Feministiskt initiativ och den avvärjada begreppsförvirringen

Häromdagen hörde jag en spännande kommentar från en arbetskamrat. Någon annan hade sagt något som var, skall vi säga, kontroversiellt ur ett genusperspektiv. Kollegan fällde då kommentaren ”låt inte någon i Feministiskt initiativ höra dig säga så där!” Jag fann kommentaren intressant eftersom den för några år sedan sannolikt behövt uttryckas något i stil med ”Låt inte feministerna höra dig säga sådär.”

Det finns en viss sorts feminister som ger alla andra dåligt rykte, inte minst för att de dominerar inom media. De är oftast vänster, ibland självupptagna, och alltid sjukt PK. Kvinnorna klär sig i offekofta medan männen bär skinande rustning. Tänk typ motsatsen till liberalfeminister. Du vet säkert vilka jag menar, och om du inte vet det så kan jag ju säga att det är den sortens person som sympatiserar med Feministiskt initiativ, vilket för mig till ämnet för denna text.

Fram till nyligen rådde det en förlamande begreppsförvirring i nästan alla diskussioner om feminism. Någon ville ondgöra sig på Fi-feminister (låt oss kalla dem så) men visste inte hur hen skulle gå till väga för att identifiera sina motståndare och lämnades således att kalla dem ”feminister.” Feminister som inte ingick i den beskrivna gruppen blev förstås sura över att angripas med vad de ansåg vara halmdockor, deras motståndare tyckte i sin tur de var dumma i huvudet som inte ens visste vad deras egen rörelse hyste för åsikter, alla pratade förbi varandra, och förvirringen blev total.

Således uppstod grupperingar som kallade sig antifeminister men som av liberaler m fl kunnat beskrivas som feminister, faktioner som kallade sig feminister men som av kulturvänstern skulle betraktas som antifeminister, rörelser som säger sig slåss för allas rätt till jämställdhet men bara slåss för kvinnor, manliga motsvarigheter, och en västerländsk befolkning som stod konfunderad och oförstående inför en alltmer infekterad och obegriplig genusdebatt.

Feministiskt initiativs entré på mainstreammedias politiska arena riskerade alltid förvärra denna förvirring, genom att göra ”Feminist” till det allmänt vedertagna begreppet för någon som är medlem i partiet (jämför den amerikanska förvirringen mellan ”libertarian” och ”Libertarian”). Med kampanjer som ”Ut med rasisterna, in med feministerna!” verkar det som att partianhängarna själva hade för avsikt att göra anspråk på feministbegreppet, men som tur är verkar de ha misslyckats. Istället verkar vi äntligen få tillgång till ett allmänt vedertaget, intuitivt, och sakligt korrekt begrepp för att beskriva den sortens feminism som förstört genusdebatten i minst 20 år. Genom att anspela på Feministiskt initiativ kan man nu signalera vilken sorts feminister man betraktar som föremål för sin kritik, och därmed slippa fånga hela den feministiska rörelsen i sin korseld.

Äntligen kan vi, åtminstone i Sverige, förklara hur vi stör oss på Fi-feminister utan att bli lynchade av andra feminister. Äntligen kan den feministiska rörelsen bedriva internkritik. Äntligen kan vi säga åt folk som gnäller på feminism i allmänhet att det faktiskt är en viss sorts feminister, de förknippade med Fi, som de stör sig på. Äntligen kan vi få en klarhet i genusdiskussionen som inte funnits i hela mitt politiska liv. Tack, Feministiskt initiativ, för att ni hjälpt svenskspråkiga överallt att förklara hur mycket vi föraktar och avskyr idealen ni står för.

Annonser

En reaktion på ”Feministiskt initiativ och den avvärjada begreppsförvirringen

  1. Det är ju en uppmuntrande text du skrivit. Synd bara att den inte stämmer. Ja, det finns en speciell sorts Fi-feminister till varnagel för alla andra. Men också hos många liberala/moderata feminister eller vilket ord som nu ska användas återfinns samma grundtankar om ett dominerande patriarkat, att kvinnor förtrycks, ett ensidigt fokus på kvinnofrågor och mycket mer.

    Jag säger inte att feminism och genusforskning inte har en plats, men de bör ses som akademiska ämnen bland många, inte som något som skall sättas på piedestal och bli ledstjärna för företag och myndigheter.

    Ingen skulle komma på tanken att kalla sig liberal rasist, jag har en förhoppning om att vi om femtio år slipper människor som väljer att kalla sig liberala feminister.

    Kanske kan det bäst sammanfattas med ett citat av Phil Mason, ”Feminism poisons everything.”

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s