Skolan är en kommandoekonomi

I få ämnen är den svenska politiska debattens låga tak så uppenbart som utbildningsfrågan. Det finns i princip ingen liberal, allmänborgerlig, eller ens socialdemokratisk (med litet S) skolpolitik. Istället finns det bland riksdagspartierna ett konsensus om att skolsystemet i alla eller nästan alla avseenden ska avspegla en kommunistisk kommandoekonomi.

I statsapparatens byråkrati centralplaneras kursers ämne, innehåll, och utformning. Man bestämmer, åt eleverna, hur många timmar som ska läggas på vilka ämnen och man ställer upp mål som eleverna, utan att konsulteras eller tillfrågas, förväntas uppfylla. Det enda incitament eleverna erbjuds i grundskolan är en bokstav på en bit papper de kommer använda en gång i hela livet (när de söker till gymnasiet). Därefter får de varje månad ett platt studiebidrag (eller barnbidrag, på grundskolan) som vida understiger vad de skulle få av att jobba halvtid i en vecka.

När elever sedan inte känner sig motiverade att studera det som centralplanerarna bestämt att de ska lära sig svarar politikerna med att antingen kommendera förändringar i läroplanen eller dela ut fler ekonomiskt värdelösa betyg eller än mer värdelösa skriftliga omdömen. Vill vi ändra på systemet är vår enda valmöjligheten att rösta antingen för regeringens femårsplan eller oppositionens.

När jag var partipolitiskt aktiv diskuterades skolan alltid i termer av centraliserade och kollektiva lösningar, även av de som kom från en borgerlig tanketradition. Ämnena skulle undervisas i block, som på högskolor, eller så skulle slöjd bytas ut mot programmering, eller så skulle klasserna vara mindre, eller så skulle lärarna ha en annan pedagogisk modell, eller så skulle elever få gå nästa kurs så fort målen uppnåtts i den tidigare. Alla förslag är så klart dömda att misslyckas av samma anledning om de testas.

Att försöka öka elevers motivation och prestation genom att ändra de obligatoriska läroplanerna, är som om Sovjetunionen hade försökt minska brödköerna genom att ändra rågmjölskvoterna. Om jämförelsen anses för provocerande, se istället till Sverige. Är det någon som tror att bostadsbristen hade minskat om vi införde skriftliga omdömen för byggarbetare? Utomlands är det inte bättre: I USA är det just nu läroplanen Common Core som agerar syndabock för skolsystemets kritiker och den generella hållningen verkar vara att om bara läroplanen blev bättre, dvs om det fanns en annan femårsplan, skulle allt bli bättre. I alla länder försöker man förgäves centralplanera fram bra utbildningar, till synes oavsett partitillhörighet.

Nu kanske någon invänder att högern driver vinster i den svenska skolsektorn och därför utmärker sig från vänstern genom att förespråka marknadsmekanism. Ja, det är sant att Alliansen förespråkar vinstintresse – för skolorna. Eleverna, de som faktiskt förväntas öka sina prestationer, tjänar inte en spänn. Det här är som att försöka öka storleken på skördarna genom att höja anslagen till Jordbruksdepartementet. Det är som om man förväntade sig att försvarets soldater skulle bli mer kompetenta för att vi tillåter vinster i vapenindustrin.

Nu har jag inget emot vinster i välfärden, men det är väldigt märkligt att de som utbildningssystemet ska vara till för, eleverna, är de enda som inte får åtnjuta det incitamentsystem alla andra delar av nämnda system motiveras av. Lärare, rektorer, läromedelsförfattare, skolägare, och tjänstemän på utbildningsdepartementet får alla betalt för sin arbetstid och kan säga upp sig om de vill byta sysselsättning. Eleverna får en centralplanerad kunskapskvot. Ingen borde bli förvånad över att resultaten är sovjetartade när ingångsvärdena är sovjetartade.

Ingångsvärdena och resultaten är förresten inte det enda som påminner om en socialstisk ekonomi. Anledningen till att resultaten är så snarlika är att elevernas beteende speglar det man kunnat se hos arbetare i planekonomier: De maskar, hittar ursäkter att sjukskriva sig, klagar, slarvar, och, i vissa fall, ställer till med bråk. De finner sätt att distrahera sina övervakare och är allmänt duktiga på att bortförklara sitt misslyckande med att uppfylla veckans kvot. Förutom att jag gått í många skolor i flera länder har jag även jobbat inom skolsystemet, och på alla skolor jag varit på har eleverna skött sitt arbete precis som man kan förvänta sig av någon som saknar meningsfulla incitament.

Ska den svenska skolpolitiken kunna utvecklas måste den börja följa marknadens exempel, vilket innebär mer frivillighet för eleverna. När skolsystemet beter sig som regeringen i en kommandoekonomi är det inte så konstigt att eleverna beter sig som arbetarna i en kommandoekonomi.

Advertisements

4 reaktioner på ”Skolan är en kommandoekonomi

  1. Håller förvisso med om beskrivningen men delar inte slutsatsen. Tvärtom saknas typiskt en gemensam allmänbildning i samhället – just den allmänbildning som grundskolan ska (bör) tillgodose. Vi pratar här om stadiet/åldern innan specialisering påbörjats (gymnasiet). Jag har själv två barn i åldrarna 11 och 13 och ser inget ämne i skolplanen som överflödigt, de bidrar alla till en vettig grund i vad man helt enkelt bör kunna som medborgare . Däremot saknar jag en hel del ytterligare ämnen men det är en annan fråga.
    Du påpekar problemet med avsaknat incitament. Ja.. det är sant. Men å andra sidan finns antagligen väldgit få saker som kan konkurrera med de flesta barn ”egentligen” skulle vilja göra (spela på iPhone etc).

    Gilla

    • Det finns jättemånga kunskaper som är bra att ha, men det innebär inte att de motiverar en tidskostnad på nio år. Om vi gav barn mer frihet att lära sig vilka färdigheter de ville är det mycket möjligt att den genomsnittliga allmänbildningen skulle minska, men den totala kunskapsmängden i samhället skulle öka eftersom barn då kunde specialisera sig på ämnen de är intresserade av och därmed lära sig fortare (eftersom folk lär sig fortare och varaktigare när de är intresserade av vad de studerar). Incitamentet skulle då bli det alla utbildare drömmer om, att kunskap blir sin egen belöning, eftersom eleverna faktiskt skulle ha roligt när de studerade. 100% av alla svenska elever skulle bli smartare och mer kunniga av att man avskaffar läroplanerna.

      Allmänbildningen kan komma i senare i livet, när personerna i fråga känner behov av den. Det finns massvis med kunskaper som tog mig veckor att plugga in i skolan och som försvann dagen efter provet, men som jag permanent tillgodogjort mig som vuxen när jag studerat ämnet med intresse.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s