Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

Jag är knappast ensam om mitt förakt mot den identitetspolitik som vänstern lagt sig till med, i synnerhet de senaste åren. Olika intressegrupper har på basis av sina diverse identiteter satt i system att emotionellt utpressa både pengar och privilegier från majoritetssamhället. Det är som om offerstatus blivit en hårdvaluta.

Du har antagligen hört analyser snarlika – ända ner till valutametaforen – denna förut, och du har antagligen hört dem efterföljas av någon variant av det verkningslösa rådet ”vi måste sluta driva politik på basis av gruppidentitet.” Vill man föra sig med metaforer om hårdvalutor får man också ta nästa steg och integrera metaforen i sin analys. Om problemet är identitetspolitik och identitetspolitiken underbyggs av en hårdvaluta i form av offerstatus borde en lösning på problemet vara att förstöra valutan, antingen i sig eller genom att förstöra dess värde. Den intressanta fråga blir då hur man förstör en valuta.

Låt oss säga att jag vill förstöra den amerikanska dollarn och går till väga på så sätt att jag likviderar alla mina tillgångar och växlar in dem mot kontanta USD. Därefter lägger jag sedlarna i en stor hög och tänder eld på dem. Kommer detta förstöra dollarns värde, eller åtminstone minska det? Nej, tvärtom: Genom att förstöra amerikanska sedlar finns det färre av dem i omlopp, vilket har en (i detta fall liten) deflationär effekt. Det vill säga, de US-dollar som återstår, alltså de som ägs av andra, kommer öka i värde när jag förstör mina egna. Detta är motsvarigheten till vad identitetspolitikens motståndare gör när de försöker föregå med gott exempel genom att inte ta på sig några offerkoftor. De har säkert någon typ av godtagbar offerroll de skulle kunna hävda – en alkoholiserad morfar, en bisexuell kusin, eller en förfader från Irland – men väljer att inte utnyttja möjligheten, vilket i praktiken alltså ökar värdet på deras motståndares offerkoftor.

Vill man förstöra värdet på en valuta borde man istället trycka mer av den. Inflationen bör vara hög, långvarig, och skifta oförutsägbart för att göra maximal skada. Vill man få igång inflationen snabbt bör man trycka de värdefullaste sedlarna, och offerolympiadens högsta valör är folkmord. (Förintelse är av samma valör men tillverkades i begränsad upplaga och har därför fått ett samlarvärde. Man kan invända att detta värde är godtyckligt, men eftersom offerstatus är en fiatvaluta så är värdet på alla dess valörer godtyckligt). När man inflaterar sönder en valuta bör man dessutom se till att det är man själv som först spenderar de nya sedlarna. I dagens identitetspolitiska kontext bör vi alltså leta fram ett folkmord på heterosexuella, vita män. Detta medför också en bonus eftersom det finns ett kulturellt tabu mot att fästa ett värde vid vita, heterosexuella mäns liv, och vill man skapa samhällsförändring så är det en beprövad metod att krossa tabun. Jag föreslår att vi siktar in oss på Första Världskriget, men mer om det snart. Först behöver vi tänka på hur offerstatus tillverkas.

Det lär bli svårt att tillverka den äkta varan, eftersom socialdemokratins politiska hegemoni har monopol på sedelpressarna, men vi kan gott nöja oss med falskmynteri eftersom även förfalskade pengar kan förstöra förtroendet för en valuta. Rent konkret innebär det att etablissemanget kommer försöka underkänna vår rätt att kräva upprättelse för orättvisor på samma premisser som deras klientgrupper gör. De kommer försöka vifta bort oss med samma besvärjelser om privilegium och maktdynamik som de alltid gör, och det är vår uppgift att övertyga medelsvensson om rättfärdigheten i vår sak. Vi bör under inga omständigheter söka bekräftelse hos våra motståndare, utan måste istället fokusera på att inflatera offervalutan hos gemene man. Den saken blir desto lättare av att det är just gemene man som kommer bära offerkoftorna i fråga. Politikerklassen kommer angripa oss, men deras argument kommer bara bli ammunition mot deras egen identitetspolitik.

Eftersom offerkoftorna är förfalskade behöver vi heller inte nödvändigtvis argumentera i god tro. Det vill säga, vi kan hävda de fabricerade offerkoftornas äkthet utan att tro på den. Jag är vanligtvis kritisk till att argumentera i ond tro, men jag misstänker att våra motståndare saknar den sortens skrupler och jag är mer än beredd att hålla dem till sina egna måttstockar. Vill de gräva 100 år bakåt i tiden för att berättiga sin indignation kan vi också göra det.

Som kandidat för detta ändamål föreslår jag Första Världskriget. De militära dödstalen var 11 miljoner, i en konflikt där militärtjänstgöring var obligatorisk och desertering var belagt med dödsstraff. Jag tror de flesta av er känner till hur typiska offensiver i denna konflikt ofta var rena självmordsuppdrag: Framåt väntade fiendes kulsprutebestyckade skyttegravar och bakåt väntade krigstribunal och galgbacken. Vid den första självmordsoffensiven kan man hävda att befälen inte visste vad de gjorde, men efter den andra? Tredje? Fjärde? När övergår befälens inkompetens och försummelse till en medveten strategi för att ta kål på den egna befolkningen?

I svensk lagtext är det vanligt med formuleringar i stil med visste eller borde ha vetat. På din mordrättegång kan du spela dum och låtsas som att du inte visste att ditt offer skulle dö när du sköt honom i huvudet, och att du därmed borde dömas för dråp istället för mord. Åklagaren kanske heller inte kan bevisa, åtminstone inte bortom rimligt tvivel, att du ljuger, men det spelar ingen roll. Du borde fortfarande ha begripit att en människa dör när man skjuter honom i huvudet, och på samma sätt borde första världskrigets befäl ha begripit att de skickade sina mannar till sin död efter att även den tionde självmordsoffensiven slutat i blodigt nederlag.

Jag är inte jurist, och tänker inte försöka reda ut den rättsliga skillnaden mellan likgiltighetsuppsåt, insiktsuppsåt, och oaktsamhet. Jag vill istället slå fast en moralisk princip: Försöker man uppnå ett mål och struntar i de fortskridande konsekvenserna av försöket är man fortfarande ansvarig för dessa konsekvenser. Om jag skjuter prick på en måltavla i en folkmassa är jag moraliskt ansvarig för människorna som blir ihjälskjutna, trots att jag inte försökte pricka dem. Hade den engelska ordningsmakten med våld börjat tömma walesare på blod för att fylla landets blodbanker skulle det i moralisk mening betraktas som ett folkmord. Att myndigheterna saknade uppsåt att utrota walesarna, att deras verkliga uppsåt (att fylla blodbankerna) rent av kan betraktas som önskvärt, vore i sammanhanget irrelevant för deras moraliska skuld.

Inom amerikansk rättsdoktrin finns begreppet depraved-heart murder, vilket vi kanske kan översätta som likgiltighetsmord. Det är ett koncept som existerar för att hantera just den här typen av situationer. Att urskiljningslöst skjuta in i en folkmassa eller spela rysk roulette med någon annans liv kan få dig dömd för likgiltighetsmord. Enligt samma moraliska (om än inte rättsliga) princip borde vi kunna säga att Europas krigsledningar under Första Världskriget begick en slags folkmord genom försummelse, på sina egna befolkningar. Egentligen flera folkmord, givet alla nationer som var inblandade. Deras uppsåt kanske var att besegra fienden snarare än att erodera den egna nationens livskraft, men agerade helt likgiltiga inför om det tidigare skulle leda till det senare. För den som fnyser över dödstalen vill jag påminna om att de hölls nere av Europas allmoge, inte dess eliter.

Är man inte nöjd med den analysen heller kan vi återgå till det jag tidigare nämnde om att hålla våra motståndare till sina egna måttstockar. Om det var varje tysk medborgares plikt att riskera liv och lem för att stoppa förintelsen måste ett ännu större moraliskt ansvar falla på axlarna hos Första Världskrigets högre officerare. Om förintelseöverlevares ättlingar kan vara indignerade över att Sverige inte slogs mot Tredje Riket så kan européer vara indignerade över att deras egna regeringar och högt uppsatta militärer var på väg att ta kål på dem.

Nu var inte Sverige inblandat i Första Världskriget, men å andra sidan var vi heller inte särskilt inblandade i vare sig slavhandeln eller allehanda kolonialism och interkontinentalt imperiebyggande. Kan vi importera kollektiv skuld från våra västerländska civilisationsfränder för det senare måste vi också kunna importera lite indignation över det förstnämnda. Huvudsaken är att vi börjar sätta identitetspolitisk köpkraft i händerna på Västvärldens majoritetsbefolkningar, på bekostnad av den identitetspolitiska köpkraften hos våra motståndare.

Med denna köpkraft kan vi sedan agitera för politiska reformer. Vilka är mindre viktigt, huvudsaken är att vi spenderar det nyproducerade offerkapitalet. Nytryckta pengar måste ju användas för att ha sin inflaterande effekt. På så sätt kan vi börja motarbeta de särintressen som satt sina klor i den västerländska civilisationen. Europeiska majoritetsgrupper fungerar idag som en stor spargris från vilken etniska, religiösa, och sexuella intressegrupper kan hämta ut pengar varje gång de sjunger sina klagovisor. Genom att sätta nytt offerkapital i händerna på majoritetsgrupperna kommer klagosången förlora sin makt. Martyrium är identitetspolitikens kontanter, och vi ska bekämpa dem med hyperinflation.

Annonser

En reaktion på ”Ett ekonomistiskt vapen mot identitetspolitiken

  1. Ja nånting liknande behövs göras , sen är det ju inte bara vänstern utan hela härskarklassen som använder postmodernistisk identitetspolitik för att kontrollera massorna.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s