Hur man vet om man är anarkist

Den här pricken representerar en liberal fantasivärld.

1

Det är ett idealsamhälle där alla är generösa mot de som har det svårt, vänliga mot främlingar, och respekterar rätten till liv, frihet, och egendom. Här finns inga mördare, våldtäktsmän, tjuvar, bedragare, eller liknande. Alla som har råd donerar stora delar av sin lön för att finansiera forskning, hjälpa fattiga, bygga rymdstationer, och andra välgörande ändamål. Folk avstår frivilligt från att förstöra planeten med föroreningar och ingen missbrukar alkohol eller droger. I det här samhället behövs ingen stat. Såvida man inte ser stater som någon slags självändamål borde de flesta hålla med – det finns ju inga funktioner kvar för en stat att uppfylla, så varför ha en? Hade en stat funnits hade dess enda verksamhet varit att ta ut skatt för att finansiera lagstiftare som inte har något att göra, så det hade alltså varit eftersträvansvärt att avskaffa den. I en sådan värld borde nästan alla rationella människor vara anarkister. Det är ett orealistiskt scenario, ja, och det kommer nästan definitivt aldrig att inträffa.

Frågan är dock om världen måste vara helt perfekt för att en avveckling av staten ska vara eftersträvansvärd. Tänk dig det där idealsamhället, men nu lägger vi till några hundra snåljåpar, ett par dussin tjuvar och bedragare, och några mördare och våldtäktsmän. Med sju miljarder rättrådiga och generösa människor borde en sådan förändring inte motivera bildandet av en eller flera stater. Privata polisföretag skulle vara mer än kapabla att hantera brottsligheten, och har man inte råd att köpa polistjänster kan man ju bara vända sig till någon av de många välgörenhetsorganisationerna. Förorenande företag skulle bojkottas ihjäl. Anarki vore alltså eftersträvansvärt även i ett samhälle som bara är nästan idealiskt. Lägg det på minnet.

Tänk dig nu att vi fyller på med några fler oönskade element i samhället – fler tjuvar, bedragare, freeriders, förorenare osv. Sedan fyller du på med ytterligare några sådana element, och sedan några till. Om vi föreställer oss dessa samhällen uppställda på rad skulle vi få en skala med mer och mer idealiska samhällen.

3

Åt höger ligger alltmer idealiserade samhällen, åt vänster mindre idealiserade samhällen. Tänk dig nu att vi fortsatte dra denna linje hela vägen till vårt eget samhälle.

4

Vårt samhälle är uppenbarligen realistiskt, eftersom det finns, och de flesta skulle nog hålla med om att en värld som är lite bättre än den vi har nu också är möjlig. Många skulle nog rent av säga att en betydligt bättre värd är möjlig, även om den aldrig kan nå hela vägen fram till ett idealsamhälle. Tänk dig nu att vi drar en röd linje längs med den svarta, för att markera hur pass mycket bättre vi tror att samhället kan bli i praktiken.

5

Kommer du ihåg när jag sa att anarki är eftersträvansvärt även i samhällen som bara nästan är idealiska? Nu vill jag att du föreställer dig samhällen som är gradvis mindre idealiska och frågar dig själv när, på ett ungefär, anarki börjar bli opraktiskt och det istället blir önskvärt att behålla staten (eller upprätta en ny, om det inte finns en). Vi kan markera samhällen som bör vara anarkistiska med en blå linje.

6Poängen med den här övningen är att olika människor kommer göra linjerna olika långa, baserat på personliga bedömningar. Om din röda linje överlappar med din blå, och du som de flesta människor föredrar en bättre värld framför en sämre, är du anarkist. Då tror du nämligen att mänskligheten kan nå ett tillstånd där avvecklade stater är eftersträvansvärt, vilket är precis vad anarkister vill. Det finns förstås anarkister som anser att statlösa samhällen skulle fungera även om de upprättades imorgon, men de följer fortfarande samma princip – de råkar bara dra den blå linjen hela vägen till vänster.

Man måste dock inte vilja avskaffa staten imorgon för att vara anarkist. Många anarkister anser att världen behöver röra sig betydligt mer åt höger på det svarta strecket innan statlöshet skulle kunna leda till något annat än kaos samt att stater behöver avvecklas på ett ordnat sätt så att folk får möjlighet att anpassa sig till de nya omständigheterna. Anarkism handlar alltså inte bara om att vilja minska statens storlek, utan också om att skapa ett samhälle i vilket statlöshet faktiskt är möjlig.

Om dina linjer inte överlappar och du inte är anarkist bör du komma ihåg att det är två faktorer som avgör din syn på statens vara eller icke-vara. Om du råkar läsa någon forskning som visar att stater är väldigt dåliga på att utföra någon samhällsfunktion bör du förlänga den blå linjen, och om du får anledning att höja dina förhoppningar för mänskligheten bör du förlänga den röda linjen. Endera förändring skulle kunna räcka för att du ska bli anarkist utan att märka det.

Annonser

6 reaktioner på ”Hur man vet om man är anarkist

    • Jag fick idén när jag såg en intervju med Peter Schiff där han avfärdade anarkism som politiskt ointressant och sade att det inte var något som var värt att undersöka förrän staten blivit betydligt mindre (och samhället därigenom bättre). Det slog mig att det var ganska viktigt vad han skulle komma fram till vid en sådan analys. Om han hade föreställt sig ett samhälle med liten stat och kommit fram till att man därifrån skulle kunna gå mot statlöshet skulle hans synsätt vara i linje med de flesta anarkokapitalisters, trots att han saknade intresse för anarkistisk teori.

      Gilla

  1. För att en solidarisk handling ska kunna genomföras måste den uppfattas som rationell för den givande aktören. Den måste så att säga ge ett svar på frågan varför en aktör överhuvudtaget ska ge av sina resurser, då det i ett vakuum verkar fullkomligt irrationellt. Svaret på frågan kan utgöras av en slags reciprocitetstanke, att resursen från min hand senare kommer tillbaka i någon form. Alltså måste även ett anarkistiskt samhälle innehålla någon form av garanti för kontinuitet, att samhället även i morgon finns till och på så vis garanterar att min solidariska handling inte är bortkastad.
    Av denna anledning kommer det blåa strecket alltid komma kort om det röda, förutsatt att man bottnar sitt idealsamhälle i en tanke om frivillig solidaritet.

    Gilla

    • Uppenbarligen kommer den blå linjen inte vara kortare än den röda för alla personer, eftersom det finns anarkister.

      Dessutom måste inte givmildhet bygga på att man förväntar sig reciprocitet. Många ger bort pengar eller tid för att de helt enkelt tycker det känns bra att hjälpa människor.

      Vad gäller kontinuitet förstår jag inte vad du menar. Varför skulle man inte kunna förvänta sig att ett statlöst samhälle fortsätter vara statlöst även imorgon?

      Gilla

  2. Det finns ytterligare en variant av anarkister. De som skiter i var de röda och blå strecken går och enbart använder ett icke-relativistiskt moraliskt rättesnöre som leder dem till att anarki är rätt och staten är ond.

    För de som teoritiserar kring att människor inte klarar av kapitalistisk anarki kan man läsa om det lilla Cospaia som åtnjöt just detta i 385 underbara år. http://www.mises.se/2015/03/24/cospaia-den-anarkistiska-republiken/

    Gilla

  3. Jag ska försöka förtydliga. Du beskriver ett idealsamhälle, ett anarkistiskt sådant. I detta samhälle förses människorna med sociala nyttigheter antingen genom att se själva betalar för dem med deras egna resurser. Så långt inga konstigheter. Det är när du lägger till att även ditt anarkistiska idealsamhälle präglas av vad som skulle kunna liknas vid en slags tanke om social jämlikhet, jag menar att det blir problem. Hur ska dessa transfereringar gå till? Svaret du ger grundar sig i frivillighet. Individerna kommer att frivilligt skänka en del av sina resurser för att tillgodose de behövande människornas behov av sociala nyttigheter. Vilka är incitamenten för denna handling? Ditt svar på detta är att det rätt och slätt är det moraliskt rätta att göra. Mitt argument är att moral, inte enbart, kan utgöra grunden för en solidarisk handling. Och då de allra flesta idealsamhällen innehållar någon form av solidaritet med andra människor, undrar jag vad grunden för detta ska vara i ett anarkistiskt samhälle?

    Jag utgår ifrån Fångarnas dilemma. Om spelet endast spelas en gång kommer aktörerna att agera egoistiskt därför att det är det rationella. Vid flera spel förändras dynamiken. Det blir lönsamt att återgälda goda handlingar, det vill säga att reciprocitera handlingen. Jag betonar: så fort förutsättningar för kontinuitet ges skapas en grund för solidaritet.

    Det behövs alltså något som garanterar att skuggor kastas in i framtiden, att konstruktionen finns till även i morgon. Annars har vi sett hur människor kommer agera egoistiskt varpå idealsamhället går upp i rök. Vad kan utgöra grunden för kontinuitet? Tvång är en modell. Jag ger av mina resurser och känner mig okej med det för att jag vet att jag i morgon står på den mottagande sidan. En annan grund är att kontinuitet grundas i en tanke om gemenskap. Jag antar att detta är den äldsta formen av solidaritetsgrund. Jag upplever att jag tillhör ett vi. Jag värdesätter detta vi eftersom det kan tillgodose mig med mina behov: trygghet, kärlek, mat etc. Jag är givmild av mina resurser eftersom jag tjänar på det. Nationalism är i ljuset av detta ett försök till att upprätta just sådana släktgemenskaper mellan människor som egentligen inte känner varandra. Religion är ett annat exempel.

    Alternativet till tvång tycks alltså vara ett slags trancendentalt kitt som religion eller nationalism. Detta faktum att samhällen är beroende av någonting som håller dem samman bortser en anarkistisk utopi ifrån. Om man köper premissen att sociala transfereringar behöver en rationell grund – att jag ger för att det, utöver det moraliskt lockande i altruism, i slutändan kan vara det kloka långsiktiga valet för mig själv – och att alla idealsamhällen innehåller någon form av solidaritet, måste skaparen av en utopi förklara vad detta trancendentalt kitt består av. Om man inte köper premissen måste man antingen överge den solidariska karaktären på sitt idealsamhälle eller empiriskt visa på något mänskligt samhälle som har fungerat utan en gemensamhetsgrund eller tvång.

    P.s stavfel kan förekomma. Skrev allt i ett svep på en iPad med Barnkanalen på alldeles för hög volym 😆

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s