Det är inte synd om nykterister

Först, ett tydliggörande. När jag i denna text talar om (organiserade) nykterister, menar jag de som vill få andra, i synnerhet med statligt tvång, att vara nyktra. Om någon väljer att för egen del vara nykter är det förstås inte ett beslut någon annan har något med att göra, men i denna text är det inte dem jag talar om. Det är de som tillhör en politiskt nykterhetsrörelse med målet att stoppa berusning hos andra som denna text handlar om.

Idag är det folknykterhetens dag, och det är åt helvete. Sverige borde sluta lyssna på nykterhetsrörelsen av samma anledning som vi inte längre bryr oss om en annan extremistisk förbudskramarsekt jag återkommer till senare i texten.

Nykterhetsrörelsen är en överexponerad förbudslobby bestående av religiösa galningar som känner sig kränkta och exkluderade när de inte får förtrycka folk. Rörelsen ses ofta som ett gäng goda sammariter som osjälviskt försöker rädda samhället från spriten och knarket, men det är en bild som behöver problematiseras. Låt oss börja med hur rörelsen ser på sig själv.

Det finns en invändning som jag ofta ser nykterhetsrörelsens anhängare göra i debatter om att legalisera någon drog, skrota alkoholmonopolet, eller på något annat sätt göra tillvaron lättare för livsnjutare: ”Men är det inte ett lika stort problem att jag pressas att berusa mig när jag går på fest?” Nej, det är inte ett lika stort problem. De spelar inte ens i samma liga.

Nykterhetsrörelsen ifrågasätter omgivningens rätt att berusa sig utan fängelsestraff. Frågan nykterister i sin tur ställs är varför de väljer att inte dricka. Frågan är inte ”varför ska du tillåtas vara nykter?” eller ”vad ger dig rätten att inte dricka?” Ingen förespråkar att organiserade nykterister ska tvingas berusa sig mot sin vilja, men alla organiserade nykterister förespråkar att andra människor ska tvingas avstå rusmedel. Att nykterister ibland utsätts för nyfikna frågor grundade i en kanske okänslig entusiasm hos frågeställaren för berusning berättigar inte nykteristers försök att kriminalisera offerlösa beteenden.

Ja, det är trist att nykterister ibland får en privat angelägenhet som sina dryckesvanor ifrågasatta, men låt oss göra en sak jävligt klar: Din kompiskrets är inte jämförbar med det statliga våldsmonopolet. Att få sitt hem genomsökt av polis, för att därefter släpas iväg till en rättegång där man döms till flera tusen kronors böter och får sitt namn inskrivet i belastningsregistret är inte jämförbart med att dina kompisar var dryga mot dig på en fest. Att få sin affärsverksamhet hotad för att staten inte vill låta dig sälja alkohol till vuxna människor som vill dricka den är inte jämförbart med att människor ibland ställer irriterande frågor när du går ut. Att av lag och ordningsmakt stängas ute från möjligheten att köpa eller sälja alkohol vissa dagar och tider är inte jämförbart med att du känner dig exkluderad när andra människor väljer att berusa sig.

Nyktra konsumtionsvanor ger dig inte rätt till lika mycket politisk sympati eller uppmärksamhet som en förbundsmotståndare. Om du haft det dåliga omdömet att välja vänner som ibland beter sig respektlöst mot dig är det förstås beklagligt, men det är inte ett samhällsproblem och det är inte en politisk angelägenhet. Det är inte synd om dig.

När jag hört självömkande nykterhetsevangelister beklaga sig över hur svårt de har det påminner de om en annan rörelse jag stött på, vilket leder oss in på hur vi andra borde betrakta nykterhetsrörelsen. Deras speciella form av sadistisk narcicism, det som möjliggör för dem att se sin egen rätt att förtrycka andra som viktigare än andras rätt att inte bli förtryckta, har en enäggstvilling hos en annan rörelse av samma skrot och korn: Den kristkonservativa.

Förutom sadonarcicismen är kroppslig kontroll och skojfientlighet ett framträdande tema hos den svenska nykterhetsrörelsen som speglas hos andra länders religiösa ultrahöger. I andra länder brukar den oftast roa sig med att förtrycka ateister och sexuella minoriteter, tillsammans med lite rabiat abortmotstånd när de får tid över. I Sverige har nästan hela den religiösa förbudsrörelsen kapitulerat i dessa frågor eftersom de genom nykterhetspolitiken hittat ett annat sätt att både kontrollera andra människors kroppar och stoppa dem från att ha roligt.

Jag gör inte jämförelsen lättvindigt. I Sverige har jag sett kristna nykterhetsevangelister prata strunt om rusmedel, och i den amerikanska Södern har jag sett kristna homofobievangelister prata strunt om sexuella minoriteter, och jag upplever bägges åsikter som precis lika motbjudande. Missförstå mig inte, jag har träffat många svenskar från nykterhetsrörelsen som är jättetrevliga, men jag har också träffat många kristna homofober från USA som varit precis lika trevliga, och inte i något fall blev deras åsikter mindre motbjudande på grund av deras trevlighet. För övrigt är organiserade homofober i USA precis lika övertygade om att deras politik är för homosexuellas eget bästa, som organiserade nykterister i Sverige är övertygade om att deras politik är för rusmedelsentusiasters bästa.

I bägge fall anser sig förbudstillskyndarna vara beskyddare av familjen i allmänhet och barn i synnerhet. Enligt den frikyrkliga protestantismens renlighetsideal är ju både homosexualitet och berusning något som försvårar familjebildning och gör syndaren olämplig som förrälder. Man kan heller inte undgå att lägga märke till den ideologiska likheten mellan vissa länders förbud mot ”homosexuell propaganda” och Sveriges förbud mot alkoholreklam.

I bägge rörelser motiveras förbud också med omsorg för gruppen man förtrycker: Homosexualla handlingar leder till en cykel av hedonism och självdestruktivitet, heter det, med sjukdom och depression som resultat – precis som knark och alkohol. För att rädda syndarna måste synden förbjudas och stigmatiseras. Både organiserad nykterism och organiserad homofobi präglas av samma nedlåtande inställning till sina offer, med antipatin enligt egen utsago riktad mot synden och inte mot syndaren. Bägge fall har sina rötter i sina länders frikyrkorörelser.

De amerikanska pastorerna menar att homosexuella relationer leder in i en subkultur präglad av både moraliskt och kroppsligt fördärv. Barnlöshet och ett obefintligt familjeliv, AIDS och andra könssjukdomar, samt självförakt och självdestruktivt beteende är bara några av sakerna de oroar sig för. Även hos nykterhetsrörelsen får vi veta att hatobjektet förstör familjerelationer och leder till depression och självdestruktivitet. All narkotika ses som en inkörsport till en missbrukskultur präglas av förstörda familjerelationer, AIDS, och självhat. I bägge fallen försöker man förklä sina egna kontrollbehov som omsorg för sina medmänniskor.

Skulle barn komma i kontakt med nykteristernas eller homofobernas hatobjekt blir reaktionen densamma i endera läger. I USA kan man få höra om hur homosexuella föräldrar, lärare, eller andra auktoritetsfigurer leder barn i fördärvet genom att grooma dem för rekrytering till den ”homosexuella livsstilen.” I Sverige kan man istället få höra hur barn kommer ledas in i alkoholism om deras föräldrar dricker på julafton, och skulle en lärare råka säga något positivt om narkotika lär moralpaniken inte låta sig väntas på. Den ena rörelsen är skräckslagen av tanken att barn skulle få lära sig att det är okej att vara något än heterosexuell medan den andra skulle reagera med förfaran om skolelever inte ordentligt indoktrinerades i rusmedlens skadeverkningar. Ni fattar.

Konspiracism och offerkomplex är också gemensamma drag för de båda rörelserna. I USA är det gaylobbyn som får agera djävul, medan det i Sverige är narkotikaliberaler och alkohollobbyn som vill fördärva samhället. I både Sverige och USA ser sig förbudsrörelsen som offer för människorna vars beteende de vill lagstifta mot och i bägge fall är den föreställningen lika verklighetsfrånvänd. Att svenska nykterister känner sig exkluderade av att andra människor får berusa sig är faktiskt inte ett dugg rimligare än att amerikanska homofober upplever sina äktenskap urholkade när samkönade par får gifta sig.

Jag vill vara tydlig med att det inte är guilt-by-association jag försöker syssla med här. Den nykteristiska förbudslobbyn borde inte fördömmas på samma sätt som den homofoba bara för att det råkar finnas några gemensamma drag mellan deras respektiva internkulturer. Min poäng är istället att de borde fördömmas på samma premisser. De flesta skäl man kan lägga fram för att distansera sig från böghatare i den amerikanska Södern kan man också anföra som anledningar att distansera sig från nykterhetsrörelsen i Sverige. Vill man inte beblanda sig med den ena borde man fråga sig varför man skulle vilja ha något att göra med den andra.

”Men man kan ju faktiskt ha roligt utan att dricka alkohol!” säger nykteristerna. Ja, och man kan ha roligt utan att ha sex med folk av samma kön, svarar jag, men det betyder inte att man borde låta bli. Precis som nykterhetsrörelsen vill få rusmedelsbrukare att leva nyktert vill USA:s förmynderihöger få homosexuella att leva utan samkönade relationer. Varför skulle det förstnämnda förmynderiet vara mer legitimt än det senare? Att någon annan är kritisk till hur du har roligt är inte en anledning att sluta.

”Man kan ha roligt utan X” kan vem som helst säga om vad som helst. Hade vi accepterat det som argument hade vi förmodligen inte kunnat ha roligt alls, eftersom det mesta vore förbjudet. Man kan ha roligt utan att förbjuda saker också, men det är inte en tanke som verkar ha slagit den kristna ultrahögern i vare sig Sverige eller USA, och trots att det är sant har ingen använt det som argument för att förbjuda åsikter.

För mig spelar det ingen roll om någon vill förbjuda mig från att ligga med killar eller från att röka på, för i bägge fall vill personen ifråga kontrollera hur jag har roligt och vad jag gör med min kropp. Ytterst vill både organiserade nykterister och organiserade homofober bestämma vad jag får stoppa i munnen.

Så nej, kära nykterister, det är inte synd om er. Att ni ibland får utstå gliringar från era, uppenbarligen illa valda, vänner borde förstås inte hända, men det ger er inte rätten att jämföra era problem med vad ni vill utsätta rusmedelsnjutare för. När en (politiskt organiserad) nykterist på en fest pressas dricka alkohol är det ungefär lika synd som om en homofob man på samma fest skulle pressas hångla upp en kille. Beklagligt, javisst, men inte jämförbart med hur de bägge vill använda statens våldsmonopol för att förtrycka människor som har roligt på fel sätt.

Advertisements

3 reaktioner på ”Det är inte synd om nykterister

  1. Detta var bland det dummaste jag läst på länge.
    Ska vi släppa försäljning av heroin och kokain fritt också? Nej naturligtvis inte. Och varför inte? Pga att vi vill förbjuda individer att roa sig? Nej,utan för att vissa sätt att roa sig påverkar andra människor på ett oacceptabelt negativt sätt. Så gott som samtliga våldsbrott och runt hälften av de allvarliga trafikolyckorna är alkoholrelaterade. Oräkneliga sjukdomar, såväl som rättsväsende, räddningstjänst mm bekostas gemensamt men belastas högst oproportionerligt av de som nyttjar alkohol och andra droger, ju mer desto värre. Människors överdrivna alkoholkonsumtion skadar vårt samhälle på så många sätt att det knappt är överblickbart. (Dessutom är alkoholpåverkade människor osexiga, tråkiga korkade och allmänt odrägliga – tvärt emot vad de själva tror.)

    Gilla

    • Våldsbrott är redan, som begreppet antyder, brottsligt. Om du tycker att staten ska sluta subventionera ohälsosamma beteenden genom sjukvårdssystemet kan jag bara hålla med. Det är därför sjukvården borde privatiseras.

      Nästan alla människor som använder droger – legala eller illegala – skadar aldrig någon annan. Det finns ingen anledning att bestraffa dem för andra människors handlingar (så för att svara på din första fråga: Ja, det är klart att vi ska släppa försäljning av heroin och kokain fritt också). Den här idén om att onykterhet leder till en ”livsstil” av missär och moraliskt förfall är bara vidskepelse grundad i exakt samma sorts religiösa dogmer som motiverar böghatarkyrkorna. Att släppa droger fritt skulle inte leda till att vårt samhälle rämnar och om det skulle ha negativa effekter för individer så är det en avvägning vi låter dem göra själva när det kommer till bergsklättring, snabbmat, kontaktsporter, eller sex. Det finns ingen anledning att underkänna vuxna människors rätt till självbestämmande när det kommer till just droger, om man inte har samma vidskepliga och moralistiska världsbild som nykterhetsrörelsen och homofob-lobbyn.

      Det enda du har gjort är att illustrera exakt det jag förklarade i bloggtexten.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s