Frihetlig vänster, finns den?

Att se den ideologiska skalan som tvådimensionell är en idé som blivit alltmer populär de senaste åren. Det gäller inte minst liberaler, som ofta placerar sig på högerkanten men samtidigt vill distansera sig från konservativa och reaktionärer. Tanken med att ha en tvådimensionell skala är att man mäter höger/vänster-sympatier, vagt definierade, på X-axeln, och frihetliga eller auktoritära sympatier på Y-axeln. Systemet brukar visualiseras så här:

Mot denna idéskildring måste jag rikta en invändning, och nej, det handlar inte om att skalan borde ha ännu fler dimensioner. Den baserar sig mycket på personlig erfarenhet, så jag kommer inte kunna hänvisa till statistiska källor. Kan någon lägga fram klara empiriska belägg för att min invändning är baserad på sakfel får man gärna gärna göra det, men tillsvidare förfäktar jag min hypotes. Min invändning handlar om det nedre vänstra hörnet.

Har du någonsin träffat en person som håller till där? Har du pratat med någon därifrån? Nu menar jag inte någon som hovrar strax under X-axeln, utan någon som faktiskt befinner sig långt ner och långt till vänster. Har du ens hört talas om sådana människor? ”Ja, anarkokommunister” kanske du svarar, men jag vill ifrågasätta deras rätt att placera sig där.

Anarkokommunismen må lida brist på empiriska undersökningar, men helt otestad är den faktiskt inte. Dels utgår marxistisk teori från att en socialistisk revolution är ett tidigt steg på en väg som är tänkt att sluta i ett samhälle utan både stater och klasser, så de flesta kommunistdiktaturer kan betraktas som misslyckade försök att uppnå anarkokommunistiska ideal, men det har också hänt att samhällen nåt hela vägen till statlöshet enligt anarkisternas egna definition. Under några år uppstod till exempel en rad anarkokommunistiska samhällen i inbördeskrigets Spanien, och resultaten var entydigt auktoritära. I korthet kan man säga att de mest aktiva anarkisterna upprättade auktoritära råd och stormöten, som snart gav samma resultat som kommunistdiktaturer: Politiska förföljelser, planekonomi, och utbredd fattigdom.

Om dagens anarkokommunister lärt av sina misstag måste jag ha missat det. Åtminstone de jag lyssnat på verkar alla tro att den säkraste vägen till statlöshet är att hela tiden ge staten mer makt. De som inte brukar våld mot sina meningsmotståndare på gatan verkar tycka att polisen (som de i alla andra sammanhang hatar) borde göra det åt dem. Om undantag skulle vara vanliga (och låt oss minnas att anarkokommunister inte är särskilt vanliga till att börja med) lyser de med sin frånvaro.

Nu kan man invända att anarkokommunister är ett för perifert fenomen för att grunda sin analys av den ”frihetliga” vänstern på, och att jag kanske borde titta på en större grupp människor, säg socialdemokratins vänsterfalang cirka 1970. Fine, men i såfall vill jag påpeka att vi just varit tvugna att vandra åt höger för att leta reda på vänsterns frihetspatos. Nåväl, låt oss betrakta socialismens reformistiska element: Till att börja med förtjänar de några poäng för sin syn på rätten till likabehandling för sexuella och etniska minoriteter, samt för män och kvinnor. Religionskritiken var tam men ville åtminstone åt rätt håll. Värnpliktsmotståndet var också hedervärt, men ungefär här tar det stopp med liberala pluspoäng.

När socialdemokratin (inte bara den svenska) varit som starkast har den ägnat sig åt att reglera sönder arbetsmarknaden på allas utom politikernas och fackledarnas bekostnad. Småföretag har kvävts, storföretag har subventionerats, och arbetslösa har sjukpensionerats istället för att tillåtas konkurrera sig till jobb. Socialdemokratin var djupt fientlig till arbetskraftsinvandring, moraliserade om alkohol och tobak, och bestämde att narkotika var livsfarligt strax efter att de själva slutat använda det. Den tog vid där de konservativa lämnat av med att använda utbildning som svepskäl för att förstatliga barndomen. Infrastruktur, rättsskipning, och sjukvård skulle ofta monopoliseras helt av staten. Bostadsmarknader reglerades ihjäl världen över och immaterialrättsreform fanns bara på kartan om reformen innebar regelskärpningar. Allt skulle centralplaneras.

Det har förstås alltid funnits socialdemokrater som varit mer intresserade av omfördelning än av centralplanering, men då brukar det handla om människor som vill använda marknadsekonomi som skattemotor i en välfärdsstat. Kan man tillräckligt mycket ekonomi för att se kapitalismen som det bästa systemet för att generera skatteintäkter förstår man antagligen också att en välfärdsstat fungerar bäst om den använder marknadsmekanismer (t ex konkurrerande friskolor med offentlig finansiering), och då har vi åter igen vandrat högerut.

Börjar ni ana ett mönster? För att hitta ideologer med ett sant frihetspatos har vi fått gå så långt bort från vänsterkanten att vi hamnat i en den ekonomiska politik Nya Moderaterna gick till val på. Nej, det är inte precis en marknadsliberal utopi, men det är inte precis anarkokommunism heller. Jag vet inte om vi kan stanna här heller, eller om vi behöver gå ännu mer till höger. Kanske är tron på personlig frihet även runt dessa X-koordinater rätt svag, men det spelar egentligen ingen roll. Jag tror ni redan börjat förstå min poäng – ideologiskt affirmerad rätt till personlig försvinner inte bara definitionsmässigt när man vandrar uppåt på den politiska kartan, den verkar även försvinna i praktiken när man svänger vänster.

Missförstå mig inte nu, jag säger inte att det är omöjligt att konstruera socialistisk ideologi med stark respekt för individuella rättigheter, jag säger bara att människor som faktiskt tror på en sådan ideologi tycks lysa med sin frånvaro. Jag har åtminstone inte lyckats hitta dem, vare sig i personliga möten eller genom efterforskning på nätet. När jag påträffat vänsterfolk med liberala lutningar har deras liberalism varit omvänt proportionerlig till deras socialism, dvs de har blivit mer frihetliga ju mindre vänster de är.

Min invändning mot bilden ovan är alltså estetisk: En hel kvadrant, den nedre vänstra, verkar ägnas åt en grupp ideologiska ståndpunkter som inte finns på riktigt. Om jag har rätt skänker denna kvadrant en legitimitet åt vänstern som den inte förtjänar. Den gröna rutan får det att framstå som att det skulle finnas någon ekvivalens mellan vänsterns och högerns frihetspatos, trots att detta patos bara kan hittas hos individer till höger. En mer rättvisande bild skulle se ut så här:

Det sägs att antiauktoritär kommunism aldrig har existerat i praktiken. Jag vill gå ett steg längre och säga: Det har inte antiauktoritära kommunister heller.