Liberal invandringspolitik: Bortom välfärdsstaten

Ska vi ha öppna gränser eller stängda gränser? För oss på den frihetliga delen av högerkanten – klassiska liberaler, minarkister, anarkokapitalister, osv – är det här en utomordentligt dålig frågeställning, men inte för att man kan ”kompomissa” och ha gränsrestriktioner som är ”mittemellan” helt öppna och helt stängda. Det hjälper inte heller om vi klistrar på frågan fraser i stil med ”givet välfärdsstat” eller ”om välfärdsstaten avskaffades.” Den falska dikotomin vi bekymrar oss om är i själva verket en helt annan, men du kan antagligen inte sätta fingret på vilken. Frågan bygger alltså inte bara på falska premisser, den har dessutom en ordalydelse som gör det svårt att begripa vad premisserna överhuvudtaget är. Inte konstigt att migrationsdebatten skapar förvirring i frihetsrörelsen.

Föreställ dig en hyresvärd som vill hyra ut en ledig lägenhet till en familj från Egypten (i bemärkelsen att de fortfarande bor i Egypten innan flytten). Vad stängda gränser rent konkret innebär för honom är att de inte kan skriva hyreskontrakt förrän staten gett familjen lov (t ex i form av uppehållstillstånd) att bosätta sig i landet. Hyresvärden ställer sig frågande till argument i stil med ”det är klart vi har rätt att bestämma vilka som får komma till vårat land, precis som vi får bestämma vem som får komma in i vårat vardagsrum.” Det är ju hans lägenheter – inklusive vardagsrummen! Om riksdagen bestämmer vilka som får vara i Sverige så innebär ju det per definition att svenska fastighetsägare inte får släppa in vem de vill i sina vardagsrum.

Därmed utgör gränshinder en oacceptabel inskränkning av rätten att bestämma över sin egendom, lyder det liberala standardresonemanget. Kan det bli tydligare än så? Vill man förstå hur självidentifierade liberaler, eller rentav anarkokapitalister, kan uttrycka mindre än otvetydigt stöd för öppna gränser behöver vi föreställa oss vad rivna gränshinder skulle innebära.

Det skulle medföra en radikal ökning i påfrestningarna på välfärdsstaten, ja, men eftersom dessa påfrestningar i bästa fall kan användas som instrument för att accelerera välfärdsstatens upplösning lägger vi det resonemanget åt sidan. Låt oss istället betrakta den hypotetiska hyresvärden. Han har skrivit kontrakt med den egyptiska familjen, men sagt nej till andra egyptiska familjer som sökt lägenhet hos honom, eftersom han har anledning att tro att de stödjer förföljelser på ex-muslimer (en vanlig uppfattning hos egyptier). Som lagarna idag ser ut i delar av Västvärlden, skulle hyresvärden riskera att dras inför rätta för olaga diskriminering. Beroende på hur han uttryckt sig när han motiverat sina val kan han dessutom riskera åtal för hets mot folkgrupp. Är lagstiftningen förlåtande mot hyresvärdar som väljer nya sina hyresgäster väl finns det ofta, inte minst i Sverige, en armé av statsfinansierade journalister beredda att hänga ut näringsidkaren tillsammans med alla som inte vill delta i hans sociala utfrysning.

Är man arbetsgivare brukar diskrimineringslagstiftningen vara ännu mindre förlåtande, och är man selektiv i kundunderlaget för ens affär kan man verkligen sitta i skiten. Lägg till risken för att myndigheter och media blir mer fientliga till svenskars preferenser ju fler invandrare som flyttar hit, så blir de öppna gränsernas liberala meriter alltmer tvetydiga. Ju fler som invandrar, desto fler som kan tvinga sig till varor och tjänster genom att hota med rasistkortet. Låt oss i ljuset av detta omformulera gränsfrågan. För hyresvärden, eller näringsidkare i allmänhet, kan gränsfrågan ställas så här: Ska det vara förbjudet eller obligatoriskt att bedriva ekonomiskt utbyte med vissa grupper?

När frågan ställs på det här sättet blir det klarare varför det kan råda så stor oenighet bland liberaler och libertarianer. Här, till sist, hittar vi den falska dikotomin jag nämnde i inledningen. Det är en dikotomi av exakt den art som i århundraden drivit till vanvett alla de som kalibrerar sin moraliska kompass efter principen att individer ska få välja själva. Det forserade valet mellan förbud och tvång är inte vilken falsk dikotomi som helst; principen att allt som inte är förbjudet ska vara obligatoriskt är av sådan dignitet att vi kan ge den ett namn. Det är inte bara en illiberal dikotomi, det är den Illiberala Dikotomin.

För oss är den Illiberala Dikotomin ideologiskt omöjlig att lösa, eftersom det överhuvudtaget inte går att härleda ett val mellan alternativen från våra principer. När den döljer sig under ytan på ett så känsligt ämne som gränsfrågan är det inte konstigt att den kastar grus i frihetsrörelsens kognitiva maskineri. Nu när vi sett att den finns där borde vi däremot kunna reda ut vad den rimliga ståndpunkten i ämnet kan vara. Först ska vi dock passa på att använda denna insikt för att klargöra några faktorer i den frihetliga rörelsens invandringspolitiska faktionsbildning.

När den Illiberala Dikotomin, tydligen utan att många märkt det, nästlat sig in i ett ämne som migration gör den som sagt våra principer obrukbara som hjälpmedel för att välja alternativ. Istället verkar det återstående verktyget för att välja mellan alternativen öppna och stängda gränser vara någon slags empirisk uppskattning av vilket val som i praktiken innebär minst frihetsinskränkningar (mätt i antingen storlek eller antal, hur nu det ens går till) för vilka grupper. Det kan tyckas att stängda gränser är minst missgynnande för den inhemska befolkningen, medan öppna gränser är minst missgynnande för de som vill flytta in i landet.

Den bedömningen skulle förklara varför gränshindersapologism hos liberaler verkar korrelera med tendenser till identitetspolitik för infödingar, medan liberaler som vill se öppna gränser oftare tycks bedriva identitetspolitik å utlänningars vägnar. Få frihetsvänner motiverar öppna gränser med att det gynnar den inhemska befolkningen, och ännu färre motiverar stängda gränser med att det gynnar den utländska. Diskussioner om invandringens effekt på BNP eller braindrain till trots så hör anklagelser om främlingsfientlighet eller kulturellt självmord ändå till argumentationsarsenalens tyngre pjäser. Det är märkligt, för en individualistisk ideologi borde inte kräva lagstadgade eller subventionerade normer mot vare sig främlingsfientlighet eller kultursuicid.

När annars hör du i övrigt renläriga liberaler använda argumentation så frikopplad från deras principer? När diskussionens ramar satts av den Illiberala Dikotomin, det är när. Eftersom svenska skolor finansieras med skolpeng, och skolpeng finansieras av skattebetalare, kan frågan om religiösa friskolor formuleras som ”ska det vara obligatoriskt eller förbjudet att finansiera religiösa friskolor?” Eftersom militära insatser antingen finansieras med skattsedeln eller inte finansieras alls kan hela ämnet interventionism sammanfattas ”ska vara obligatoriskt eller förbjudet att betala för invasioner av andra länder?” Varje gång en frihetsvän dras in i en diskussion med de här premisserna blir hela debatten absurd, och gränssdebatten är inget undantag. För att kunna diskutera frågan måste vi ändra på premisserna.

Notera hur intimt sammanlänkad gränsfrågan är med normer och lagar om diskriminering. I princip är diskrimineringen nationaliserad – staten väljer ut vilka som ska diskrimineras genom att neka dem rätt att resa eller flytta hit, och vilka som måste välkomnas genom att bevilja dem visum eller uppehållstillstånd. På samma sätt som värdet av att ha en bostad i Sverige minskar om man inte har rätt att bo här, minskar värdet av att ha uppehållstillstånd om du ändå inte kan hitta någonstans i Sverige att bo. Att bara tala om öppna eller stängda gränser börjar i sammanhanget närmast låta som en förskönande eufemism, konstruerad för att dölja hur en central individuell frihet – rätten att själv bestämma med vilka man idkar ekonomiskt utbyte – har förstatligats.

När vi blottlagt diskussionens premisser borde vi kunna ändra diskursen. Nu kan vi försöka oss på en renlärig liberal eller libertariansk problemformulering i gränsfrågan: Diskriminering sköts statligt, trots att den borde skötas privat.

Det går nu också att skönja konturerna av en principfast lösning på problemet: Krossa den Illiberala Dikotomin. Skolors finansiering måste inte skötas av offentlig sektor, försvarsmakten måste inte ha monopol på utlandsinterventioner, och hyresvärden borde själv få välja vilka han hyr ut sina lägenheter till. Rätten att inkvartera någon utan uppehållstillstånd eller anställa någon utan arbetstillstånd är varken mer eller mindre viktig än rätten vägra anställa eller inkvartera någon som kommit hit med statens välsignelse.

Rent konkret innebär det här att rätten att få diskriminera måste uppgraderas från sin perifera position som oviktig principfråga vi undviker prata om så fort rasiststämpeln riskerar åka fram (vilket är alltid, numera), till en profilfråga av högsta dignitet. Kulturella preferenser ska inte bekämpas eller uppmuntras med vare sig lag stiftad av riksdagen eller sociala normer fastställda av statssubventionerad media. Diskrimineringen behöver privatiseras. Föreställ er hur förbannade ni skulle bli om regeringen ville återinföra skråväsendet – så illa borde vi tycka om att vi fråntagits rätten att diskriminera, hetsa, eller på annat sätt omsätta kulturella preferenser i handling. Lika illa borde vi tycka om att fråntas rätten att importera arbetskraft eller hyresgäster.

Nu har vi både ställt upp en problemformulering baserad på liberala och libertarianska principer och föreslagit en lösning baserat på desamma. Vi har ändrat premisserna. Till sist borde vi därför kunna formulera ett mer direkt svar på gränsfrågan. Svaret behöver inte längre grunda sig på hemsnickrade uppskattningar av vilka frihetsinskränkningar som är minst illiberala. Detta svar på gränsfrågan behöver inte ta hänsyn till ekonomiska tillväxtkalkyler. Det är ett svar som förhoppningsvis kan förena den frihetliga rörelsen genom att ta avstamp i privata aktörers rätt att göra egna val.

När någon frågar om vi ska ha öppna gränser eller stängda gränser är det korrekta svaret nej.

Advertisements

3 reaktioner på ”Liberal invandringspolitik: Bortom välfärdsstaten

  1. Hej.

    En välformulerad redogörelse för en den moderna liberalismens stötestenar. Tack för den.

    En personlig reflektion inspirerad av din text:

    Liberalismens, vare sig vi talar klassisk, modern eller postmodern, grundteser är en västerländsk kulturprodukt och som sådan förknippad med värderingssystem som är själva grunden för vår verklighetsuppfattning.

    Till och med moderna socialister utgår från frihet som begrepp, till skillnad från deras föregångare som ständigt talade om solidaritet som en plikt gentemot proletariatet och folket. Det som är annorlunda är att där den (post)moderne liberalen talar om individens frihet från statlig (eller annan grupps påverkan) givet frihetsmöjliggörande interaktion med andra, så talar socialisten om staten som garant för friheten via diverse ideologiska filtermekanismer (värdegrund, normkritik et cetera).

    Då det rör sig om mores och virtus utifrån århundradens långsam samhällsförändring mot större personlig frihet och allt mer en existens utan nöd och brist så kan liberalismens ideal inte frikopplas från den etnisk mer eller mindre homogena folkstaten – lika litet som socialismens paradis kan uppnås utan våld och tvång (och precis som öppna gränser istället förgör det den tror sig skapa).

    Därmed anser jag att vi måste återgå till den kombination av liberala idéers kamp mot den korporativa staten och även kamp mot diverse sammanslutningar vilka instinktivt eftersträvar stagnation (i syfte att bevara en statisk maktbas istället för att göra hela kakan större) utan att låta den folkliga gemenskap som är grunden just för såväl stat som kamp förödas via massinvandring.

    Det bästa sättet att övertyga folkgrupper som fortfarande lever under totalitära läror (vare sig det är islam eller kommunism eller korrupta närmast feodala strukturer) är att visa att vårt sätt är bäst och vilka av våra respektive deras värderingar som skapar framsteg respektive förtryck.

    Det är därför sorgligt att de som verkar tongivande i liberal debatt i Sverige tycks fokuserade på fyra saker:
    Att få knarka fritt, att kunna läsa tecknad barnporr, IT/krypterings- samt övervakningsfrågor på alldeles för teknisk nivå för lekmän samt hur de undviker att betala skatt. Föga förvånande finns ingen liberal rörelse med politisk representation då dessa knappast är majoritetsväljarens största huvudbry.

    Vi, som i ‘vi som har en liberal grundinställning’ måste anpassa de åsikter som framförs till den som röstar. Vänstern har visat dels att det inte går att direkt få folk att rösta på ideologiskt renläriga budskap som går diametralt emot gemene mans intressen och värden – det kräver generationer av först infiltration av politiska partiet och föreningsliv samt myndigheter, och sedan minst en generations indoktrinering via media och skola för att ett extremistiskt budskap skall bli allmängiltigt.

    Liberaler har mycket att lära av vänsterns taktik och strategi vad gäller kommunikationskrigföring – inte minst Lenins grundsats.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    Gilla

  2. Jag tycker mig se minst två generalfel här.

    För det första formulerar du en extremt vidlyftig definition av vad öppna/stängda gränser innebär och förskjuter denna dikotomi till den civilsamhälleliga sfären. Jag kan såklart bara tala för mig själv men när jag argumenterar för öppna gränser (i motsats till stängda/reglerade) gör jag det i definitionens snävaste bemärkelse – nationsgränser, allt annat lika. Hur en fastighetsägare väljer att avvisa potentiella hyresgäster på godtycklig basis har ingenting med denna fråga att göra.

    För det andra hänfaller du själv åt den identitetspolitiska diskurs du i samma stycke ifrågasätter när du drar upp exempel på hur förmenta liberaler brukar argumentera och vilka andra åsikter och argument som tenderar att komma på köpet. Jag är helt ointresserad av hur andra människors åsiktsbagage ser ut när jag argumenterar för en given sakfråga även om det såklart kan vara intressant att se hur vissa typer av åsikter tenderar att följas åt av en anledning eller annan. Det gör det dock fortfarande inte till ett hållbart argument att ”liberaler tycks resonera” på ett visst sätt.

    I övrigt håller jag med om den generella poängen, att diskriminering är fullt legitimt så länge den sker under icke-statlig försorg, dvs. frivilligt. Det ger dock vid handen, om man ska vara konsekvent, att staten inte ska ha något att säga till om gällande folkvandringar över nationsgränser och därmed att gränserna bör vara öppna. Rätten att avgöra vem som får befinna sig vart blir således förflyttad till den privata sfären.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s