som församlingarna lyder under. Det kongressionalistiska sättet att organisera sig är varken hierarkiskt eller centralstyrt. Istället är varje församling en självständig enhet vars ledare inte svarar till någon högre makt (ja, förutom Gud då). Kongressionalistiska församlingar har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (de är kristna) och kan ibland skapa samarbetsorganisationer för praktiska ändamål, men varje församling förblir självständig.

De jag vill se agera inspiration för oss är givetvis kongressionalisterna. Vi libertarianer har alla vissa grundläggande egenskaper gemensamt (vår frihetliga moral), men i övrigt bör vi dela in oss i mindre subkulturella grupper. Mot de som söker bli våra ideologiska fränder ska vi vara inkluderande, men medlemskap i våra mindre grupperingar kan vi vara mer restriktiva med. Det här är inte ett försök att splittra libertarianismen. Tvärtom tror jag att decentralisering är nödvändig för att fler ska kunna få plats i vårt stora tält (förlåt, plattform. Tälten får väl representera smågrupperna). Vi kan knuffa ut människor vi inte gillar från vår egen undergrupp, men vi bör inte ta steget längre och knuffa bort dem från hela ideologin så länge de inte bryter mot våra grundläggande moraliska värderingar.

Jag vet inte hur många människor som går att locka till libertarianismen genom att be dem använda våran plattform för att bygga sitt idealsamhälle. Kanske har jag gravt överskattat hur många som sätter estetiken i första rummet, men i så fall finns det en annan anledning att locka dem till oss: Det visar att vi tar våra egna idéer på allvar. En försvarare av yttrandefrihet försvagar inte sin position genom att liera sig med folk de är oense med i andra frågor. Tvärtom, han stärker sin trovärdighet genom att visa att hans tro på yttrandefrihet är ett principiellt ställningstagande och inte bara en ståndpunkt han antagit för att den råkar gynna hans övriga preferenser. På samma sätt växer libertarianismens trovärdighet när plattformen lyckas samla människor med i övrigt motstridiga åsikter. Det gäller i synnerhet människor med impopulära åsikter, så som de tidigare nämna brunskjortorna. Man bevisar inte sin tro på yttrandefrihet genom att försvara allmänt accepterade eller populära åsikter, man gör det genom att försvara de mest konträra, kontroversiella, eller avskyvärda åsikterna. Detsamma gäller gäller den libertarianska plattformen, och börjar man göra undantag börjar man även tumma på trovärdigheten.

Etablissemangstyper lär knorra rejält, kanske säga att det är dags för borgerligheten att klippa banden. Som tur är för oss behöver vi inte vara etablissemanget till lags. De kan gnata så gott de vill, det har aldrig hindrat oss tidigare från att följa våra principer till sin logiska slutpunkt. Dessutom arbetar de på motsatt premiss gentemot oss: Vår ideologiska tolerans för estetisk mångfald illustreras bättre ju mer estetisk mångfald vår plattform har, de måste å sin sida se till att deras partiapparater hålls någorlunda homogena för att inte slitas sönder av falangstrider.

Den verkliga utmaningen är istället hur vi får in en fot hos rörelser där synen på rättvisa formats i tjänst till estetiken. Fenomenet kan ge upphov till en egendomlig form av intern godhetssignalering – ju våldsammare och mer totalitära värderingar man bygger samhällsgrunden av, desto mer visar man sin lojalitet till den föredragna estetiken. En inkräktande frihetsvän kan då framstå som en vekling, en politisk fegis som inte vågar gå tillräckligt långt för att säkra den korrekta kulturen. Det kan ibland verka svårt att hitta något att sätta emot sådana individer, men vi har desto mer att sätta emot deras fiender. Deras interna godhetssignalering lär nämligen ha gjort dem föremål för både åtlöje och avsky från andra rörelser, och då kan vi markera vår särart genom att lyssna till vad de har att säga och leta efter sätt att pussla in deras ideal i vårat ideologiska ramverk. Hos de universellt avfärdade har den tålmodige lyssnaren en svårslagen konkurrensfördel.

I andra fall är utmaningen för oss att hitta något annat att erbjuda. En viss rörelse kanske redan skaffat sig ett gott rykte och rent av rönt vissa politiska framgångar, och då kan dess medlemmar fråga sig vad de ska med vår moralkod till. Om deras moral är anpassad efter deras estetik dyker ett möjligt svar upp: Vi kan erbjuda en slags filosofisk eller ideologisk legitimitet. Libertarianismen är faktiskt inte lika obskyr som den en gång var, och den klassiska liberalismen har ett väl inarbetat varumärke som sträcker sig bakåt hundratals år. Att få låna in den sortens anrika idéer som ideologiskt fundament kan mycket väl vara säljbart som ett överlägset alternativ till hemsnickrade teorier om folknykterhetens själsliga uppbygglighet eller toppskivlingens kosmiska länk till välfärdssamhället. Detta gäller i synnerhet när den libertarianska filosofiförsäljaren delar kulturella värderingar med gruppen han försöker övertyga.

I vissa fall kanske man rent av kan erbjuda en praktisk quid pro quo. Förklara hur er vision skulle kunna kopplas till libertariansk teori, så kan ni få era idéer omskrivna på våra bloggar, era alster publicerade i våra nyhetsaggregatorer, era företrädare intervjuade i våra podcasts, eller liknande. För en etablerad rörelse som redan har gott om medieutrymme kanske det inte är så intressant, men för mer obskyra eller outvecklade tankeriktningar bör det kunna vara desto mer lockande.

I de fall man inte lyckas övertyga någon om att stödja utbredningen av vår plattform kan man åtminstone be dem att ställa sig neutrala, så att säga, i vår konflikt med etatismens och förmynderiets tillskyndare. Betrakta grupper som Jehovas Vittnen och Amish-folket. De lär knappast se sig som libertarianer, om de överhuvudtaget känner till begreppet, men har ändå valt att leva på sätt som inte påtvingar andra deras livsstil. De röstar inte ens i val. På så sätt utgör de en slags praktexempel på grupper som (utan att ens veta om det!) byggt starka kulturella identiteter på en moralsyn som i grunden är kompatibel med vår utan att för den skull vara benägna att komma överens med den genomsnittliga medlemmen i Ankeborg.

Poängen är att vi ska vara lyhörda för andra rörelsers önskemål och visioner, och eftersom vår ideologi grundar sig i frihet har vi bättre förutsättningar att vara lyhörda än de flesta andra rörelser. Realpolitiska pragmatiker babblar ibland om vikten av kompromisser, trots att deras ständiga ideologiska kapitulationer sällan leder till några positiva resultat i den parlamentariska världen. För den som vill bygga broar med nya målgrupper är det istället här, på den filosofiska och utomparlamentariska arenan, som möjligheterna finns. Genom att vara kompromisslösa med våra principer visar vi dem vi försöker övertyga att vi inte kommer byta fot så fort en ny nyckeldemografi fångar vår uppmärksamhet, och genom att samtidigt förklara hur oändligt tillåtande samma principer är gentemot olika kulturer och estetiska preferenser visar vi dem att de inte behöver förhandla sig till tolerans för sina egna ideal när de väl accepterat den frihetliga grunden.

Att locka till sig märkliga och impopulära typer kommer förstås verka avskräckande för andra grupper i början, men över tid kommer det ha motsatt effekt, precis som i exemplet med yttrandefrihet jag tog upp tidigare. ”Er plattform inkvarterar ju knarkare och rasbiologer!” kommer människor indignerat snäsa åt oss. Stämmer bra, svarar vi, precis som vi inkvarterar mångkulturella kosmopoliter och helnykterister. Många är de tält som byggts på vår ideologiska stengrund, och flera av dem tål inte att vara i närheten av varandra, men de tolererar varandras existens. Det är det som är det finurliga med libertarianismen, och det finns plats för er också. Många är också de som hamnat utanför åsiktskorridoren i sin egen rörelse och blivit utrensade när det egna tältet krymper. Då är de välkomna att bygga sitt tält hos oss.

Annonser

Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

Jag är knappast ensam om mitt förakt mot den identitetspolitik som vänstern lagt sig till med, i synnerhet de senaste åren. Olika intressegrupper har på basis av sina diverse identiteter satt i system att emotionellt utpressa både pengar och privilegier från majoritetssamhället. Det är som om offerstatus blivit en hårdvaluta.

Du har antagligen hört analyser snarlika – ända ner till valutametaforen – denna förut, och du har antagligen hört dem efterföljas av någon variant av det verkningslösa rådet ”vi måste sluta driva politik på basis av gruppidentitet.” Vill man föra sig med metaforer om hårdvalutor får man också ta nästa steg och integrera metaforen i sin analys. Om problemet är identitetspolitik och identitetspolitiken underbyggs av en hårdvaluta i form av offerstatus borde en lösning på problemet vara att förstöra valutan, antingen i sig eller genom att förstöra dess värde. Den intressanta fråga blir då hur man förstör en valuta.

Låt oss säga att jag vill förstöra den amerikanska dollarn och går till väga på så sätt att jag likviderar alla mina tillgångar och växlar in dem mot kontanta USD. Därefter lägger jag sedlarna i en stor hög och tänder eld på dem. Kommer detta förstöra dollarns värde, eller åtminstone minska det? Nej, tvärtom: Genom att förstöra amerikanska sedlar finns det färre av dem i omlopp, vilket har en (i detta fall liten) deflationär effekt. Det vill säga, de US-dollar som återstår, alltså de som ägs av andra, kommer öka i värde när jag förstör mina egna. Detta är motsvarigheten till vad identitetspolitikens motståndare gör när de försöker föregå med gott exempel genom att inte ta på sig några offerkoftor. De har säkert någon typ av godtagbar offerroll de skulle kunna hävda – en alkoholiserad morfar, en bisexuell kusin, eller en förfader från Irland – men väljer att inte utnyttja möjligheten, vilket i praktiken alltså ökar värdet på deras motståndares offerkoftor.

Vill man förstöra värdet på en valuta borde man istället trycka mer av den. Inflationen bör vara hög, långvarig, och skifta oförutsägbart för att göra maximal skada. Vill man få igång inflationen snabbt bör man trycka de värdefullaste sedlarna, och offerolympiadens högsta valör är folkmord. (Förintelse är av samma valör men tillverkades i begränsad upplaga och har därför fått ett samlarvärde. Man kan invända att detta värde är godtyckligt, men eftersom offerstatus är en fiatvaluta så är värdet på alla dess valörer godtyckligt). När man inflaterar sönder en valuta bör man dessutom se till att det är man själv som först spenderar de nya sedlarna. I dagens identitetspolitiska kontext bör vi alltså leta fram ett folkmord på heterosexuella, vita män. Detta medför också en bonus eftersom det finns ett kulturellt tabu mot att fästa ett värde vid vita, heterosexuella mäns liv, och vill man skapa samhällsförändring så är det en beprövad metod att krossa tabun. Jag föreslår att vi siktar in oss på Första Världskriget, men mer om det snart. Först behöver vi tänka på hur offerstatus tillverkas.

Det lär bli svårt att tillverka den äkta varan, eftersom socialdemokratins politiska hegemoni har monopol på sedelpressarna, men vi kan gott nöja oss med falskmynteri eftersom även förfalskade pengar kan förstöra förtroendet för en valuta. Rent konkret innebär det att etablissemanget kommer försöka underkänna vår rätt att kräva upprättelse för orättvisor på samma premisser som deras klientgrupper gör. De kommer försöka vifta bort oss med samma besvärjelser om privilegium och maktdynamik som de alltid gör, och det är vår uppgift att övertyga medelsvensson om rättfärdigheten i vår sak. Vi bör under inga omständigheter söka bekräftelse hos våra motståndare, utan måste istället fokusera på att inflatera offervalutan hos gemene man. Den saken blir desto lättare av att det är just gemene man som kommer bära offerkoftorna i fråga. Politikerklassen kommer angripa oss, men deras argument kommer bara bli ammunition mot deras egen identitetspolitik.

Eftersom offerkoftorna är förfalskade behöver vi heller inte nödvändigtvis argumentera i god tro. Det vill säga, vi kan hävda de fabricerade offerkoftornas äkthet utan att tro på den. Jag är vanligtvis kritisk till att argumentera i ond tro, men jag misstänker att våra motståndare saknar den sortens skrupler och jag är mer än beredd att hålla dem till sina egna måttstockar. Vill de gräva 100 år bakåt i tiden för att berättiga sin indignation kan vi också göra det.

Som kandidat för detta ändamål föreslår jag Första Världskriget. De militära dödstalen var 11 miljoner, i en konflikt där militärtjänstgöring var obligatorisk och desertering var belagt med dödsstraff. Jag tror de flesta av er känner till hur typiska offensiver i denna konflikt ofta var rena självmordsuppdrag: Framåt väntade fiendes kulsprutebestyckade skyttegravar och bakåt väntade krigstribunal och galgbacken. Vid den första självmordsoffensiven kan man hävda att befälen inte visste vad de gjorde, men efter den andra? Tredje? Fjärde? När övergår befälens inkompetens och försummelse till en medveten strategi för att ta kål på den egna befolkningen?

I svensk lagtext är det vanligt med formuleringar i stil med visste eller borde ha vetat. På din mordrättegång kan du spela dum och låtsas som att du inte visste att ditt offer skulle dö när du sköt honom i huvudet, och att du därmed borde dömas för dråp istället för mord. Åklagaren kanske heller inte kan bevisa, åtminstone inte bortom rimligt tvivel, att du ljuger, men det spelar ingen roll. Du borde fortfarande ha begripit att en människa dör när man skjuter honom i huvudet, och på samma sätt borde första världskrigets befäl ha begripit att de skickade sina mannar till sin död efter att även den tionde självmordsoffensiven slutat i blodigt nederlag.

Jag är inte jurist, och tänker inte försöka reda ut den rättsliga skillnaden mellan likgiltighetsuppsåt, insiktsuppsåt, och oaktsamhet. Jag vill istället slå fast en moralisk princip: Försöker man uppnå ett mål och struntar i de fortskridande konsekvenserna av försöket är man fortfarande ansvarig för dessa konsekvenser. Om jag skjuter prick på en måltavla i en folkmassa är jag moraliskt ansvarig för människorna som blir ihjälskjutna, trots att jag inte försökte pricka dem. Hade den engelska ordningsmakten med våld börjat tömma walesare på blod för att fylla landets blodbanker skulle det i moralisk mening betraktas som ett folkmord. Att myndigheterna saknade uppsåt att utrota walesarna, att deras verkliga uppsåt (att fylla blodbankerna) rent av kan betraktas som önskvärt, vore i sammanhanget irrelevant för deras moraliska skuld.

Inom amerikansk rättsdoktrin finns begreppet depraved-heart murder, vilket vi kanske kan översätta som likgiltighetsmord. Det är ett koncept som existerar för att hantera just den här typen av situationer. Att urskiljningslöst skjuta in i en folkmassa eller spela rysk roulette med någon annans liv kan få dig dömd för likgiltighetsmord. Enligt samma moraliska (om än inte rättsliga) princip borde vi kunna säga att Europas krigsledningar under Första Världskriget begick en slags folkmord genom försummelse, på sina egna befolkningar. Egentligen flera folkmord, givet alla nationer som var inblandade. Deras uppsåt kanske var att besegra fienden snarare än att erodera den egna nationens livskraft, men agerade helt likgiltiga inför om det tidigare skulle leda till det senare. För den som fnyser över dödstalen vill jag påminna om att de hölls nere av Europas allmoge, inte dess eliter.

Är man inte nöjd med den analysen heller kan vi återgå till det jag tidigare nämnde om att hålla våra motståndare till sina egna måttstockar. Om det var varje tysk medborgares plikt att riskera liv och lem för att stoppa förintelsen måste ett ännu större moraliskt ansvar falla på axlarna hos Första Världskrigets högre officerare. Om förintelseöverlevares ättlingar kan vara indignerade över att Sverige inte slogs mot Tredje Riket så kan européer vara indignerade över att deras egna regeringar och högt uppsatta militärer var på väg att ta kål på dem.

Nu var inte Sverige inblandat i Första Världskriget, men å andra sidan var vi heller inte särskilt inblandade i vare sig slavhandeln eller allehanda kolonialism och interkontinentalt imperiebyggande. Kan vi importera kollektiv skuld från våra västerländska civilisationsfränder för det senare måste vi också kunna importera lite indignation över det förstnämnda. Huvudsaken är att vi börjar sätta identitetspolitisk köpkraft i händerna på Västvärldens majoritetsbefolkningar, på bekostnad av den identitetspolitiska köpkraften hos våra motståndare.

Med denna köpkraft kan vi sedan agitera för politiska reformer. Vilka är mindre viktigt, huvudsaken är att vi spenderar det nyproducerade offerkapitalet. Nytryckta pengar måste ju användas för att ha sin inflaterande effekt. På så sätt kan vi börja motarbeta de särintressen som satt sina klor i den västerländska civilisationen. Europeiska majoritetsgrupper fungerar idag som en stor spargris från vilken etniska, religiösa, och sexuella intressegrupper kan hämta ut pengar varje gång de sjunger sina klagovisor. Genom att sätta nytt offerkapital i händerna på majoritetsgrupperna kommer klagosången förlora sin makt. Martyrium är identitetspolitikens kontanter, och vi ska bekämpa dem med hyperinflation.

Mångkultur är inte till för den svenska pöbeln

Jag föreställer mig hur det varit om jag levde i Sovjetunionen efter en fattig uppväxt. Då och då ser jag medlemmar av nomenklaturan gå runt i fina kläder eller köra omkring i dyra bilar. Det skulle antagligen sticka i ögonen, inte på grund av svartsjuka, utan för att jag hela mitt liv skulle fått höra att man ska uppoffra sig och leva fattigt om det är för allas bästa. Nomenklaturan blottlägger ett hyckleri som är betydligt mer provocerande än de förhållanden jag skulle vuxit upp under. Hade jag haft ett val hade jag velat se alla vara rika och inte att alla blev fattiga. Som minimum skulle jag vilja att alla hade rätt att söka rikedom på lika villkor. Det är alltså inte inkomstskillnaden i sig som sticker i ögonen, utan de dubbla måttstockarna.

På samma sätt är det med mångkulturen. Det svenska samhället har i årtionden präglats av homogenitet och en mycket oblid syn på avvikelser. Genom hela sina liv vallas svenskar in mot konsensusuppfattningar, standardiserade normer, och monokultur. Länge var det till exempel aldrig fråga om att svenskar skulle ha rätt till mångkultur i etermedia. Staten skulle ha monopol på TV och radio för att medborgarna skulle kunna formas enligt statens plan. Med presstöd subventionerar staten fortfarande sönder tidningsmarknaden så att enbart partilojala publikationer har möjlighet att etablera sig på marknaden. Man behöver inte leta länge för att hitta etablissemangets förakt mot så kallade alternativmedier. För svenskar som vill läsa regimkritiska nyheter verkar mångkulturideal med andra ord inte mycket att hoppas på.

Den svenska skolans 1900-talshistoria är ännu värre. Alla ungar tilldelades en kommunal skola baserat på var de bor och måste sedan läsa de ämnen staten beslutat åt dem. För den grundskoleelev som vill ha fler val än bara om man ska läsa träslöjd eller syslöjd finns ingen sympati att hämta hos mångkulturentusiasterna. Inte heller i undervisningsmetodiken kunde man hoppas på dagens mångfaldsideal skulle få genomslag.

När jag gick i skolan tillhörde jag en mycket liten minoritet av barn som faktiskt tyckte om blodpudding. Nästan alla avskydde det, i många fall till den grad att de hellre gick hungriga än att pina i sig maten. Det var ingen idé att klaga till vare sig politiker eller byråkrater, eftersom de inte bryr sig.

Är man muslim blir det däremot väldigt lätt för makthavare att anpassa sig. går det helt plötsligt bra att ta hänsyn till individuella önskemål. När vanliga svenskar så mycket som ifrågasätter det feministiska konsensuset slås det på med stora rubriker om ”näthatet” men när entiskt exotiska medborgare vill segregera badhusen är det plötsligt väldigt många som vill lyssna. Att göra rätt för sig, att inte vara en belastning, är ett ideal som kanske är svagare i det svenska välfärdssamhället än andra delar av Västvärlden, men helt försvunnet är det inte. Vi får däremot inte ifrågasätta flyktingfamiljer som i många års tid finansierar hela sin tillvaro med bidrag. När nämnda flyktingar inte skaffar jobb i samma utsträckning som svenskar läggs skulden, med implikationer om rasism, på de svenska skattebetalare som finansierar flyktingarnas uppehälle. Ingen brydde sig om hemlösheten förrän vi såg den drabba östeuropeiska romer.

I åratal har fackförbund drivit upp lägstalöner och ställt krav på yrkesexamina för att kunna gynna sina medlemmar på ungdomars beskostnad. Då var det aldrig tal om mångkultur. När jag som ung hade svårt att hitta mitt första jobb och önskade att man kunde få jobba efter andra miljö- och lönenormer än vad socialdemokratin skrivit in i sina femårsplaner möttes jag mest av förfäran till både höger och vänster. ”Va, vill du göra Sverige till ett låglöneland? Nej, det är bättre att du är arbetslös” var tankar som uttrycktes av folk med både borgerliga och röda lutningar.

Nu när det blivit tydligt att lägstalönerna inte bara drabbar svenska ungdomar utan även en allt större mängd invandrare har det däremot blivit PK att stå i TV och säga att lägstalönerna måste ner. Till och med facken pratar om det.  När det är invandrare som ska befrias från snäva normer blir det plötsligt inte lika många som apoplektiskt gormar om att Sverige skulle bli ett låglöneland. Det var aldrig något tal om att folk skulle ha rätt att vara annorlunda så länge det nästan bara var etniska svenskar staten kunde styra och ställa över. I takt med att utomnordiska och framförallt utomeuropeiska invandrare kom att utgöra allt större delar av befolkningen har den kulturella likriktningen dock nedprioriterats.

Nåväl. Att mångkulturens främsta företrädare är hycklare är ju knappast någon nyhet. Deras ideal har ju länge sammanfattats som att alla kulturer är lika bra, utom den västerländska, som är unikt dålig. Det sorgliga är hur löftet som själva ordet mångkultur bär på har svikits. Att människor befrias från centraplanerad kultur och tilllåts avvika från vissa normer är ju trots allt något positivt. Som liberal blir man ju glad av att lägstalönerna sänks, även om det inte borde ha krävt en migrationskris för att få till stånd förändringen.

När den allmänna opinionen nu håller på att svänga blir liberalens utmaning att förespråka en förändring åt rätt håll. Lösningen på mångkulturens hyckleri bör vara att befria även svenskar från socialdemokratins konformism, inte att påtvinga alla etniska minoriteter monokultur. Vägen framåt måste vara att ingen ska behöva äta blodpudding, inte att alla ska tvingas till det. Ska vi ha någon trovärdighet när vi argumenterar för en sådan utveckling är det dock viktigt att vi är sanningsenliga med både historieskrivning och problemformulering. Det sägs att öppna gränser inte kan kombineras med välfärdsstat utan att få svåra problem. Eftersom jag vill avskaffa välfärdsstaten är det ingen motsättning för mig, men jag skulle vilja komplettera problemformuleringen: Man kan inte kombinera öppna gränser med politisk korrekthet utan digra konsekvenser. Eftersom jag vill öppna gränserna följer det att den politiska korrektheten måste väck.

För detta ändamål behöver vi dels vara tydliga med att det finns kulturella värderingar vi inte borde tumma på (jihadistrekrytering i moskéer, IS-intimidering på asylboenden, och våldtäktsmobbar likt den i Köln är symptom på värderingar det västerländska samhället behöver markera sitt avståndstagande från) men dessutom måste framför allt liberaler bli tydliga med vilket svek mångkulturalisterna begått mot vårt samhälle. Att blunda för hyckleriet vore att gå kulturvänsterns ärenden och är ett effektivt sätt att beröva liberalismen all relevans i den offentliga debatten. Som liberaler behöver vi inse att Sverige, och andra delar av västvärlden, haft problem med att en slags mångkulturell adel beviljats informella (eller formella) privilegier medan den svenska majoritetsbefolkningen förväntas agera lydiga undersåtar i socialdemokratins kulturella mall. I århundraden har det varit liberaler som flitigast gått till storms mot adelsprivilegier. Låt oss inte glömma detta arv bara för att aristokratin bytt nationalitet.

Hur man vet om man är anarkist

Den här pricken representerar en liberal fantasivärld.

1

Det är ett idealsamhälle där alla är generösa mot de som har det svårt, vänliga mot främlingar, och respekterar rätten till liv, frihet, och egendom. Här finns inga mördare, våldtäktsmän, tjuvar, bedragare, eller liknande. Alla som har råd donerar stora delar av sin lön för att finansiera forskning, hjälpa fattiga, bygga rymdstationer, och andra välgörande ändamål. Folk avstår frivilligt från att förstöra planeten med föroreningar och ingen missbrukar alkohol eller droger. I det här samhället behövs ingen stat. Såvida man inte ser stater som någon slags självändamål borde de flesta hålla med – det finns ju inga funktioner kvar för en stat att uppfylla, så varför ha en? Hade en stat funnits hade dess enda verksamhet varit att ta ut skatt för att finansiera lagstiftare som inte har något att göra, så det hade alltså varit eftersträvansvärt att avskaffa den. I en sådan värld borde nästan alla rationella människor vara anarkister. Det är ett orealistiskt scenario, ja, och det kommer nästan definitivt aldrig att inträffa.

Frågan är dock om världen måste vara helt perfekt för att en avveckling av staten ska vara eftersträvansvärd. Tänk dig det där idealsamhället, men nu lägger vi till några hundra snåljåpar, ett par dussin tjuvar och bedragare, och några mördare och våldtäktsmän. Med sju miljarder rättrådiga och generösa människor borde en sådan förändring inte motivera bildandet av en eller flera stater. Privata polisföretag skulle vara mer än kapabla att hantera brottsligheten, och har man inte råd att köpa polistjänster kan man ju bara vända sig till någon av de många välgörenhetsorganisationerna. Förorenande företag skulle bojkottas ihjäl. Anarki vore alltså eftersträvansvärt även i ett samhälle som bara är nästan idealiskt. Lägg det på minnet.

Tänk dig nu att vi fyller på med några fler oönskade element i samhället – fler tjuvar, bedragare, freeriders, förorenare osv. Sedan fyller du på med ytterligare några sådana element, och sedan några till. Om vi föreställer oss dessa samhällen uppställda på rad skulle vi få en skala med mer och mer idealiska samhällen.

3

Åt höger ligger alltmer idealiserade samhällen, åt vänster mindre idealiserade samhällen. Tänk dig nu att vi fortsatte dra denna linje hela vägen till vårt eget samhälle.

4

Vårt samhälle är uppenbarligen realistiskt, eftersom det finns, och de flesta skulle nog hålla med om att en värld som är lite bättre än den vi har nu också är möjlig. Många skulle nog rent av säga att en betydligt bättre värd är möjlig, även om den aldrig kan nå hela vägen fram till ett idealsamhälle. Tänk dig nu att vi drar en röd linje längs med den svarta, för att markera hur pass mycket bättre vi tror att samhället kan bli i praktiken.

5

Kommer du ihåg när jag sa att anarki är eftersträvansvärt även i samhällen som bara nästan är idealiska? Nu vill jag att du föreställer dig samhällen som är gradvis mindre idealiska och frågar dig själv när, på ett ungefär, anarki börjar bli opraktiskt och det istället blir önskvärt att behålla staten (eller upprätta en ny, om det inte finns en). Vi kan markera samhällen som bör vara anarkistiska med en blå linje.

6Poängen med den här övningen är att olika människor kommer göra linjerna olika långa, baserat på personliga bedömningar. Om din röda linje överlappar med din blå, och du som de flesta människor föredrar en bättre värld framför en sämre, är du anarkist. Då tror du nämligen att mänskligheten kan nå ett tillstånd där avvecklade stater är eftersträvansvärt, vilket är precis vad anarkister vill. Det finns förstås anarkister som anser att statlösa samhällen skulle fungera även om de upprättades imorgon, men de följer fortfarande samma princip – de råkar bara dra den blå linjen hela vägen till vänster.

Man måste dock inte vilja avskaffa staten imorgon för att vara anarkist. Många anarkister anser att världen behöver röra sig betydligt mer åt höger på det svarta strecket innan statlöshet skulle kunna leda till något annat än kaos samt att stater behöver avvecklas på ett ordnat sätt så att folk får möjlighet att anpassa sig till de nya omständigheterna. Anarkism handlar alltså inte bara om att vilja minska statens storlek, utan också om att skapa ett samhälle i vilket statlöshet faktiskt är möjlig.

Om dina linjer inte överlappar och du inte är anarkist bör du komma ihåg att det är två faktorer som avgör din syn på statens vara eller icke-vara. Om du råkar läsa någon forskning som visar att stater är väldigt dåliga på att utföra någon samhällsfunktion bör du förlänga den blå linjen, och om du får anledning att höja dina förhoppningar för mänskligheten bör du förlänga den röda linjen. Endera förändring skulle kunna räcka för att du ska bli anarkist utan att märka det.

Jakten på frihetlig vänster, del 2; definitionsfrågan

I torsdags lade jag fram en hypotes om att frihetlig vänster inte existerar på riktigt. Jag fick snabbt mothugg, både i inläggets kommentarsfält och i sociala medier, vilket var kul att se. Många hävdade att de själva eller någon de kände var del av den frihetliga vänster vars existens jag ifrågasatte. Ett genomgående tema för dessa var att de antingen inte var särskilt vänster eller, i enstaka fall, så frihetliga.

Många av dem skulle förmodligen kunna placeras till vänster om Y-axeln i en tvådimensionell politisk kompass, men bara lite. Deras ekonomiska ställningstaganden verkade kunna rymmas inom ramarna för vanlig socialdemokrati. Det här är människor som kanske tycker att kapitalismen behöver tämjas av en välfärdsstat, men som inte har några ambitioner om att avskaffa marknader. De må ha en förkärlek till omfördelning, men de saknar den radikala kritik av privat egendom som man kan förvänta sig av någon långt ute på vänsterkanten.

En annan grupp, som jag själv ofta påträffat i andra sammanhang, är människor som av till synes sentimentala skäl väljer att identifiera sig som vänster men som rent objektivt bör betraktas som vanliga, hederliga liberaler. De litar inte på politiker, avskyr när storföretag hoppar i säng med staten, och kan rent av tycka att facken är korrupta. De har inget emot marknader, förutsatt att dessa präglas av konkurrens. Rent sakpolitiskt är det svårt att se dem som något annat än väldigt liberala. Vad som utmärker dem är (sub)kultur – de är som nyliberaler, men de bär flanellskjorta istället för kavaj.

För att kunna underkänna andras politiska identitet behöver jag förstås någon typ av objektiv måttstock med vilken jag kan utvärdera vilken politisk hemvist de ”egentligen” har. Det är med andra ord dags att prata om hur höger/vänster-skalan borde definieras. Den definition jag haft i åtanke så länge jag kan minnas går mer eller mindre ut på att mäta (dvs fråga) hur viktigt någon tycker det är med rätten till privat egendom. Vill man förstatliga eller avskaffa all privat egendom hamnar man längst ut på vänsterkanten, och tycker man rätten till egendom är så absolut att bara statlös marknadsekonomi kan respektera den hamnar man längst ut på högerkanten. Tycker man privat egendom är viktig nog att krympa våldsmonopolet till en nattväktar staten hamnar man en bit ifrån högerkanten, vill man att privat egendom ska finnas men inskränkas av en välfärdsstat hamnar man vänster om mitten, och så vidare.

Det är en definition (eller kanske mer av en tumregel) som inte borde felrepresentera eller nedvärdera någon position på skalan. Kommunister lär hålla med om att de inte sätter ett värde på rätten till privat egendom, klassiska liberaler lär hålla med om att de ser rätten till privat egendom som mycket viktig men inte absolut, et cetera. Enligt den här definitionen anser jag mig ha fog för att underkänna den politiska identiteten hos den självutnämnda frihetsvänstern. Många som anser sig vara vänster är det rent objektivt inte.

Ett problem uppenbarade sig dock när jag lyssnade på Radio bubb.la diskutera mitt förra blogginlägg. (Klicka här om ni aldrig hört talas om det)  Programvärden Boris vidhöll att han både existerade och var vänster, men tillfrågades vad han egentligen menade med vänster. Med tanke på Bubb.las ingångsvinkel är till anarkism gränsande liberalism är frågan befogad. Min första tanke var att detta bara var ännu ett exempel på någon sin bara kallade sig vänster på grund av sentimentalitet eller identitetspolitik (eller för att reta gallfeber på vänstern), men Boris svar blottlade ett problem. Han sade något i stil med ”Är man frihetlig vänster står man på de fattiga och förtrycktas sida och kämpar för deras fri- och rättigheter.” Det är en synsätt som ligger helt utanför ramarna för den definition av höger och vänster jag skissade på ovan. Det är också ett synsätt jag hört förrut.

Historikern Thaddeus Russell, som polemiserat hårt mot statligt förmynderi och propagerat för fria marknader, har kallat sig vänster och definierar vänster som något i stil med alla som är fientligt inställda till makten och etablissemanget. Första gången jag hörde det tänkte jag att det var en excentrisk och hemsnickrad definition utan något större stöd inom språklig praktik, men när jag nu hör samma synsätt igen och dessutom får kritik av en massa självidentifierade vänsterpersoner som inte verkar vara särskilt vänster blir jag tvungen att ompröva mitt första intryck.

Nu kanske ni undrar hur man kan vara så dum att man skriver ett blogginlägg om vad som är vänster utan att definiera vänstern, men jag hade faktiskt en definition i åtanke när jag skrev mitt förra inlägg, och jag utgick från att den någorlunda hyfsat approximerade uppfattningen de flesta har i frågan. Det intressanta med den här alternativa definitionen av vänster är inte bara att den skulle förklara varför så många till synes marknadsliberala människor definierar sig som vänster, utan framför allt att det är en definition som verkar ganska förbehållen självidentifierad vänster.

Vanligtvis brukar det vara ett tecken på att en definition svartmålar eller gör halmgubbar av sina motståndare, men i det här fallet tycker jag inte man kan säga det. Det finns gott om människor till höger som både sympatiserar med etablissemanget och tycker det är omoget, oansvarigt, naivt, eller kontraproduktivt att göra något annat. Även bland de som inte direkt skulle säga sig stå på etablissemangets sida finns det många som inte heller skulle säga sig vara fientligt inställda till det. Jag kan alltså inte påstå att den här definitionen av vänster, som mot etablissemanget och för dess irritationsobjekt, är särskilt orättvis.

Begreppsförvirring är förstås inte unikt för politiken, men i det här fallet verkar vi ha en situation där definitionen av en grupp verkar avhängig om man är med i den eller inte. Ponera att enbart självidentifierad höger använder den egendomsbaserade definitionen av höger/vänster-skalan, medan enbart självidentifierad vänster använder den etablissemangsbaserade. Om vi sedan tänker oss att de flesta som umgås med folk från andra sidan Y-axeln är människor som ligger i mitten och därför antagligen inte är så brydda i definitionsfrågan skulle vi ha en situation där två grupper inte bara definierat både sig själva och sina motståndare helt olika (vilket knappast är ovanligt), utan dessutom är helt omedvetna om detta tillstånd. Det skulle vara en tämligen katastrofal brist i kommunikationen.

Så vad ska man göra åt denna förmodade kollaps i kommunikationerna? Det enda man egentligen kan göra är nog att ha den i åtanke varje gång man diskuterar höger/vänster-skalan. Det, och förstås att underkänna den självutnämnda frihetsvänsterns definition.

Ja, den är rimlig i bemärkelsen att man kan kategorisera människor och politiker efter vad de själva säger – man behöver inte leta efter någon hemlig eller omedveten agenda – men den är fullständigt orimlig när det kommer till de faktiska kategoriseringarna. Politiskt homogena grupper skulle delas på mitten eller smetas ut över hela det politiska spektrat. Ayn Rand, som var både normkritisk och genomliberal, skulle bli den politiska motsatsen till Jeffrey Tucker, bara för att Rand råkade romantisera storföretag. Adam Smith skulle ha närmare till Karl Marx än till Hans Herman Hoppe. Liberala ekonomer som inte gjort sina identitetspolitiska avvägningar kända skulle överhuvudtaget inte gå att klassificera. Den här definitionen av höger och vänster kanske inte svartmålar någon, men den är heller inte funktionsduglig.

Det kan förstås finnas många sammanhang där definitionen baserad på hur man förhåller sig till etablissemanget och de förtryckta är användbar, men det vore dålig språklig praxis att använda den för begreppen höger och vänster. Därmed underkänner jag denna definition av höger/vänster-skalan och utropar min egen till segrare.

Så, till Boris och alla ni andra som tror att ni hör hemma i under det diagonala strecket, ni är höger! Eller i vissa fall sossar.

Den frihetliga vänstern finns inte.

Political compass 3

Ett par läs- och lyssningstips

Det finns några författare vars åsikter gränsar till eller överlappar med liberalism, men som kanske inte lyckats ta sig hela vägen in i den liberala literaturkanonen ännu. Eftersom jag i framtiden kan komma att referera till dem här på bloggen tänkte jag lägga fram lite tips på vad man ska läsa eller lyssna på för att bekanta sig med deras idéer.

Thaddeus Russell

Russell växte upp i ett vänsterkollektiv och blev historieprofessor efter att ha klättrat i de vänstra delarna av den amerikanska akademin. Han har vägrat anta några politiska epitet, men har beskrivit sig som både vänster och statsfientlig marknadsanhängare. Han blev avskedad från ett universitet efter att han lärt ut obekväma fakta, vilket ledde till att han skrev sin mest kända bok. Han har skrivit om det här.

A Renegade History of the United States är Russells mest kända verk och anledningen till att han vunnit inflytande hos amerikanska liberaler. Som titeln antyder är boken en reaktion på vänsterakademikern Howard Zinns A People’s History of the United States. De så kallade arbetarhistorikerna såg problem med att historia fokuserade så mycket på inflytelserika figurer inom samhällets toppskikt, men enligt Russell bytte de bara ut kungafamiljer och generaler mot kommunistpartier och fackföreningsledare. Russell’s tes, som hans bok underbygger, går istället ut på att friheter vinns av samhällets lägsta och mest skamlösa skikt.

Till exempel tar han upp hur sexarbetare, inte politiker eller någon organiserad kvinnorörelse, var de första kvinnorna som använde smink, bar röda kläder, gick utomhus utan manlig eskort, och kunde tjäna mer än män. Därigenom gick de i bräschen för idén om att alla kvinnor skulle ha dessa rättigheter. Enligt Russell var det heller inte politiker och fackförbund som såg till att arbetsdagarna blev kortare, utan arbetarna själva som söp så mycket på jobbet att arbetsgivarna var tvugna att minska antalet arbetstimmar för att det överhuvudtaget skulle bli något gjort.

Thaddeus Russell är dock inte bara författare, utan är även mycket skicklig på att tala.

En tiominuterssammanfattning av hans akademiska arbete kan man se här.

En längre föreläsning om hans åsikter kan man se här.

Vill man se honom grillas av objektivister kan man göra det här och här.

Thomas Sowell

Sowell betraktar sig som konservativ, men är vad amerikanerna skulle kalla för libertarian-leaning. Han tror på familjens, bildningens, och arbetsetikens roll som hörnstenar i ett framgångsrikt samhälle, men är inte intresserad av att förbjuda homoäktenskap och lätta droger. Han är inte vad man skulle kalla politiskt korrekt, och ska man vara både krass och cynisk kan man väl säga att han ofta skriver saker som bara en svart ekonom uppväxt i Harlem kan komma undan med att skriva.

Hans bok Basic Economics är en bra introduktion för lekmän som vill lära sig ekonomins grunder, och är läsvärd även för den som känner till dem eftersom den lutar sig mot en enorm mängd empiriska data.

Black Rednecks and White Liberals är min favorit bland de verk jag läst om honom. I den ifrågasätter han bland annat att kulturen hos slavarna i Södern skulle ha kommit från Afrika, och menar istället att den kan härledas från underklassinvandrare från Skottland och norra England. Han har även skrivit en mindre polemisk historia av migrationsströmmar i USA, som heter Ethnic America.

Hooverinstitutionen har gjort många långintervjuer med honom. De finns tillgängliga på Youtube.

Ett återkommande tema i många av hans böcker är en teori om varför vänster och höger så ofta verkar ha olika förhållningssätt till sina motståndare, och varför vissa frågor överhuvudtaget har en höger/vänster-dimension (varför verkar man till exempel kunna gissa någons syn på konflikten mellan Israel och Palestina baserat på om de vill höja skatten?). Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen.

Xenofon

Xenofon var en soldathistoriker som var samtida med Platon. Hans bok Oeconomicus innehåller inga nyheter för någon som lever idag, men för den historieintresserade kan den vara intressant om man vill läsa hur marknadsliberalismens och ekonomiforsknings första embryo såg ut under antiken.

För Xenofon uppnådde man materiellt välstånd genom att plantera sina fruktbärande träd i rätt jord och djup. Det sätter ett nytt perspektiv på begreppet mikroekonomi.

När han inte framförde trädgårdstips berättade han om hur man borde ordna sitt hushåll. Bland annat citerade han en man som observerat att slavar jobbar bäst om man gör gårdens välstånd till deras välstånd. Genom att regelbundet belöna de flitigaste slavarna skulle både de och de andra slavar som såg detta uppmuntras att jobba hårdare. Således kan Xenofon ha varit en av de första författarna i världen att beskriva ekonomiska incitament.

Den spetälske socialliberalen

Det händer ibland, på sociala medier och andra platser där liberaler samlas, att socialliberaler anser sig aggressivt bemötta, kanske rent av illa behandlade. Socialliberaler bemöts, anser de ibland, med en ton och attityd präglad av självsäker överlägsenhet. More to the point upplever de att andra liberaler hoppar på dem mer än de hoppar på varandra. Ett gräl med en socialliberal kan bli hetsigt på ett helt annat sätt än när statens existensberättigande blir föremål för diskussion mellan ankor och andra liberaler.

Anledningen till att socialliberaler behandlas så här är för att de är så jävla värdelösa. Socialister är och konservativa är förstås också värdelösa, men de är åtminstone värdelösa någon annanstans. Liberaler kämpade i flera hundra år för att få rätt till yttrandefrihet, så att vi åtminstone skulle få kritisera staten utan dess inblandning. Om du betalar för lite skatt, bränner hemma, eller struntar i att skicka dina barn till skolan så kommer våldsmonopolets representanter hem till dig och tvingar dig att lyda, men de lämnar dig åtminstone ifred om du gnäller över eländet. Rätten att lämnas ifred sträcker sig åtminstone så långt.

Till saken hör förstås att den liberala rörelsen länge hållits ihop av en gemensam vilja att minska statens storlek, på i princip alla områden. Skillnader mellan objektivister och klassiska liberaler blir mindre viktiga när alla vet att de inte kommer aktualiseras under vår livstid. Såhär arbetar till exempel Reason Magazine – de kritiserar entusiastiskt alla former av statliga dumheter, men du ser dem aldrig kritisera andra liberaler för att ”gå för långt” i sina övertygelser. Genom att begränsa sin diskurs till kritik av hur samhället är ordnat idag lyckas man samla alla som vill begränsa statens makt, oavsett i hur pass stor utsträckning de vill begränsa den.

Entré: Socialliberalerna. De bär inte uniform, men stoltserar likväl med sin medberoende relation till staten. Där det tidigare funnits enighet kring behovet av en mindre stat skapar socialliberaler osämja genom att försvara lagar och institutioner som skulle kunna avskaffas redan inom överskådlig framtid. De andra liberalerna trodde sig ha rätt att vara ifred när de vill kritisera staten i grupp, men socialliberalerna envisas alltid med att paja stämningen. Istället för att diskutera vilka statliga dumheter som är värst, och vilka som borde avskaffas först, tvingas man in i en debatt om varför de ska avskaffas överhuvudtaget.

”Men om det inte finns en stor stat, varifrån kommer objektiv moral? Utan hot om fängelse och löften om bidrag skulle alla bara knarka och ha köpesex med automatvapen hela dagarna. Varifrån skulle marknader komma om inte staten skapade dem? Spontan ordning är ju lika osannolik som att en tornado skulle fara genom en soptipp och bygga en jumbojet av en slump. Titta på den här bananen: Se hur väl formen lämpar sig för att greppas av en människohand, och se hur smidigt man kan öppna den på ett sätt som gör den enkel att äta. Bananer måste vara skapade av staten” säger de inte, men det är ungefär så de låter för oss andra. De är som pyromaner på en personalfest för brandkåren.

Jämförelsen är inte helt lättvindig, eftersom socialliberaler ofta står i centrum för kontroverser där någon kallat den liberala rörelsen för ”sekteristisk”. Skulle du kalla brandmän sekteristiska om de slängde ut en pyroman från en personalfest? Dels är ju pyromanen olämplig som gäst i generell bemärkelse – en personalfest för brandmän måste rimligtvis exkludera alla som inte jobbar åt brandkåren – men också mer specifikt på grund av sin pyromani. Personalfesten är ju ett socialt sammanhang där folk med gemensamma erfarenheter och mål kan umgås och slappna av tillsammans, och detta skulle bli omöjligt eller i varje fall svårt om den samtidigt var någon som sprang omkring och tände eld på festlokalen.

Till vardags arbetar brandkåren med att bekämpa eldsvådor, men någon gång måste de få ha ledigt också. På samma sätt är det för liberaler: Vi är alla vana vid att gräla med socialister och konservativa, men vi måste också kunna ha utrymmen för tillbakalutad diskussion med likasinnade. När statsvurmare klampar in i sådana utrymmen tvingas alla andra liberaler återgå till samma enformiga diskussioner de har med socialister och konservativa till vardags. Du skulle inte kalla Socialdemokraterna för sekterister bara för att Annie Lööf inte får komma på deras partistämma, och du skulle inte förvänta dig att påven blev inbjuden till en diskussionskväll med Lawrence Krauss och Richard Dawkins. Då borde heller inte etatismens apostlar förvänta sig att välkomnas med öppna armar när de brer ut sig hos liberaler.