Ett angrepp på demokratin, del 2: Freden i Europa

Vissa demokratiförespråkare hävdar att det var allmän rösträtt som gav Europa fred, med resonemanget att demokratier inte krigar mot varandra. Med den här texten ska vi nyansera den bilden med en översiktlig snabbtitt på Första världskriget och den fredstendens som redan fanns när Europa demokratiserades. Syftet med den här texten är inte att bevisa att demokrati helt saknar effekt på länders krigsbenägenhet, utan att förklara varför demokratin inte kan ta åt sig hela äran. Vi börjar med en titt på Kontinentaleuropa under Första världskriget.

Vågen av demokratiska reformer som införde allmän rösträtt inträffade främst på 1920-talet, dvs precis efter Första Världskriget. Det var ett krig som präglades av massmobilisering på en aldrig tidigare skådad skala, vilket innebar att större andelar av Europas befolkningar var militärt utrustade och tränade än någonsin förut. Implikationerna av detta blev tydliga mot slutet av kriget då utbredda massmyterier gjorde det uppenbart att politiker och makthavare inte hade fullt så omfattande kontroll över sina befolkningar som de trodde. Låt oss titta på några exempel.

1914 inträffade den så kallade Julfreden,  det berömda vapenstillestånd då manskapet på bägge sidor vägrade slåss under julhögtiden. Vapnen tystnade och på vissa håll fraterniserade fiender med varandra i Ingenmansland. Improviserade julklappar utbyttes och på vissa håll ska det till och med ha spelats fotboll. Händelsen har blivit världskänd som en symbol för pan-europeiskt brödraskap och fred.

Mindre känt är att den här sortens informella vapenvilor var relativt vanliga under Första världskriget. Julfreden var unik på så sätt att vapenvilor annars inte inträffade samtidigt längs hela frontlinjen, men till de högre befälens stora förtret var stridsvägran ett återkommande fenomen under kriget. I Dan Carlins ljudbok Blueprint for Armageddon (som jag rekommenderar) berättas det om frustrerade befäl som betraktade fred som en slags sjukdom som spred sig epidemiartat från den ena enheten till den andra, och som de högre skikten ständigt behövde jobba för att behandla och bota.

Den tyska nationalisten och krigsromantikern Ernst Jünger berättar i sin bok I Stålstormen om flera tillfällen då den typen av informella överenskommelser uppstod mellan de båda sidorna. Vid ett tillfälle beskjuts några män under hans befäl, och Jünger blir så upprörd att han går ut i skyttegraven och börjar skälla ut några brittiska soldater på andra sidan Ingenmansland. Han kräver att få tala med deras befäl, som de skamset ger sig av för att hämta. När officeren anländer förklarar han ursäktande att det var grannkompaniet som skjutit på tyskarna i fråga, och att hans mannar inte borde lastas för handlingen. Det fanns med andra ord ett sjudande motstånd mot kriget, som Europas regeringar, trots odemokratiska statsskick, hade svårt att tygla.

1917 hade läget i denna fredsepidemi börjat bli akut. Det ryska tsardömet störtades i Februari-revolutionen, delvis av sina egna soldater och till stor del på grund av missnöje med kriget. Efter mycket politiskt tumult drog sig landet ur kriget och det tsar-styrda Ryssland blev till det kommunistiska Sovjetunionen. I Frankrike utbröt myterier i nära hälften av infanteriets divisioner, med krav på bättre villkor och ett slut på självmordsoffensiverna. Vissa gick med på att fortsätta försvara frontlinjen men vägrade delta i offensiver, medan andra helt vägrade låta sig skickas till fronten. Myterierna avslutades först efter att soldaterna erbjudits koncessioner – mer permission och ett slut på de suicidala markangreppen tills amerikanska pansarvagnar kommit på plats – och hela episoden hemligstämplades. 1918 utbröt myteri inom den tyska flottan, som fick skrota sina planer på ett sista sjöslag mot britterna. Myteriet eskalerade sedan till utbredd folkresning som mynnade ut i at Tyskland fick tillmötesgå sina motståndares krav i fredsförhandlingarna. Kejsar Vilhelm fick avgå och Tyskland blev republik.

Krigets ekvation hade med andra ord förändrats för de politiska ledarna på Europas kontinent. Krig kunde inte längre föras i den mindre skala som var bruklig tidigare, utan innebar nu massmobilisering. Detta innebar i sin tur att det härskande samhällsskiktet inte bara ställdes inför ett existentiellt hot från fiendens arméer, utan även från de egna. Med tanke på den ryska kungafamiljens öde kunde den egna hären rent av utgöra ett större hot än fiendens. Det är inte undra på att Europas ledare blev mindre krigsbenägna.

Andra länder i Europa slutade kriga helt och hållet, långt innan de slutfört sin demokratisering. Kändast är Schweiz, som inte krigat med andra länder sedan 1815 och inte införde allmän rösträtt förrän långt senare. Mikrostaten Liechtenstein har, tack vare sina nära band till grannen Schweiz, också kunnat hålla sig neutrala sedan 1866 trots att demokratiseringen kom långt senare (och fortfarande är ofullständig, eftersom monarken har vetorätt mot ny lagstiftning). I Norden började fredstendenserna också långt innan rösträttsreformerna. Andra världskriget borträknat så slutade Sverige och Norge kriga redan 1814 och Danmark (inklusive Island) 1864.

Därtill finns länder som krigade mycket runtom i världen men inte i Europa. Demokraternas fredsargument bygger på att demokratier slutar attackera varandra, inte att de helt slutar angripa andra länder, vilket vi måste hålla i åtanke här. USA har inte legat på latsidan när det kommer till krig, trots deras demokratiska statsskick, och de har sällan svårt att hitta europeiska allierade villiga att delta i deras fälttåg. Demokratins effekt på freden, om en sådan effekt finns, begränsar sig alltså främst till relationen mellan olika demokratier. Eftersom de flesta demokratier finns i Europa så skulle en generell tendens till fredliga relationer mellan européer lätt kunna misstas för en tendens till fred mellan demokratier i allmänhet. Det är därför anmärkningsvärt att blodtörsten gentemot andra européer (eller rent av västerlänningar) på flera håll börjat avta långt innan rösträtten blev allmän.

Förutom Andra världskriget har Nederländerna inte krigat mot européer, eller ens västerlänningar, sedan 1831, då Belgien blev självständigt. Belgien i sin tur krigade med mexikaner och spanjorer på 1860-talet, och upphörde därefter med krig mot västerlänningar fram till världskrigen. Allmän rösträtt införde de 1948. Portugal införde inte allmän rösträtt förrän diktaturen föll 1974. Landet hade då inte krigat med västerlänningar sedan Första Världskriget, och dessförinnan inte sedan inbördeskriget 1834.

Listan kan säkert göras längre, men poängen är att europeiska krig så sakteliga börjat bli ofashionabla redan när Första världskriget bröt ut. Vid krigsslutet stod det som sagt klart att europeiska storkrig även var väldigt riskabla för makteliten – även om de gamla politikerna i Tyskland, Ryssland, och Frankrike inte tappat lusten för att slåss mot sina grannar så hade deras befolkningar uppenbarligen börjat ledsna. Mot denna bakgrund ter det sig märkligt att ge demokratiseringen hela äran för den så kallade Långa Freden, dvs den relativa brist på krig som rådit i Europa sedan Andra världskriget.

Apropå andra världskriget, så tänker jag i den här texten inte lasta demokratin för Tredje Rikets imperialistiska projekt, eftersom Tyskland vid krigsutbrottet redan var en fullfjädrad totalitär diktatur. Med tanke på hur Hitler kom till makten skulle jag dock avråda demokrater från att åberopa 1930-talets när de sjunger den allmänna rösträttens lov. Nåväl, låt oss återgå till ämnet.

Demokrati kan mycket väl ha varit med och bidragit till freden, men i så fall verkar dess roll främst ha varit som katalysator av en trend som redan påbörjats. Den underliggande tendensen, vad den nu kan ha berott på, tycks ha varit närvarande långt innan den allmänna och lika rösträtten satte klorna i vår världsdel.

Förutom eventuell krigströtthet hos befolkningen bör jag ta upp en annan möjlig förklaring.. I boken Poltava förklarar Peter Englund, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien, hur krig ofta var det enklaste sättet för kungar och adelsmän att öka sin förmögenhet under 1600- och 1700-talet. Jordbruket var trögutvecklat och den ekonomiska tillväxten långsam, men genom krig kunde man erövra nya beskattningsbara territorier eller plundra sig till materiella förmögenheter. För samhället som helhet var det förstås ingen vinstaffär, men så länge ofrälset stod för utgifterna medan adeln kunde kamma hem utdelningen så var krig ändå lönsamma för överheten.

Den saken började förändras under 1800-talet, då den industriella revolutionens explosion av ny teknologi, med tillhörande explosion av ekonomisk tillväxt, gjorde näringsverksamhet alltmer lönsam. Det var alltså en tudelad förändring politikerna stod inför vid Första världskrigets slut: Dels hade krigets kostnader ökat i och med deras nya krav på massmobilisering – vilket i sin tur medförde ökad risk för folkresning – och dels hade lönsamheten i fredlig näringsverksamhet (och därmed även lönsamheten i beskattning av detsamma) ökad avsevärt. Bägge dessa förändringar av krigens risk/reward-kalkyl bidrog med största sannolikhet till den minskade krigsbenägenhet vi kommit att vänja oss vid i modern tid.

Avslutningsvis kan vi alltså konstatera att demokratins bidrag till världsfreden går att ifrågasätta, och att dess eventuella inflytande måste ställas i relation till de andra krafter som också lär ha lagt band på Europas krigshökar. I vissa länders fall, däribland Sverige, kan den allmänna rösträtten otvetydigt avfärdas som skäl till bristen på krig eftersom freden i dessa fall är äldre än demokratin. I andra fall, så som Frankrike, gick tendenser till krigsfientliga sentiment att skönja perioden precis innan den allmänna rösträttens inträde, vilket gör demokratins roll i sammanhanget otydlig. I samtliga fall kan vi konstatera att incitamenten för makthavare från och med Första världskriget förändrats på sådant sätt krig mellan västmakter inte längre kan ha haft samma lockelse som innan. Vi bör med andra ord ifrågasätta idén om att ett folk måste välja mellan att rösta och att kriga.


Referenslista:
Blueprint for Armageddon, av Dan Carlin

Poltava, av Peter Englund

Storm of Steel, av Ernst Jünger

Samtliga verk är citerade fritt ur minnet, så jag ber om ursäkt ifall något småfel smugit sig in

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s