Jakten på frihetlig vänster, del 2; definitionsfrågan

I torsdags lade jag fram en hypotes om att frihetlig vänster inte existerar på riktigt. Jag fick snabbt mothugg, både i inläggets kommentarsfält och i sociala medier, vilket var kul att se. Många hävdade att de själva eller någon de kände var del av den frihetliga vänster vars existens jag ifrågasatte. Ett genomgående tema för dessa var att de antingen inte var särskilt vänster eller, i enstaka fall, så frihetliga.

Många av dem skulle förmodligen kunna placeras till vänster om Y-axeln i en tvådimensionell politisk kompass, men bara lite. Deras ekonomiska ställningstaganden verkade kunna rymmas inom ramarna för vanlig socialdemokrati. Det här är människor som kanske tycker att kapitalismen behöver tämjas av en välfärdsstat, men som inte har några ambitioner om att avskaffa marknader. De må ha en förkärlek till omfördelning, men de saknar den radikala kritik av privat egendom som man kan förvänta sig av någon långt ute på vänsterkanten.

En annan grupp, som jag själv ofta påträffat i andra sammanhang, är människor som av till synes sentimentala skäl väljer att identifiera sig som vänster men som rent objektivt bör betraktas som vanliga, hederliga liberaler. De litar inte på politiker, avskyr när storföretag hoppar i säng med staten, och kan rent av tycka att facken är korrupta. De har inget emot marknader, förutsatt att dessa präglas av konkurrens. Rent sakpolitiskt är det svårt att se dem som något annat än väldigt liberala. Vad som utmärker dem är (sub)kultur – de är som nyliberaler, men de bär flanellskjorta istället för kavaj.

För att kunna underkänna andras politiska identitet behöver jag förstås någon typ av objektiv måttstock med vilken jag kan utvärdera vilken politisk hemvist de ”egentligen” har. Det är med andra ord dags att prata om hur höger/vänster-skalan borde definieras. Den definition jag haft i åtanke så länge jag kan minnas går mer eller mindre ut på att mäta (dvs fråga) hur viktigt någon tycker det är med rätten till privat egendom. Vill man förstatliga eller avskaffa all privat egendom hamnar man längst ut på vänsterkanten, och tycker man rätten till egendom är så absolut att bara statlös marknadsekonomi kan respektera den hamnar man längst ut på högerkanten. Tycker man privat egendom är viktig nog att krympa våldsmonopolet till en nattväktar staten hamnar man en bit ifrån högerkanten, vill man att privat egendom ska finnas men inskränkas av en välfärdsstat hamnar man vänster om mitten, och så vidare.

Det är en definition (eller kanske mer av en tumregel) som inte borde felrepresentera eller nedvärdera någon position på skalan. Kommunister lär hålla med om att de inte sätter ett värde på rätten till privat egendom, klassiska liberaler lär hålla med om att de ser rätten till privat egendom som mycket viktig men inte absolut, et cetera. Enligt den här definitionen anser jag mig ha fog för att underkänna den politiska identiteten hos den självutnämnda frihetsvänstern. Många som anser sig vara vänster är det rent objektivt inte.

Ett problem uppenbarade sig dock när jag lyssnade på Radio bubb.la diskutera mitt förra blogginlägg. (Klicka här om ni aldrig hört talas om det)  Programvärden Boris vidhöll att han både existerade och var vänster, men tillfrågades vad han egentligen menade med vänster. Med tanke på Bubb.las ingångsvinkel är till anarkism gränsande liberalism är frågan befogad. Min första tanke var att detta bara var ännu ett exempel på någon sin bara kallade sig vänster på grund av sentimentalitet eller identitetspolitik (eller för att reta gallfeber på vänstern), men Boris svar blottlade ett problem. Han sade något i stil med ”Är man frihetlig vänster står man på de fattiga och förtrycktas sida och kämpar för deras fri- och rättigheter.” Det är en synsätt som ligger helt utanför ramarna för den definition av höger och vänster jag skissade på ovan. Det är också ett synsätt jag hört förrut.

Historikern Thaddeus Russell, som polemiserat hårt mot statligt förmynderi och propagerat för fria marknader, har kallat sig vänster och definierar vänster som något i stil med alla som är fientligt inställda till makten och etablissemanget. Första gången jag hörde det tänkte jag att det var en excentrisk och hemsnickrad definition utan något större stöd inom språklig praktik, men när jag nu hör samma synsätt igen och dessutom får kritik av en massa självidentifierade vänsterpersoner som inte verkar vara särskilt vänster blir jag tvungen att ompröva mitt första intryck.

Nu kanske ni undrar hur man kan vara så dum att man skriver ett blogginlägg om vad som är vänster utan att definiera vänstern, men jag hade faktiskt en definition i åtanke när jag skrev mitt förra inlägg, och jag utgick från att den någorlunda hyfsat approximerade uppfattningen de flesta har i frågan. Det intressanta med den här alternativa definitionen av vänster är inte bara att den skulle förklara varför så många till synes marknadsliberala människor definierar sig som vänster, utan framför allt att det är en definition som verkar ganska förbehållen självidentifierad vänster.

Vanligtvis brukar det vara ett tecken på att en definition svartmålar eller gör halmgubbar av sina motståndare, men i det här fallet tycker jag inte man kan säga det. Det finns gott om människor till höger som både sympatiserar med etablissemanget och tycker det är omoget, oansvarigt, naivt, eller kontraproduktivt att göra något annat. Även bland de som inte direkt skulle säga sig stå på etablissemangets sida finns det många som inte heller skulle säga sig vara fientligt inställda till det. Jag kan alltså inte påstå att den här definitionen av vänster, som mot etablissemanget och för dess irritationsobjekt, är särskilt orättvis.

Begreppsförvirring är förstås inte unikt för politiken, men i det här fallet verkar vi ha en situation där definitionen av en grupp verkar avhängig om man är med i den eller inte. Ponera att enbart självidentifierad höger använder den egendomsbaserade definitionen av höger/vänster-skalan, medan enbart självidentifierad vänster använder den etablissemangsbaserade. Om vi sedan tänker oss att de flesta som umgås med folk från andra sidan Y-axeln är människor som ligger i mitten och därför antagligen inte är så brydda i definitionsfrågan skulle vi ha en situation där två grupper inte bara definierat både sig själva och sina motståndare helt olika (vilket knappast är ovanligt), utan dessutom är helt omedvetna om detta tillstånd. Det skulle vara en tämligen katastrofal brist i kommunikationen.

Så vad ska man göra åt denna förmodade kollaps i kommunikationerna? Det enda man egentligen kan göra är nog att ha den i åtanke varje gång man diskuterar höger/vänster-skalan. Det, och förstås att underkänna den självutnämnda frihetsvänsterns definition.

Ja, den är rimlig i bemärkelsen att man kan kategorisera människor och politiker efter vad de själva säger – man behöver inte leta efter någon hemlig eller omedveten agenda – men den är fullständigt orimlig när det kommer till de faktiska kategoriseringarna. Politiskt homogena grupper skulle delas på mitten eller smetas ut över hela det politiska spektrat. Ayn Rand, som var både normkritisk och genomliberal, skulle bli den politiska motsatsen till Jeffrey Tucker, bara för att Rand råkade romantisera storföretag. Adam Smith skulle ha närmare till Karl Marx än till Hans Herman Hoppe. Liberala ekonomer som inte gjort sina identitetspolitiska avvägningar kända skulle överhuvudtaget inte gå att klassificera. Den här definitionen av höger och vänster kanske inte svartmålar någon, men den är heller inte funktionsduglig.

Det kan förstås finnas många sammanhang där definitionen baserad på hur man förhåller sig till etablissemanget och de förtryckta är användbar, men det vore dålig språklig praxis att använda den för begreppen höger och vänster. Därmed underkänner jag denna definition av höger/vänster-skalan och utropar min egen till segrare.

Så, till Boris och alla ni andra som tror att ni hör hemma i under det diagonala strecket, ni är höger! Eller i vissa fall sossar.

Den frihetliga vänstern finns inte.

Political compass 3

Annonser

En reaktion på ”Jakten på frihetlig vänster, del 2; definitionsfrågan

  1. Att någon föredrar marknadsekonomi framför protektionism säger inte särskilt mycket om hur personen ser på vad marxister definierar som den borgerliga privategendomen. Karl Marx föredrog frihandel framför protektionism och såg den samtida kapitalismen som progressiv, vilket var önskvärt, då den revolutionerade produktionsförhållandena och genom sin ”fria” utveckling (egentligen anser marxister att det är konflikten mellan lönearbete och kapital som driver utvecklingen, så ”fri” är missvisande ur det perspektivet) skapar förutsättningar för kommunism. Även Marx föredrog frihandel, såg kapitalismen som progressiv och kommunismen som en postkapitalism, inte en antikapitalism, och borde enligt ditt resonemang hamna i den liberala buren.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s