Skolan är en anakronism

Läraren var i färd med att avsluta sexualkunskapslektionen för femteklassarna. ”Självklart ska man aldrig göra något man känner sig obekväm med” förklarar hon. En hand far direkt upp i luften. ”Jag känner mig obekväm med att gå i skolan” säger en elvaåring med triumferande min.

Läraren ler och förklarar att det faktiskt är lag på att gå i skolan. En ny hand far direkt upp.

Så om det hade varit lag på att ha sex skulle man vara tvungen att göra det också fast man känner sig obekväm med det,” härleder en annan elev. Ordväxlingen avslutas abrupt med att rasten börjar och eleverna snabbt lämnar klassrummet. Konversationen, som är verklig, sammanfattar på något sätt Sveriges motsägelsefulla syn på skolan.

Den förhärskande ambitionen för skolan är att både kunna ha sin kaka och äta den. Ytterst beror skolans problem på att den kommit att vila på en grund som består av två ömsesidigt exkluderande ideal: Ingen ska tvingas göra något man verkligen inte vill, men alla ska tvingas gå i skolan. Alla kräver mer studiedisciplin, men ingen vill verkställa kraven. Skolplikten går helt enkelt inte ihop med den negativa syn på tvång som växt fram i modern tid.

I Sverige har vi gott om förbud, men de gamla påbuden har nästan alla försvunnit. Svenska Kyrkan gör inte längre husförhör för att tvinga folk läsa Katekesen, myndigheter gör inte längre hembesök för att kontrollera hur folk sopar sina golv, värnplikten är avskaffad, och ingen måste längre infinna sig på sjukhuset för tvångssterilisering. Förutom den obligatoriska skolnärvaron är skatteplikten i princip det enda som fortfarande fordrar av svenskarna att genomföra en aktiv handling. Många lagar och förordningar tvingar oss att avstå från handlingar, så som att anställa barn, knarka, sälja sprit, skjuta utan licens, hyra ut bostäder utan sophämtning, osv. men bara skatten och skolan tvingar folk att aktivt göra något, och skatten måste ses som ett specialfall.

Hade skatt varit frivillig skulle man kunna strunta i att betala men ändå kunna ta nytta av tjänster andra betalt för, så som försvar, så enligt i princip alla som inte är anarkister ligger det i allas intresse att alla betalar skatt. I detta resonemang lägger jag ingen värdering, utan jag menar bara att skattereglernas påbud är av annan art än den obligatoriska skolnärvaron. Ett frivilligt skattesystems freerider-problem – att folk som inte betalar ändå kan dra nytta av att andra betalar – kan inte uppstå med avskaffad skolplikt. Att en elev hoppar av skolan missgynnar ingen av dennes klasskamrater, och den avhoppade eleven kan inte på något orättvist sätt dra nytta av att de andra barnen går kvar i skolan.

Skolplikten är alltså unik på det sättet att det är den sista lagen som påbjuder en handling som enbart påverkar individen själv. Jag vill hävda att den obligatoriska skolan av denna anledning ligger ur fas med resten av samhället, och att det märks på situationen i skolan. Det tycks finnas en uppfattning i det svenska samhället om att ingen, i synnerhet barn, ska tvingas av lagen att göra något man absolut inte vill. Samtidigt finns en grundmurad uppfattning om att alla barn måste gå i skolan. När dessa motsägelsefulla uppfattningar är på väg att ställas mot varandra brukar resonemanget sluta lika abrupt som i konversationen ovan.

Att tänka på motsägelsen, att erkänna att den finns, leder ofrånkomligen till vad som på psykologspråk kallas kognitiv dissonans, dvs den känsla av obehag som infinner sig när man upptäcker att ens världsbild innehåller självmotsägelser. För att slippa den kognitiva dissonans som uppstår av att hålla skolans ömsesidigt exkluderande idéer (det är dåligt att tvinga folk till saker men det är bra att tvinga barn gå i skolan) i huvudet samtidigt måste man ljuga för sig själv om en av dem, och är ”inget tvång” principen man vill hålla fast vid blir ”skoltvång” undantaget som mentalt måste sopas under mattan.

I Sverige har vi därför hittat på att skolan i stort sett är frivillig, och att det egentligen inte är konstigare att tvinga barn gå i skolan än att föräldrar lär sina barn att cykla och simma. Skillnaden är dock att de flesta barn vill lära sig simma och cykla, och vill de inte det är det lätt för vuxna att förklara hur simkunskaper räddar liv och cykling avsevärt förkortar transporttider. Inga liknande sätt att motivera grundskolans tidskostnad finns (svenskarna kunde läsa och skriva långt innan den allmänna skolan infördes). Dessutom kan barn som ändå är ointresserade av cykling eller simning förhandla med sina föräldrar om att förändra undervisningssättet eller skjuta upp inlärningen tills barnet blivit äldre, men i skolan finns inget sådant förhandlingsutrymme.

Förr i tiden kunde diskrepansen mellan skolplikt och frihetsideal åtgärdas genom att skrämma eller indoktrinera barn till lydnad, och ännu längre tillbaks fanns ingen motsägelse till att börja med eftersom tvång inte ansågs dåligt. 1800-talets terrorbaserade disicplin är dock inte längre ett alternativ. Eftersom samhället inte längre är så auktoritärt som det en gång var kan disciplin inte indoktrineras i eleverna, och att skrämma barn med skolaga, dumstrut, skamvrå, kvarsittning, eller långa utskällningar är metoder som i lag eller i praktiken kastats på historiens sophög. Att med bestraffningar upprätthålla disciplin i skolan skulle belysa att institutionen är baserad på tvång, och då kommer den kognitiva dissonansen och spökar igen. Om inte de vuxna själva lägger märke till motsägelsen skulle barnen själva snabbt påpeka den, som i det inledande exemplet i denna text visar.

Vi har med andra ord ett skolsystem som är baserat på juridiskt tvång, men som helt verkar sakna mekanismer för att verkställa tvånget. Många barn, i synnerhet i lägre åldrar, kan ofta nöja sig med ”alla måste göra det här, det är lag” som argument för att göra skolans uppgifter, men i takt med att eleverna blir äldre minskar den motiverande effekten av sådan argumentation, antagligen för att de i högre grad exponeras för ett samhälle som utanför skolan präglas av frivillighet.

Min hypotes är att detta är anledningen till att Sverige har bland de sämsta PISA-resultaten i OECD: När eleverna inte kan motiveras med logiska argument (för att de inte finns)  eller terror (för att det är tabu) har de ingen rationell anledning att prioritera sina studier. Jantelag, låga förväntningar, och pedagogiska metoder utan vetenskaplig grund hjälper förstås inte, men även om dessa problem kunnat undanröjas på en natt så hade det inte förändrat det faktum att de flesta människor inte vill lära sig allt som står i läroplanen. Andra länder har förstås också sina problem, men svensk kultur tycks inrymma ett mycket starkare obehag för bestraffningar av oskyldiga (vårt samhälle var först med att avskaffa barnaga osv) än andra kulturer, vilket lett till att det svenska skolsystemet presterar allt sämre. Vill man tillfredsställa sin inre nationalist kan man säga att Sveriges dåliga skolresultat beror på att vi ligger längre fram än andra länder. Tillåt mig utveckla.

För en månad sedan intervjuades den sovjetiska avhopparen Yuri Maltsev i Radio Mises. Enligt honom kunde det kommunistiska systemet bara upprätthållas med total statlig kontroll och terror. Folk jobbade hårt när låg produktivitet antingen ledde till Gulag eller kyrkogården. När Stalins skräckvälde tog slut skapades små möjligheter för befolkningen att göra passivt motstånd, så som att maska på jobbet, och när dessa möjligheter kombinerades med det socialistiska systemets (brist på) ekonomiska incitament så började de snabbt att både utnyttjas och föröka sig. Byråkraterna och politrukerna i statsapparaten hade helt enkelt inte mage att upprätthålla den omänsklighet som deras principer egentligen krävde av dem.

Som resultat blev den auktoritära sovjetregimen svagare, vilket skapade ännu fler möjligheter till passivt motstånd, vilket försvagade den ytterligare, osv. Enligt en sådan här analys kan ett socialistiskt system bara uppnå ett produktivt och stabilt ekvilibrium genom totalitärt skräckvälde, alla andra alternativ leder i förlängningen till systemkollaps. På ett liknande sätt frångick skolsystemet den totala kontroll som präglade de preussiska uppfostringsideal som rådde på 1800-talet. Jag har tidigare skrivit om hur skolans incitamentssystem speglar en socialistisk ekonomi, och föga förvånande kan samma jämförelse göras för den systemkollaps vi just nu ser (lustigt nog förbjöds skolagan bara några år efter Stalins död, och det Jan Björklund kallar flumskolan verkar ha tagit form inom bara några års marginal från Berlinmurens fall). Min gissning är att i princip alla västerländska skolsystem befinner sig i samma sorts ohållbara situation som Sovjet efter Stalin – att Sverige har sämst resultat beror bara på att vi snurrat några extra varv i den kognitiva dissonans-karusellen.

Precis som svenska skolpolitiker lär sovjetbyråkraterna haft två motsägelsefulla principer samtidigt – kommunism är frihet och planekonomi fordrar tvång – och precis som svenska skolpolitiker var de tvungna att lätta på straffen för att kunna blunda för tvånget, och därmed motsägelsen. Båda grupper måste ljuga för sig själva om tvånget om de inte helt vill förkasta frihetsidealet. Resultatet av lögnen ryssar berättade för sig själva var en famlande och desperat jakt på fungerande femårsplaner för att slippa inse att några sådana inte fanns. Gorbatjov ska ha sagt att planekonomi fungerar, men att de bara aldrig lyckats hitta en fungerande plan.

Resultatet av lögnen svenskar berättar för sig själva – att skolan inte är baserad på tvång – är en politisk debatt där man famlar efter lösningar i ett febrilt försök att slippa inse att några lösningar inte finns. Offentligt beslutade läroplaner fungerar, ska vi tro, politikerna har bara aldrig hittat en fungerande plan. Ett exempel på detta famlande är de förvirrade förslagen på att med olika medel, oftast högre lärarlöner, höja undervisarnas status. Det illustrerar väl hur desperat situationen är.

Det riktiga problemet med grundskolan är att lärarna inte får den respekt de behöver,” brukar resonemanget gå, ”för att åtgärda problemet måste deras löner höjas.” Resonemanget är ogenomtänkt. Svenska lärare är auktoritetsfigurer i ett samhälle som blivit mindre auktoritärt, med det smått oförvånande resultatet att de förlorat social status. Det finns absolut ingen anledning att tro att detta icke-problem kan lösas med ännu generösare löneutveckling. Är det någon som tror att präster skulle få samma status som på 50-talet om kyrkan höjde deras löner? Nej, just det, för religiösa ledares status har inte sjunkit på grund av deras månadsinkomst, utan på grund av att samhället sekulariserats. På samma sätt har lärares status sjunkit därför att deras yrkesroll är att upprätthålla ett pliktsystem i ett samhälle där pliktetik är på dekis.

Varför just lärarlönerna hamnat i fokus är förstås inte svårt att räkna ut – lärarna ser det som ett sätt att få mer cash och föräldrarna ser det som ett symboliskt erkännande av att disciplineringsansvaret inte ligger på dem. Den där sista biten är viktig. För att slippa den kognitiva dissonansen jag nämnde är det nämligen av avgörande vikt att jobbet med att tvinga in barnen i skolsystemet sköts av någon annan så att alla ens egna interaktioner med barn kan präglas av frivillighet, vilket för oss till nästa dumma universallösning på skolans problem: Skärpt studiedisciplin.

När svenskarnas syn på vårt lands straffsatser studerades kom forskarna fram till att svenskar generellt sett vill se strängare straff, men att de i varje enskilt fall vill se mildare straff. När folk tillfrågades om deras syn på straffsatserna i abstrakta termer ville de höja straffen, men när de granskade konkreta rättegångar ville de ge mildare domar än rättspraxisen föreskrev. På samma sätt är det med skolan.

Folk vill höja skoldisciplinen i generell bemärkelse, men när de konfronteras med ett specifikt barn som vägrar göra sitt skolarbete finns det uppenbarligen, med tanke på den faktiska studiedisciplinen, mycket mindre vilja att verkställa bestraffningarna man haft i åtanke. Man är beredd att tvinga barn i abstrakt bemärkelse, men inte i praktiken. En rationell individ hade anpassat sin uppfattning efter verkligheten, men en bekväm individ lägger bara ansvaret på någon annan så de slipper tänka på motsättningen.

Eftersom skolnärvaro är obligatorisk måste någon tvinga barnen att gå (och jobba) i skolan, men eftersom tvång anses dåligt måste de konkreta tvångsmedlen i de specifika fallen skötas av någon annan, för att man ska slippa konfrontera motsättningen. Således skyller lärarna på föräldrarna och föräldrarna på lärarna när skolresultaten sjunker. Både lärare och föräldrar efterfrågar bättre studiedisciplin, men lärarna skjuter ansvaret på föräldrarna och föräldrarna skjuter ansvaret på lärarna.

Denna situation är förstås ohållbar. För att upprätthålla skolplikten måste alla kräva mer disciplin hos barn som inte följer reglerna, men för att upprätthålla idealet om att inte tvinga barn göra något de är obekväma med måste alla också kräva att denna disciplinering genomförs av någon annan. Att delegera uppgiften till de få individer som inte känner några moraliska hinder för att tvinga barn till saker har inte visat sig vara en framkomlig väg, eftersom de blir nedringda av upprörda föräldrar som fått höra att deras barn utsatts för skolpliktens logiska konsekvenser. Disciplinen ska inte bara skötas av någon annan, den måste även riktas mot någon annans barn.

När ingen vill upprätthålla disciplin blir effekten förutsebart nog att ingen disciplin upprätthålls. Problemet kan inte lösas utan att lösa motsättningen. Antingen måste vi släppa idealet om ett samhälle baserat på frivillighet eller så måste vi släppa idén om att skolan ska vara baserad på tvång. (Gissa vilket jag föredrar.) Låt oss undersöka dessa alternativ.

Vill vi inte indoktrinera folk till lydnad genom att göra hela samhället auktoritärt får vi se till att än en gång ha ett skolsystem baserat på preussisk uppfostran. Flertimmarlånga kvarsittningar, långa utskällningar av olydiga elever, skamvrår, dumstrutar, och kanske rent av skolaga är några av de åtgärder som kommer krävas för att införstå eleverna med att frivillighetsidealen som präglar samhället utanför skolan inte gäller i klassrummet. (Överlevnadschanserna för nämnda frivillighetsideal när eleverna går ur skolan och in i samhället får läsaren gissa själv). Ska vi ha fortsatt skolplikt och centraliserade läroplaner är detta vad som krävs för att åstadkomma den förbättrade studiedisciplin som så många förespråkar.

Om vi däremot inte vill att svenska barn ska uppfostras genom indoktrinering och terror måste vi gå till den andra extremen: basera lärandet helt och hållet på frivillighet. Läroplanerna måste avskaffas helt – skolor eller kanske rent av enskilda undervisare måste få helt fria tyglar att undervisa vilka ämnen de vill på vilka sätt de vill. Skolplikten måste skrotas, så att barn kan hoppa av skolan innan de börjat i den. Statliga betygssystem kan vi glömma. Hemskolning under fria former blir så klart tillåtet.

Bägge alternativ låter säkert extrema för många, men det är lite av poängen. Att kompromissa är inte en lockelse vi kan låta oss falla för i den här frågan eftersom hela problemet beror på att vi kompromissade till att börja med. Att ha ett skolsystem vars första prioritet är både frivillighet och tvång är den kompromiss som lett oss dit vi är idag, så i skolfrågan måste vi faktiskt vara kompromisslösa. Kan skolan inte upprätthålla tvång måste den baseras på frivillighet. Man kan förstås diskutera realpolitiska småsteg på vägen (legaliserad hemskolning, fler ämnesval, osv) men i förlängningen måste hela skolplikten och läroplanen väck.

Dagens situation motsvarar om Gorbatjov fortfarande suttit kvar som president för en totalhavererad Sovjetunion utan tvångsmedel att tillgripa mot dem som inte följer produktionsmålen, men vars byråkrater ändå fortsatte skriva femårsplaner i förhoppningen att arbetsdisciplinen skulle återvända av sig själv. Liksom ryssarna på 80-talet måste svenskarna idag välja mellan tvång och frihet. Medelvägen är en återvändsgränd.

Enkelt uttryckt kan man säga att både lärare och föräldrar abdikerat sitt ansvar, och det som återstår är att ge ansvaret till de elever som hela tiden efterfrågat det. Är man obekväm med att gå i skolan ska man slippa.

Advertisements

12 reaktioner på ”Skolan är en anakronism

  1. ”Att en elev hoppar av skolan missgynnar ingen av *hens* klasskamrater,…”
    Av *dennes* klasskamrater heter det på svenska.

    Gilla

  2. Tycker att du är orättvis mot det gamla Preussen. På 1800 talet när de flesta länder startade folkskolor så visade det sig att Preussen lyckades bättre än de andra länderna. I bevarade reserapporter från de som gjorde studiebesök i den Preussiska folkskolan så beskriver man det så här:
    – Hård disciplin. Lärarna var oftast pensionerade soldater som fått jobbet som en belöning för lång och trogen tjänst.
    – Lite utantilllärning
    – Mycket fria diskussioner.
    – Stor öppenhet för eleverna att ifrågasätta etablerade sanningar, pröva idéer och argumentera.

    Hur skulle en preussisk skola se ut idag?
    Som den finska skolan

    Leve Preussen
    Leve Finland

    Gilla

    • Jag ska erkänna att jag bara studerat den preussiska skolan i termer av skuggan den kastar över skolsystem som inspirerats av den, t ex Sveriges och USAs. Nu när du ifrågasätter mina fördomar mot barnuppfostran i Preussen blir jag nyfiken, så kan du tipsa om bra historiskt källmaterial om den preussiska skolan skulle det uppskattas.

      I kontexten av det här blogginlägget får dock ”preussisk uppfostran” tolkas i proverbial bemärkelse, så rent språkligt står jag nog fast vid min formulering.

      Gilla

  3. Det finns flera anledningar till att skolan fortfarande är en ”frivillig” ofrivillighet:
    Arbetsmarknadsåtgärd för att förbereda inför arbetsliv och högre studier.
    Sprida demokratiska ideal eller de statliga ideal som för närvarande gäller..Här finns en rädsla för att t.ex. hemskolning skulle kunna missbrukas av ideologiska skäl.

    Sedan krävs det en viss kompetens och erfarenhet för att upptäcka och jobba med elever som har svårigheter med inlärning.

    Det största skälet till den ofrivilliga skolan är vår tids ekonomiska ideal. Målet är att ständigt höja BNP och då krävs det att alla jobbar. Barnen spenderar all tid i dagis och skola. Då hinner alla vuxna att jobba och konsumera bort sin ångest för att man spenderar för lite tid med sina barn.

    Gilla

  4. Hej.

    Det hade varit kul att få undervisa och lära ut faktakunskaper någon gång ibland, istället för värdegrunder och annan indoktrinering. Det hade varit kul att kunna undervisa istället för att tillrättavisa, dessutom utan verktyg för upprätthållande av ordning. Det hade varit kul om man sluppit säga åt föräldrar på föräldramöten och utvecklingssamtal att lägga ifrån sig mobilen.

    Det är inte högre löner som är lösningen. Det finns ingen enskild patentlösning. Hemundervisning kan endast ske om det finns ett officiellt nålsöga att passera i form av examination. I annat fall blir hemundervisning en garant för en intellektuell underklass. (Fritt fram för anekdotisk evidens á la ‘min kompis mormors syster kände en i X-land som blev hemundervisad och minsann fick nobelpris’).

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    Gilla

    • Har du besökt en fordonsklass på gymnasiet någon gång? Har du stött på de hjärnor som omvårdnadsprogrammet examinerar? Har du tagit en titt på de knappt skrivkunniga såpoperakaraktärer som befolkar Sveriges nyhetsredaktioner? Sverige har redan en intellektuell underklass. Jag förstår inte vilket problem du skulle lösa genom att villkora hemundervisning med att den underkastas samma statliga byråkrati som är inkapabel att hantera den konventionella skolan.

      Gilla

  5. ”Att en elev hoppar av skolan missgynnar ingen av dennes klasskamrater, och den avhoppade eleven kan inte på något orättvist sätt dra nytta av att de andra barnen går kvar i skolan.”
    Nej, men i förlängningen missgynnar det dem som går i skolan och får ett arbete, eftersom den skatt de kommer att betala går till socialbidrag och andra understöd till dem som hoppade av skolan och kommer att få svårt att etablera sig tillfredsställande på arbetsmarknaden.

    Gilla

    • Det finns inga belägg för att sysselsättningen skulle sjunka om omotiverade elever tilläts hoppa av skolan. Trots att vi har skolplikt finns det ju elever som går ut grundskolan med ofullständiga betyg (och som sedan har svårt att få jobb, precis som du påpekar). De skulle garanterat ha det lättare i ett samhälle med sund syn på utbildning eftersom de skulle kunna praktisera på en arbetsplats istället för att gå i skolan. Istället för att tvingas jaga betyg de saknar förmåga eller intresse av att förvärva skulle de åtminstone kunna skaffa sig lite erfarenhet på arbetsmarknaden. Det finns ingen anledning att tro att en frihetlig reform av utbildningssystem i Sverige skulle missgynna akademiskt svaga barn och ungdomar.

      Vissa kommer att falla mellan stolarna, ja, men det skulle de göra idag också. Mitt förslag måste inte lösa alla problem för att vara bättre än dagens situation, det behöver bara lösa fler problem.

      För elever från studiemotiverade hem finns det hårda data på att hemundervisning genererar höga resultat: http://epaa.asu.edu/ojs/article/view/543

      Gilla

  6. Bra skrivet. Det enda jag vagt kanske har att invända är att såvitt jag har kunnat se var vi i Sverige inte särskilt eller alls influerade av Preussen. Vi hade egna skoltraditioner som dels gick tillbaka tills när skolor infördes i Sverige någon gång på 11-1200-talen genom kyrkan, dels genom den privata undervisning som bedrevs i massiv skala (men som man nästan inte hittar något skrivet om), dels genom undervisning och självstudier utanför skolor (också på en massiv skala).

    Jag vill slå på trumman för den bok jag just gett ut, Education Unchained. Tanken med den är bl a att visa att själva tanken med offentlig skola i princip är omöjlig (precis därför att det är planekonomisk lösning). Den kan vara etiskt förkastlig också, vilket jag håller med om, men den är också omöjlig.

    Erik

    http://www.undertallen.se/2015/11/min-bok-om-skola-och-utbildning-om-de-enda-satten-att-losa-vara-problem/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s