Ingen förändrar samhället i kostym, del 1

Sedan Decemberöverenskommelsen har det börjat dyka upp nya, borgerliga protestpartier (jag kan på rak arm nämna tre, fler kommer säkert dyka upp), och innan dess har tre uppstickarpartier – Piratpartiet, Sverigedemokraterna, och Feministiskt initiativ – vid olika tillfällen varit i rampljuset inom loppet av bara några år. En vanlig diskussion jag sett handlar om vad som får den här sortens partier att förefalla vara för eller mot etablissemanget.

Frågeställningen borde vara extra intressant för oss liberaler, eftersom liberalismen på den mest grundläggande, ideologiska nivån har etablissemangsfientliga drag. Jag vill dock hävda att vad som ger en rörelse antietablissemangscred inte är vad den tycker, utan hur den beter sig.

Sverigedemokraterna har till exempel en politik som vurmar för en stor och stark välfärdsstat, men har lyckats framstå som antietablissemang genom sin mediekritik och retoriska stil. Piratpartiet gick till val på samma frågor när de kom in i Europaparlamentet som när de trillade ur, men bytte image från etablissemangsfientlig till etablissemangsvänlig däremellan. Feministiskt initiativ är inte en del av etablissemanget men gullar med mediaeliten lika mycket som mediaeliten gullar med dem. Uppenbarligen kan man vara en liten utomparlamentarisk rörelse men samtidigt framstå som väldigt skötsam, etablissemangsvänlig, och rent av lite PK. Man kan vara respektabel i etablissemangets ögon utan att tillhöra det.

Att vara antagonist till makten handlar om något annat. I nästa del kommer jag gå in på hur respektabla rörelser presterar politiskt jämfört med maktfientliga, men just nu vill jag istället göra en fallstudie i hur skillnaden faktiskt ser ut. För att illustrera skillnaden mellan en städad image och ett rebelliskt dito vill jag visa två klipp av den legendariske komikern George Carlin.

Så här såg hans stand-up ut 1965:

Så här såg den ut 1972:

Kontrasten mellan de båda framträdandena är omöjlig att inte lägga märke till. Den tidiga George Carlin var proper och skötsam enligt den tidens ideal. Hans skämt var ofarliga, rent av familjevänliga, baserade på ordlekar och popkulturella utsvävningar. Hans hår var kortklippt och välkammat, och han bar kostym. Han var respektabel.

Den senare George Carlin har istället förkastat skötsamhetsideal och utarbetat maktfientlig samhällskritik som inte går kulturens status quo till mötes och som absolut inte är PK. Han hade låtit sitt hår växa ut (vilket betydde något då) och bar informell klädsel. Han svor. Han formligen andades antipati mot etablissemanget.

Det ska också anmärkas att Carlin knappast skulle uppnått sin legendariska status om han valt att fortsätta med ofarlig familjehumor. Han hade säkert kunnat göra sig en fin och lukrativ liten karriär på olika TV-program, men den hade antligen blivit inflytelselös och väldigt snabbt bortglömd. Istället valde han att överge mainstreamkulturens bekväma tolerans och ägna sin komiker karriär åt makt- och samhällskritik, och som resultat är han efter sin död ihågkommen som en av de största komikerna genom tiderna.

I hans fall skiljde sig både innehållet och formen åt, men för partier kan man ändra form utan att ändra innehåll. En respektabel politiker vill liberalisera narkotikalagstiftningen för att fler missbrukare ska få vård och dödligheten ska minska, men en antielitistisk poltiker vill liberalisera narkotikalagstiftningen för att det är roligt att knarka. En etablissemangsvänlig opinionsbildare vill avskaffa livsmedelsverket för att öka tillväxten, en maktkritisk opinionsbildare vill avskaffa det för att folk ska få äta och dricka vad de vill. En städad debattör vill tillåta porr för att det tekniskt sett följer av yttrandefriheten, en samhällskritisk debattör vill tillåta det för att folk får gå igång på vad de vill. Finliberaler vill avveckla massövervakningen för att den kostar för mycket pengar, riktiga liberaler vill avveckla den för att staten ska ge fan i vad oskyldiga medborgare gör. Civiliserade kommentatorer ifrågasätter skolplikten för att den skadar skolans koppling till arbetsmarknaden, oblyga kommentatorer ifrågasätter skolplikten för att våra barn inte är statlig egendom. En skötsam politiker vill skrota alkoholmonopolet för att minska drickandet, en etablissemangsfientlig politiker vill skrota det för att öka drickandet.

Det är så här skillnaden mellan att vara respektabel och att vara antietablissemang ser ut, och den kan vara en avgörande skillnad både för små partier och folkrörelser i allmänhet. Nästa gång ska vi titta på hur en rebellisk attityd kan ge folkligt genomslag medan en mer respektabel image kan vara kontraproduktiv.

Advertisements

2 reaktioner på ”Ingen förändrar samhället i kostym, del 1

  1. […] Förra gången tog jag upp hur man kan se skillnad på om en person eller organisation är antietablissemang eller inte. Idag ska vi undersöka huruvida man bör vara antietablissemang eller inte. För nya rörelser är det avgörande att veta vilken framtoning som kan nå ut i mediabruset. I denna text vill jag med historiska exempel illustrera att det är rebellerna, inte de som försöker vara samhällseliten till lags, som gör mest nytta för friheten. […]

    Gilla

  2. […] Förra gången tog jag upp hur man kan se skillnad på om en person eller organisation är antietablissemang eller inte. Idag ska vi undersöka huruvida man bör vara antietablissemang eller inte. För nya rörelser är det avgörande att veta vilken framtoning som kan nå ut i mediabruset. I denna text vill jag med historiska exempel illustrera att det är rebellerna, inte de som försöker vara samhällseliten till lags, som gör mest nytta för friheten. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s