Ingen förändrar samhället i kostym, del 2

Förra gången tog jag upp hur man kan se skillnad på om en person eller organisation är antietablissemang eller inte. Idag ska vi undersöka huruvida man bör vara antietablissemang eller inte. För nya rörelser är det avgörande att veta vilken framtoning som kan nå ut i mediabruset. I denna text vill jag med historiska exempel illustrera att det är rebellerna, inte de som försöker vara samhällseliten till lags, som gör mest nytta för friheten.

Inom rörelser som behandlar liberala frågor brukar det hävdas att en respektabel framtoning inte bara är att föredra, utan rent av är nödvändig för att bli valbar eller ändra folks attityder. Uppkäftighet och civil olydnad är kontraproduktivt, går resonemanget, och framgång nås bara genom att skriva böcker och debattartiklar.

Jag vill hävda att den uppfattningen är helt fel i sak. Historiska exempel tyder tvärt om på att civil olydnad och skamlösa normbrott korrelerar starkt med liberal samhällsförändring. De som klagar på att den liberala rörelsen har för många stoners vet inte vad de pratar om – den liberala rörelsen har inte många stoners nog!

Om vi börjar med att ta en titt på tiden runt USA:s alkoholförbud hittar vi genast problem med teorin om att skötsamhet är smörjmedlet för liberala politiska framsteg. Om tesen stämt borde de som propagerade för färre alkoholrestriktioner haft mer framgång när alkoholkonsumtionen föll under 1910-talet. Istället ledde trenden rakt in i ett federalt totalförbud mot alkohol inskrivet i grundlagen. Förbudet hävdes bara först efter att alkoholkonsumtionen åter ökat i flera år. (Notera för övrigt att vi med detta exempel kan avfärda uppfattningen att ökad social frihet är någon slags historisk oundviklighet – friheten att dricka i USA var uppenbarligen större på 10-talet än på 20-talet).

Källa: http://www.cato.org/pubs/pas/pa-157.html

Här verkar alltså datan visa på motsatsen till vad respektibilitetsförespråkarna hävdar: Nykterhetsrörelsen bekämpas inte bäst med nykterhet. För den som vill invända att Sverige haft en sjunkande konsumtionstrend sedan liberaliseringar började införas efter 1995 bör det påpekas att dessa regelförändringar ofta var ett resultat av EU-direktiv. De behöver alltså inte avspegla någon folklig opinion.

Tittar vi på cannabis kan vi dra liknande slutsatser, även om samvariationen mellan konsumtion och stöd för legalisering inte är fullt så tydlig. Lagar mot att använda cannabis som drog har funnits på olika håll i USA sedan det tidiga 1900-talet men det är svårt att hitta data om cannabisanvändning i USA som sträcker sig längre tillbaka än 1969. Om man däremot förutsätter att trenden innan 1969 liknade trenden från 1969 till idag så lär användning ha varit relativt ovanligt. I så fall skulle införandet av restriktioner och förbud ha skett under en period när antalet stoners var långt färre än idag.

Även om man inte vill använda den sortens lösa antaganden finns det fortfarande något att säga om den data vi har. När Richard Nixon 1970 förklarade krig mot drogerna genom att införa ett nytt förbud (Comprehensive Drug Abuse Prevention and Control Act) federal nivå, hade färre än 10% av amerikanerna testat cannabis. Över tid har användningen av cannabis ökat – liksom stödet för att drogen ska legaliseras.

Källa: http://www.gallup.com/poll/163835/tried-marijuana-little-changed-80s.aspx

Källa: http://www.gallup.com/poll/150149/record-high-americans-favor-legalizing-marijuana.aspx

Korrelationen är inte perfekt – ökningen i andelen legaliseringsförespråkare avstannar några år innan andelen brukare planar ut och stödet för legalisering ökar under 2000-talet mycket snabbare än andelen brukare (en vild gissning är att cannabis börjar avdramatiseras i populärkultur under den här perioden) – men går ändå att se. Mellan 1970 och 1977 sker en skarp ökning av både bruk och stöd för legalisering, därefter planar bägge trender ut men pekar ändå uppåt över tid. Som jämförelse kan påpekas att användningsfrekvensen i den narkotikapolitiska nolltoleransens Sverige var 12% av befolkningen år 2006, dvs bara lite högre än när Nixon inledde kriget mot drogerna i USA. 

Historisk data pekar alltså inte alls på att ökande berusning skadar kampen för rätten att berusa sig. Siffrorna pekar snarare, om något, på att statlig kontroll blir hårdare ju mindre folk utnyttjar sina rättigheter. Lärdomen som vissa velat dra av cigarettdebatten – att förbudlobbyns hysteriska antitobaksmoralism får mer gehör hos lagstiftarna ju färre som röker – verkar alltså korrekt.

Det är förstås möjligt att sambandet fungerar åt andra hållet, dvs att ökat stöd för legalisering av ett beteende leder till att fler utövar beteendet, eller att de har en gemensam orsak (min gissning är i så fall minskad stigmatisering), eller rent av att det rör sig om slumpen. Alla dessa möjligheter talar dock mot nödvändigheten för liberaler att assimilera sig till samhällselitens normer, eftersom ingen av dem innebär att respektabelt uppträdande skulle ha en liberaliserande effekt på opinionen. Dessutom finns det fall där ett kausalt samband mellan normöverskridelse och lagändring förefaller mycket sannolikt.

Det kanske mest otvetydiga exemplet på hur civil olydnad och regelbrott kan ha effekt hittar man i svensk skattedebatt. Hos SvD kan man läsa att mer än hälften av svenskarna år 2005 skulle anlita svart arbetskraft om ingen risk för påföljd fanns. Omkring 100 miljarder kronor per år undgick insamling till statskassan (som jämförelse drog staten in 1200 miljarder kronor totalt). Politikernas svar blev att gå skattefuskarna och deras sympatisörer till mötes och minska skattebördan.

Så här citerades Fredrik Reinfeldt av SvD när han kandiderade till statsminister: 

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tycker att det är märkligt att Göran Persson inte tror att skattesänkningar skulle minska de svarta affärerna.

Det klart att det är en fråga om vad man orkar bära i betalning för den tjänst som man vill få utförd, säger Reinfeldt.

Han tror inte att till exempel städning eller barnpassning skulle betalas svart om priset sänktes. De borgerliga partierna har ett gemensamt förslag om subventionerade hushållstjänster, där också trädgårdsskötsel och liknande ingår.”

Han säger det rakt ut: Skatterna måste sänkas för att folk vägrar betala dem. Om folk låtit bli att skattefuska och försökt opinionsbilda på mer respekabelt vis hade RUT- och ROT-avdragen sannolikt aldrig införts. Argumentet om att göra svarta jobb till vita hade försvunnit och avdragen skulle ha inneburit en betydlig minskning av statens inkomster.

När riksdagen tillmötesgick skattefuskarna minskade tyvärr också skattefusket. SVD igen

Införandet av rut- och rot-avdragen har minskat acceptansen bland allmänheten att anlita svart arbetskraft. Den slutsatsen drar Skatteverket sedan nio av tio tillfrågade i en undersökning svarat att de inte tycker att det är okej att folk köper städning utan att skatta för tjänsten. Lika många var också emot att köpa rot-arbeten svart.

Det kanske förklarar varför det är så svårt att bilda opinion för fler skattesänkningar i stil med RUT och ROT. Vill svenskarna ha lägre skatter får de helt enkelt se till att skattefuska mer.

Hur som helst indikerar ovanstående exempel att utbredd trots mot etablissemanget på intet skulle vara kontraproduktivt för liberal politik. Det är på sätt och vis knappast förvånande att man kan minska statens makt genom att trotsa den, men även empirin tyder alltså på att detta är fallet.

Nu kanske någon invänder att det är skillnad på en liberal rörelses företrädare och befolkningen i övrigt. Med andra ord skulle det viktiga kunna vara att de som representerar en fråga offentligt uppträder respektabelt, inte att befolkningen i övrigt gör det. För att svara på den invändningen vill jag hänvisa till kampen för sexuellt likaberättigande.

Låt oss ta en titt på hur sexuella minoriteter fick sina rättigheter i USA. I A Renegade History of the United States beskrivs USA:s tidiga homorörelse så här av historikern Thaddeus Russell:

In response to the antihomosexual culture of the 1950s, members of the Mattachine Society, the Daughters of Bilitis, and the Janus Society, the three major homophile organizations, adopted the “politics of respectability” of the civil rights movement. Members of the organizations wore business suits and conservative dresses. They were expected to adhere to “Ivy League fashion”; no “swishing” and no “bottled-in-blond men, limp wrists and lisping” were permitted. At social gatherings, they showed only “scientific documentaries about homosexuality” that had “been approved by the Supreme Court.” No “muscle movies” were allowed. The groups explicitly banned drag queens and “bull dykes” from their meetings. And their political activities were limited to seeking sympathetic scientists to conduct research that would demonstrate that homosexuality was “normal.” The Mattachine Society adopted a resolution disavowing “any direct, aggressive action” in pursuit of its goals.

Han drar denna slutsats:

One could certainly argue that the strategy of respectability was necessary in the conservative era of the 1950s and early 1960s, but it was also an abject failure. The respectable movement failed to end police harassment (it actually increased in the 1950s and 1960s), won no civil rights, and, by eliminating the most powerful form of sexual dissent in American culture, actually contributed to the sexual conservatism of the time.

Homorörelsens försök att nå framgång genom att låta sig assimileras till tidens normer och försöka tillmötesgå etablissemanget blev alltså ett fjasko.

I en artikel hos Reason kan man läsa om hur det fanns små lufthål av semifrihet, men de var inte etablissemangsvurmarnas förtjänst. Istället var det krogarna (ofta ägda av maffian och motarbetade av nykterhetspolitik, för övrigt) som fick göra det riktiga arbetet för frihet. Här om baren Black Cat:

the Black Cat in San Francisco catered to disaffected bohemians and gays alike after World War II. It was also home to José Sarria, a buoyant, aria-singing drag queen and one of the nation’s earliest gay rights activists. With slogans like ”There’s nothing wrong with being gay—the crime is getting caught,” Sarria held rallies with Black Cat patrons outside of jails where gays were imprisoned. To clog up the court dockets, he advocated that everyone who was arrested demand trial by jury.

/…/

In 1948, Sol Stoumen, the Black Cat’s (straight) proprietor, had his liquor license suspended because his bar was a ”disorderly house” frequented by ”persons of known homosexual tendencies.” Stoumen sued.

/…/

In Stoumen v. Reilly, the California Supreme Court ruled, ”Members of the public of lawful age have a right to patronize a public restaurant and bar so long as they are acting properly and are not committing illegal or immoral acts.” /…/ Instead, it found that a license could only be suspended if the government actually had evidence that gays were breaking the law.”

De små vinster som vanns i mitten på 1900-talet var resultat av högljudda aktivister och driftiga entreprenörer som saknade intresse för skötsamhetsideal. De kostymbeklädda respektibilitetsförespråkarna i föreningslivet åstadkom i princip ingenting.

Trenden vände när den formaliserade och föreningscentrerade delen av HBT-rörelsen förlorade sin ledande roll till betydligt mindre respektabla HBT-personer. Det var Stonewallkravallerna, inte respektabla föreningar med lugna och städade årsmöten, som kom att bli avgörande för sexuella minoriteters rättigheter i USA. Thaddeus Russell igen:

Something else entirely happened in the early morning hours of June 28, 1969, at the Stonewall Inn in New York’s Greenwich Village. When police from the city’s Public Morals Squad arrived to arrest gay patrons and the mafiosi running the bar, many of the two hundred patrons resisted arrest. Some ran away, some refused to produce their identification, and others marched out of the bar flaunting their sexuality. Several of the customers who made it out the front door staged mock performances for the crowd by posing and saluting the police in an exaggerated fashion. As one newspaper report put it, “Wrists were limp, hair was primped, and reactions to the applause were classic.” Black, white, and Puerto Rican drag queens in high heels and butch lesbians wearing crew cuts and leather jackets threw bricks and bottles at the officers, set fire to the building, and, most stunningly, chanted, “We’re faggots and we’re not going home!”

/…/

Before Stonewall, it was commonly assumed that homosexuality was a sickness or an evil, and gay meeting places were officially illegal in every city. But in 1970, one year after Stonewall, tens of thousands of men and women gathered in New York’s Central Park and in Griffith Park in Los Angeles for enormous, organized coming-out parties, and the first gay pride parades were held across the country to commemorate the rebellion. Through the 1970s, several gay liberation organizations were founded in the United States as well as in countries around the world. Gay and lesbian studies programs were established in universities. Homosexuality became a common theme in Broadway plays and Hollywood movies. Most dramatically in the lives of gays and lesbians, city governments ended police harassment of gay bars and bathhouses. In the years after Stonewall, gay bars even in small towns no longer camouflaged themselves, and by 1977, there were at least 129 openly gay bathhouses in the United States.

/…/

Soon after Stonewall, The Joy of Sex, which only a few years earlier would have been banned as pornography for its hundreds of pictures of copulating couples, spent seventy weeks on the New York Times best-seller list and introduced millions of heterosexuals to sexual positions previously thought to be degraded and perverted. As we have seen, before Stonewall, oral sex was considered to be the practice of prostitutes and homosexuals. The medical sexologist Edwin Hirsch wrote in 1934 that oral sex is “generally regarded as loathsome and indicative of a sad degree of sexual perversion.” Through the 1960s, medical experts commonly referred to oral sex among heterosexuals as a “disorder” and “deviation of aim.” The first medical “experts” on homosexual practices, such as David Reuben, whose best-selling Everything You Always Wanted to Know About Sex but Were Afraid to Ask appeared in 1969 just before the Stonewall riots, averred that oral sex played “a big role” in homosexual activity but that for most heterosexuals the “big question” was “Should you do it?’” After Stonewall, almost everyone was doing it. ”

Ett jämförbart, om än inte våldsamt, händelseförlopp ledde upp till svenka socialstyrelsens beslut att sluta klassificera homosexualitet som en sjukdom. Från RFSL

Homosexualitet betraktades som en mental rubbning fram till 1979 i Sverige. RFSL hade arbetat för att få bort denna klassifikation ända från januari 1971 men de vanliga metoderna med uppvaktningar och brev verkade inte ha någon effekt alls. /…/ Vid Homosexuella Frigörelseveckan 1979, den festival som föregick Stockholm Pride, var många arga och dessutom hade en ny generaldirektör, Barbro Westerholm, tillsatts på Socialstyrelsen. /…/

RFSL som organisation ansågs inte vara så radikalt av vissa vilket ledde till att flera enskilda personer, främst inom RFSL, planerade en ockupation av Socialstyrelsen. När tiden kom för Frigörelseveckan så informerades deltagare om den tänkta ’demonstrationen’. Några valde att sjukskriva sig från sina arbeten för att kunna delta. Eftersom många var rädda att det skulle bli känt att de var homosexuella så valde de flesta att inte berätta vad de skulle göra. Det var dock ett antal, inte vidare många, som sade till Försäkringskassan att de var oförmögna att arbeta då de var homosexuella och detta var både personer från Stockholm och från övriga landet. En person som stod på sig, från Småland, fick till slut sjukpenning för att hon var homosexuell.

/…/ den 29 augusti, samlades demonstranterna och gick in i trapphuset på Socialstyrelsen ett par-tre i taget för att inte väcka för stor uppmärksamhet. Efter att ha satt sig i trappan vecklade man ut en banderoll, och skanderade talkörer, bland annat ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort”. Någon sägs ha blåst visselpipa så att det skallrade i dörrarna. Antalet deltagande är osäkert men kan enligt foton och vittnesmål antas ha varit cirka 30-40 personer. /…/

den nya generaldirektören, kom ut och satte sig i trappan med de demonstrerande /…/ Hon var helt klar över vad som behövde göras och var villig att hjälpa till. /…/ den 19 oktober 1979 förändrades Socialstyrelsens diagnosregister. Nu var det inte längre en sjukdomsdiagnos att vara homosexuell i Sverige. /…/

Ockupationen var kanske en av de viktigaste verksamheterna inom homorörelsen under 1970-talet. Den gav tydliga resultat”

Det var med andra ord inte möten och fina texter som ledde till liberalisering, utan normbrytande aktivism. HBT-rörelsens nederlag och framgångar visar att framträdande organisationers företrädare inte alls måste spela enligt maktens regler. Uppkäftiga frontfigurer framstår närmast som en förutsättning för att politiskt marginaliserade grupper ska kunna nå genomslag.

Dessa frontfigurer verkar för övrigt inte nödvändigtvis behöva ha valt eller ens vara medvetna om sin roll, och som Stonewallkravallerna visade behöver de definitivt inte vara officiella företrädare för någon formell organisation. Appropå sexuell repression ska jag ta upp vad Thaddeus Russell har att säga om kvinnors frigörelse under 1800-talet. Hint: Den berodde inte på feministiska bokcirklar eller genusmedvetna verksamhetsplaner.

In the nineteenth century, a woman who owned property, made high wages, had sex outside of marriage, performed or received oral sex, used birth control, consorted with men of other races, danced, drank, or walked alone in public, wore makeup, perfume, or stylish clothes—and was not ashamed—was probably a whore. In fact, prostitutes won virtually all the freedoms that were denied to women but are now taken for granted.

/…/

While feminists were seeking to free women from the “slavery” of patriarchal marriage, prostitutes married later in life and divorced more frequently than other American women. At a time when birth control was effectively banned, prostitutes provided a market for contraceptives that made possible their production and distribution. While women were taught that they belonged in the “private sphere,” prostitutes traveled extensively, often by themselves, and were brazenly “public women.” Long before social dancing in public was considered acceptable for women, prostitutes invented many of the steps that would become all the rage during the dance craze of the 1910s and 1920s. When gambling and public drinking were forbidden for most women, prostitutes were fixtures in western saloons, and they became some of the most successful gamblers in the nation. Most ironically, the makeup, clothing, and hairstyles of prostitutes, which were maligned for their overt sexuality (lipstick was “the scarlet shame of streetwalkers”), became widely fashionable among American women and are now so respectable that even First Ladies wear them.”

Lärdomen vi kan dra är alltså att en gapig, konfrontativ, eller hedonistisk attityd inte bara är ofarlig för en antiauktoritär rörelse, utan rent av kan vara en stor tillgång, om inte en nödvändig förutsättning för framgång. Detta inkluderar politiska partier.

Piratpartiet var antietablissemang när det kom in i Europaparlamentet, men återhållsamt och respektabelt när det trillade ur. Efter valsuccén 2009 skrev Rick Falkvinge ett blogginlägg där han förklarade att partiet skulle sluta kommunicera på ett sätt som drev mediaeliten till vanvett. Därefter tvättade Piratpartiet snabbt bort den rebelliska image som varit nyckeln till partiets framgångar. Förra året skrev liberalen Henrik Alexandersson, tidigare assistent till dåvarande Europaparlamentarikern (2009-2014) Christian Engström, om denna process.  Med bakgrund av det jag skrivit i detta inlägg framstår katastrofen 2014 i retrospekt som ganska förutsebar. 

Sverigedemokraterna har en aura av antietablissemang. Även om Jimmie Åkesson försöker göra partiet rumsrent genom att prata om nolltolerans mot rasism och att ”ta ansvar för Sverige” så motarbetas denna bild av det politiska och mediala etablissemang han försöker tillmötesgå. Jag har tidigare skrivit om Sverigedemokraterna och etablissemangskritik här.

Feministiskt initiativ har aldrig varit särskilt rebelliska (utom möjligtvis i månggiftesfrågan), men verkar ha setts som det av sina egna anhängare. Att partiet gick till val på förment normkritiska ideal samtidigt som de gick mediaelitens ärenden är antagligen en stor delförklaring till att resten av landet blev så oproportionerligt förbannade på dem. 

Miljöpartiet lyckades också länge framställa sig som en frihetlig och uppkäftig gräsrotsrörelse, ända tills alla insåg att de hade halva den svenska journalistkåren i ryggen. Därefter verkar opinionssiffrorna bara ha sett alltmer dystra ut, och en plats i regeringen – etablissemangets högborg – har inte gjort deras läge bättre.

Historiskt kan man alltså se hur respektibiltetens apostlar verkningslöst skriver på sina debattartiklar och rapporter medan regelbrytarna skapar verklig förändring. Att krossa tabun verkar nästan nödvändigt för framgång, och är definitivt inte kontraproduktivt eller skadligt. När nya borgerliga organisationer nu dyker upp i decemberöverenskommelsens kölvatten är det viktigt att de har detta i åtanke. Börjar de rensa stökiga liberala element ur sin organisation för att framstå som mer respektabel är de sannolikt i färd med att begå politiskt självmord. Liberalismen behöver fler rebeller, inte fler böcker om finanskrisen.

Advertisements

En reaktion på ”Ingen förändrar samhället i kostym, del 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s