Mångkultur är inte till för den svenska pöbeln

Jag föreställer mig hur det varit om jag levde i Sovjetunionen efter en fattig uppväxt. Då och då ser jag medlemmar av nomenklaturan gå runt i fina kläder eller köra omkring i dyra bilar. Det skulle antagligen sticka i ögonen, inte på grund av svartsjuka, utan för att jag hela mitt liv skulle fått höra att man ska uppoffra sig och leva fattigt om det är för allas bästa. Nomenklaturan blottlägger ett hyckleri som är betydligt mer provocerande än de förhållanden jag skulle vuxit upp under. Hade jag haft ett val hade jag velat se alla vara rika och inte att alla blev fattiga. Som minimum skulle jag vilja att alla hade rätt att söka rikedom på lika villkor. Det är alltså inte inkomstskillnaden i sig som sticker i ögonen, utan de dubbla måttstockarna.

På samma sätt är det med mångkulturen. Det svenska samhället har i årtionden präglats av homogenitet och en mycket oblid syn på avvikelser. Genom hela sina liv vallas svenskar in mot konsensusuppfattningar, standardiserade normer, och monokultur. Länge var det till exempel aldrig fråga om att svenskar skulle ha rätt till mångkultur i etermedia. Staten skulle ha monopol på TV och radio för att medborgarna skulle kunna formas enligt statens plan. Med presstöd subventionerar staten fortfarande sönder tidningsmarknaden så att enbart partilojala publikationer har möjlighet att etablera sig på marknaden. Man behöver inte leta länge för att hitta etablissemangets förakt mot så kallade alternativmedier. För svenskar som vill läsa regimkritiska nyheter verkar mångkulturideal med andra ord inte mycket att hoppas på.

Den svenska skolans 1900-talshistoria är ännu värre. Alla ungar tilldelades en kommunal skola baserat på var de bor och måste sedan läsa de ämnen staten beslutat åt dem. För den grundskoleelev som vill ha fler val än bara om man ska läsa träslöjd eller syslöjd finns ingen sympati att hämta hos mångkulturentusiasterna. Inte heller i undervisningsmetodiken kunde man hoppas på dagens mångfaldsideal skulle få genomslag.

När jag gick i skolan tillhörde jag en mycket liten minoritet av barn som faktiskt tyckte om blodpudding. Nästan alla avskydde det, i många fall till den grad att de hellre gick hungriga än att pina i sig maten. Det var ingen idé att klaga till vare sig politiker eller byråkrater, eftersom de inte bryr sig.

Är man muslim blir det däremot väldigt lätt för makthavare att anpassa sig. går det helt plötsligt bra att ta hänsyn till individuella önskemål. När vanliga svenskar så mycket som ifrågasätter det feministiska konsensuset slås det på med stora rubriker om ”näthatet” men när entiskt exotiska medborgare vill segregera badhusen är det plötsligt väldigt många som vill lyssna. Att göra rätt för sig, att inte vara en belastning, är ett ideal som kanske är svagare i det svenska välfärdssamhället än andra delar av Västvärlden, men helt försvunnet är det inte. Vi får däremot inte ifrågasätta flyktingfamiljer som i många års tid finansierar hela sin tillvaro med bidrag. När nämnda flyktingar inte skaffar jobb i samma utsträckning som svenskar läggs skulden, med implikationer om rasism, på de svenska skattebetalare som finansierar flyktingarnas uppehälle. Ingen brydde sig om hemlösheten förrän vi såg den drabba östeuropeiska romer.

I åratal har fackförbund drivit upp lägstalöner och ställt krav på yrkesexamina för att kunna gynna sina medlemmar på ungdomars beskostnad. Då var det aldrig tal om mångkultur. När jag som ung hade svårt att hitta mitt första jobb och önskade att man kunde få jobba efter andra miljö- och lönenormer än vad socialdemokratin skrivit in i sina femårsplaner möttes jag mest av förfäran till både höger och vänster. ”Va, vill du göra Sverige till ett låglöneland? Nej, det är bättre att du är arbetslös” var tankar som uttrycktes av folk med både borgerliga och röda lutningar.

Nu när det blivit tydligt att lägstalönerna inte bara drabbar svenska ungdomar utan även en allt större mängd invandrare har det däremot blivit PK att stå i TV och säga att lägstalönerna måste ner. Till och med facken pratar om det.  När det är invandrare som ska befrias från snäva normer blir det plötsligt inte lika många som apoplektiskt gormar om att Sverige skulle bli ett låglöneland. Det var aldrig något tal om att folk skulle ha rätt att vara annorlunda så länge det nästan bara var etniska svenskar staten kunde styra och ställa över. I takt med att utomnordiska och framförallt utomeuropeiska invandrare kom att utgöra allt större delar av befolkningen har den kulturella likriktningen dock nedprioriterats.

Nåväl. Att mångkulturens främsta företrädare är hycklare är ju knappast någon nyhet. Deras ideal har ju länge sammanfattats som att alla kulturer är lika bra, utom den västerländska, som är unikt dålig. Det sorgliga är hur löftet som själva ordet mångkultur bär på har svikits. Att människor befrias från centraplanerad kultur och tilllåts avvika från vissa normer är ju trots allt något positivt. Som liberal blir man ju glad av att lägstalönerna sänks, även om det inte borde ha krävt en migrationskris för att få till stånd förändringen.

När den allmänna opinionen nu håller på att svänga blir liberalens utmaning att förespråka en förändring åt rätt håll. Lösningen på mångkulturens hyckleri bör vara att befria även svenskar från socialdemokratins konformism, inte att påtvinga alla etniska minoriteter monokultur. Vägen framåt måste vara att ingen ska behöva äta blodpudding, inte att alla ska tvingas till det. Ska vi ha någon trovärdighet när vi argumenterar för en sådan utveckling är det dock viktigt att vi är sanningsenliga med både historieskrivning och problemformulering. Det sägs att öppna gränser inte kan kombineras med välfärdsstat utan att få svåra problem. Eftersom jag vill avskaffa välfärdsstaten är det ingen motsättning för mig, men jag skulle vilja komplettera problemformuleringen: Man kan inte kombinera öppna gränser med politisk korrekthet utan digra konsekvenser. Eftersom jag vill öppna gränserna följer det att den politiska korrektheten måste väck.

För detta ändamål behöver vi dels vara tydliga med att det finns kulturella värderingar vi inte borde tumma på (jihadistrekrytering i moskéer, IS-intimidering på asylboenden, och våldtäktsmobbar likt den i Köln är symptom på värderingar det västerländska samhället behöver markera sitt avståndstagande från) men dessutom måste framför allt liberaler bli tydliga med vilket svek mångkulturalisterna begått mot vårt samhälle. Att blunda för hyckleriet vore att gå kulturvänsterns ärenden och är ett effektivt sätt att beröva liberalismen all relevans i den offentliga debatten. Som liberaler behöver vi inse att Sverige, och andra delar av västvärlden, haft problem med att en slags mångkulturell adel beviljats informella (eller formella) privilegier medan den svenska majoritetsbefolkningen förväntas agera lydiga undersåtar i socialdemokratins kulturella mall. I århundraden har det varit liberaler som flitigast gått till storms mot adelsprivilegier. Låt oss inte glömma detta arv bara för att aristokratin bytt nationalitet.

Annonser

2 reaktioner på ”Mångkultur är inte till för den svenska pöbeln

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s