Mångkultur är inte till för den svenska pöbeln

Jag föreställer mig hur det varit om jag levde i Sovjetunionen efter en fattig uppväxt. Då och då ser jag medlemmar av nomenklaturan gå runt i fina kläder eller köra omkring i dyra bilar. Det skulle antagligen sticka i ögonen, inte på grund av svartsjuka, utan för att jag hela mitt liv skulle fått höra att man ska uppoffra sig och leva fattigt om det är för allas bästa. Nomenklaturan blottlägger ett hyckleri som är betydligt mer provocerande än de förhållanden jag skulle vuxit upp under. Hade jag haft ett val hade jag velat se alla vara rika och inte att alla blev fattiga. Som minimum skulle jag vilja att alla hade rätt att söka rikedom på lika villkor. Det är alltså inte inkomstskillnaden i sig som sticker i ögonen, utan de dubbla måttstockarna.

På samma sätt är det med mångkulturen. Det svenska samhället har i årtionden präglats av homogenitet och en mycket oblid syn på avvikelser. Genom hela sina liv vallas svenskar in mot konsensusuppfattningar, standardiserade normer, och monokultur. Länge var det till exempel aldrig fråga om att svenskar skulle ha rätt till mångkultur i etermedia. Staten skulle ha monopol på TV och radio för att medborgarna skulle kunna formas enligt statens plan. Med presstöd subventionerar staten fortfarande sönder tidningsmarknaden så att enbart partilojala publikationer har möjlighet att etablera sig på marknaden. Man behöver inte leta länge för att hitta etablissemangets förakt mot så kallade alternativmedier. För svenskar som vill läsa regimkritiska nyheter verkar mångkulturideal med andra ord inte mycket att hoppas på.

Den svenska skolans 1900-talshistoria är ännu värre. Alla ungar tilldelades en kommunal skola baserat på var de bor och måste sedan läsa de ämnen staten beslutat åt dem. För den grundskoleelev som vill ha fler val än bara om man ska läsa träslöjd eller syslöjd finns ingen sympati att hämta hos mångkulturentusiasterna. Inte heller i undervisningsmetodiken kunde man hoppas på dagens mångfaldsideal skulle få genomslag.

När jag gick i skolan tillhörde jag en mycket liten minoritet av barn som faktiskt tyckte om blodpudding. Nästan alla avskydde det, i många fall till den grad att de hellre gick hungriga än att pina i sig maten. Det var ingen idé att klaga till vare sig politiker eller byråkrater, eftersom de inte bryr sig.

Är man muslim blir det däremot väldigt lätt för makthavare att anpassa sig. går det helt plötsligt bra att ta hänsyn till individuella önskemål. När vanliga svenskar så mycket som ifrågasätter det feministiska konsensuset slås det på med stora rubriker om ”näthatet” men när entiskt exotiska medborgare vill segregera badhusen är det plötsligt väldigt många som vill lyssna. Att göra rätt för sig, att inte vara en belastning, är ett ideal som kanske är svagare i det svenska välfärdssamhället än andra delar av Västvärlden, men helt försvunnet är det inte. Vi får däremot inte ifrågasätta flyktingfamiljer som i många års tid finansierar hela sin tillvaro med bidrag. När nämnda flyktingar inte skaffar jobb i samma utsträckning som svenskar läggs skulden, med implikationer om rasism, på de svenska skattebetalare som finansierar flyktingarnas uppehälle. Ingen brydde sig om hemlösheten förrän vi såg den drabba östeuropeiska romer.

I åratal har fackförbund drivit upp lägstalöner och ställt krav på yrkesexamina för att kunna gynna sina medlemmar på ungdomars beskostnad. Då var det aldrig tal om mångkultur. När jag som ung hade svårt att hitta mitt första jobb och önskade att man kunde få jobba efter andra miljö- och lönenormer än vad socialdemokratin skrivit in i sina femårsplaner möttes jag mest av förfäran till både höger och vänster. ”Va, vill du göra Sverige till ett låglöneland? Nej, det är bättre att du är arbetslös” var tankar som uttrycktes av folk med både borgerliga och röda lutningar.

Nu när det blivit tydligt att lägstalönerna inte bara drabbar svenska ungdomar utan även en allt större mängd invandrare har det däremot blivit PK att stå i TV och säga att lägstalönerna måste ner. Till och med facken pratar om det.  När det är invandrare som ska befrias från snäva normer blir det plötsligt inte lika många som apoplektiskt gormar om att Sverige skulle bli ett låglöneland. Det var aldrig något tal om att folk skulle ha rätt att vara annorlunda så länge det nästan bara var etniska svenskar staten kunde styra och ställa över. I takt med att utomnordiska och framförallt utomeuropeiska invandrare kom att utgöra allt större delar av befolkningen har den kulturella likriktningen dock nedprioriterats.

Nåväl. Att mångkulturens främsta företrädare är hycklare är ju knappast någon nyhet. Deras ideal har ju länge sammanfattats som att alla kulturer är lika bra, utom den västerländska, som är unikt dålig. Det sorgliga är hur löftet som själva ordet mångkultur bär på har svikits. Att människor befrias från centraplanerad kultur och tilllåts avvika från vissa normer är ju trots allt något positivt. Som liberal blir man ju glad av att lägstalönerna sänks, även om det inte borde ha krävt en migrationskris för att få till stånd förändringen.

När den allmänna opinionen nu håller på att svänga blir liberalens utmaning att förespråka en förändring åt rätt håll. Lösningen på mångkulturens hyckleri bör vara att befria även svenskar från socialdemokratins konformism, inte att påtvinga alla etniska minoriteter monokultur. Vägen framåt måste vara att ingen ska behöva äta blodpudding, inte att alla ska tvingas till det. Ska vi ha någon trovärdighet när vi argumenterar för en sådan utveckling är det dock viktigt att vi är sanningsenliga med både historieskrivning och problemformulering. Det sägs att öppna gränser inte kan kombineras med välfärdsstat utan att få svåra problem. Eftersom jag vill avskaffa välfärdsstaten är det ingen motsättning för mig, men jag skulle vilja komplettera problemformuleringen: Man kan inte kombinera öppna gränser med politisk korrekthet utan digra konsekvenser. Eftersom jag vill öppna gränserna följer det att den politiska korrektheten måste väck.

För detta ändamål behöver vi dels vara tydliga med att det finns kulturella värderingar vi inte borde tumma på (jihadistrekrytering i moskéer, IS-intimidering på asylboenden, och våldtäktsmobbar likt den i Köln är symptom på värderingar det västerländska samhället behöver markera sitt avståndstagande från) men dessutom måste framför allt liberaler bli tydliga med vilket svek mångkulturalisterna begått mot vårt samhälle. Att blunda för hyckleriet vore att gå kulturvänsterns ärenden och är ett effektivt sätt att beröva liberalismen all relevans i den offentliga debatten. Som liberaler behöver vi inse att Sverige, och andra delar av västvärlden, haft problem med att en slags mångkulturell adel beviljats informella (eller formella) privilegier medan den svenska majoritetsbefolkningen förväntas agera lydiga undersåtar i socialdemokratins kulturella mall. I århundraden har det varit liberaler som flitigast gått till storms mot adelsprivilegier. Låt oss inte glömma detta arv bara för att aristokratin bytt nationalitet.

Hur man vet om man är anarkist

Den här pricken representerar en liberal fantasivärld.

1

Det är ett idealsamhälle där alla är generösa mot de som har det svårt, vänliga mot främlingar, och respekterar rätten till liv, frihet, och egendom. Här finns inga mördare, våldtäktsmän, tjuvar, bedragare, eller liknande. Alla som har råd donerar stora delar av sin lön för att finansiera forskning, hjälpa fattiga, bygga rymdstationer, och andra välgörande ändamål. Folk avstår frivilligt från att förstöra planeten med föroreningar och ingen missbrukar alkohol eller droger. I det här samhället behövs ingen stat. Såvida man inte ser stater som någon slags självändamål borde de flesta hålla med – det finns ju inga funktioner kvar för en stat att uppfylla, så varför ha en? Hade en stat funnits hade dess enda verksamhet varit att ta ut skatt för att finansiera lagstiftare som inte har något att göra, så det hade alltså varit eftersträvansvärt att avskaffa den. I en sådan värld borde nästan alla rationella människor vara anarkister. Det är ett orealistiskt scenario, ja, och det kommer nästan definitivt aldrig att inträffa.

Frågan är dock om världen måste vara helt perfekt för att en avveckling av staten ska vara eftersträvansvärd. Tänk dig det där idealsamhället, men nu lägger vi till några hundra snåljåpar, ett par dussin tjuvar och bedragare, och några mördare och våldtäktsmän. Med sju miljarder rättrådiga och generösa människor borde en sådan förändring inte motivera bildandet av en eller flera stater. Privata polisföretag skulle vara mer än kapabla att hantera brottsligheten, och har man inte råd att köpa polistjänster kan man ju bara vända sig till någon av de många välgörenhetsorganisationerna. Förorenande företag skulle bojkottas ihjäl. Anarki vore alltså eftersträvansvärt även i ett samhälle som bara är nästan idealiskt. Lägg det på minnet.

Tänk dig nu att vi fyller på med några fler oönskade element i samhället – fler tjuvar, bedragare, freeriders, förorenare osv. Sedan fyller du på med ytterligare några sådana element, och sedan några till. Om vi föreställer oss dessa samhällen uppställda på rad skulle vi få en skala med mer och mer idealiska samhällen.

3

Åt höger ligger alltmer idealiserade samhällen, åt vänster mindre idealiserade samhällen. Tänk dig nu att vi fortsatte dra denna linje hela vägen till vårt eget samhälle.

4

Vårt samhälle är uppenbarligen realistiskt, eftersom det finns, och de flesta skulle nog hålla med om att en värld som är lite bättre än den vi har nu också är möjlig. Många skulle nog rent av säga att en betydligt bättre värd är möjlig, även om den aldrig kan nå hela vägen fram till ett idealsamhälle. Tänk dig nu att vi drar en röd linje längs med den svarta, för att markera hur pass mycket bättre vi tror att samhället kan bli i praktiken.

5

Kommer du ihåg när jag sa att anarki är eftersträvansvärt även i samhällen som bara nästan är idealiska? Nu vill jag att du föreställer dig samhällen som är gradvis mindre idealiska och frågar dig själv när, på ett ungefär, anarki börjar bli opraktiskt och det istället blir önskvärt att behålla staten (eller upprätta en ny, om det inte finns en). Vi kan markera samhällen som bör vara anarkistiska med en blå linje.

6Poängen med den här övningen är att olika människor kommer göra linjerna olika långa, baserat på personliga bedömningar. Om din röda linje överlappar med din blå, och du som de flesta människor föredrar en bättre värld framför en sämre, är du anarkist. Då tror du nämligen att mänskligheten kan nå ett tillstånd där avvecklade stater är eftersträvansvärt, vilket är precis vad anarkister vill. Det finns förstås anarkister som anser att statlösa samhällen skulle fungera även om de upprättades imorgon, men de följer fortfarande samma princip – de råkar bara dra den blå linjen hela vägen till vänster.

Man måste dock inte vilja avskaffa staten imorgon för att vara anarkist. Många anarkister anser att världen behöver röra sig betydligt mer åt höger på det svarta strecket innan statlöshet skulle kunna leda till något annat än kaos samt att stater behöver avvecklas på ett ordnat sätt så att folk får möjlighet att anpassa sig till de nya omständigheterna. Anarkism handlar alltså inte bara om att vilja minska statens storlek, utan också om att skapa ett samhälle i vilket statlöshet faktiskt är möjlig.

Om dina linjer inte överlappar och du inte är anarkist bör du komma ihåg att det är två faktorer som avgör din syn på statens vara eller icke-vara. Om du råkar läsa någon forskning som visar att stater är väldigt dåliga på att utföra någon samhällsfunktion bör du förlänga den blå linjen, och om du får anledning att höja dina förhoppningar för mänskligheten bör du förlänga den röda linjen. Endera förändring skulle kunna räcka för att du ska bli anarkist utan att märka det.

Jakten på frihetlig vänster, del 2; definitionsfrågan

I torsdags lade jag fram en hypotes om att frihetlig vänster inte existerar på riktigt. Jag fick snabbt mothugg, både i inläggets kommentarsfält och i sociala medier, vilket var kul att se. Många hävdade att de själva eller någon de kände var del av den frihetliga vänster vars existens jag ifrågasatte. Ett genomgående tema för dessa var att de antingen inte var särskilt vänster eller, i enstaka fall, så frihetliga.

Många av dem skulle förmodligen kunna placeras till vänster om Y-axeln i en tvådimensionell politisk kompass, men bara lite. Deras ekonomiska ställningstaganden verkade kunna rymmas inom ramarna för vanlig socialdemokrati. Det här är människor som kanske tycker att kapitalismen behöver tämjas av en välfärdsstat, men som inte har några ambitioner om att avskaffa marknader. De må ha en förkärlek till omfördelning, men de saknar den radikala kritik av privat egendom som man kan förvänta sig av någon långt ute på vänsterkanten.

En annan grupp, som jag själv ofta påträffat i andra sammanhang, är människor som av till synes sentimentala skäl väljer att identifiera sig som vänster men som rent objektivt bör betraktas som vanliga, hederliga liberaler. De litar inte på politiker, avskyr när storföretag hoppar i säng med staten, och kan rent av tycka att facken är korrupta. De har inget emot marknader, förutsatt att dessa präglas av konkurrens. Rent sakpolitiskt är det svårt att se dem som något annat än väldigt liberala. Vad som utmärker dem är (sub)kultur – de är som nyliberaler, men de bär flanellskjorta istället för kavaj.

För att kunna underkänna andras politiska identitet behöver jag förstås någon typ av objektiv måttstock med vilken jag kan utvärdera vilken politisk hemvist de ”egentligen” har. Det är med andra ord dags att prata om hur höger/vänster-skalan borde definieras. Den definition jag haft i åtanke så länge jag kan minnas går mer eller mindre ut på att mäta (dvs fråga) hur viktigt någon tycker det är med rätten till privat egendom. Vill man förstatliga eller avskaffa all privat egendom hamnar man längst ut på vänsterkanten, och tycker man rätten till egendom är så absolut att bara statlös marknadsekonomi kan respektera den hamnar man längst ut på högerkanten. Tycker man privat egendom är viktig nog att krympa våldsmonopolet till en nattväktar staten hamnar man en bit ifrån högerkanten, vill man att privat egendom ska finnas men inskränkas av en välfärdsstat hamnar man vänster om mitten, och så vidare.

Det är en definition (eller kanske mer av en tumregel) som inte borde felrepresentera eller nedvärdera någon position på skalan. Kommunister lär hålla med om att de inte sätter ett värde på rätten till privat egendom, klassiska liberaler lär hålla med om att de ser rätten till privat egendom som mycket viktig men inte absolut, et cetera. Enligt den här definitionen anser jag mig ha fog för att underkänna den politiska identiteten hos den självutnämnda frihetsvänstern. Många som anser sig vara vänster är det rent objektivt inte.

Ett problem uppenbarade sig dock när jag lyssnade på Radio bubb.la diskutera mitt förra blogginlägg. (Klicka här om ni aldrig hört talas om det)  Programvärden Boris vidhöll att han både existerade och var vänster, men tillfrågades vad han egentligen menade med vänster. Med tanke på Bubb.las ingångsvinkel är till anarkism gränsande liberalism är frågan befogad. Min första tanke var att detta bara var ännu ett exempel på någon sin bara kallade sig vänster på grund av sentimentalitet eller identitetspolitik (eller för att reta gallfeber på vänstern), men Boris svar blottlade ett problem. Han sade något i stil med ”Är man frihetlig vänster står man på de fattiga och förtrycktas sida och kämpar för deras fri- och rättigheter.” Det är en synsätt som ligger helt utanför ramarna för den definition av höger och vänster jag skissade på ovan. Det är också ett synsätt jag hört förrut.

Historikern Thaddeus Russell, som polemiserat hårt mot statligt förmynderi och propagerat för fria marknader, har kallat sig vänster och definierar vänster som något i stil med alla som är fientligt inställda till makten och etablissemanget. Första gången jag hörde det tänkte jag att det var en excentrisk och hemsnickrad definition utan något större stöd inom språklig praktik, men när jag nu hör samma synsätt igen och dessutom får kritik av en massa självidentifierade vänsterpersoner som inte verkar vara särskilt vänster blir jag tvungen att ompröva mitt första intryck.

Nu kanske ni undrar hur man kan vara så dum att man skriver ett blogginlägg om vad som är vänster utan att definiera vänstern, men jag hade faktiskt en definition i åtanke när jag skrev mitt förra inlägg, och jag utgick från att den någorlunda hyfsat approximerade uppfattningen de flesta har i frågan. Det intressanta med den här alternativa definitionen av vänster är inte bara att den skulle förklara varför så många till synes marknadsliberala människor definierar sig som vänster, utan framför allt att det är en definition som verkar ganska förbehållen självidentifierad vänster.

Vanligtvis brukar det vara ett tecken på att en definition svartmålar eller gör halmgubbar av sina motståndare, men i det här fallet tycker jag inte man kan säga det. Det finns gott om människor till höger som både sympatiserar med etablissemanget och tycker det är omoget, oansvarigt, naivt, eller kontraproduktivt att göra något annat. Även bland de som inte direkt skulle säga sig stå på etablissemangets sida finns det många som inte heller skulle säga sig vara fientligt inställda till det. Jag kan alltså inte påstå att den här definitionen av vänster, som mot etablissemanget och för dess irritationsobjekt, är särskilt orättvis.

Begreppsförvirring är förstås inte unikt för politiken, men i det här fallet verkar vi ha en situation där definitionen av en grupp verkar avhängig om man är med i den eller inte. Ponera att enbart självidentifierad höger använder den egendomsbaserade definitionen av höger/vänster-skalan, medan enbart självidentifierad vänster använder den etablissemangsbaserade. Om vi sedan tänker oss att de flesta som umgås med folk från andra sidan Y-axeln är människor som ligger i mitten och därför antagligen inte är så brydda i definitionsfrågan skulle vi ha en situation där två grupper inte bara definierat både sig själva och sina motståndare helt olika (vilket knappast är ovanligt), utan dessutom är helt omedvetna om detta tillstånd. Det skulle vara en tämligen katastrofal brist i kommunikationen.

Så vad ska man göra åt denna förmodade kollaps i kommunikationerna? Det enda man egentligen kan göra är nog att ha den i åtanke varje gång man diskuterar höger/vänster-skalan. Det, och förstås att underkänna den självutnämnda frihetsvänsterns definition.

Ja, den är rimlig i bemärkelsen att man kan kategorisera människor och politiker efter vad de själva säger – man behöver inte leta efter någon hemlig eller omedveten agenda – men den är fullständigt orimlig när det kommer till de faktiska kategoriseringarna. Politiskt homogena grupper skulle delas på mitten eller smetas ut över hela det politiska spektrat. Ayn Rand, som var både normkritisk och genomliberal, skulle bli den politiska motsatsen till Jeffrey Tucker, bara för att Rand råkade romantisera storföretag. Adam Smith skulle ha närmare till Karl Marx än till Hans Herman Hoppe. Liberala ekonomer som inte gjort sina identitetspolitiska avvägningar kända skulle överhuvudtaget inte gå att klassificera. Den här definitionen av höger och vänster kanske inte svartmålar någon, men den är heller inte funktionsduglig.

Det kan förstås finnas många sammanhang där definitionen baserad på hur man förhåller sig till etablissemanget och de förtryckta är användbar, men det vore dålig språklig praxis att använda den för begreppen höger och vänster. Därmed underkänner jag denna definition av höger/vänster-skalan och utropar min egen till segrare.

Så, till Boris och alla ni andra som tror att ni hör hemma i under det diagonala strecket, ni är höger! Eller i vissa fall sossar.

Den frihetliga vänstern finns inte.

Political compass 3

Ett par läs- och lyssningstips

Det finns några författare vars åsikter gränsar till eller överlappar med liberalism, men som kanske inte lyckats ta sig hela vägen in i den liberala literaturkanonen ännu. Eftersom jag i framtiden kan komma att referera till dem här på bloggen tänkte jag lägga fram lite tips på vad man ska läsa eller lyssna på för att bekanta sig med deras idéer.

Thaddeus Russell

Russell växte upp i ett vänsterkollektiv och blev historieprofessor efter att ha klättrat i de vänstra delarna av den amerikanska akademin. Han har vägrat anta några politiska epitet, men har beskrivit sig som både vänster och statsfientlig marknadsanhängare. Han blev avskedad från ett universitet efter att han lärt ut obekväma fakta, vilket ledde till att han skrev sin mest kända bok. Han har skrivit om det här.

A Renegade History of the United States är Russells mest kända verk och anledningen till att han vunnit inflytande hos amerikanska liberaler. Som titeln antyder är boken en reaktion på vänsterakademikern Howard Zinns A People’s History of the United States. De så kallade arbetarhistorikerna såg problem med att historia fokuserade så mycket på inflytelserika figurer inom samhällets toppskikt, men enligt Russell bytte de bara ut kungafamiljer och generaler mot kommunistpartier och fackföreningsledare. Russell’s tes, som hans bok underbygger, går istället ut på att friheter vinns av samhällets lägsta och mest skamlösa skikt.

Till exempel tar han upp hur sexarbetare, inte politiker eller någon organiserad kvinnorörelse, var de första kvinnorna som använde smink, bar röda kläder, gick utomhus utan manlig eskort, och kunde tjäna mer än män. Därigenom gick de i bräschen för idén om att alla kvinnor skulle ha dessa rättigheter. Enligt Russell var det heller inte politiker och fackförbund som såg till att arbetsdagarna blev kortare, utan arbetarna själva som söp så mycket på jobbet att arbetsgivarna var tvugna att minska antalet arbetstimmar för att det överhuvudtaget skulle bli något gjort.

Thaddeus Russell är dock inte bara författare, utan är även mycket skicklig på att tala.

En tiominuterssammanfattning av hans akademiska arbete kan man se här.

En längre föreläsning om hans åsikter kan man se här.

Vill man se honom grillas av objektivister kan man göra det här och här.

Thomas Sowell

Sowell betraktar sig som konservativ, men är vad amerikanerna skulle kalla för libertarian-leaning. Han tror på familjens, bildningens, och arbetsetikens roll som hörnstenar i ett framgångsrikt samhälle, men är inte intresserad av att förbjuda homoäktenskap och lätta droger. Han är inte vad man skulle kalla politiskt korrekt, och ska man vara både krass och cynisk kan man väl säga att han ofta skriver saker som bara en svart ekonom uppväxt i Harlem kan komma undan med att skriva.

Hans bok Basic Economics är en bra introduktion för lekmän som vill lära sig ekonomins grunder, och är läsvärd även för den som känner till dem eftersom den lutar sig mot en enorm mängd empiriska data.

Black Rednecks and White Liberals är min favorit bland de verk jag läst om honom. I den ifrågasätter han bland annat att kulturen hos slavarna i Södern skulle ha kommit från Afrika, och menar istället att den kan härledas från underklassinvandrare från Skottland och norra England. Han har även skrivit en mindre polemisk historia av migrationsströmmar i USA, som heter Ethnic America.

Hooverinstitutionen har gjort många långintervjuer med honom. De finns tillgängliga på Youtube.

Ett återkommande tema i många av hans böcker är en teori om varför vänster och höger så ofta verkar ha olika förhållningssätt till sina motståndare, och varför vissa frågor överhuvudtaget har en höger/vänster-dimension (varför verkar man till exempel kunna gissa någons syn på konflikten mellan Israel och Palestina baserat på om de vill höja skatten?). Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen.

Xenofon

Xenofon var en soldathistoriker som var samtida med Platon. Hans bok Oeconomicus innehåller inga nyheter för någon som lever idag, men för den historieintresserade kan den vara intressant om man vill läsa hur marknadsliberalismens och ekonomiforsknings första embryo såg ut under antiken.

För Xenofon uppnådde man materiellt välstånd genom att plantera sina fruktbärande träd i rätt jord och djup. Det sätter ett nytt perspektiv på begreppet mikroekonomi.

När han inte framförde trädgårdstips berättade han om hur man borde ordna sitt hushåll. Bland annat citerade han en man som observerat att slavar jobbar bäst om man gör gårdens välstånd till deras välstånd. Genom att regelbundet belöna de flitigaste slavarna skulle både de och de andra slavar som såg detta uppmuntras att jobba hårdare. Således kan Xenofon ha varit en av de första författarna i världen att beskriva ekonomiska incitament.

Den spetälske socialliberalen

Det händer ibland, på sociala medier och andra platser där liberaler samlas, att socialliberaler anser sig aggressivt bemötta, kanske rent av illa behandlade. Socialliberaler bemöts, anser de ibland, med en ton och attityd präglad av självsäker överlägsenhet. More to the point upplever de att andra liberaler hoppar på dem mer än de hoppar på varandra. Ett gräl med en socialliberal kan bli hetsigt på ett helt annat sätt än när statens existensberättigande blir föremål för diskussion mellan ankor och andra liberaler.

Anledningen till att socialliberaler behandlas så här är för att de är så jävla värdelösa. Socialister är och konservativa är förstås också värdelösa, men de är åtminstone värdelösa någon annanstans. Liberaler kämpade i flera hundra år för att få rätt till yttrandefrihet, så att vi åtminstone skulle få kritisera staten utan dess inblandning. Om du betalar för lite skatt, bränner hemma, eller struntar i att skicka dina barn till skolan så kommer våldsmonopolets representanter hem till dig och tvingar dig att lyda, men de lämnar dig åtminstone ifred om du gnäller över eländet. Rätten att lämnas ifred sträcker sig åtminstone så långt.

Till saken hör förstås att den liberala rörelsen länge hållits ihop av en gemensam vilja att minska statens storlek, på i princip alla områden. Skillnader mellan objektivister och klassiska liberaler blir mindre viktiga när alla vet att de inte kommer aktualiseras under vår livstid. Såhär arbetar till exempel Reason Magazine – de kritiserar entusiastiskt alla former av statliga dumheter, men du ser dem aldrig kritisera andra liberaler för att ”gå för långt” i sina övertygelser. Genom att begränsa sin diskurs till kritik av hur samhället är ordnat idag lyckas man samla alla som vill begränsa statens makt, oavsett i hur pass stor utsträckning de vill begränsa den.

Entré: Socialliberalerna. De bär inte uniform, men stoltserar likväl med sin medberoende relation till staten. Där det tidigare funnits enighet kring behovet av en mindre stat skapar socialliberaler osämja genom att försvara lagar och institutioner som skulle kunna avskaffas redan inom överskådlig framtid. De andra liberalerna trodde sig ha rätt att vara ifred när de vill kritisera staten i grupp, men socialliberalerna envisas alltid med att paja stämningen. Istället för att diskutera vilka statliga dumheter som är värst, och vilka som borde avskaffas först, tvingas man in i en debatt om varför de ska avskaffas överhuvudtaget.

”Men om det inte finns en stor stat, varifrån kommer objektiv moral? Utan hot om fängelse och löften om bidrag skulle alla bara knarka och ha köpesex med automatvapen hela dagarna. Varifrån skulle marknader komma om inte staten skapade dem? Spontan ordning är ju lika osannolik som att en tornado skulle fara genom en soptipp och bygga en jumbojet av en slump. Titta på den här bananen: Se hur väl formen lämpar sig för att greppas av en människohand, och se hur smidigt man kan öppna den på ett sätt som gör den enkel att äta. Bananer måste vara skapade av staten” säger de inte, men det är ungefär så de låter för oss andra. De är som pyromaner på en personalfest för brandkåren.

Jämförelsen är inte helt lättvindig, eftersom socialliberaler ofta står i centrum för kontroverser där någon kallat den liberala rörelsen för ”sekteristisk”. Skulle du kalla brandmän sekteristiska om de slängde ut en pyroman från en personalfest? Dels är ju pyromanen olämplig som gäst i generell bemärkelse – en personalfest för brandmän måste rimligtvis exkludera alla som inte jobbar åt brandkåren – men också mer specifikt på grund av sin pyromani. Personalfesten är ju ett socialt sammanhang där folk med gemensamma erfarenheter och mål kan umgås och slappna av tillsammans, och detta skulle bli omöjligt eller i varje fall svårt om den samtidigt var någon som sprang omkring och tände eld på festlokalen.

Till vardags arbetar brandkåren med att bekämpa eldsvådor, men någon gång måste de få ha ledigt också. På samma sätt är det för liberaler: Vi är alla vana vid att gräla med socialister och konservativa, men vi måste också kunna ha utrymmen för tillbakalutad diskussion med likasinnade. När statsvurmare klampar in i sådana utrymmen tvingas alla andra liberaler återgå till samma enformiga diskussioner de har med socialister och konservativa till vardags. Du skulle inte kalla Socialdemokraterna för sekterister bara för att Annie Lööf inte får komma på deras partistämma, och du skulle inte förvänta dig att påven blev inbjuden till en diskussionskväll med Lawrence Krauss och Richard Dawkins. Då borde heller inte etatismens apostlar förvänta sig att välkomnas med öppna armar när de brer ut sig hos liberaler.