Ett angrepp på demokratin, del 1: Från Gustav Vasa till Stefan Löfvén

I den här artikelserien tänkte jag angripa demokratin. I det här inlägget kommer jag behandla svenska demokraters lovsång till våra fredliga maktskiften. Syftet med denna serie är inte att agitera för monarki, och syftet med denna text är inte att ursäkta alla de svenska monarkernas politiska gärningar. Poängen är istället att slå hål på myten om att dramatiska förändringar i det politiska ledarskiktet blir mer blodiga ju mer odemokratiskt statsskicket är.

Demokratin är fantastisk, heter det, bland annat för att den låter landet genomgå maktskiften utan att krävs ett blodbad. I själva verket har samma sak gällt även för odemokratiska statsskick i Sverige i åtminstone 500 år. Jag kommer tackla ämnet genom att helt enkelt gå igenom de successionsbrytande maktskiften Sverige genomgått sedan Gustav Vasa.

De flesta demokrater tillstår att ledarbyten som följer successionsordningen må vara lika oblodiga i flera statsskick, men menar att succesionsbrytande maktskiften (t ex att regeringen avsätts eller att kungafamiljen byts ut) kräver demokrati för att gå fredligt till. Att en kronprins kan installeras på tronen efter att kungen dött med lika lite dramatik som när en vice statsminister installeras på statsministerposten efter att den tidigare regeringschefen avlidit är inte poängen, utan det intressanta är vad som händer när successionen ändras. Jag kommer därför hoppa över de tillfällen som Sveriges ledare stupat på slagfältet eller dött av sjukdom och makten övergått till en på förhand utsedd arvinge.

Gustav Vasa

Vi skulle kunna börja med Gustav Vasa eftersom han brukar betraktas som startpunkten för den tidigmoderna svenska statsbildningen. Anledningen till denna start är dock att Sverige lösgjorde från den danskdominerade Kalmarunionen genom ett frihetskrig, vilket gör det svårt att för den här textens syften dra några slutsatser från Gustav Vasas resa till tronen. Konflikten mellan Danmark och Sverige berodde inte på det svenska statsskicket – Danmark hade ju knappast gett upp sina anspråk om Sverige valt att hålla en folkomröstning – så jag kommer därför inte gå in mer i detalj på dessa händelser. Den första intressanta jämförelsen hittar vi istället efter att Gustav Vasas äldste son ärvt tronen.

Erik XIV och Johan III

Som äldste son till Gustav Vasa blir Erik efter sin fars död 1560 krönt till konung, men åtta år senare ska han komma att mista tronen.

Eriks bror, Johan (sedermera Johan III), rustar en här och marscherar mot Stockholms slott, där han kräver att få ta Erik till fånga. Erik ger upp och låter överlämna sig, och Johan tar senare över tronen. Man kanske, tekniskt sett, skulle kunna räkna detta som ett inbördeskrig, men i så fall ett oblodigt sådant. Förloppet var mycket dramatiskt och knappast gratis, men heller inte särskilt våldsamt. Eftersom man kan säga i stort sett samma sak om ett vanligt riksdagsval måste det här maktskiftet betraktas som fredligt, åtminstone i bemärkelsen att det inte var våldsamt, även om det självfallet var präglat av hot. Varje statsminister som i vår tid besegras demokratiskt står implicit inför ett liknande hot, eftersom också skulle konfronteras med statens vapenmakt om han vägrade lämna ifrån sig makten, men vi kallar ju inte för den skull våra valrörelser för ofredliga.

Erik XIV skulle många år senare komma att dö (i fångenskap på Örbyhus slott), enligt obekräftade men trovärdiga rykten förgiftad på Johan III:s order. Vid det laget var emellertid Johans trontillträde fullbordat sedan länge, så det går inte att räkna Erik som ett dödsoffer för själva maktskiftet. Redan på 1500-talet ser man alltså en fullständigt odemokratiskt maktövergång i strid med successionen, utan att någon kommer till skada. Fullt så lyckosam blir inte utgången i nästa exempel.

Karl IX och Avsättningskriget mot Sigismund

Johan III:s son Sigismund var katolik och kung över både det katolska Polen och det protestantiska Sverige. När Sigismund befinner sig i Polen lyckas hans farbror Karl genom politisk manövrering och konspiration att i praktiken bli Sveriges mäktigaste man. Som resultat väljer Sigismund att leda en polsk här för att försöka återta makten i Sverige och rädda sin krona. Här kan vi definitivt tala om en maktstrid kantad av blodiga konflikter, men det är mindre uppenbart att den borde betraktas som ett maktskifte i vanlig bemärkelse. Låt oss titta på några olika faktorer i kriget och undersöka deras koppling till tronföljden.

För det första började kriget först efter Sigismund bestämt sig för att återta sitt grepp över Sverige med en invasion. Karl, sedermera Karl IX, lyckades ta makten och låta sig göras till riksföreståndare utan att spilla en droppe blod, och först därefter invaderades Sverige av en utländsk armé. Ponera att Fredrik Reinfeldt var gift med en högt uppsatt polsk politiker och, missnöjd med att ha förlorat makten i förra riksdagsvalet, lyckades samla en polsk styrka för att invadera Sverige. Vore det då rimligt att lägga skulden på det svenska statsskicket? Skulle vi verkligen hålla själva demokratin ansvarig för stridigheterna? Om ja, finns ett litet case mot monarkin (jag återkommer till det strax). Om inte, kan vi heller inte hålla monarkin ansvarig för Avsättningskriget mot Sigismund.

Det blir dock mer komplicerat än så, bland annat för att det fanns svenska styrkor som anslöt sig till Sigismund. Å ena sidan kan man hävda att detta ger konflikten karaktären av ett inbördeskrig, å andra sidan kan invändas att rekrytering hos lokala regimkritiker knappast hör till ovanligheterna för invaderande arméer. Kanske reste sig dessa styrkor bara för att en allierad här infann sig, kanske hade de rest sig tidigare om de inte haft en invasion att vänta på. Givet att Sigismundlojalisterna förlorade konflikten, stödet från 5000 invaderande legoknektar till trots, verkar det långsökt att de skulle utgjort något organiskt uppror. De borde därför betraktas som ett resultat av invasionen…

…förutom att det blir ännu mer komplicerat. Karl skickade nämligen trupp för att erövra Älvsborgs slott och Kalmar slott, och han fullbordade personligen en några veckor lång belägring av Åbo slott, redan innan Sigismund härmönstrat för sin invasion. Berodde Karls agerande på att han förutsåg och behövde stålsätta sig inför Sigismunds invasion, eller var Sigismunds militära medel ett resultat av Karls agerande? Jag vet inte. Jag vet heller inte om slotten som Karl angrep bara vågade motsätta sig hans styre för att hoppades på undsättning från Polen eller om de höll ut på ren princip.

Frågan kvarstår alltså: Bör tronföljden från Sigismund till Karl IX betraktas som ett fredligt maktskifte? Om vi betraktar stridigheterna som ett inbördeskrig var den uppenbarligen inte det, men om vi betraktar alla stridigheter som en del eller ett resultat av en regelrätt utländsk invasion borde maktskiftet i sig ses som fredligt, eftersom det var en separat händelse som inträffade innan kriget. Kom ihåg att Karl redan tagit makten när Sigismund började rekrytera sina trupper. Kriget var Sigismunds försök att återta makten.

Det finns en sista skrynkla att behandla också, och det är Sveriges unga ålder. Karl IX, Johan III, och Erik XIV var alla barn till Gustav Vasa, som var Sveriges första konung efter Kalmarunionens fall. Sigismund var hans barnbarn. Att en såpass ung statsbildning, dessutom ledd av en nykläckt dynasti, skulle lida av barnsjukdomar är närmast att räkna med. USA, ett semidemokratiskt land efter självständigheten, led av liknande besvär. George Washington, som sittande president, översåg personligen mönstringen av en milisstyrka för att krossa det så kallade Whiskey-upproret med våld. Vilken låter som den rimligaste förklaringen på stridigheterna: Att det unga landet ännu inte utvecklat en tradition, pondus, och institutionellt momentum i konflikthantering eller att de höll val? När Sovjetunionen kollapsade gjordes försök till militära maktövertaganden, vilket i Baltländerna ledde till blodiga skottväxlingar. Vilken verkar orsak verkar mest sannolik: Oroligheter grundade i en turbulent övergångsperiod, eller demokrati?

När vi bedömer Avsättningskriget måste vi hålla denna invändning – den svenska statsbildningens unga ålder – i åtanke, samtidigt som vi kommer ihåg att landets 70 år på nacken ändå var betydligt mer än vad som kan sägas om de exempel jag nämnde ovan. Sammantaget utgör alla dessa faktorer ett case mot Sveriges fördemokratiska statsskick, men ett mycket svagt sådant. Statsskicket bidrog antagligen till maktstriden på ett sätt som vi knappast kan förvänta oss av en demokrati, men bara delvis. Vi kan ge en halv poäng till demokratin.

100 år av maktskiften

Efter Karl IX ärvs tronen under flera generationer i laga ordning. Regentdrottningen Kristina abdikerar till förmån för sin kusin Karl (sedermera Karl X Gustav), men av fri vilja och inte till följd av någon konflikt. Från 1560 till 1654 hade Sverige alltså sex monarker, varav tre förlorade kronan (och ytterligare än stupade). Bara i ett av dessa fall kan maktskiftet alltså bindas till inre våldsamheter, och då bara delvis. Nåväl, låt oss fortsätta.

Det karolinska enväldet

Från Karl X ärvs tronen av hans son, som blir Karl XI. Under Karl XI sker en förskjutning av auktoritet: Makt centraliseras till konungen som blir enväldig, och stora mängder adligt administrerad mark återtas till kronan i den berömda Reduktionen. Inget inbördeskrig, ingen folklig resning, och inget försök till statskupp inträffar, men eftersom det är värt att nämna eftersom det ändå innebär en maktförskjutning.

Det karolinska enväldet når vägs ände runt 1720, efter Karl XII:s död, då författningen utan våldsamheter skrivs om för att flytta makten till riksdagen, vilket därmed inleder den så kallade Frihetstiden.

Stora daldansen

1743 utbryter ett väpnat uppror i Dalarna, som sprider sig till Stockholm. Missnöje med landets styre och tronföljd leder bönderna till att ta upp vapen när de når Stockholm utbryter väpnade konfrontationer med statlig trupp. Upproret ska komma att få namnet Stora daldansen.

Plot twist: Det är det republikanska styret bönderna är missnöjda med. Under frihetstiden är den svenska monarkin extremt svag, och det är istället politikerna i bland annat riksdagen som styr och ställer. Faktum är att denna situation, ”herreregeringen” som det kallades, är en stor delorsak till böndernas missnöje. Ambitionerna på att ändra tronföljden beror inte på missnöje mot Kung Fredrik I (som var barnlös och stod utan arvingar), utan på att en förmånlig tronföljd skulle kunna få Ryssland att sluta fred med Sverige. Efter blodiga nederlag mot ryssen är bönderna trötta på krig och vill se de svenska befälhavarna straffade.

Eftersom upprorsmakarna försökte sätta någon på tronen trots att han inte var en del av tronföljden talar vi om ett försök att genomföra ett successionsbrytande maktskifte, och maktskifte fick de också genomföra – på sätt och vis. Bondeupproret besegrades och ringledarna avrättades, men tronföljden kom ändå att ändras. Det blev inte den kandidat bönderna hade i åtanke, men det uppnådde ändå målet att få fred med Ryssland. Två högt uppsatta befälhavare avrättades också för sin misskötsel av kriget.

Det här utgör förstås inget starkt case mot modern demokrati eftersom Sverige på Frihetstiden inte hade ens i närheten av allmän och lika rösträtt, men den politiska representationen var ändå utbredd i den mäktiga riksdagen, så statsskicket var mer demokratiskt än monarkistiskt.

Allt som allt kan väl sägas Sveriges demokratiska inslag inte direkt bidrog till en fredlig övergång. Det odemokratiska laget får poäng, men bara en halv poäng. Vi kan väl kvittera det mot Avsättningskriget och kalla det jämnt?

Gustavianska eran

1772 får frihetstiden ett abrupt slut när Gustav III tar makten i en oblodig statskupp.

20 år senare blir han skjuten till döds. Vi kan väl kvittera det mot Palmemordet och kalla det jämnt?

Gustav IV ärver tronen i laga ordning, men 1809 utsätts han för en statskupp i vilken han avsätts och hans linje utraderas från successionen. Ingen kom till skada.

Tronen tillträds av hans farbror, Karl XIII, vilket markerar slutet på den Gustavianska eran. Karl XIII:s barnlöshet och totala avsaknad på arvingar leder inte heller till några våldsamheter. Istället leder det till en riksdagsomröstning, i vilken Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, väljs till tronarvinge och grundar det kungahus Sverige har än idag.

Konstitutionell monarki och semidemokrati

För syftena med vår analys uppstår ett problem på 1800-talet. Efter Bernadotte-ättens trontillträde blir det gradvis allt svårare att klassificera Sveriges statsskick som antingen demokratiskt eller monarkistiskt eftersom makten kommer att delas mellan Konungen och riksdagen. Dessutom sker utjämningar av den viktade rösträtten och på 1860-talet ersätts ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen. Poängen är att politisk turbulens under detta sekel inte går att klart korrelera till vare sig demokrati eller brist på detsamma.

Som tur är skedde inga våldsamma maktskiften i Sverige på den här tiden. Inga upprorsförsök eller krig heller för den delen – så länge en Bernadotte suttit på den svenska tronen har vi varit fria från sådana oroligheter. Vi lär få anledning att i senare texter återkomma till de gynnsamma omständigheter som präglade Sverige under detta blandade statsskick. Låt oss nu istället gå vidare till 1900-talet.

Den allmänna rösträtten

I början på 1900-talet inför Sverige allmän och lika röst rätt. Kungahuset består men är i princip maktlöst, och landets statsskick präglas nu av principen en medborgare, en röst. Ni vet redan vad som händer sen: Sossarna tar makten i typ hundra år, Olof Palme blir skjuten, och 2014 avskaffas oppositionen i och med Decemberöverenskommelsen. Någon gång liknar en socialdemokrat ett valnederlag vid en statskupp, vilket på sätt och vis är en korrekt analys. Statskuppen var dock lika oblodig som alla andra gånger svenskarna störtat regeringen med allmänna val.

Analys

Svenska maktskiften har inte varit 100% oblodiga vare sig med eller utan demokrati, men de har mestadels varit det. Demokraterna har rätt när de säger att demokrati tillåter fredliga maktskiften, men fel när de påstår att demokratin är nödvändig för att övergångarna ska gå fredligt till. Åtminstone här i Sverige verkar maktövergångar generellt sett vara oblodiga, oavsett hur demokratiskt statsskicket är. Det är en egenskap av svensk kultur, inte något vi behöver tacka demokratin för.

Advertisements

En reaktion på ”Ett angrepp på demokratin, del 1: Från Gustav Vasa till Stefan Löfvén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s