Några tankar om politisk korrekthet

Sedan Sverigedemokraterna tog 13% i riksdagsvalet har jag börjat skriva en text om vad jag tror deras framgångar beror på. Innan vi tar itu med att analysera partiets väljare skulle jag dock vilja tänka högt om ett av deras centrala begrepp: politisk korrekthet.

Efter att ha gjort lite research (dvs slagit upp begreppet på Wikipedia) visar det sig att begreppet först verkar ha myntats av partilösa socialister, i deras kritik av partitrogna sovjetkommunister. Att vara politiskt korrekt innebar att man följde partiprogrammets rekommenderade åsikter och ståndpunkter istället för att utifrån självständiga tankar utvärdera lämpligheten i ett visst politiskt förslag. Begreppet var således redan från början pejorativt och betecknade en villighet att outsourca sin tankeförmåga till ett auktoritärt etablissemang av proffstyckare.

I början på 90-talet började begreppet omsättas i Förenta Staternas offentliga debatt. Högertänkare oroade sig för vänsterdominans inom akademin och intelligentian. Högskolor och universitet började kvotera in minoritetsstudenter, åsikter som ansågs hetsa mot minoriteter förbjöds, och läroplaner reformerades. Begreppet användes för att identifiera vänsterns försök att kväva avvikande åsikter, men lär också ha brukats som slagträ för reaktionära syften. Det hade hur som helst genomgått en radikal syftesglidning de senaste decennierna, och vad folk menar med begreppet idag är inte alltid glasklart. Eftersom jag lär behöva använda begreppet i framtiden skulle jag vilja lägga fram några tankar om hur jag ser på det, och varför jag tror att fenomenet det beskriver är ett samhällsproblem. Här borde jag förstås komma dragandes med statistiska tabeller men, alltså, palla. Jag har följt svensk politisk debatt i många år och ser i princip dagligen det här fenomenet, och jag har svårt att se hur det skulle kunna undgå någon.

Jag vet inte om jag kan ge någon uttömmande definition för hur politisk korrekthet bör definieras idag, men när jag tänker på vad som karaktäriserar fenomenet är det en egenskap i synnerhet jag kommer att tänka på: Folk som kritiseras för politisk korrekthet är nästan alltid motståndare till klarspråk och ärlighet. Till exempel kan det röra sig om kyrklig PK, i vilken man kritiserar nyateistiska opinionsbildare som Richard Dawkins för att hålla en för hård och konfrontativ ton (”strident” är ett vanligt förekommande adjektiv i den anglofona debatten). Politiskt korrekta motståndare till religionskritiker utmärker sig alltså genom sina angrepp på t ex tonfall, formuleringar, eller rent av vilken sorts människor som brukar ha åsikterna i fråga (guilt by association).

Richard Dawkins med fleras försvar brukar innehålla en invädning i stil med ”men jag har ju rätt!” Detta är en fullt legitim invändning, och lyckas faktiskt sätta huvudet på spiken med den politiska korrekthetens problem: Den bryr sig överhuvudtaget inte om vad som är sant, utan intresserar sig bara för hur diskussionen om vad som är sant kan få andra människor att känna sig. Den här sortens verklighetsförakt måste förstås vara extra frustrerande för en vetenskapsman, men med tanke på hur många andra som ondgör sig över politisk korrekthet kan vi nog betrakta det som något av ett samhällsproblem.

Om vi utgår från denna syn på vad politisk korrekthet innebär måste vi fråga oss hur pass utbrett fenomenet är. Nu har Sverige ingen religionspolitisk debatt jämförbar med UK och USA (huruvida det beror på svensk sekularism eller PK lämnar jag därhän) men det finns definitivt andra områden som åtminstone jag uppfattar som drabbade av PK. Ett exempel är drogfrågan: Att överhuvudtaget diskutera olika drogers skadeverkningar (de riktiga, inte de nykterhetsrörelsen ljugit ihop) betraktas ofta som suspekt – jag har ofta hört folk undra högt om de som ifrågasätter narkotikapolitiken inte egentligen måste vara pundare som vill legalisera sitt missbruk. Om inte motiven ifrågasätts efterfrågar mediapersonligheter signalpolitik istället: Vi måste fortsätta med skräckpropagandan och stigmatiseringen, trots att den är grundad i pseudovetenskap och vidskepelse, för att ”skicka rätt signaler.” Att ha en diskussion om hur roligt det kan vara att knarka ses som direkt oansvarigt, inte för att den liberala sidan har fel i sak, utan för att sanningen är för skadlig för pöbeln att hantera.

Ett annat exempel är hur lägstalöner påverkar sysselsättningen. Påpekar man att fackförbundens statligt sanktionerade privilegier gett dem makten att driva upp lägstalönerna till en nivå som slår ut människor med låg arbetserfarenhet eller lågt humankapital i övrigt, och att detta lett till den enorma ungdomsarbetslösheten, blir man lätt anklagad för att vara arbetarfientlig. Kanske är man till och med knähund åt kapitalisterna som vill suga ut arbetstagarna. Påpekar man att lönebildningen också är ansvarig för arbetslösheten bland invandrare kan man rent av bli kallad rasist. Notera att vänstern i det här fallet inte bryr sig om huruvida det är sant att lägstalönerna påverkar sysselsättningen, utan huvudsaken för dem är att tanken är ”fientlig” eller ”hjärtlös” eller ”förolämpande” mot dem som alla förväntas tycka synd om.

Om vi tänker lite utanför lådan kan vi föreställa oss ett hypotetiskt exempel. Föreställ dig vad folk skulle säga om någon försökte, säg, hålla ensamstående mödrar moraliskt ansvariga för vilka de valt att skaffa barn med. För enkelhets skull kan vi föreställa oss fäder som redan innan graviditeten, ja rent av redan innan förhållandet, var uppenbart dåligt lämpade för barnuppfostran. Föreställ dig nu att det var TV-debatt om sådana fäder och att någon, för skojs skull säger vi en partiledare, kom på idén att kvinnorna som valde skaffa barn med odugliga män också hade en stor del av ansvaret för de snåriga situationer som uppstår när de lämnas ensamma med sin avkomma. Tror du det skulle resultera i rationell och sansad debatt om reproduktionsetik, föräldraskapsfilosofi, och normkritik? Det tror inte jag. Jag tror heller inte att partiledaren nödvändigtvis skulle ha rätt, men jag tror det är något fel på ett samhälle i vilket avgångskrav vore ett sannolikare resultat än en diskussion i sakfrågan.

Sedan har vi ju invandringen, det mest uppenbara exemplet. Eftersom den här texten är tänkt att lägga grunden för ett försök till analys av SD lär jag ju ta upp migrationsfrågan också. Nu är jag visserligen förespråkare av öppna gränser, men kan ändå tycka att tongångarna brukar bli lite väl hysteriska när någon vill prata om hur mycket det kostar att ta emot en flykting. En delfaktor är förstås att en diskussion om invandringens potentiella kostnader (även om de bara är kortsiktiga) riskerar blottlägga välfärdsstatens pris, men en annan viktigt förklaring är den officiella. Om invandringens negativa konsekvenser får diskuteras jämte de positiva så kanske invandrarna känner sig kränkta. Notera återigen det totala ointresset för sanningen; istället för att med hjälp av empiriska data försöka att tillsammans resonera oss fram till en korrekt bild av verkligheten ska vi basera vår analys av invandringens effekter på vad som känns bra. Implicit i denna idé finns förstås vad George W. Bush kallade ”the soft bigotry of low expectations,” dvs. föreställningen att invandrare är för ömtåliga för att kunna hantera en uppriktig och rationell samhällsdebatt.

Extra förfärande blir det när vi kommer ihåg att det inte bara är förbjudet att vilja minska invandringen radikalt, utan också att vilja höja den lika radikalt. När Centerpartiet under sin idéprogramsdiskussion (diskussion!) började prata om öppna gränser utmålades de som ett tomteparti. Att man kan se det som moraliskt fel att utestänga människor från Sverige var liksom ointressant, likaså att tala om de statistiska projektionerna för hur mycket det globala välståndet skulle öka i en värld utan gränskontroller. Det viktiga var istället vad mediaetablissemanget kände, och vad de kände var att med öppna gränser skulle välfärden och integrationen gå åt helvete (ja, jag vet, ironin är överväldigande när man betraktar hur samma proffstyckare behandlar Sverigedemokraterna).

Det blir värre. Eftersom verklighetsförankringen getts lägsta prioritet på det här området är det inte bara förbjudet att diskutera hur invandringen påverkar oss, utan det är också förbjudet att diskutera vilka implicita förväntningar vi har på invandrare. Ja, förväntningarna i sig blir ju kvar, eftersom de är implicita, men att göra dem explicita är strängeligen förbjudet. Vi kan ha en norm av att inte uppträda våldsamt kring barn, men att tala om för folk att normen finns är rasistiskt. Vi är obekväma med att diskutera vår egen religion med främlingar, eller ens att lyssna på främlingar som diskuterar sin egen religion, men förklara detta kulturella tabu och det finns risk för att du anklagas för ”dålig människosyn.” När du nyanställer någon till kundservice kan du kräva att han ska vilja skaka hand med kvinnor, att hon ska vilja visa sitt ansikte, eller att hen talar begriplig svenska, men du får inte säga att du kräver det. Vi får ställa krav på invandrare, men vi får inte tala om för dem vilka kraven är.

Det här gör förstås att vi inte kan ifrågasätta kraven heller. Försök görs ibland av människor som vill förklara integrationsproblemen med rasism, men det slutar alltid med att de slåss mot spöken och villfarelser. Eftersom ingen får berätta vilka implicita krav svensk kultur ställer på invandrare finns det heller ingen möjlighet att diskutera vilka krav som är rimliga och vilka som behöver problematiseras. Problematiseringarna måste istället ske genom vilda gissningar på vad man tror att andra, som inte jobbar i media, tycker om invandrare. Den verklighetsföraktande norm som politisk korrekthet innebär kan alltså potentiellt sett vara ett av Sveriges största integrationsproblem.

Jag vet själv hur det varit när jag bott utomlands. Då hade jag släktingar som kunde tala om för mig hur den kulturen skiljde sig från Sverige (”Folk kommer ta på dina armar och peta på dig när du pratar med dem. Man gör så här. När de frågar hur du mår bör du veta att det bara är en hälsningsfras, och tänk på att du inte kan baktala konservatismen här på samma sätt som ni gör i Sverige. De flesta här är kristna och går i kyrkan”), vilket jag var mycket tacksam för, och på TV diskuterades det ofta och friskt kulturkrockar och vilka värderingar som kunde betraktas som nationella. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att flytta till ett främmande land med Sveriges tradition av att hemlighålla kulturella värderingar från alla invandrare.

Det är åtminstone för mig tydligt att politiskt korrekthet, med den innebörd jag försökt förklara här, är något av ett samhällsproblem. I princip handlar PK om att göra lögn och oärlighet till dygd, och att i toleransens namn svartmåla uppriktighet. Formellt sett är PK en uppenbar form av felslut eftersom det föreskriver att sanningshalten i ett påstående måste avfärdas som irrelevant om påståendet kan uppfattas som kränkande av vissa grupper. PK är en norm som sätter känslor och politiska dogmer framför öppen debatt och nyktra analyser av fakta. Det är en norm som innebär att du måste kapitulera din kritiska tankeförmåga till auktoriteter i kultursvängen och förståsigpåare i mediabranschen. Det är en auktoritär, antiintellektuell, och verklighetsfientlig konstruktion som kan underkänna en slutsats om den är obekväm. Det är sinnelivets etatism, och Sverigedemokraterna är det enda parti i Sverige som försöker problematisera det.